- Björn Hellkvist blev "Växjöisk"
- "Men oj, vad fel jag och många med mig hade"
- Målvaktens galna säsong.
- Siffrorna som borde oroa - rejält.
- Succén - först sedan Elias Pettersson.
- Oron inför nästa säsong.
- Slår fast: "Kommer vara ett topp sex-lag".
Läs mer: Här hittar du analysen av Djurgården
Läs mer: Här hittar du analysen av Linköping
Läs mer: Här hittar du analysen av Timrå
Läs mer: Här hittar du analysen av Örebro
Läs mer: Här hittar du analysen av Leksand.
Läs mer: Här hittar du analysen av HV71.
Läs mer: Här hittar du analysen av Malmö.
Läs mer: Här hittar du analysen av Brynäs.
Läs mer: Här hittar du analysen av Frölunda.
Läs mer: Här hittar du analysen av Färjestad.
Läs mer: Här hittar du analysen av Luleå.
Efter Sam Hallam-eran och Jörgen Jönsson-eran, som innehöll tre respektive ett SM-guld, klev Växjö in i den här säsongen i Björn Hellkvist-eran. Det blev en klart godkänd säsong med en tredjeplats i SHL och ett semifinaluttåg.
Men varför gick det som det gjorde den här säsongen - och hur ser egentligen framtiden ut för Växjö? Det ska jag försöka ta reda på med hjälp av fem rubriker. {{ PAYWALL LIMIT }}
Björn Hellkvist blev Växjöisk
Sam Hallam formades in i Växjökostymen under många år. Eller ja, tillsammans med Henrik Evertsson var det han som figursydde Växjökostymen och gjorde klubben till den klubb man är idag. Sen kom Jörgen Jönsson, som förvisso är mer förknippad med Färjestad men som ju också hade gått sida vid sida med Hallam och också blivit mer och mer Växjö både i sin ishockey och i sin personlighet.
Därför kändes anställningen av Björn Hellkvist oväntad och kittlande. Hellkvist är en helt annan typ av ledare än sina föregångare och bedriver dessutom en helt annan hockey. Som om inte det vore nog har det ju - faktiskt - gått ganska tungt för honom de senaste åren. Växjö Lakers är dessutom en klubb som gärna verkar i det tysta och inte vill skapa rubriker för något annat än att man vinner matcher och titlar, medan Björn Hellkvist är en person som skapar rubriker betydligt oftare än många andra personer gör i SHL.
Eller ja, var en person som skapade rubriker i alla fall.
För på något sätt blev Björn Hellkvist också Växjöitisk så fort han satte på sig den där Lakers-kavajen. Dels hockeymässigt, där han inte alls spelade samma offensiva ishockey som han gjort tidigare, men kanske framför allt som person. Om det berodde på att Hellkvist själv tog ett aktivt steg tillbaka eller om det helt enkelt berodde på att vi i media inte vill skriva om Växjö - det låter jag vara osagt. Sannolikt är det en mix av båda. Det var egentligen främst nu under slutspelet som jag tycker Björn Hellkvist blev mer av den Hellkvist vi sett tidigare. Men under grundserien riktades väldigt lite fokus och uppmärksamhet åt den annars så profilstarke skåningen.
Det blev inte den stora krock som jag hade befarat. Istället fick vi den här säsongen ytterligare ett bevis för att det är Växjö som klubb som är den stora nyckeln - snarare än någon enskild person som står i båset. Som coach får man på något sätt rätta sig in lite i Lakers-ledet.
Att "klubben" är den stora stjärnan är ju något som också blir tydligt när vi ser hur det gått för både Sam Hallam och Jörgen Jönsson efter att de lämnade Lakers.
Foto: [Bildbyrån]
Oväntade målvaktsutvecklingarna
SHL:s bästa målvaktsspel har inte sällan funnits i Växjö. Med storstjärnor som Viktor Fasth och Emil Larmi mellan stolparna har man alltid kunnat känna sig trygga med sin sista utpost. Tittar man på de fyra säsongerna närmast inför förra säsongen så hade Växjö bäst räddningsprocent tre av de åren. Det var egentligen bara förra året de fick ett något svagare målvaktsspel. Både Adam Åhman och Emil Larmi hade svagare säsonger än förväntat och kunde inte matcha den defensiva prestation som Växjö hade i övrigt och ser vi till de underliggande siffrorna tillhörde Växjös burväktare då säsongens sämre målvaktspar.
Till den här säsongen försvann Emil Larmi och han ersattes av Ludvig Persson, som å sin sida var en av SHL:s bästa målvakter förra säsongen sett till de underliggande siffrorna. Även fast Åhman ständigt varit underskattad, han har vid ett tillfälle haft SHL:s näst bästa räddningsprocent, trodde nog ändå jag som såg Persson på nära håll i Gävle förra säsongen att han skulle bli förstavalet. Jag räknade med en hyfsat jämn matchfördelning, kanske rent av 26-26 i grundserien, men att Persson skulle stå när det vaknades slutspel.
Men oj, vad fel jag och många med mig hade.
- Åhman stod runt 1900 minuter, Persson runt 1200.
- Åhman vann 22 matcher och förlorade tio. Persson vann tio matcher och förlorade tio.
- Åhman hade en räddningsprocent på 90,7 - Perssons låg på 88,1.
- Åhman släppte in 2,17 mål per match - Persson släppte in ett halvt mål mer per match.
Och det som framför allt stack ut var Åhmans sanslösa underliggande siffror. Där var han bäst i serien. Han var nästan uppe på samma nivå som Tim Juel var ifjol när det gäller räddade mål över förväntan. Hade Adam Åhman stått i ett annat lag än Växjö hade han hyllats av alla möjliga och Tre Kronor-spel hade setts som ett krav. Om han och Larmi ifjol gjorde att en dunderstark defensiv såg svag ut, var det i år precis tvärtom. Den här säsongen fick Adam Åhman en ganska svag defensiv att se riktigt bra ut. Han lyfte sig framför allt gällande räddningsprocenten i skottsektorn: Från drygt 82 procent ifjol (en plats på undre halvan totalt) till över 88 i år (bäst av alla totalt).
I kvartsfinalserien mot Brynäs var det i mångt och mycket Åhman som såg till att ett ganska svagt spelande Växjö vann bekvämt med 4-1 i matcher. Tyvärr var det ju så att hans säsong avslutades med en skada - och den skadan gjorde också att Lakers gulddrömmar gick i kras. Det var tyvärr för stor skillnad på honom och Ludvig Persson.
Jag såg inte riktigt den här utvecklingen komma.
Foto: [Bildbyrån]
Siffrorna som borde oroa
Ja, som jag var inne på i segmentet ovan var Växjös defensiv inte alls lika solid som den brukar vara. Ja, man spelade fortsatt en ganska defensiv ishockey men den var kort och gott inte lika effektiv. Det var Adam Åhman, snarare än något annat, som gjorde att det inte såg värre ut än det blev.
De släppte in 136 mål och var med det på övre halvan i den kategorin. Framåt gjorde de 150 mål - och även där var de på övre halvan. Men ser vi till de underliggande siffrorna var Växjö, i fem mot fem-spelet, ett lag för den undre halvan. Här nedan kan ni se "spidern" som jag hämtat från hockeysiffror.se.
Men även om vi kollar på ren xG-procent var Växjö svaga. De landade där på 47,7 procent. Det gav en niondeplats. De slutade exempelvis bakom Leksand. Ja, jämförelsen blir löjlig eftersom Leksand åkte ur och Växjö gick till semifinal. Ingen i Dalarna sitter och jublar över att man hade bättre underliggande siffror i fem mot fem än Växjö. Men jag hoppas att de i Småland sitter och ändå är lite oroliga över att de hade sämre siffror än Leksand.
De hade också en ganska svag corsi - men det tycker jag inte säger så mycket i dagens ishockey. Dels för att det är så små skillnader mellan lagen, dels för att corsin påverkas av resultatet i en match och dels för att vissa lag är mer bekväma än andra med att inte vara spelförande.
Men slutar man trea efter att ha haft så svaga underliggande siffror finns det ingen anledning för Björn Hellkvist, Henrik Evertsson och de andra att luta sig tillbaka och vara nöjda. Och om vi gräver lite djupare i avslutskategorin var det bara Djurgården som hade färre skott i offensiv skottsektor. Lyckligtvis hade de dock bäst skottprocent av alla: Drygt 13.
Vad ska de vara nöjda med, då? Powerplayspelet, framför allt. Vilket tempo de stundtals kunde spela i där. Där hittade man verkligen rätt per omgående. De landade på imponerande 30 procent i den statistiken. Framför allt var ju Brogan Rafferty och Reid Gardiner fenomenala i den spelformen. Då spelare som väl blandade och gav lite väl mycket i själva spelet, men som blev rena fullträffar för Lakers PP.
PP-spelet kan man nog räkna med kommer vara lika bra nästa år. Med den personal de har i den spelformen tycker jag de siffrorna är hållbara. Annat är det med målvaktssidan. Vi kan nog räkna med att Ludvig Persson är bättre än i år, men Adam Åhman kan omöjligt vara lika bra en säsong till. Växjö kommer behöva hitta de poängen han räddade åt dem, på något annat sätt. Fem mot fem-spelet måste helt enkelt bli bättre.
Förra säsongen var en av Växjös sämsta sedan de gick upp i SHL. Men rent spelmässigt fanns det mycket att gilla den säsongen, som inte fanns den här säsongen. Det borde oroa.
Han blev precis det som Växjö saknat
I min analys inför säsongen tippade jag att Lucas Elvenes skulle göra en bit över 40 poäng. Hade det fortfarande varit Jörgen Jönsson som stod i båset hade jag kanske inte trott det, men med Björn Hellkvist vid rodret kändes värvningen av Elvenes som en given succé.
Och det får man säga att han blev.
Det blev en bit över 40 poäng. Det blev till och med 50 poäng. En milstolpe som bara Elias Pettersson nått i Växjötröjan, i högstaligan, tidigare. Att Växjö hade en för trubbig forwardssida som inte kunde ta tillvara på ett ofta fint spelövertag förra säsongen - det kunde alla se. Och det valde Henrik Evertsson att justera genom att ta in just Elvenes tillsammans med exempelvis Reid Gardiner och Eemeli Suomi. Suomi var ju skadad mycket och Gardiner var som sagt lite för ojämnt, men Elvenes var precis den spelare som Lakers saknat de senaste åren. Nu behövde inte Joel Persson vara den som drev lagets offensiv - nu fanns det en annan spelare som kunde ta den rollen.
Han blev precis det Växjö hade saknat tidigare. Han var precis det de värvade honom att vara. Efter flera år där han visat tendenser till vad han är kapabel till att vara så fick han nu ut allt under en hel säsong för egentligen första gången. Jag tror heller inte det är en slump att det skedde under Björn Hellkvists ledning. Det är under honom han spelat sin bästa hockey i karriären.
Växjö gick plus med ungefär ett halvt mål per match (!) jämfört med förra säsongen. Mycket av den offensiva framgången kan tillskrivas värvningen av Elvenes. Som ju själv också gick plus med nio mål och 20 poäng jämfört med förra säsongen i Leksandströjan.
Foto: [Hockeysverige.se]
Nästa säsong
Det kommer hända mycket till nästa säsong. Expressen och Norran har avslöjat att backarna Jimi Suomi, Elias Lindgren och Sebastian Aho ansluter, precis som forwards Eddie Levin och Matias Mäntykivi. Jag ska väl vara ärlig och säga att det framför allt är Aho och Levin jag har koll på av dessa. Lindgren har jag förstås också sett en del, och jag vet att han framför allt haft väldigt bra underliggande siffror i HockeyAllsvenskan. Det känns som ett klassiskt Växjöfynd.
Sebastian Aho lär behöva lite tid efter att ha varit borta från svensk hockey längre, men med lite tålamod kommer han på sikt kunna bli en absolut toppback i SHL. Han har legat på gränsen mellan AHL och NHL under ganska många år där borta och kommer få en nyckelroll i Lakers. Jag gillar också värvningen av Levin, som jag tror är en spelare som också kan arbeta sig uppåt i hierarkin om man ger honom lite tid. Suomi och Mäntykivi är sannolikt välscoutade, Växjö gör inget sådant halvdant.
Dessutom ska Sebastian Strandberg ha förlängt, enligt Sportbladet.
Man har, med dessa fem inräknade, en målvakt (Persson), sju backar och tolv forwards på avtal. Då vet vi också att Adam Åhman kommer sajna nytt. Så det är på utespelarfronten Evertsson behöver fortsätta vara en aning aktiv. Det stora frågetecknet där heter Leo Sahlin Wallenius. Han har tagit enorma kliv den här säsongen, men risken får anses vara stor att San Jose vill ha över honom. Det vore tråkigt - och då behöver såklart en ersättare värvas in. På backsidan lär också Brian Cooper försvinna och det vore ett tungt tapp. Detsamma gäller Zach Giuttari, men han är betydligt lättare att ersätta. Jag tycker också att Petter Granberg, som väl också lär försvinna, tappat en del i kvalité. Han är också klart möjlig att ersätta numera.
Annars är det främst på forwardspositionen det känns ganska oklart runt det här laget. Vad händer med Reid Gardiner och Dylan McLaughlin? Jag är ett fan av framför allt McLaughlin men tror att han är en spelare som intresserar även andra SHL-lag. Gardiner har en fin spets och 15 mål under debutsäsongen är inte illa, men är han en spelare man ser ytterligare en nivå i? Jag är tveksam där. Jag tycker inte han är en nog bra spelare för det. Honom skulle jag försöka ersätta.
En spelare jag också ser fram emot att följa nästa år är den förmodade JVM-centern Morgan Anderberg som stundtals visat framfötterna redan den här säsongen. Jag hoppas också Ville Svensson blir kvar som en breddspelare.
Men laget skulle kunna se ut något så här:
Persson - Suomi
Rafferty - Aho
Sahlin Wallenius/NY-Lowe
(Lindgren, Rosén)
NY-Rasmussen-Elvenes
Suomi-Mäntykivi-Gustafsson
Levin/Gardiner-Henriksson-Ågren
Anderberg-Strandberg-Kratz/Levin
(Nilsson, Svensson)
Det här är ett bra lag som kommer utmana i toppen även nästa säsong. Det jag kanske framför allt ser ett behov av är ytterligare en forward. Jag tror kanske inte det räcker med Mäntykivi, Levin och en till - utan det kan nog behövs Mäntykivi, Levin och två till. Detta eftersom vi inte vet vilken nivå Levin faktiskt håller i SHL.
Foto: [Bildbyrån]
Centersidan är urstark. Och då finns som sagt även Anderberg som ett bra alternativ där, även om han går som vinge initialt. Backsidan är också väldigt bra, oavsett om Sahlin Wallenius stannar eller inte. Målvaktssidan håller också hög klass i och med att Åhman blir kvar. Det är bara på ytterforwardsplatserna jag ser en möjlig lucka. Och det kanske talar för att Gardiner blir kvar, trots allt. Han har som sagt 15 mål i sig och det är inte givet att man hittar en sådan spelare på marknaden.
Oavsett vilket kommer Växjö av allt att döma vara ett topp sex-lag framöver också.
