Skellefteå: Säsongsanalys och framåtblick

Publicerad 23 april 2026 13:51 | Senast redigerad 19 maj 2026 12:29

Måns Karlsson

Följ HockeySverige på

Google news

Skellefteå är framme i SM-final! Måns Karlsson tittar här på vad som gick rätt och fel den här säsongen – och hur man bör tänka med nästa säsongs lagbygge.

Bryter ner Lindbergs monstersäsong i detalj.
Nödlösningens galna succé.
Siffrorna som visar - så bra var Skellefteå egentligen.
Revanschen efter kaoset - sportchefens dröm-Silly Season.
Hermanssons succé.
Den enda lilla oron.
Det behöver de värva.
Så kan de ställa upp nästa säsong: "Någon som sa guldfavorit"?

Ikväll drar SM-finalen igång för Skellefteå. Det är alltså deras tionde (!) SM-final sedan 2011. Ett helt otroligt facit. Och de säsonger de inte gått till final sedan 2011 har man åkt ut i semifinal två gånger och kvartsfinal tre gånger. Tolv semifinaler och tio SM-finaler på 15 slutspel är så galet imponerande att det är svårt att ta in.

Och sedan 2009 har man i grundserien slutat 6, 4, 3, 2, 1, 1, 1, 1, 6, 5, 5, 4, 4, 3, 2, 3, 5, 1.

Men varför gick det som det gjorde den här säsongen - och hur ser egentligen framtiden ut för Skellefteå? Det ska jag försöka ta reda på med hjälp av fem rubriker.{{ PAYWALL LIMIT }}

Rekordmännen

Skellefteå var på rekordjakt den här säsongen. Inte som lag, de var aldrig nära sitt klubbrekord gällande poäng i högstaserien, men individuellt hade man en spelare per position som gjorde anspråk på att vara bäst genom alla tider i Elitserien/SHL.

Oscar Lindberg var länge på jakt på Håkan Loobs omöjliga poängrekord Loob har som bekant gjort 76 poäng och Lindberg landade till sist "bara" på 67. Bara tre spelare i ligans historia har dock gjort fler. Lindberg hade aldrig någon längre svacka och gick som mest två matcher i rad utan att göra poäng. Det skedde bara tre gånger under den här säsongen. Men det var just två sådana perioder inom kort tid i februari som gjorde att rekordet aldrig slogs. Mellan den sjunde och 28:e februari spelade han nämligen fem matcher och gick utan poäng i fyra av dem. Där försvann till sist rekordchansen. Fram tills dess hade han gjort 61 poäng på 42 matcher och behövde alltså "bara" göra 16 poäng de sista tio matcherna för att slå rekordet. Ett snitt på 1,6 poäng per match. Det är ett sjukt högt poängsnitt, men med tanke på att han låg på 1,45 poäng/match de inledande 42 matcherna var det inte omöjligt.

Istället för en rekordpush tappade han dock mark och gjorde bara sex poäng de sista tio matcherna.

Det som gör Lindbergs säsong än mer spektakulär var att han gjorde flest poäng av alla spelare i både lika styrka och i powerplay. Framför allt sticker hans 20+20 i lika styrka verkligen ut. Det är sanslöst vasst. Den senaste spelaren som nådde både 20 mål och 20 assist i lika styrka under en säsong var Per-Åge Skröder för 17 år sedan. Och om vi räknar bort alla mål och poäng som Lindberg gjorde i powerplay eller boxplay den här säsongen så hade han ändå slutat delad sexa i skytteligan och topp-20 i den totala poängligan. Och då ska vi komma ihåg att Lindberg - utöver det - alltså dessutom var bäst av alla i PP. Det är galet.

Kedjan med Lindberg, Rickard Hugg och Mikkel Aaagaard var SHL:s klart bästa. Lindberg och Hugg slutade etta och tvåa i poängligan. Det är inte vanligt att två spelare från samma lag lyckas med den bedriften, men det hände faktiskt i närtid. Så sent som för tre säsonger sedan slutade Antti Suomela etta och Patrik Karlkvist tvåa. Jonathan Pudas slutade sjua, Skellefteå hade alltså tre spelare topp-sju, men även det lyckades Oskarshamn med säsongen 22/23. Då slutade Jiri Smejkal sexa. Dessutom Ahti Oksanen åtta. IKO hade alltså fyra spelare topp-åtta. Ifjol hade Färjestad fyra spelare topp-tio. Skellefteås fjärde spelare - Aagaard - slutade på plats 14 i år.

Nyss nämnde Jonathan Pudas var också länge på poängjakt. Han hade, likt Lindberg, en otroligt jämnhög nivå och där var verkligen känslan att han skulle slå David Petraseks poängrekord för backar. Petrasek gjorde 53 poäng säsongen 2009/2010 och Pudas låg verkligen precis och snuddade vid Petraseks poängsnitt säsongen igenom. Till sist landade Pudas på 47 poäng på 48 matcher. Han blev ju skadad i slutet av säsongen och det tog död på rekordförsöket. Hade han spelat hela säsongen hade han legat runt 51, 52, 53 - i bästa fall 54 poäng om han avslutat riktigt bra. Det hade varit välförtjänt om Pudas - som gjort 40 poäng vid fyra (!!!) tillfällen och verkligen seglat upp som en av tidernas bästa backar i den här ligan - hade slagit rekordet. Frågan är om det här var hans bästa chans?

Avslutningsvis måste vi ju prata om Strauss Mann. Det var så sent som den sjätte september - alltså bara någon vecka innan premiären - som han presenterades som en nödlösning för kommande säsong. Jani Lampinen hade värvats in, men både Gustaf Lindvall och Linus Söderström var långtidsskadade och riskerade att missa hela säsongen. Lindvall kom ju aldrig ens tillbaka. Söderström kom tillbaka under säsongens absoluta slutskede. Och Jani Lampinen...ja, han var inte direkt SHL:s bästa målvakt om man säger så. Pressen var enorm på Mann.

Det är lätt att glömma bort det, men det började ju inte helt klockrent heller. Han imponerade i Skellefteåcomebacken mot Rögle, och höll sedan nollan efter att ha räddat sju (ja, sju!) skott mot Linköping i match två. Men därefter hade en riktig mardrömsmatch mot Leksand där han mer eller mindre kastade in puckarna i eget mål. Jag gissar att Erik Forssell svettades ganska rejält då. Men därifrån och framåt hade Mann en period som var bland det jävligaste man sett - ursäkta uttrycket. På två månader höll Mann sju nollor på 16 matcher. Vid två tillfällen höll han nollan i två raka matcher. Redan i början av december hade han tangerat alla tiders nollerekord. Nödlösningen Strauss Mann! Skellefteås fjärde kontrakterade målvakt den här säsongen.

Det dröjde till februari innan han till sist klev upp som ensam rekordinnehavare. Välförtjänt, får man säga. Och frågan är om det rekordet någonsin kommer slås?

Rekordmannen Mann. Foto: Bildbyrån.

Så länge var de bäst

Kommer ni ihåg tiden då Skellefteå vann serien fyra år i rad? Det här var första gången sedan dess som de vann SHL:s grundserie. Och faktum är att det också var deras näst bästa säsong någonsin om vi ser till poängsnitt. Västerbottningarna tog 2,08 poäng per match - endast slaget av deras sanslösa lag säsongen 15/16. Då snittade de 2,13 poäng per match. Det säger en hel del om hur bra Skellefteå AIK var den här säsongen.

Det som framför allt sticker ut med Skellefteå den här säsongen har varit att de varit ganska tydligt bäst under nästan hela säsongen. Ja, i höstas pratade vi nästan bara om Frölundas galna dominans men faktum är att Skellefteå var närmare än man kan tro även då rent spelmässigt. De underliggande siffrorna var riktigt bra och man fick ju också ett riktigt bra målvaktsspel av Strauss Mann. Problemet var egentligen bara att Frölunda vann match efter match efter match.

Från årsskiftet var dock Skellefteå bäst - på i princip allt.

De tog klart flest poäng (48 på 21 matcher) - åtta fler än tvåan Brynäs.
De gjorde klart flest mål (76) - nio fler än tvåan Brynäs.
De släppte in minst mål (52) - men där var Brynäs lika bra,
De hade näst bäst special teams - bara Malmö var marginellt bättre.

Skellefteå var ruggigt bra hela säsongen, men blev bara bättre och bättre och bättre.

Vi kan ju titta på de där 48 poäng man tog på de avslutande 21 matcherna. Det ger ett snitt på ungefär 2,29 poäng per match. De första 31 matcherna låg de på runt 1,94 poäng per match. Även det är väldigt högt - men trots det ökade man alltså 0,35 poäng per match. Som jämförelse minns vi ju vilken enorm uppryckning man gjorde ifjol, en stund efter att Robert Ohlsson fått sparken. Då höjdes snittet från 1,47 till 1,69. Alltså en klart mindre ökning. Dessutom på väldigt mycket lägre nivåer. Det säger egentligen allt om vilken enormt hög lägstanivå Skellefteå hade den här säsongen - och hur imponerande det är att man trots det kunde höja snittet med så mycket.

Det sticker ju såklart också ut att Skellefteå gick plus med 24 poäng (!) jämfört med den kaotiska förra säsongen (då man ändå gick till semifinal). Inget annat lag gick plus med så mycket poäng.

Ser vi till de underliggande siffrorna var Skellefteå bäst även där, med en xG-procent på nästan 58 under grundserien.

Daniel Hermansson. Foto: Bildbyrån.

Behöver vi oroas över skadorna?

Precis som när det gäller min Rögleanalys, som jag skrev igår, var det inte helt lätt att hitta något negativt att skriva om. Det är klart att man kan angripa Skellefteås supportrar, som under grundserien håller en ganska låg profil när det inte är match mot Luleå (och Björklöven, från och med nu!). Men i slutspelet tycker jag åskådarna Skellefteå Kraft Arena lever upp och håller ett bra drag.

Ska jag gnälla på att man har för många veteraner i laget och att risken är att "vinna nu"-fönstret inte är så långt? Nej, för dels är Skellefteås 30+are fortfarande mer eller mindre bäst i serien. Och dels har Skellefteå en förmåga att alltid hitta en ny kärna som driver laget framåt. Och så kommer det väl vara när de här veteranerna de har nu väl börjar takta av och kanske rent av lägger skridskorna på hyllan.

Ska jag gnälla på att de unga spelare de har i truppen nu inte har en helt enkel väg fram till att få de bärande roller som unga spelare tidigare haft? Och som vi såg med Axel Sandin-Pellikka så sent som ifjol? Nja, jag tycker ändå att en sådan som Valter Lindberg tagit stora kliv den här säsongen. Och Oskar Vuollet är en grym rollspelare. Zeb Forsfjäll är också en vass rollspelare. Dessutom får de ju fortfarande spela - trots att de tillhör Sveriges bästa lag. Då är det svårt att gnälla.

Nej, ska jag hitta någon form av oro kring Skellefteå - både nu och sen - så är det kanske att vi börjar se en aning fler skador i deras trupp.

Linus Söderström är SHL:s bästa målvakt, men han har haft så mycket skadeproblem nu att man inte kan se det som en slump. Hur många skador till kan han komma tillbaka från och ändå vara bäst i ligan?
Jonathan Pudas skada har jag redan varit inne på. Han har ju haft skadeproblem i tre raka slutspel nu. Hur länge till orkar Skellefteå leverera även utan sin kapten?
Måns Forsfjäll har också missat nästan hela säsongen.
Pär Lindholm har haft skadeproblem (och avstängningsproblem...) under slutspelet.

Det som är så sjukt imponerande med Skellefteå är att de - trots dessa skador - fortsätter klara av att leverera. Saknas Pär Lindholm kliver Victor Stjernborg fram. Saknas Jonathan Pudas spelar Pontus Johansson sitt livs hockey - och så vidare. Och Strauss Manns säsong i Linus Söderströms (och Gustaf Lindvalls) frånvaro behöver vi ju inte ens nämna.

Men ska jag hitta något som kanske oroar någon procent i denna väloljade maskin och denna mönsterförening så är det kanske detta. Dels nu i finalserien, men också framgent.

Linus Söderström. — Hur många fler skador kan Söderström komma tillbaka från?
**Foto:** [Ola Westerberg/Bildbyrån]

Hur många fler skador kan Söderström komma tillbaka från? Foto: Ola Westerberg/Bildbyrån

Fingertoppskänsla i värvningarna - och tränarvalet

Det Skellefteå behövde efter den minst sagt röriga förra säsongen var lugn och ro - och lite bättre utdelning på värvningarna. Då handlade det mesta om ett svagt defensivt spel och ett kaos som i ganska stor utsträckning skapades av Robert Ohlsson. Men man bör också ge Erik Forssell en del skäll för att det blev som det blev. Han värvade helt enkelt inte tillräckligt bra spelare till den spelartruppen - även om det ju ska sägas att en av dem var en viss Pontus Johansson som ju var enormt bra den här säsongen.

Men till den här säsongen går det inte att säga annat än att Forssell lyckades med betydligt fler värvningar. Victor Laz slog sig aldrig in i laget, men det hade man nog inte räknat med heller. Jani Lampinen var inte bra, men det vägdes ju upp av en viss annan målvaktsvärvning. Emil Djuse var godkänd men inte mer. Han spelade i alla fall upp sig under säsongsavslutningen.

I övrigt värvade Forssell dock in Strauss Mann (som en nödlösning), Max Krogdahl (som inte fick vara kvar i Djurgården), Viktor Grahn, Lars Bryggman, Mikkel Aagaard, Oliver Okuliar och senare under säsongen också Martin Lundberg. Så gott som samtliga de nyförvärven förtjänar högsta betyg om vi ser till vad de presterat och vilken roll de fått/förväntades ha. Mann, Krogdahl, Grahn och Aagaard är fyra av SHL:s bästa värvningar om vi väger in roll och förväntningar. Okuliar är uppe och nosar på en hög placering även han, men hade kanske behövt göra lite fler poäng för att verkligen anses vara en toppspelare. De underliggande siffrorna är dock enormt bra. Han kan göra 40 poäng nästa säsong. Okuliar är en av mina absoluta favoritspelare i SHL, måste jag säga.

All cred till Forssell och de övriga som jobbar med spelarrekryteringar i Skellefteå. Det här var en riktigt, riktigt vass Silly Season. En Silly Season som möjliggjorde att de inte behövde panikvärva in en "Luke Witkowski"-kille mitt under säsongen, som de behövde ifjol. Han gick också på klart mer beprövade kort, med spelare som spelat i SHL eller bättre ligor tidigare. Inför förra säsongen var faktiskt Pontus Johansson den mest meriterade värvningen inför säsongen, sett till antalet SHL-matcher.

Den stora grejen var dock valet att ta in Daniel Hermansson som ny tränare. I princip vilken halvdan tränare som helst skulle kunna kliva in i Skellefteå och ta dem till en topp sex-placering - men långt ifrån alla tränare skulle kunna komma in som ansvarig för ett nytt lag och på ett lika smidigt och o-uppseendeväckande sätt göra dem så här bra så här snabbt. Jag har under en lång tid hört otroligt mycket gott om Hermansson och verkligen förstått att han skulle bli en riktigt bra tränare, men steget från Mora till Skellefteå är långt. Det märktes dock inte på Hermansson. Han visade sig vara precis det Skellefteå behövde.

Och ärligt talat, hur många rubriker har vi läst om honom den här säsongen? Han gör sitt jobb - men utan att stå i centrum. Jag är djupt imponerad.

Och ja, den övriga staben med Krister Holm, Andreas Falk och Pierre Johnsson ska såklart också ha en massa credd. Tillsammans utgör denna kvartett Sveriges bästa tränarstab. Med bred marginal.

Hermanssons Skellefteå spelar en rolig ishockey. Det är puck-kontroll, absolut, men det finns också mycket utrymme för egna initiativ. Och framför allt finns det en tydlighet. Skellefteå spelar på samma sätt oavsett vilka som är på isen. Det är lätt att se när det är Skellefteå som spelar. De är också bäst i ligan på att aktivera sina backar. Allt utgår inte från lagets stjärnforwards. Jag menar, hur många mål har vi inte sett där en forward slår en crosspassning från förlänga mållinjen upp till en back som smyger upp från blå (eller kommer direkt från avbytarbåset), och sen placerar in en puck i krysset? Och hur många gånger har vi inte sett Oscar Lindberg svänga upp från bakom mål och lyckas få en helt obevakad position vid ena tekningscirkeln, där en av de spelskickliga backarna ser honom och spelar över pucken? Många av Skellefteås mål kommer via anfallsvarianter vi sett dem göra mängder av gånger - men de gör det så bra att det inte går att stoppa.

Det som blir kul att se i finalen är hur han ska kunna coacha mot Dan Tangnes över en lång matchserie. Med den enorma slutspelsrutin Tangnes samlat på sig är det faktiskt knapp fördel på förhand för Rögle i den coachduellen. Detta säger jag trots att Hermansson knappt tagit ett felbeslut sedan augusti.

Max Krogdahl - en av flera succéer.Foto: Bildbyrån.

Nästa säsong

Det måste vara lite läskigt att vara sportchef för något av de 13 övriga SHL-lagen och så kikar man in på Skellefteås EliteProspects-sida och ser att alla utom Max Krogdahl, Martin Lundberg och Lars Bryggman har avtal. Till och med både Strauss Mann och Linus Söderström har kontrakt! SHL:s två, potentiellt sett, bästa målvakter. Och SHL:s bästa backsida blir mer eller mindre oförändrad, den också, eftersom jag utgår från att Max Krogdahl blir kvar efter en utmärkt säsong. Däremot utgår jag också ifrån att Pontus Johansson kommer försvinna.

Tidigare har det också rapporterats att Leo Sundqvist återvänder från Östersund. Det har också spekulerats i såväl Petter Granberg som Hardy Häman Aktell skulle vara aktell...aktuella. Och visst, en back på den nivån som Häman Aktell är, det gör man väl plats för om han säger: "Jag vill till Skellefteå". Men Petter Granberg ser jag inte riktigt någon anledning att värva som läget är nu. Jag ser inte riktigt var han skulle ta plats i den laguppställning som Skellefteå har just nu. Samtidigt får vi ju se om Leo Sundqvist slår sig in i SHL direkt eller om han lånas ut. Och jag är inte helt hundra på att de känner att Rasmus Bergqvist tagit de kliv de hade hoppats på för att han ska slåss om en plats på sex backar nästa säsong. Kanske väljer de att satsa på någon annan?

Jag tror också Emil Djuse kommer vara bättre nästa år. Viktor Grahn kan säkert ta ytterligare ett kliv. En skadefri Måns Forsfjäll kommer förstås betyda massor. Och så har man Jonathan Pudas och Arvid Lundberg, två av SHL:s bästa backar, utöver det. Plus den alltjämt ganska unge Frans Haara. Och eventuellt toppbacken Pontus Johansson. Det ser oförskämt bra ut.

Framåt ser det som sagt också läskigt bra ut. Martin Lundberg lär väl inte spela vidare. Lars Bryggman har ryktats till Finland. Vi får väl se om det sista ordet är sagt där. Annars är väl risken möjligen att Rickard Hugg lämnar, om han får ett NHL-anbud. Men där undrar man ju om det tåget inte har gått redan - trots att han var en av SHL:s bästa spelare den här säsongen.

Jag skulle säga att det, om inget oförutsett inträffar, är max en plats som är ledig på forwardssidan. Mer än så kommer Skellefteå inte behöva värva, som det ser ut nu. Sjukt nog. Och då har man ju redan en av de tre, fyra bästa forwardssidorna redan nu. De har den bästa kedjan av alla med Hugg-Lindberg-Aagaard. De har dessutom några unga spelare som säkert kommer ta kliv - jag blir ju inte förvånad om Valter Lindberg rent av blir landslagsman nästa säsong. Jag tror han har ett gigantiskt genombrott som väntar på honom runt hörnet. Jag räknar också med att Oskar Vuollet är med och slåss om en plats på tolv forwards även nästa säsong, och så får vi väl se om Viggo Nordlund är utlånad även nästa säsong. Viktor Klingsell kommer ju vara utlånad till Kalmar.

Det ser i alla fall ruskigt bra ut för Skellefteå.

Så här kan de ställa upp:

Mann/Söderström

Grahn-Pudas
Lundberg-Johansson/Djuse
Krogdahl/NY-Forsfjäll
(Bergqvist, Sundqvist, Haara)

Hugg-Lindberg-Aagaard
NY-Johnson-Okuliar
Johnson-Lindholm-Lindberg
Davidsson-Stjernborg-Vuollet
(Nordlund, Forsfjäll)

Var det någon som sa guldfavorit?