Skellefteå: Stor analys – betyg på alla spelare

Publicerad 03 september 2025 13:00 | Senast redigerad 23 april 2026 11:38

Måns Karlsson

Följ HockeySverige på

Google news

Måns Karlssons SHL-analyser är tillbaka. Precis som vanligt har han betygsatt samtliga spelare i SHL – och har helt och hållet baserat sina tabelltips för säsongen 2025/2026 på det. Idag: Skellefteå AIK.

Samtliga spelare betygsätts - fem får högsta betyg.
Oron för målvaktssidan.
Hur ska Sandin-Pellikka ersättas?
Backvärvningen lyfts fram.
Stjärnförvärven hyllas stort: "Dundersuccé"
Tror på genombrott för talangen.
Ska vi vara oroliga för toppspelarna?
Hermanssons intåg.
Trenden som talar för Skellefteå.
Så kan de ställa upp - kedjor och backpar.
Tabelltipset.

Skellefteå inleder säsongen med en match mot Djurgården, lördagen den 13:e september. Här hittar du hela Skellefteås spelschema.

SÄSONGENS SPELARTRUPP - SPELARE FÖR SPELARE

Betygsskala 1-5 röda Hockeysverigesymboler:

= Oprövad/På gränsen till SHL-klass

= Okej SHL-spelare

= Bra SHL-spelare

= Riktigt bra SHL-spelare

= En spelare på hög Europanivå.{{ PAYWALL LIMIT }}

Målvakter

Jani Lampinen

Linus Söderström

Gustaf Lindvall

Snittbetyg: 3,33

Kommentar: Det har varit något av en följetong att Skellefteå å ena sidan har en kontinuitet på målvaktssidan som egentligen bara Örebro kan matcha - men samtidigt har Skellefteås målvaktssida så gott som alltid varit rörig ändå. För även om man under en ganska lång tid gått med firma Söderström/Lindvall som sina två huvudmålvakter har det nästan alltid hänt något som gjort att de behövt värva spelare under säsongen, eller gått med en juniormålvakt.

Förra säsongen klarade man sig emellertid med Alexander Hellnemo som sin trea. Den enda målvaktsvärvningen de gjorde under säsongen var till J20-laget, i och med att Love Härenstam anslöt från Luleå. Linus Söderström och Gustaf Lindvall stod så gott som alla matcher. Alexander Hellnemo vaktade bara kassen i två matcher.

Men till den här säsongen har Skellefteå till sist gjort en värvning av ytterligare en målvakt redan inför säsongen, istället för att riskera att man återigen behöver panikvärva något under säsongens gång. Söderström och Lindvall har den här hösten fått sällskap av Jani Lampinen och det var nog en väldig tur att man gjorde den värvningen eftersom Skellefteås båda stjärnmålvakter varit skadade under försäsongen. I tisdagens försäsongsmatch mot Kärpät var det Anton Ringquist, från J20-laget, som stod. Bara för att ytterligare accentuera att Skellefteå återigen ser ut att få en rörig målvaktssäsong. Och ja, det ska väl läggas till att Ringquist gjorde det otroligt bra i den 2-1-segern. Går de med Lampinen/Ringquist i premiären?

Men nog om det. Hur bra är den "ordinarie" målvaktssidan då? För två år sedan hade de en räddningsprocent på 90,7 vilket var tredje bäst i ligan. Söderström hade sedan ett vansinnigt bra slutspel och spikade igen fullständigt på Skellefteås väg till SM-guldet. Men ifjol såg vi en liten kvalitetssänkning. Skellefteå AIK låg där bara i mitten av serien, med en räddningsprocent på 89,7. Och i slutspelet var faktiskt Söderström mänsklig. Hans räddningsprocent stannade på 91.

Om vi återgår till grundserien och istället tittar på de underliggande siffrorna var Skellefteå återigen i toppen när det gäller målvaktsspelet. Man var fjärde bäst sett till räddade mål över förväntan. Detta trots att ingen av Söderström eller Lindvall var med i den absoluta toppen i år. Som par betraktat var man alltså fortsatt riktigt bra, men som enskilda individer har båda haft bättre säsonger än i år. I lika styrka var de exempelvis bara nionde och 18:e bäst av de målvakter som stod tvåsiffrigt antal matcher. Nyckeln för Skellefteås del var alltså att man var ett av få lag som hade två okej eller bra målvakter, medan många andra lag i bästa fall hade en bra målvakt.

När Skellefteå var som allra sämst hade de en defensiv som tillhörde ligans svagaste, och då räddades man under stundom ändå av sina målvakter. Så även om det inte var en toppsäsong från någon av dem var nog ändå målvaktsspelet Skellefteå AIK:s minsta problem under säsongen. Både Söderström och Lindvall visade att de fortfarande håller bra SHL-klass när de är skadefria. Det var för mig ingen tvekan om huruvida jag skulle sätta en femma eller inte på Söderström. Det betyget var givet.

Men det ska bli intressant att se hur man kommer kunna matcha målvaktssidan den här säsongen. Jag gissar att det blir Söderström och Lampinen som blir huvudmålvaktsparet i vinter. Hur många fler gånger kommer vi få se Gustaf Lindvall spela i SHL, egentligen?

Lampinen är bara 22 år men har redan spelat seniorhockey fyra säsonger. Han var också väldigt bra för Mora förra säsongen. Det här blir dock första gången han spelar i en högstadivision, så vi bör hålla nere kraven och förväntningarna på honom. Men målvaktstränaren Krister Holm har ju lyckats med så gott som alla sina adepter de senaste åren, så vi kan nog ändå räkna med att Lampinen åtminstone är en okej förstemålvakt. Och så får Skellefteå hoppas på att han "slipper" bli förstamålvakt redan den här säsongen.

Linus Söderström och Jani Lampinen. Foto: Bildbyrån.

Backar

Viktor Grahn

Pontus Johansson

Max Krogdahl

Arvid Lundberg

Jonathan Pudas

Snittbetyg: 3,0

Kommentar: Förra säsongen hade Skellefteås backsida 3,43 i snittbetyg vilket är extremt högt. Då hade man dock bara sju A-lagsbackar till en början. Rasmus Bergqvist räknades inte till A-truppen och Luke Witkowski hade ännu inte anslutit. De hade i princip bara etablerade SHL-backar och då går ju betyget upp.

Nu har Skellefteå valt att gå in i säsongen med nio backar och då är det naturligt att betyget sänks en smula. Men med det i åtanke är ändå 3,0 ett relativt högt betyg måste man säga.

Det här är en backsida där det finns mycket att gälla. Skellefteå AIK har en stark stomme med Pudas, Lundberg och Forsfjäll och vi kommer ju snart kunna räkna in även Emil Djuse till den där stommen. Och så fyller man på med lite yngre, spännande spelare som Frans Haara och Rasmus Bergqvist och en Pontus Johansson som nog är på väg in i sin prime efter en bra debutsäsong i Skellefteåtröjan. Viktor Grahn har under flera år varit en av HockeyAllsvenskans bästa defensiva backar och kommer kunna göra nytta även i SHL. Max Krogdahl får nog ta sig an rollen som åttonde- eller niondeback om alla är friska och krya.

Axel Sandin-Pellikka, Oskar Nilsson och Luke Witkowski är trion som lämnat och Djuse, Grahn och Krogdahl har alltså kommit in. På förhand går det inte att komma runt att backsidan till en början kommer ses som svagare. Även om Emil Djuse är en back av ganska högt europeiskt snitt kommer han inte ersätta de cirka 30 poäng som Pellikka gjorde ifjol. Och Grahn och Krogdahl går väl till en början in som något sämre spelare än Nilsson och Witkowski - även om jag som sagt tror på Grahn-värvningen och räknar med att han kommer göra rejäl nytta.

Pellikkas 30 poäng kommer inte ersättas - men jag tror nog Jonathan Pudas kommer kunna få en riktigt bra offensiv säsong. Efter tre (!) raka 40-poängssäsonger gjorde han bara 30 ifjol, men jag utesluter inte att han är uppe och nosar på de 40 poängen igen. Så bra är han. Jag är inte beredd att säga att han är på väg neråt riktigt än. En dundersäsong till har han i sig. Minst.

Just nu är Måns Forsfjäll skadad, men när han är tillbaka tror jag vi får se honom och Pudas spela ihop igen. Jag har därefter satt Pontus Johansson med Emil Djuse i ett spelskickligt andra backpar, medan Lundberg och Grahn får spela ihop i ett riktigt jobbigt "shut down-par" som ska möta motståndarnas bästa kedjor i så stor utsträckning som möjligt. På Grahns plats kan vi också få se en hel del av Frans Haara, som jag bara har som sjundeback men som ju absolut håller på sex backar också. Jag ville egentligen få in både honom och Grahn på sex backar. Bergqvist och Krogdahl är tydliga åttonde- och niondebackar för mig.

Det här är en bra backsida, men den är kanske en bit ifrån de allra bästa i serien.

Måns Forsfjäll och Jonathan Pudas. Foto: Bildbyrån.

Forwards

Mikkel Aagaard

Lars Bryggman

Jonathan Davidsson

Jonathan Johnson

Victor Laz

Pär Lindholm

Oliver Okuliar

Victor Stjernborg

Oskar Vuollet

Snittbetyg: 3,21

Kommentar: Här har det hänt en hel del jämfört med den forwardstrupp som klev in i säsongen för ett år sedan. Anton Heikkinen, Max Lindholm, Martins Dzierkals, Marcus Eriksson, Michael Brandsegg-Nygård, Linus Lindström och Lukas Vesterlund har försvunnit. De har ersatts av Mikkel Aagaard, Lars Bryggman, Victor Laz, Oliver Okuliar och Victor Stjernborg. Dessutom har Oskar Vuollet och Valter Lindberg tagit plats i A-truppen på allvar, och Jonathan Davidsson har förlängt efter att han kommit in under förra säsongen. Vi är vana vid att Skellefteå justerar sin trupp litegrann från år till år, men det hör inte till vanligheterna att man byter ut så här många spelare på en position.

Är forwardssidan bättre då? Ja, i alla fall enligt mitt snittbetyg. Det landade ifjol på 3,07 och ligger i år på 3,21. Detta trots att jag sänkt bröderna Johnssons betyg från en fyra till en trea. Något som gör att man så här på förhand kanske känner att spetsen inte är riktigt lika vass som vi såg den som för ett år sedan, men bredden är nog ännu bättre eftersom man som vanligt har ett par unga spelare som tagit stora kliv. Dessutom är Victor Stjernborg en underskattad spelare som nog kan få ett offensivt lyft i Skellefteå. Och Lars Bryggman är en klassisk "du vet vad du får"-spelare. Apropå bröderna Johnsson: De gjorde tillsammans 27 poäng i lika styrka förra säsongen. Rickard Hugg, som var bäst i laget, gjorde på egen hand 30. Ska man vara toppspelare behöver såklart den summan gå upp. Båda var dessutom sämre spelmässigt än vad de varit tidigare.

Men kommer de som värvats in göra lika många poäng som de som lämnat? Det är tveksamt. De enda nya forwardsen jag ser som poänggörande högt upp i laget är Mikkel Aagaard och Oliver Okuliar - men det är å andra sidan två spelare jag tror kommer göra dundersuccé.

Oliver Okuliar har jag sett en del av under försäsongen och även om man inte ska dra för djupa analyser baserat på en försäsong går det inte att komma runt att han ser otroligt spännande ut. Han har verktyg som kommer kunna göra honom till en toppspelare i SHL. Kanske rent av en spelare som ligger runt 40 poäng. Aagaard återkommer jag till lite senare i texten.

Däremot ser jag inte Bryggman, Laz eller någon av ungtupparna Lindberg och Vuollet som några större poänggörare även om de har offensiva profiler i sitt spel. Jag förutspår dock att Valter Lindberg slår igenom i SHL den här säsongen. Men han är trots allt junior och gjorde fem poäng på 29 matcher förra säsongen. Gör han 20 poäng den här säsongen får det anses vara en succé. Han lär också få inleda i en fjärdekedja, men jag blir inte förvånad om den ytterst spelskicklige centern successivt arbetar sig uppåt i laget och också slår sig in i powerplay.

Det här är nog Skellefteås starkaste lagdel överlag. Det finns en spets och bredd och en härlig mix mellan etablerade toppspelare och ynglingar på väg uppåt. Det finns också många som kan spela i många olika roller. Det råder ingen brist på tvåvägsspelare i den här lagdelen.

Jag har satt ihop Hugg med Lindberg och Aagaard i en förstakedja, med Okuliar tillsammans med bröderna Johnson i en andrakedja. Om Johnson-bröderna studsar tillbaka och är så bra som de kan vara har Skellefteå där en ruggig topp-sexa. Och då har jag inte ens satt in en av ligans bästa centrar, Pär Lindholm, där.

Här har Skellefteå det gott ställt.

Hugg, Lindberg och Aagaard - en av SHL:s bästa kedjor? Foto: Bildbyrån.

Totalt snittbetyg: 9,54 (Sjunde plats)

Fem snabba om Skellefteå

Tummen upp: Slutar alltid topp-sex

Skellefteå slutar alltså inte bättre än sjua i min snitt-tabell. Det beror dels på att man får ett lite lägre målvaktsbetyg än flera av lagen framför, men också på att de har fler "tvåor" i betyg än många av de andra topplagen. Samtidigt är det här en trupp där jag inte känner så speciellt mycket oro för kvalitén och i slutändan tror jag ändå att de blir topp-sex - även om toppen i SHL är så stark och bred att det inte är givet.

Men Skellefteå har ju en smått osannolikt förmåga att alltid bli topp-sex. De har alltså slutat topp-sex varenda säsong sedan man slutade just sexa säsongen 2008/2009. Resultatraden sedan dess är 6, 4, 3, 2, 1, 1, 1, 1, 6, 5, 5, 4, 4, 3, 2, 3, 5.

Till och med förra säsongen, som ju till stora delar var en smärre katastrof med Skellefteå-mått, tog man sig alltså in topp-sex och gick till semifinal.

Så även om toppen på SHL i år är starkare än den varit på flera år, med flera klubbar som satsar stort och har bättre lag ifjol, tror jag Skellefteå kommer vara med där uppe och bråka ändå. Även om Skellefteås trupp kanske snarare är jämbördig med den man hade ifjol.

Skellefteå har varit en konstant i toppen. Foto: Bildbyrån.

Tummen ner: Vikande trend för toppspelarna?

Ska jag hitta något som kan ses som ett minustecken i Skellefteå är det att flera av toppspelarna nog kan ha nått sin peak.

Pär Lindholm är fortfarande en grym center och inget problem på det sättet, men hans poängskörd de två senaste åren är 20 och 23. Jonathan Johnsson och Andreas Johnsson kommer från tuffa, tuffa säsonger (Andreas har dock berättat att han spelade skadad större delen av säsongen), Jonathan Pudas gick från 40+ i poängkolumnen till 30, Emil Djuse har haft stora skadeproblem de senaste åren - hur bra är han nu? Och så har vi då osäkerheten på målvaktssidan med Söderström och Lindvall. Spelare som alltjämt är bra - jag gav för bövelen Söderström en femma i betyg - men någon gång kommer alla dessa skadeproblem ta ut sin rätt.

Så även om jag inte vill säga redan nu att alla dessa spelare är sämre än man varit tidigare så kan vi väl i alla fall enas om att det finns frågetecken runt dem för första gången på länge. Det är inte lika givet att de är toppspelare i ligan, som fallet var för bara ett par år sedan.

Kan Jonathan Johnson studsa tillbaka? Foto: Bildbyrån.

Poängkung: Mikkel Aagaard

Vår statistikskribent Viktor Jansson skrev tidigare under sommaren en text där han analyserade spelarna som bytt från en SHL-klubb till en annan - och bland dessa var Aagaard den som hade siffror som stack ut allra mest.

Jag klistrar in delen om Aagaard här:
"Han visar upp absoluta toppsiffror både defensivt och offensivt. Tittar vi på hans utveckling säsong till säsong så ser vi att han har varit väldigt konsekvent. Den individuella produktionen i fem mot fem är bra, men inte riktigt på samma dominanta nivå som den var under hans tid i HockeyAllsvenskan. Främst beror det på att han ligger lite lägre gällande assists. Speldrivande och chansskapande håller dock högsta klass. Dessutom har han bra siffror i PP båda sina SHL säsonger.

Jag kan inte se något annat än att han kommer passa som handen i handsken i Skellefteå och bli en av lagets toppspelare".

Aagaard är en spelare som är otroligt enkel att gilla och man vet att man kommer få mål och poäng av honom i såväl lika styrka som powerplay. Därför tror jag att han vinner den interna poängligan före Oscar Lindberg, som ju vunnit den båda åren sedan han kom tillbaka till Skellefteå. Lindbergs 98 poäng under de två åren är näst flest i serien. Bara David Tomásek (102) var bättre. Aagaard gjorde "bara" 66 poäng under samma period, men i och med flytten till Skellefteå tror jag han når över 40 poäng för första gången och vinner i en hård kamp mot Lindberg, Okuliar och Hugg.

Mikkel Aagaard, MoDo. — Mikkel Aagaard
**Foto:** [Bildbyrån]

Mikkel Aagaard. Foto: Bildbyrån.

Ledarna: Daniel Hermansson och Erik Forssell

För ovanlighetens skull var det riktigt rörigt på ledarsidan i Skellefteå förra säsongen. De sparkade en tränare under säsongen och det är väldigt "o-Skellefteåiskt". Man hade förvisso fyra raka förluster, men det som gjorde att Ohlsson fick dojan var hans uppmärksammade uttalanden i media där han konstaterade att han skiter i supportrarna. Dessutom var ju Ohlsson redan klar för Frölunda, vilket nog gjorde beslutet att entlediga honom enklare.

Rent sportsligt såg det också sämre ut än vanligt under Ohlsson-hösten. Deras defensiv var stundtals katastrofal, både sett till "ögontestet" men också enligt siffrorna. Dessutom tog de ju bara 25 poäng på 17 matcher, vilket gav ett poängsnitt på 1,47. Pierre Johnsson och Andreas Falk tog över och även om det var långt ifrån en enkel säsong även för dem ("det var inte nyasfalterad väg", som Johnsson uttryckte det i media efter semifinaluttåget) så höjdes i alla fall poängsnittet till slut upp till cirka 1,69 poäng per match under deras ledning. Det dröjde dock till de sista 10-15 matcherna innan man verkligen fick ordning på spelet i allmänhet och defensiven i synnerhet. Med 15 matcher kvar var man fortsatt bara fem poäng från kvalspel. Men därifrån och framåt var man ligans bästa lag och gick till semifinal. Alla underliggande siffror såg också klart bättre ut.

Det gör ju att Daniel Hermansson kommer in i ett betydligt lugnare läge än vad som annars hade kunnat vara fallet. Skellefteå räddade upp en knepig situation och gjorde i slutändan en godkänd säsong, vilket gör att det inte direkt råder nåon panikstämning uppe i Västerbotten. Harmonin är en helt annan än vad den hade kunnat vara. Och Hermansson kommer få lite mer tid på sig att implementera sina idéer. I Mora var det i mångt och mycket han som satte klubbens playbook och lyfte juniorverksamheten. När han nu tar över Skellefteå är det just de två sakerna som blir de stora nycklarna. Lyckas han sätta ett grundspel och fortsätter vara lika vass på att utveckla unga spelare kommer Skellefteå bli en guldkandidat.

GM Erik Forssell tog ett modigt och korrekt beslut som sparkade Ohlsson ifjol och Hermansson är en mycket spännande efterträdare. Men Forssell behöver lyckas bättre med sina värvningar än han gjorde till förra säsongen. Marcus Eriksson och Michael Brandsegg-Nygård var besvikelser. Pontus Johansson, som gjort 91 SHL-matcher fördelat på tre år, var den mest meriterade värvningen. Han var också den bäste av dem. Forssell lyckades inte få in tillräckligt säkra kort och det blev för kostsamt. Värvningarna av Jonathan Davidsson och Luke Witkowski var inte heller bra nog.

Till i år har Forssell gått på betydligt säkrare kort, där flera av nyförvärven också är etablerade på SHL-nivå eller ännu högre nivå. En tydlig kursförändring jämfört med för ett år sedan. Det gör att jag inte tror det blir en lika rörig säsong med lika höga toppar och djupa dalar som ifjol. Jag räknar med att Skellefteå AIK kommer vara Skellefteå AIK igen. Ett lag som smyger med i toppen men kanske inte är spektakulära åt något håll.

Och det är ju gott så.