ELITSERIEN/SHL fyller 50 år.
Första matcherna i dåvarande elitserien spelades 5 oktober 1975. Då hade serien tio lag. Mycket har hänt sedan dess och idag står vi med 14 lag i vår högsta serie. Åren innan elitseriens intåg var grundserien uppdelad i ett norr och söder med totalt 16 lag. Därefter spelades ett SM-slutspel och en nedflyttningsserie i just serieform. Dock inte säsongen 1974/75.
Man ville höja nivån på hockeyn i vår högsta serie eftersom det varit väldigt ojämnt mellan dom 16 lagen. Publiken valde att stanna hemma då vissa av matcherna kändes avgjorda i förtid samtidigt som ekonomin blev viktigare och viktigare för klubbarna. Säsongen 1974/75 gjordes så en rak serie med 16 lag där topp fyra gick till slutspel, lag fem till åtta blev klara för elitserien medan lag nio och tio och fick kvala till elitserien. Lag elva till 16 åkte helt enkelt ner i det som då skulle komma att heta Division 1.
Hockeysverige.se vill bjuda er på nostalgi från elitserien/SHL:s 50 år. Varannan vecka en artikel om just säsongen 1975/76 och den andra veckan nedslag i olika händelser genom ligans 50-åriga historia.
Mycket nöje.
Del 1:Historien bakom elitseriens födelse
Del 2:Skellefteå AIK:s osannolika SM-guld 1978
Del 3: Råskinn och poängkungar – Elitseriens första importer
Del 4:Historien om Tommy Sandlin – "Hockeyprofessorn"
Del 5: De meningslösa bronsmatcherna
Del 6: AIK:s senaste storhetstid
Del 7:När ”Mr. Magic” slog igenom med dunder och brak
Del 8:Djurgårdens historiska gulddynasti
Del 9:Mikrofonskandalen – när rivaliteten mellan Leksand och Brynäs nådde sin kulmen
Del 10: Så blev Färjestad en maktfaktor i svensk hockey
Del 11: Elitserielagens första målvakter
Del 12:När Percy Nilsson vände upp och ned på svensk hockey
Del 13:Tre Kronor tackade nej till OS
Del 14:Håkan Loobs omöjliga rekord
Del 15: Polisen fick ingripa mot SSK-backen
Del 16: MoDos gyllene generation
Del 17: De två första klubbarna att åka ur Elitserien
{{ PAYWALL LIMIT }}
Del 18: Växjös historiska resa
Idag är Växjö Lakers en av svensk hockeys storklubbar, men första gången staden hade ett lag i högsta hockeyserien var säsongen 1963/64. Då var det Östers IF som lyckades ta sig upp genom att vinna södra kvalserien före Conny Evenssons IK Viking, IFK Norrköping med blivande landslagsspelaren Björn Nordqvist i laget och Fagersta med den tuffe och spektakuläre kanadensaren Des Moroney.
Stor kvalhjälte för Öster var målvakten Lars-Åke Brännlund, som senare skulle spela med Tingsryd. Backklippa i laget var den blivande elitseriedomaren Lars Henriksson, som hade spelat i högsta serien med Morgårdshammar, och framåt var Rogen Månsson, Rolf ”Kocken” Andersson (som Thomas Rundqvist för övrigt fått sitt smeknamn efter) och Bengt-Göran ”Mysing” Karlsson de som stack ut mest.
Flera av spelarna skulle för övrigt bli stommen i det Tingsryd som gjorde flera fina säsonger i högsta serien under slutet av 1960- och början av 1970-talet.
Östers resa i det som då hette allsvenskan blev tuff. Laget hamnade i den södra gruppen och i premiären mot Viking från Hagfors förlorade man med 5–0. Hoppet tändes i andra omgången då Öster hemma tog poäng mot KB 63 (Karlskoga/Bofors) genom att spela 1–1. Förste målskytt för ett lag från Växjö i högsta serien var Bernt Sundin, som Öster hade värvat från Alfredshems IF (i dag: MoDo).
Succé i fotbollslandslaget - var stor hockeytalang
Hela 5 600 åskådare hade kommit för att se Öster mot Brynäs i tredje omgången. Hockeyn kokade i Växjö och många trodde efter poängen mot KB 63 att Öster hade något stort på gång. Men den förhoppningen kom på skam. Efter första perioden ledde Brynäs med 5–0 efter att Kjell ”Pipis” Larsson hade haft stor show och svarat för tre mål. Brynäs vann till slut med hela 8–1.
Det blev början på en brutal resa genom allsvenskan för Öster. Det blev bland annat förluster mot Västra Frölunda med 16–4, Västerås med 14–2 och Södertälje med 10–3. Trots att Öster ryckte upp sig i slutet av grundserien blev även nedflyttningsserien en lika jobbig upplevelse. Visserligen vann Öster mot Clemensnäs med 10–4 och Gävle GIK med 7–6, men laget slutade ändå sist och tvingades ut ur allsvenskan. Det skulle sedan dröja till säsongen 2011/12 innan Växjö åter hade ett lag i högsta serien inom svensk hockey.
En av ljuspunkterna under säsongen i allsvenskan var ändå en ung Tommy Svensson – alltså den blivande succéförbundskaptenen i fotboll som förde landslaget till VM-brons 1994. I vinstmatchen mot Clemensnäs svarade han bland annat för två av målen.
"Upp till 6 000 personer på uterinken"
– Vi hade svårt i den serien och vi tog inte många poäng. Det var ett väldigt stort steg att gå från division 2 till allsvenskan. Jag har mest minnen från nedflyttningsserien. Jag minns att jag gjorde ett par mål i någon match hemma i alla fall, berättar Tommy Svensson för hockeysverige.se.
Foto: [Bildbyrån]
Två mål mot Clemensnäs när ni vinner med 10–4.
– Så var det. Jag har inte speciellt många minnen från det där. Det jag kommer ihåg är att jag spelade några matcher i nedflyttningsserien och gjorde några mål.
– Det var sista året jag spelade hockey. Jag slutade efter att den säsongen var slut och valde fotbollen i stället. Anledningen till att jag valde just fotbollen före ishockeyn var enkel, eftersom jag helt enkelt var bättre i fotboll. Men jag var faktiskt med två årgångar i TV-pucken för Småland.
Hur stort var intresset för ishockey i Växjö vid den här tiden?
– Det var ett väldigt stort intresse. I kvalmatcherna upp till allsvenskan kunde det vara upp till 6 000 personer på uterinken.
Nu skruvar vi fram klockan till år 1997. Öster hade blivit Växjö HC för att 1997 gå i konkurs. I oktober samma år startade klubben om i division 4, alltså motsvarande division 5. Redan efter elva säsonger hade det blivande storlaget tagit sig hela vägen upp till elitserien. Lakers, som laget kallas efter att staden ofta kallas sjöarnas stad, har tagit sig till fyra SM-finaler – 2015, 2018, 2021 samt 2023 – och vunnit samtliga, vilket såklart är unikt i svensk hockey.
Hockeysverige.se har pratat med några profiler som spelat och jobbat i klubben under åren för att höra vad som ligger bakom föreningens framgångar.
Robert Rosén: 2005–2010, 2012–2018, 2020–2025
Inför säsongen 2005/06 plockades Rosén över till Växjö, som då låg i Hockeyallsvenskan.
– Innan var jag egentligen klar för både Tingsryd och Troja, skrattar Robert Rosén och fortsätter:
– Jag var och tränade med Tingsryd. En stor anledning till att jag inte ville spela där var att de hade som krav att alla i laget var tvungna att bo i Tingsryd. Jag kände inte för det.
– Då riktade jag i stället in mig på att kanske gå på hockeygymnasiet i Ljungby. Det var mer eller mindre klart, men det som då sket sig var att Alvesta kommun inte ville betala Ljungby kommun eftersom de hade samma utbildning att erbjuda.
– Då kom Växjö och Ulf Malmberg in i bilden. Han var lite scout i närområdet vid den tiden. Han tog kontakt med mig och vi satt på ett konditori i Alvesta och snackade lite. Vid jul fick jag komma in och provträna, och på den vägen var det.
– Både Växjö och jag tyckte att det var intressant. Sedan gjorde jag en träningsmatch med Växjö mot Malmö i april. Det var inför att Malmö skulle spela kvalserien, samtidigt som Växjö hade spelat färdigt. Då fick jag vara med Shjon Podein och alla som var i Växjö då för första gången, vilket var häftigt. Den våren började jag sommarträna med Växjö.
Under första säsongen i Växjö lånades Robert Rosén ut i åtta matcher till Osby i division 1. Tränare för Osby var den tidigare VM-forwarden Håkan Nygren, men under andra säsongen kom lite av ett genombrott för honom.
– Tomas Kämpe hade kommit in som tränare. Han gillade vad han såg i mina kvaliteter. Den stora anledningen till att det gick så bra var att jag fick spela i första powerplay med Torsten Yngvesson, ”Crille” Jakobsson, Johan Andersson och Daniel Ström.
Foto: [Bildbyrån & Ronnie Rönnkvist]
Hur utvecklades du som hockeyspelare under din första tid i Växjö?
– För mig var det som när jag var yngre och fick gå upp och spela med killarna som var ett eller två år äldre: att jag hela tiden tvingades vara på min vakt, ta snabbare beslut än jag var van vid och vara rejälare eftersom man blev mycket hårdare straffad.
– Det tror jag var en jättestor anledning till min utveckling, att jag hela tiden var tvungen att vara beredd, veta vad jag hade omkring mig och vad jag skulle göra med pucken när jag fick den. Jag var lite mindre än alla andra och ganska ung, så då fick jag spela på lite andra grejer som jag var bra på.
– Jag tror att det skyndade på min process lite, att jag hela tiden från det att jag var 17–18 år behövde prestera till 100 procent.
Fick Sam Hallam som coach: "Stor del i min framgång"
Efter en succésäsong i AIK ville Henrik Evertsson ha hem honom till Växjö.
– Det var jag såklart väldigt lockad av. Växjö var ändå ”min klubb” efter att jag hade spelat där i fem år. Nära hem och jag var, och är fortfarande, ganska hemmakär. Dessutom trivs jag i området här. För mig var det bara något vi måste lösa, och det löste sig också till slut.
Tidigt under sin andra sejour i Växjö fick Robert Rosén Sam Hallam som coach.
– Hans styrka är absolut det taktiska kunnandet han besitter och att få ihop en grupp. Det måste jag säga att han har ett öga för. Jag trivdes väldigt bra med Sam under alla åren i Växjö. En grym coach.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Vad har han betytt personligen för dig?
– Mycket. Jag hade honom i många år och fick alltid spela mitt spel, även om man måste följa grunderna till en viss del. Han gav mig förtroende och jag fick vara en av de ledande spelarna under alla år.
– Det är också vad jag vill och behöver vara för att man ska få ut max av min spelstil. På så vis har han en stor del i min framgång.
Vann första SM-guldet med klubben
Robert Rosén var med om att vinna sitt första av fyra SM-guld 2015.
– Det var faktiskt helt overkligt. Under säsongen var det ingen som riktigt räknade med oss. Vi slutade trea i serien. Ingen såg oss som en direkt utmanare, men vi fick ihop det.
– Du måste vinna som ett lag och vara som ett bra fungerande maskineri, vilket Växjö har blivit känt för. Ingen som gör mycket poäng direkt och, förutom Elias (Pettersson), inte någon som har vunnit poängligan eller varit uppe och nosat i den absoluta toppen.
– Spelarna som spelar mest i Växjö spelar tre–fyra minuter mer än toppspelarna i alla andra lag. Slår du ut det på en hel säsong blir det mer tid på isen för deras toppspelare och då även fler poäng. Växjö har valt den här vägen, vilket har visat sig framgångsrikt: att vara ett kollektiv och spela ungefär lika mycket på samtliga spelare så att alla är fräscha och pigga i slutet av matcherna. Jag gillar den strategin.
Är det här också där ni etablerar er som ett topplag i SHL?
– Ja, där tror jag att avstampet var. Det tog två–tre säsonger innan Växjö blev det man är i dag.
Foto: [Petter Arvidson / Bildbyrån]
Växjö var trots allt ett gäng som slogs i botten av serien under den första tiden i högsta serien.
– Ja, så var det absolut. Säsongen 2013/14 gick vi visserligen till semifinal, men åkte ut där. Det var ändå då vi började ta steg på trappan och bli den här maskinen, vilket planen var – att vara ett jämnt och bra lag som man vet vad man får av. Det har fallit väldigt väl ut.
– Många tycker väldigt mycket om Växjös sätt att spela, det här med att dra ner på tempot, och folk kan tycka att det ser tråkigt ut ibland. Det där kan man alltid dividera om. En säsong sa folk också att vi spelade tråkigt. Trots det gjorde vi näst flest mål i SHL och släppte in minst. Jag vet inte om det är att vi släpper in minst mål som är det tråkiga, eller vad det kan vara.
– Jag vet inte vad det där kommer ifrån, men det kanske stör folk att Växjö på så kort tid blivit en framgångssaga och hittat ett sätt att vara med i toppen av SHL. Då försöker man slänga ur sig saker utan att egentligen kolla på statistiken.
Nycklarna bakom gulden: "Otroligt viktigt"
Du är inne på det själv, att Växjö varit lite av ett maskineri. Upplever du att alla fyra guldresorna har varit på ett liknande sätt?
– Ja, det tycker jag. Skillnaden när vi vann guldet 2017/18 var att vi hade ett väldigt ”skillat” lag. Däremot tycker jag inte att vi tummade på maskineriet, och istiden var jämnt fördelad.
– Vi hade ett otroligt bra lag kompetensmässigt. Där var det extremt. Målskillnaden i finalserien mot Skellefteå var 24–1 och 4–0 i matcher. Vi förlorade en match i kvartsfinalen mot Brynäs, annars var det rent hus i det slutspelet.
– Den säsongen kände vi inför slutspelet: ”Vilket lag ska slå oss fyra gånger av sju?” Vi hade ett otroligt självförtroende och gick in i slutspelet med känslan att det skulle mycket till för att något lag skulle slå oss.
– Annars tycker jag att gulden 2015, 2020 och 2023 har varit väldigt lika.
Hur skulle du beskriva atmosfären kring Växjö, som ändå är en relativt ny förening?
– Det där är alltid svårt, men man blir aldrig riktigt nöjd. Visst, vi vann med 5–1 – jättebra – men på torsdag är det ny match. Då kanske vi behöver göra det här och det här, eller si och så.
– Samma sak tycker jag gäller uppe på kontoret: att man försöker hitta vägar för sponsring, ta hand om företagen och de som är sponsorer. Göra saker, träffa oss i laget eller göra andra saker tillsammans. Hela tiden vänder och vrider man på allt. Man vill hitta saker som är lite bättre, ger lite mer till föreningen och egentligen alla.
– Det är ett hårt jobb. Om vi tittar på kontoret är man väldigt få jämfört med hur det ser ut hos andra SHL-lag. Alla får hjälpas åt över olika gränser, så att man blir insatt i vad som händer i föreningen och hela organisationen. Det är en väldigt god harmoni överallt.
– Det spelar ingen roll om det är restaurangpersonalen, kontoret eller vaktmästarna – det är alltid glatt och alla vill snacka en stund. Otroligt viktigt och en nyckel till framgångarna klubben haft.
Oscar Alsenfelt: 2009–2012
– Det var en jättestor omställning för mig, både medialt och med uppståndelsen i Växjö, när jag gick från division 1 (Pantern) till allsvenskan. Hockeyn var väldigt på gång efter några sämre år i fotbollen med Öster. Man hade dessutom börjat rita på Vida Arena då.
– Sportsligt var det första gången jag hade en seriös målvaktstränare. Han följde upp hur jag utvecklades och jag tränade oerhört hårt. Evertsson var också grym. Han satte oerhört stora krav på mig och min träning. Jag kommer ihåg att han vid något tillfälle sa: ”När vi spelar bra ska du vara bäst, men när vi spelar dåligt ska du vara ännu bättre.”
– Jag tränade på en nivå som jag aldrig ens trott fanns. Den perioden lade grunden rent fysiskt för min karriär, tillsammans med hans kravbild, målvaktsträningen och Viktor Fasth, som tränade otroligt hårt.
– Jag insåg snabbt att jag blev mycket bättre av det. ”Nu vet jag hur jag ska bli bra.” Det gick rätt bra direkt och kompetensen hade jag redan.
– Det var första gången jag tänkte att om jag gör det bra här kanske jag inte behöver jobba mer. De första två åren i Växjö jobbade jag. Det ingick i kontraktet att jag skulle jobba tio timmar i veckan med att sälja reklam till en gratistidning, så jag flängde runt i Växjö.
– Då insåg jag att det skulle vara skönt att inte behöva jobba något år. Fortfarande var det inte så att jag trodde att jag skulle kunna spela och tjäna pengar på riktigt. Jag trodde inte att det fanns i pipelinen.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Kvalet upp med Växjö är också något av det största Oscar Alsenfelt varit med om i hockeysammanhang.
– Det var helt fantastiskt och ett av mina starkaste minnen. Vi hade en oerhörd press på oss eftersom Vida Arena stod klar. Att spela i allsvenskan i den arenan var inte något som var planerat. Året innan hade vi missat att gå upp, men då var vi inte heller favorittippade. Den här säsongen var vi det.
– Jag tyckte att vi hade väldigt höga krav på oss, och det var första gången jag kände av det så extremt. I dag är jag oerhört stolt över hur jag hanterade den pressen. Jag tror också att jag satte ett nytt räddningsprocentrekord för en kvalserie då och var en stor anledning till att vi gick upp, även om vi hade ett helt fantastiskt lagbygge.
– Där insåg jag hur stor glädjen kunde vara hos hela ”communityn” och sporten. Det var så många vi gjorde glada, och det var helt fantastiskt. Det betydde verkligen mycket för en hel stad. Man suktade efter ett lag i högsta ligan, samtidigt som man var ganska kritisk i Växjö vid den här tiden över att man inte tyckte att laget spelade tillräckligt bra. Folket i Växjö fick ut så mycket av att vi gick upp, och tiden där var härlig.
– Torget dagen efter att vi gått upp var helt fullsmockat, och det var mycket fest och skratt kopplat till det där också. Allt släppte.
Fem säsonger innan hade du varit på väg att sluta med hockey och spelade nästintill ”gubbhockey” i danska andraligan, och nu var det dags att göra elitseriedebut – allt måste ha gått väldigt fort?
– Ja, det gjorde det, men det kändes inte så fort när det hände.
Viktor Fasth: 2007–2010, 2017–2021
– Att komma till Växjö var en liten brytpunkt för mig. Sista säsongen i Tingsryd var jag 25 år. Då började jag fundera över om jag skulle gnugga på i division 1 eller hitta något annat att göra när jag blev äldre, till exempel mer utbildning, eftersom jag som hockeyidiot inte hade så mycket att falla tillbaka på.
– Då hörde Växjö av sig och jag fick komma hit. Jag trodde att det var för att jag hade gjort det bra, vilket jag i och för sig hade, men till stor del var det för att jag redan hade en lägenhet och jobb här i stan. Då blev det en ganska smidig lösning, vilket jag har fått påpekat för mig de senaste åren, men det visste jag inte då, skrattar Viktor Fasth och fortsätter:
– Växjö tog hit mig som backup till Tuomo Karjalainen. Jag lyckades konkurrera ut honom och förlänga mitt kontrakt här. Det var första gången jag kunde livnära mig på hockeyn. Mina första två år här i Växjö jobbade jag som elevresurs på en skola. När jag fick min förlängning i Växjö kunde jag satsa på hockeyn på heltid.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Säsongen 2017/18 vann Växjö SM-guld, en säsong där Viktor Fasth delade på målvaktsjobbet med Viktor Andrén.
– Det var en omställning för mig att komma hem till SHL. Jag ville väldigt gärna visa vad jag kunde och inte bli någon som kom hem och bara lade av för att man var färdig. Det var väldigt viktigt för mig att komma hem, prestera och visa vilken bra målvakt jag var.
– Vi började säsongen lite halvtaffligt och det var inga självklarheter. Vi hade dessutom någon liten sprätt från Ånge under försäsongen som sedan lyckades ganska bra, skrattar Viktor Fasth, som såklart syftar på Elias Pettersson, som i dag är en av NHL:s absolut bästa spelare.
Vann två SM-guld och fyra "Honken Trophy"
Fasth fortsätter:
– Det som är talande för alla grupper där jag varit med och vunnit är att det är just en grupp av individer som strävar åt samma håll.
– Alla på den här nivån kan spela hockey, så det handlar om vilka som får ihop gruppen bäst, vilka som kan tänka sig att offra lite mer än andra lag för gruppen. Jag tror att det var vad vi lyckades med 2018.
– Som jag sa var det ingen spikrak väg under hösten och vi fick slita ganska hårt, men efter det började allt rulla på. Sedan kom vi in i ett slutspel där känslan var att inget lag skulle slå oss. Det är den enda grupp jag varit med i där jag känt den känslan – att det inte finns något som kan rubba oss. Vi hittade vägar att vinna oavsett vilka situationer som uppstod. Det var en häftig grej att få vara delaktig i.
Var det skillnad när ni vann guldet 2021?
– Då var det inte heller någon spikrak väg. Lagom till slutspelet lyckades vi hitta den här lilla triggern. Vi hade även spelare som lyfte sig: Pontus Holmberg, Fredrik Karlström och (Marcus) ”Mackan” Sylvegård – den kedja som varit ”grundkedjan” under serien. Nu började alla tre helt plötsligt leverera och satte personbästa match efter match, vilket blev avgörande för oss i längden.
– ”Holma” fick dessutom Stefan Liv Memorial Trophy det året och tog ett väldigt stort ansvar under slutspelet. Det var häftigt att se unga killar växa på det sättet, växa in i de stora kostymerna.
Det blev fyra säsonger för Viktor Fasth under den andra vändan i Växjö. Under den tiden vann han två SM-guld och två av sina totalt fyra Honken Trophy.
Tränarveteranerna har tagit över ansvaret
Björn Hellkvist, i dag tränare i Växjö – vad tror du det är som gör hockeyn i Småland så stark?
– Jag tror att det är just det, att man gör saker tillsammans på ett annat sätt här. Jag kommer från Malmö och Ängelholm, där man gör sitt.
– Här är det aldrig ett enmansarbete, utan man jobbar som ett team. Det är i alla fall den bild jag har av smålänningarna.
Joakim Fagerwall, som nu är tillbaka som assisterande tränare till Björn Hellkvist – hur minns du tiden i Växjö för 19–20 år sedan?
– Växjö var i en startfas, det mullrade ganska mycket och man var på väg att göra någonting. Det jag minns är att Lakejerna redan då var ganska stora och lite annorlunda som klack. Växjö hade en bra klack och vi spelade i gamla Lakerdome då.
– Föreningen mullrade, som sagt, men visste inte hur stor den kunde bli. Klubben ville, men att det skulle bli så här fantastiskt bra på så kort tid tror jag ingen ens hade vågat drömma om då.
– Klubben har gjort en fantastisk resa, men jag minns framför allt att Växjö var en förening som var bra på att marknadsföra sig själv och sin hockey.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Vad tror du har varit nyckeln till att Växjö har lyckats på det sätt klubben gjort?
– Kontinuitet. Jag tror att han som ringde mig (Henrik Evertsson) är en stor anledning till att klubben rent sportsligt har lyckats.
– Klubben har hela tiden trott på det de gjort och inte hållit på att byta och ha sig. Det har blivit en solid förening på många sätt.
– I grund och botten är det bra människor i föreningen. Det är också vad som gör en bra verksamhet. Egentligen ganska enkelt.
Sportchefen som drar i trådarna
Avslutningsvis tar hockeysverige.se ett samtal med en av nyckelpersonerna till Växjös framgångar, Henrik Evertsson:
– Om man tittar på lagen som i dag går upp har man alltid en åsikt om de gjort det bra, haft tur eller vad det nu kan vara. Jag uppfattade nog att de flesta tyckte – det är att gå för långt att säga att vi hörde hemma där på en gång – att vi gjort det ganska bra i alla fall.
– Vi hade ändå spelat tre raka kvalserier och vann grundserien i allsvenskan. Det var inte på stolpe in vi gick upp, utan vi förtjänade det, berättar Henrik Evertsson när han minns tillbaka på avancemanget till elitserien 2013.
Evertsson fortsätter:
– Vi drog inte fulla hus på bortamatcherna. Det gör vi fortfarande inte, så fans runt om i Sverige är nog inte lika imponerade, men det är okej.
– Samtidigt har intresset i Växjö alltid varit stort, i alla fall så länge jag varit här. På ett sätt var det ännu större tidigare. Växjö byggdes på en ”hype”. När jag kom hit 2004 snittade vi nästan 3 000 personer på träningsmatcherna i en gammal, risig hall.
Foto: [Bildbyrån]
Vad är grunden till att ni är där ni är i dag?
– Vi är ett gäng som har hängt i. Några har gått vidare, men ska ha stor cred. Jag tänker på Sam (Hallam), som ändå gjorde tio år här. Janne Karlsson, som först gjorde sex år och sedan många år till i sin andra sejour. Jag tänker på Jörgen Jönsson och givetvis Fredrik Hellgren, som fortfarande är kvar.
– Det där är personer som såklart är viktiga. Sedan tycker jag att vi över tid har jobbat väldigt målmedvetet med att hela tiden utvecklas och bli bättre. Vi har haft en bra balans mellan att bygga vidare på det vi gör bra och att identifiera vad vi behöver utveckla.
– Det här är en lång period och såklart har hockeyn utvecklats. Om vi eller någon annan var lite tidigt ute med någonting ett år så gjorde alla det fyra–fem år senare. Då var det dags att förnya sig igen.
– Jag tycker att vi har varit bra på att vara utvecklingsbenägna, men också tydliga i: ”Det här är vi, så här gör vi.” Det är lätt att hålla fast vid det man tycker är ens identitet, men då kan man också bli mindre utvecklingsbenägen.
Är tankarna framåt för Växjö just utveckling?
– Du måste utvecklas för att vara konkurrenskraftig. Sedan har utveckling inte varit det primära – det primära är att vinna.
– Det är vad som alltid har stått högst på min lista. De som har stannat och fortsatt jobba med mig ser det nog på samma sätt: att det viktigaste och roligaste är att vinna. Vi är inte med bara för att utvecklas om vi inte vinner någonting.
– Det startar en ny tävling varje år, vilket är det fina i det här. Man kan jobba väldigt länge på samma ställe utan att bli less, eftersom den grundläggande dynamiken gör att det aldrig blir långtråkigt. Efter tolv månader är den tävlingen borta, och sedan startar något helt nytt.
I nästa del: 50 skyttekungar
