- Saknade målvakter – bara veckor innan seriestarten
- Nödlösningar mellan stolparna och på tränarbänken
- En karaktärsbyggande vändning i premiären
- Hardy Nilssons dominanta säsong
- Heta mötet med Färjestad: "En parodi på hockey"
- Krossen: "Maken till utskåpning har jag inte varit med om"
- Ryktet: Förbundsfolket vill inte se Skellefteå vinna.
- Finaldramat – avgjorde på neutral is
Elitserien/SHL fyller 50 år.
Första matcherna i dåvarande elitserien spelades 5 oktober 1975. Då hade serien tio lag. Mycket har hänt sedan dess och idag står vi med 14 lag i vår högsta serie. Åren innan elitseriens intåg var grundserien uppdelad i ett norr och söder med totalt 16 lag. Därefter spelades ett SM-slutspel och en nedflyttningsserie i just serieform. Dock inte säsongen 1974/75.
Man ville höja nivån på hockeyn i vår högsta serie eftersom det varit väldigt ojämnt mellan dom 16 lagen. Publiken valde att stanna hemma då vissa av matcherna kändes avgjorda i förtid samtidigt som ekonomin blev viktigare och viktigare för klubbarna. Säsongen 1974/75 gjordes så en rak serie med 16 lag där topp fyra gick till slutspel, lag fem till åtta blev klara för elitserien medan lag nio och tio och fick kvala till elitserien. Lag elva till 16 åkte helt enkelt ner i det som då skulle komma att heta Division 1.
Hockeysverige.se vill bjuda er på nostalgi från elitserien/SHL:s 50 år. Varannan vecka en artikel om just säsongen 1975/76 och den andra veckan nedslag i olika händelser genom ligans 50-åriga historia.
Mycket nöje!
Del 1:Historien bakom elitseriens födelse
{{ PAYWALL LIMIT }}
Foto: [Arkivbild]
Del 2 – Det oväntade guldet
Redan under 1950- och 60-talet gick många skickliga spelare genom Skellefteås organisation och sedan vidare till Tre Kronor. Många minns säkert ”Myggkedjan” bestående av Anders "Acka" Andersson, Eilert "Garvis" Määttä och Karl-Sören Hedlund. Eller Hasse Svedberg, VM-guldbacken från turneringen i Moskva 1957. Vid VM 1962 blev Lennart Häggroth "Guld-klimpen” med hela det svenska folket. En annan Skellefteåprodukt, backen Göte Almqvist, var med i VM-guldlaget 1953.
I början av 1970-talet hade Skellefteå svårt att riktigt etablera sig i högsta serien och var ner några svängar och vände i Division 2. Säsongen 1975/76, då elitserien föddes, skulle toppserien skalas ned från 16 till tio lag. Skellefteå tog sig hela vägen till semifinal den säsongen och visade med det att man på allvar tillhörde toppskiktet av svensk hockey.
Inför säsongen 1977/78 hade Skellefteå tappat en av Sveriges bästa målvakter, Hardy Åström, till NHL för spel med New York Rangers. Lagets andramålvakt, Roland Lestander, varvade ner med Division 1-spel med Kågedalen. Strax innan seriestart tycktes laget stå helt utan målvakter. I sista stund lyckades klubben få tag i Mats Landerstedt från Mora. Främsta meriten var att han testats en del i juniorlandslaget. Reservmålvakten blev ett annat oprövat namn. I unga år hade Roger Rosén spelat en handfull matcher med Skellefteå i Division 2, men de senaste fyra säsongerna hade han spelat för Kågedalen i tvåan. Han tilldelades uppdraget som backup till Landerstedt.
Ett annat problem laget hade inför seriestarten var att erkänt skickliga och uppskattade tränaren, Pelle Lundström, tackat nej till en fortsättning. Ersättare och upplockat från juniorverksamheten blev Hasse Svedbergs backkompis från början av 1960-talet, Anders Rönnblom.
”Jag är för mycket AIK-are för att kunna lämna dom i sticket, kommenterade han efter att det stod klart att han skulle ta över jobbet.
Lennart Lindström och Jan-Ulf Mitchell fanns också med kring laget.
Foto: [Bildbyrån]
Nödlösningarna mellan stolparna levererade
Om vi återgår till målvaktsspelet imponerade varken Mats Landerstedt eller Roger Rosén under försäsongen, men när sedan elitserien drog igång spelade båda över förväntan.
Roger Rosén har tidigare berättat på Skellefteå AIK:s hemsida hur han minns tillbaka på säsongen 1977/78.
– Liksom laget var vi upp och ner. Jag minns att tränarna tog ut mig som förstemålvakt guldsäsongen. Men jag kände att jag inte var mogen att vara nummer ett. Jag bad att få stå över och då gick chansen till Landerstedt.
Men inte hela guldsäsongen?
– Nej, kring jul/nyår hade han haft vissa bekymmer och jag fick chansen. Och tog den, berättade Roger Rosén.
På backsidan hade man förlorat Lars-Fredrik Nyström till Djurgården. Offensivt hade Kjell Landström lämnat för spel i Groko, alltså dagens Luleå. Rickard Ågren hade efter en jobbig säsong valt spel för Björklöven. Däremot hade man fått hem landslagsspelaren, Martin Karlsson.
Ett nederlagstippat Skellefteå inledde serien med att slå Tommy Sandlins MoDo med 5-4. Detta trots att man legat under med både 0–3 och 1–4. I andra omgången var det Brynäs som hemma i Gavlerinken fick känna på västerbottningarnas styrka. Uffe Hedman blev stor matchhjälte då han satte 6-5-pucken bakom Wille Löfqvist. Hardy Nilsson svarade dessutom för tre av målen.
Skellefteå fortsatte plocka poäng och ledde elitserien efter 17 spelade omgångar, men sedan började det knirra lite i det väloljade maskineriet och laget föll under slutspelsstrecket. Skellefteå hittade ändå sin fina form igen och efter 36 omgångar slutade man tvåa efter Brynäs.
Foto: [Arkivbilder]
Elitseriens bästa kedja
En stor anledning till framgångarna var förstakedjan med assisterande kaptenen Martin Johansson och försynte men också slitstarke och oömme Pekka Rampa som backar. Framför dem den sylvassa kedjan med snabbe Martin Karlsson med sitt fina målsinne, Per ”Tjuven” Johansson – jo ”Tjuven” efter hans förmåga att just smyga sig fram till målsituationer och med stor skicklighet utnyttja dom – och så förstås Hardy Nilsson, lagkaptenen, lagets stora pådrivare, fältherre och till viss del buse.
”Lagkaptenen Hardy Nilssons betydelse för laget var av kolossalformat” och ”Utan Hardy Nilsson skulle aldrig Skellefteå blivit svenska mästare”, skrev Allan Laisfeldt i Norra Västerbotten.
Innan vi ger oss på slutspelet och SM-guldet ska vi först minnas tillbaka på omgång sju och mötet mellan Färjestad och Skellefteå. En match som slutade 6-6. Domaren Uno Nilsson hade fullt sjå att hålla isär ”stridstupparna”. 20 utvisningar var vid den här tiden väldigt ovanligt. Men det som hände vid sidan fick mer uppmärksamhet.
Foto: [Arkivbild]
Den kvällen fick polisen jobba hårt för lönen. Karlstadspubliken var upprörda över hur Skellefteå spelade och inte mindre än 14 personer fick avvisas från Karlstads Ishall. ”En parodi på ishockeyn”, var rubriken i medierna dagen efter. (Ni vet, vid den här tiden fick man läsa om matchen dagen efter den spelats).
”Maken till utskåpning har jag inte varit med om under alla mina år i högsta serien.”
Det var orden från Djurgårdens Björn Palmqvist efter att Skellefteå vunnit mot stockholmarna med 14-6 i 27:e omgången. Efter första perioden ledde Skellefteå med 8-0 (!). 20 mål i en och samma match var dessutom målrekord för elitserien. Det tidigare var från säsongen innan då Brynäs slog Örebro med 15-4.
Vägen till guldet – via finaldrama i Scandinavium
I slutspelet fick Skellefteå möta MoDo i semifinal. Vid den här tiden spelade bara fyra lag slutspel. Hockeyhistoria skulle skrivas oavsett vilket lag som vann eftersom aldrig förr hade ett norrlandslag gått till SM-final sedan slutspelet infördes. Uppriktigt sagt var det aldrig något snack om saken. Skellefteå vann hemma med 8–3 och borta med 4–2. På andra sidan lyckades AIK vinna med 3–2 i sudden death i skiljematchen mot Brynäs.
AIK var också favoriter till att vinna guldet. Stora delar av deras lag var dessutom landslagsspelare medan Skellefteå endast hade en eller två som kunde bli aktuella för VM-spel.
Det fanns folk inom förbundsledningen som under och efter finalserien gjorde uttalanden som att det vore ett steg bakåt om Skellefteå skulle vinna SM-guld, vilket såklart gav en fadd eftersmak.
Sedan några år tillbaka kunde man dessutom se alla finalerna eller bara den avgörande matchen på TV, vilket såklart var väldigt uppskattat. I det här fallet i alla fall hos Skellefteås och AIK:s supportrar.
Finalserien inleddes med att AIK körde över Skellefteå och vann med 5–1 på Johanneshovs Isstadion i Stockholm. Då var det få som trodde att Skellefteå skulle ha kraft att vända på steken. Men efter 5–2 fick extremt hemmastarka Skellefteå till ett avgörande på neutral is i Scandinavium i Göteborg.
Inför tredje perioden i det avgörandet mötet stod det 3–3, men 11.05 in i tredje perioden gjorde Lasse Nyström, liggande, 4-3 bakom AIK:s Bosse Karlsson. Den 4:e april 22.00 gick så slutsignalen och det första laget norr om Gävle kunde titulera sig svenska mästare.
Foto: [Bildbyrån]
Nic Åslund skrev i Aftonbladet ”Skellefteås första tio minuter i sista avdelningen är något av det vådligaste jag skådat i svensk hockey. AIK fick knappt ut pucken ur egen zon. Det fanns skelleftelirare överallt.”
På tal om tillbaka dragna personligheter. Tränaren, Anders Rönnblom, ville först inte ställa upp på guldfotot efter tredje finalen.
”Det är grabbarna som ska plåtas och dom som har ordnat den här historiska triumfen. Själv har jag ingen del i framgångarna.”
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Guldtrion om triumfen 1978: "Byggdes en hatstämning"
Tre spelare som var med om att vinna det historiska guldet var Göran Lindblom, Håkan Eriksson och Martin Karlsson. Trion har tidigare berättat för hockeysverige.se om det historiska guldet.
Göran Lindblom, vad var det som i slutändan gjorde att ni vann guldet?
– Standardfrasen som alla säger när man vunnit SM-guld är att laget fungerat jättebra ihop, att man haft en bra laganda. Så blir det ju på grund av att man vinner alltihop. Förlorar man sista sju matcherna för säsongen så känns det givetvis inte alls lika bra i laget.
-- Det har något att göra med att man bygger upp någonting inom laget. Plus, om man ska vara ärlig, var det Hardy-kedjan (Hardy Nilsson, Per Johansson, Martin Karlsson) som drog det tyngsta lasset i serien, men det var vi yngre som drog det tyngre lasset i slutspelet och gjorde väldigt mycket poäng där.
Foto: [Arkivbild]
-- Inför själva finalspelet var det som vanligt, att storstadslag som AIK och Djurgården var favoriter. Dessutom hade dom alltid fler spelare i landslaget än vad landsorten brukade ha. Därför byggdes det också upp en sorts ”hatstämning” mot den typen av lag. Det blev lite vi mot dom. Det avspeglade sig också då vi fick den tredje och avgörande matchen i Göteborg, efter att vi hade vunnit hemma med 5–2, och vi kände att vi hade publiken med oss.
– Det var väldigt jämnt siffermässigt och först i slutet kunde vi dra ifrån. Det roligaste minnet från den avgörande finalen var då Hardy Nilsson tog bucklan och drog i väg själv. Annars brukar ju hela laget åka runt tillsammans, men han kände väl att han ville dra i väg. Det blev som det blev och så här efteråt ser vi det mest som en kul grej.
Håkan Eriksson.
– Framför allt sammanhållningen i laget, svarar Håkan Eriksson då hockeysverige.se frågar om vad han ser som nyckeln till guldet.
-- När vi hade så starka personligheter kunde det finnas en risk att det skulle splittra, men nej så blev det aldrig.
– Tränarna var också duktiga. Säsongen 1977/78 var det Anders Rönnblom som var tränare. Pelle Lundström innan det. Det var inte så att tränarna var otydliga, men dom förstod vikten av att låta laget själva skapa det här drivet.
– Många gånger kan det vara ännu bättre än starka coacher som försöker pådyvla laget ett sätt att vara. Här fick laget ta hand om det själva, inom vissa ramar förstås.
– Martin, Hardy och ”Tjuven” var bland dom fem bästa i hela ligan vad det gäller poängskörd (1: a Martin Karlsson, 2:a Hardy Nilsson, 5:a Per Johansson) och alla tre spelade i samma kedja.
– Martin var spelaren med en otrolig skridskoåkning och en fantastik teknik. Tillsammans med Hardy, den hänsynslösa och med Per som var en slitvarg blev det en kedja som var välkomponerad och väl sammansatt.
– Den finalserien är svår att glömma. Nu var det bara tre matcher, men bortamatchen förlorade vi med 5-1. Vid hemmamatchen kände vi att det var ett måste och den vann vi också med nästan samma siffror (5-2).
– Andra matchen totaldominerade vi, precis som det alltid var i Skellefteå vid den här tiden. I första perioden körde vi över allt och det var en otrolig stämning. Det går såklart aldrig att glömma. Sedan spelades tredje matchen på neutral plan i Göteborg. Det var en häftig känsla och jag får fortfarande rysningar då jag tänker på den. Den säsongen spelade jag i en kedja med Uffe Hedman och Rolle Stoltz.
Missade guldfesten – på grund av landslagsspel
Däremot missade Håkan Eriksson firandet på Skellefteås gator efter guldet.
– Tyvärr var jag och några spelare från AIK på väg till Leningrad (Idag: St. Petersburg) eftersom vi var uttagna i Vikingarna (B-landslaget). Vi åkte direkt från Göteborg till Stockholm och sedan vidare till Leningrad.
– Jag har sett firandet på bilder och frugan var och tittade. Det tycks ha varit helt magiskt. Dessutom glömde dom Johnny Forsman i Umeå. Flyget mellanlandade där. Johnny gick in på muggen. När planet sedan landade i Skellefteå på Falmark och killarna klev ur stod hans sambo, som han hade på den tiden, för att ta emot honom. Men, nej han var inte med. Jag tror att han senare tog taxi från Umeå till Skellefteå.
Martin Karlsson:
– Första seriematchen, hemma mot MoDo med Tommy Sandlin som ny tränare, låg vi under med 3–1 inför sista perioden. Tio minuter in i tredje gjorde dessutom Modo 4–1. Då började folk resa sig och gå hem.
– På sex-sju minuter vände vi matchen och vann. Jag vet inte om folk på väg hem från matchen hade hört om vändningen på bilradion. I alla fall kom folket successivt tillbaka. Just det här betydde nog väldigt mycket för oss. Vi förstod att inga underlägen var omöjliga att vända för oss. Det satte prägel på vårt spel hela den säsongen.
Hur upplevde du finalspelet mot AIK?
– Just vår femma med Hardy Nilsson, Per Johansson och jag lyckades inte alls speciellt bra i finalerna eftersom AIK lyckades ta ut oss. Vi tre hade fungerat väldigt bra under serien.
– Avgörande matchen spelades nere på Scandinavium i Göteborg och det var väldigt bra att andra spelare i Skellefteå klev fram i stället när AIK lyckades med sitt spel mot vår femma, avslutar Martin Karlsson och hela den här artikeln om Skellefteås sensationella guld säsongen 1977/78.
Nästa vecka ska vi titta närmare på importerna som spelade i elitserien säsongen 1975/76
Skellefteå AIK:s guldlag 1977/78
Source: Skellefteå AIK @ Elite Prospects
