- Tröttnade på division 1 – och öppnade plånboken
- Värvade 22 toppspelare mellan 1988 och 1991
- Retade gallfeber på svenska hockeyledare: "Kriminella handlingar"
- Värvningskuppen i Karlstad: "Vem är Pekka?"
- "Kaffe!? Här dricker vi bier!"
- Notan för satsningen: 18 miljoner kronor
- Hyllningen: "Givmild som få"
- Därför valde Percy Nilsson hockey: "Utmaning med politiker"
I år är det 50 år sedan elitserien hade premiär i svensk ishockey.
Första matcherna i dåvarande elitserien spelades 5 oktober 1975. Då hade serien tio lag. Mycket har hänt sedan dess och i dag står vi med 14 lag i vår högsta serie.
Åren innan elitseriens intåg var grundserien uppdelad i ett norr och söder med totalt 16 lag. Därefter spelades ett SM-slutspel och en nedflyttningsserie i just serieform – dock inte säsongen 1974/75.
Man ville höja nivån på hockeyn i vår högsta serie eftersom det hade varit väldigt ojämnt mellan de 16 lagen. Publiken valde att stanna hemma då vissa av matcherna kändes avgjorda på förhand samtidigt som ekonomin blev viktigare och viktigare för klubbarna.
Säsongen 1974/75 gjordes därför en rak serie med 16 lag där topp fyra gick till slutspel, lag fem till åtta blev klara för elitserien medan lag nio och tio fick kvala för att hålla sig kvar i elitserien. Lag elva till 16 åkte helt enkelt ned i det som då skulle komma att heta Division 1.
Hockeysverige.se vill bjuda er på nostalgi från elitserien/SHL:s 50 år. Varannan vecka blir det en artikel om just premiärsäsongen 1975/76 och den andra veckan nedslag i olika händelser genom ligans 50-åriga historia.
Mycket nöje!
Bli plusmedlem – för tre kronor!
Ta del av allt vårt premiummaterial hela februari, till ett riktigt superpris (ord.pris 79kr/mån).
Tidigare texter i artikelserien SHL 50 år
Del 1:Historien bakom elitseriens födelse
Del 2:Skellefteå AIK:s osannolika SM-guld 1978
Del 3: Råskinn och poängkungar – Elitseriens första importer
Del 4:Historien om Tommy Sandlin – "Hockeyprofessorn"
Del 5: De meningslösa bronsmatcherna
Del 6: AIK:s senaste storhetstid
Del 7:När ”Mr. Magic” slog igenom med dunder och brak
Del 8:Djugårdens historiska gulddynasti
Del 9:Mikrofonskandalen – när rivaliteten mellan Leksand och Brynäs nådde sin kulmen
Del 10: Så blev Färjestad en maktfaktor i svensk hockey
Del 11: Elitserielagens första målvakter
{{ PAYWALL LIMIT }}
Del 12 – Så blev Malmö "Percys pågar"
Redan 1984 klev en byggkille och diskotekägare från arbetarkvarteren i Lönngården, Percy Nilsson, in i Malmö IF. Sparsamt hockeykunnig, men duktig på affärer och på att bygga lag.
”Jag har byggt lag i byggbranschen hela mitt liv, så det kan inte vara så annorlunda i idrottslivet”, har Percy Nilsson tidigare berättat.
Malmö hade tidigare spelat i högsta serien. Då som Malmö FF, men utan egentlig framgång. En säsong, när MFF låg i division II, var till och med Sven Tumba med i laget. Visserligen gjorde han, som 35-åring, mest den utflykten för att – tidigare på året än i Viggbyholm där han bodde – kunna spela golf.
Att ishockeyn inte tog fäste bland invånarna i Malmö kan såklart tillskrivas klimatet. Vissa matcher liknade mest vattenpolo och inte ishockey. Malmö Isstadion invigdes först 1968.
Nu flyttar vi fram 20 år, till 1988. Percy Nilsson tröttnade på att bara ligga kvar i dåvarande division I och övertala spelare från andra klubbar på samma nivå att skriva på. Han förstod också tidigt att det inte gick att göra som vissa klubbar gjort tidigare – köpa in tre, fyra stjärnor och sedan förlita sig på bredden. I stället valde han att köpa in 22 toppspelare mellan 1988 och 1991.
Peter Lindmark (Färjestad), Mats Lusth (Färjestad), Bo Svanberg (Färjestad), Matti Pauna (Björklöven), Johan Sälle (Örebro), Håkan Åhlund (Örebro), Carl-Erik ”Cacke” Larsson (Leksand), Peter Imhäuser (Leksand), Anders Svensson (Rögle) och Tommy Mörth (Djurgården) presenterades som Malmös spelare vid en uppmärksammad presskonferens hos en av klubbens sponsorer.
Foto: [Bildbyrån]
Malmö retade gallfeber på Hockeysverige
Något som givetvis retade gallfeber på hockeyledarna runt om i landet. Det fanns till och med ledare inom Svenska Ishockeyförbundet som menade att värvningarna var på gränsen till kriminella handlingar.
Mats Lusth berättar:
"Efter guldet 1988 flyttade alltså jag och Peter Lindmark till Malmö. Egentligen var det inte så svårt. Jag och Pekka hade varit fem säsonger i Färjestad. Vi hittade varandra direkt i Karlstad och umgicks även på fritiden.
Vi hade julfest 1988 och hamnade senare på kvällen hemma hos mig. Vi pratade hit och dit om vad vi skulle göra framåt. Vi hade spelat två finaler och det skulle visa sig bli en tredje samma säsong. Pekka sa:
'Du får sköta allt, Mats.'
Det hade jag inga problem med.
'Vi gör det här tillsammans. Annars är vi kvar i Färjestad.'
Foto: [Bildbyrån]
Hur det än var kändes elitserien lite likadan säsong efter säsong. Det hände inte så mycket. Vi var ett topplag, men samtidigt sökte både jag och Pekka en ny utmaning. Vi bestämde oss för att inte gå till något annat elitserielag – då kunde vi lika gärna stanna i Färjestad. Det fanns inget bättre lag i serien vid den tiden.
Ett lag från Österrike ringde när de hört att vi var på väg att lämna Karlstad. Peter Anderssons syster var tillsammans med Patrik Gustavsson, som i dag heter Sylvegård. Peter hade via Patrik hört att det var någon skåning – en snickare – som tänkte satsa stort på hockeyn och vinna SM-guld. Dessutom skulle den här snickaren ha hur mycket pengar som helst.
Jag frågade Peter vem det där var, och om det han sa var allvar eller bara en dagslända. Det visade sig i alla fall att han hette Percy. Peter, som blev lite av en kontakt mellan oss, menade att det var på allvar. Han var rik, ville vinna SM-guld, var lite galen, byggföretagare och 'kungen av Skåne'.
Visst hörde jag varningsklockor, men tänkte mest: 'Ja, ja …'"
När Percy Nilsson kom till Karlstad
"Percy Nilsson hade fått reda på att vi var intresserade av att byta klubb, så han ringde mig i februari och frågade på skånska om jag ville komma dit.
– Hej, Percy Nilsson här. Jag har hört att ni är intresserade av att komma hit ner.
– Bara så du vet går jag och Pekka som ett paket.
– Vem fan är Pekka?
– Peter ’Pekka’ Lindmark, som blev utsedd till världens bästa målvakt vid VM.
– Vi har redan en ganska bra målvakt, så vi är inte intresserade av en målvakt.
Det var Roger Nordström.
– Då blir det ingenting, för jag och Pekka ska gå samtidigt.
– Det var synd.
Morgonen efter ringde Percy tillbaka.
– Menar du ’Pekka’ Lindmark?
– Ja, jag sa ju det.
– Honom är vi intresserade av.
Förmodligen hade Percy frågat runt i kretsen omkring sig vem Pekka var, för själv hade han ingen aning. När Pekkas namn nämndes höll de andra på att trilla av stolarna nere i Malmö – och då blev det fart på Percy igen."
Foto: [Bildbyrån]
Mats Lusth fortsätter:
"Percy kom till Karlstad för att träffa oss efter en match mot MoDo. Det här måste ha varit i slutet av februari eller början av mars. Vi förlorade matchen. Det fanns inga agenter på den tiden och Pekka sa att jag skulle sköta allting.
Samtidigt hade jag fått ett kontraktsförslag från MoDo – ett kontrakt som Björklövens Peter Andersson hade tackat nej till. MoDo skickade över hans kontrakt till mig. Jag visade Pekka vad jag skulle få i MoDo.
'Det där är väl bra', sa Pekka, utan att egentligen reflektera särskilt mycket över summan.
En kompis till mig, Bosse Falkman, hade en skjortaffär i en källare mitt i Karlstad. Jag gick ner till honom och sa:
'Du, Bosse, du är van att göra affärer – du får förhandla åt mig och Pekka.'
Jag visade kontraktet för Bosse.
'Oj, är det så här mycket man tjänar som hockeyspelare?'
"Kaffe!? Här dricker vi bier"
Han följde med och träffade Percy på Karlstads Stadshotell, där Percy hade hyrt en lokal. Han frågade på sin breda skånska vad vi ville ha att dricka. Pekka sa:
'Jag tar en kopp kaffe.'
'Kaffe? Då har ni inget hos mig att göra. Här dricker vi bier. Och vem fan är du?'
'Jag ska hjälpa killarna att förhandla', svarade Bosse.
Vi drack öl och sedan bad Percy oss att gå ut, så att han kunde prata med Bosse själv en stund. Pekka och jag satte oss i baren och sa till varandra:
'Har vi tagit i för mycket? Malmö – vad har de för hockey där?'
Själva hade vi ingen aning.
Vi hann knappt få in nästa öl innan Bosse sa att vi kunde komma in igen. Pekka och jag tittade på varandra och tänkte att det där hade gått så snabbt att det antagligen inte skulle bli någonting med Malmö. Men när vi kom in sa Percy:
'Ja, då är det klart, pågar.'
Klockan var halv tolv på kvällen. Jag var singel, men Pekka hade inte pratat med sin fru Rita och sa till Percy att han måste göra det först.
'Mitt plan går åtta i morgon bitti. Jag ska veta hur det blir innan jag lyfter.'"
Foto: [Bildbyrån]
"Jag åker inte till Malmö utan Pekka"
"Jag sa återigen att jag inte åker till Malmö utan Pekka och att vi gör det här tillsammans. Pekka fick åka hem och väcka Rita. Hon fattade såklart ingenting. Sedan ringde Pekka mig på natten – eller tidigt på morgonen – och sa att han fått med sig Rita.
När allt var klart bestämdes det att jag skulle vara med och välja ut de fem första spelarna som Malmö skulle värva, eftersom jag verkligen ville veta att det här var på allvar.
'Ja, det kan du väl få', sa Percy på sin breda skånska, med sitt leende.
Jag kontaktade spelare och kopplade sedan samman dem med Bosse Falkman, som nu hade blivit Percys högra hand. För mig handlade det om att börja ringa runt till spelare som jag visste skulle passa bra i Malmö. Till saken hör att vi fortfarande spelade i division I södra.
Året efter anslöt även Peter Andersson från Färjestad, liksom Raimo Helminen (New York Islanders), Mats Hallin (Södertälje) och Lennart Hermansson (Örebro).
1990 köpte Percy Nilsson in Roger Öhman (AIK), Timo Blomqvist (MoDo), Daniel Rydmark (Färjestad), Peter Sundström (New Jersey) och Rick Erdall (HV71).
1991 plockades dessutom Mats Näslund in från Lugano, liksom Robert Burakovsky (AIK) och Roger Hansson (Rögle)."
Foto: [Bildbyrån]
Priset för truppen: 18 miljoner kronor
Mats Näslund:
– Jag gjorde klart med Malmö redan före VM 1991. Det var min advokat, Björn Wagnsson, som hade kontakter i Malmö. Jag ville få klart var jag skulle spela så snabbt som möjligt och när jag fick det här förslaget tackade jag ja.
– Min fru har flera släktingar här nere i Malmö och hon var inte sen att bli glad över valet av klubb. Det var också en bidragande orsak till att det blev Malmö.
Priset för truppen lär, enligt boken Från Tumba till Pekka, ha varit 18 miljoner kronor – en då ansenlig summa. Även för en miljardär från Lönngården.
Övriga klubbar var milt sagt irriterade. Inte minst Färjestads starke man, Kjell Glennert. Färjestad hade vunnit flera SM-guld under kort tid och Percy Nilsson förstod att man måste ha sådana spelare i ett vinnande lag. Under åren plockade han in fem spelare från värmlandsklubben. Tommy Mörth, Mats Hallin, Peter Sundström och Matti Pauna hade alla vunnit SM-guld i andra klubbar.
När Malmö skulle åka till Karlstad för match lade Percy Nilsson 100 000 kronor på att hyra in sig på restaurangen i arenan. Han bussade upp 50 gäster till matchen, som Malmö vann med 1–0. Målskytt var tidigare Färjestadsspelaren Daniel Rydmark. Bäst på planen – såklart – Peter Lindmark.
Mats Lusth:
– Percy Nilsson hade åkt upp med ett helt gäng till Karlstad, antagligen för att jävlas med Kjell Glennert, och hyrt bord i restaurangen. Sedan skulle Percy ner på isen före matchen och prata. Han tog mikrofonen för att tacka för samarbetet och skulle därefter sjunga nationalsången. Då sjöng Percy: ”Jag vill leva, jag vill dö i Skåne.”
– Det blev lite kaos. Att någon ens gjorde show av det här slaget vid den tiden var extremt ovanligt – dessutom i familjens tempel, Färjestads ishall. Det var ett jäkla liv på läktarna.
Malmö vann SM-guld både 1992 och 1994
Foto: [BILDBYRÅN]
Percy Nilsson tog kö-laget från mitten av gamla division I till två SM-guld, 1992 och 1994. Men framför allt vände han upp och ner på hockeysverige och tvingade elitklubbarna att förändra sina sätt att arbeta och skriva kontrakt.
Mats Lusth igen:
"Det är sant som många säger att Percy kan vara bufflig och låta mycket, men han bryr sig verkligen om personerna han vill ha nära sig. Det gällde inte bara inom hockeyn – han tog även hand om folk utanför sporten. Spelade du dessutom för honom och Malmö var han extra noga med att se till att du hade det bra. Hade någon i laget problem med något sa han alltid: 'Vi löser det.' Och sedan såg han också till att det blev löst. Percy har ett stort hjärta och ville verkligen hjälpa till. Gjorde du däremot inte ditt jobb, eller något som Percy inte gillade, tog han inte hand om dig på samma sätt.
Han kunde komma in efter en träning och säga till oss i laget: 'Grabbar, nu är det tråkigt – så jag har bokat det här.' Givmild som få. När vi var nere på hans golfbana i Spanien kunde vi alla gå ut och äta. Jag kan inte påstå att det snålades. Det var aldrig så att vi som var med dit ner förväntades betala något, även om vi såklart gjorde det ibland ändå.
Jag skulle också våga påstå att Percy är en person som trivs i alla sällskap – men framför allt med en viss sorts personligheter. Jag och Pekka var de första som kom till Malmö och vi är inte direkt religiösa typer. Prägeln som sattes i det här laget var att när det festades gjordes det nästan överdrivet. Det blev för mycket. Samtidigt, när det var match, träning eller framför allt slutspel, var det stenhård disciplin. Det var slagsmål varje vecka på träningarna. Ingen kunde maska – det small mellan spelarna. När det var fritt på helgen och Percy bjöd var det aldrig tal om 50 procent. Då var det 'all in' där också.
För mig är Percy Nilsson Malmös landmärke. Han betyder oerhört mycket för staden och har satt Malmö på kartan på flera sätt – framför allt genom hockeylaget, byggföretaget och allt annat han varit involverad i. Det är genom honom som Malmö fått fäste på hockeykartan i fotbollsstaden. Under en period var hockeyn faktiskt större än fotbollen."
Därför valde Percy Nilsson hockeyn: "Utmaning med en politiker"
Avslutningsvis berättar Percy Nilsson för hockeysverige.se varför det blev ishockey för honom:
"Att jag började med hockeyn var egentligen en utmaning med en politiker i Malmö. Vi hade bråkat lite eftersom han inte gillade att jag gjorde affärer och tjänade pengar. Han lade sig i och skrev i tidningarna att jag var en vilding. Hans namn var Nils Yngvesson och han var även ordförande i Malmö Ishockeyförening.
När han skulle lägga av ringde han mig och sa att det skulle passa mig att bli ordförande i ishockeyföreningen i Malmö. Jag hade ingen aning om hur hockey fungerade, men Yngvesson skulle komma ut och hjälpa mig att komma i gång. Jag kände att jag ville anta utmaningen. Däremot visste jag inte att klubben hade trillat ner i division II. När jag kom in på kontoret visade det sig att det bara fanns skulder. När vi sedan betalade ut lönerna till spelarna försvann alla – eftersom deras kontrakt hade brutits.
Första styrelsemötet började med att vi räknade hur många spelare vi hade. Det var noll. Inga backar, inga forwards och ingen målvakt. Inte heller någon tränare. Till nästa styrelsemöte hade jag raggat upp en spelare, Christian Gimre. En förutsättning för att han skulle skriva på kontraktet var att han skulle få spela forward. Det visade sig att han egentligen var back, men nu fick han spela forward. Han hade ganska stort inflytande över de andra, så till slut fick vi ihop ett lag.
Dessutom satte vi in en annons i tidningen om att tränare söktes till Malmö Ishockeyförening. Den vi lyckades ragga upp var Lennart Sundberg. Vi mötte honom på tågstationen – en man i för stora jeans, som han hade vikt upp flera decimeter nertill. Det var den bästa tränaren vi kunde hitta för just det jobbet och för de killar vi fick in.
Första säsongen gick vi upp i ettan igen. Sundberg tyckte då att han hade gjort sitt. Därefter kom Lennart Källén in i bilden. Då hade vi börjat bygga och blivit ett bra division I-lag, men det där passade inte mig. Jobbet jag tagit på mig i Malmö IF var tänkt att vara i ett år och under förutsättning att jag fick med mig Staffan Svenby. Han var den snålaste av alla snåla, så honom gjorde jag till ekonomichef."
Foto: [BILDBYRÅN]
"Lägga av – eller gå upp i elitserien"
Percy Nilsson fortsätter:
"När Källén hade hållit på ett tag började jag tröttna. Antingen skulle jag lägga av – eller så skulle vi gå till elitserien.
Jag åkte upp till Karlstad och stämde träff med Pekka Lindmark och en annan figur som heter Mats Lusth. Eller om det var tvärtom (skratt). Jag kände till Mats, men begrep mig inte särskilt mycket på hockey. Tidigare hade jag bara sponsrat klubben med lite möbler och grejer till spelarnas lägenheter, men nu ville jag själv vara med och se till att vi fick de bästa spelarna vi kunde få till klubben. Jag hade dessutom en hel del fastigheter redan vid den tiden.
Bosse Falkman var med Mats och Pekka som rådgivare. Vi sågs efter en match på Statt i Karlstad och tog någon pilsner. Hur som helst snackade vi ihop oss. Lusth var inte svår att övertala – han var trött på sin tränare, Per Bäckman. Pekka var gift och fick gå hem till Rita.
'Vi måste ha bestämt oss till i morgon klockan åtta, för jag ska flyga tillbaka till Malmö klockan tio.' Pekka hade inte pratat med Rita.
'Gå hem och snacka med henne fort som fan.'
Han kom tillbaka ganska snart och sa att det skulle gå bra att flytta till Malmö. Då skrev vi en lapp – och sedan var det klart. Så började allt.
"Alla skulle jobba"
Precis som det sägs visste jag inte mycket om hockey då. Jag såg bara affärsmodellen – det var mitt kunnande. Sedan fick vi in Tommy Theorin, som var en riktig idrottskille. Han kunde föreningslivet, medan jag var mer business. Vi kompletterade varandra och jag ser det som ett stort misslyckande att Tommy senare gick till fotbollen. Det var på grund av min dumhet och snålhet. På ett sätt var han också dum, eftersom han ville ha lika mycket betalt som tränarna, vilket inte riktigt var kutym på den tiden. Det var synd – och kanske hade sagan sett annorlunda ut om Tommy hade fortsatt i klubben.
Jag är lagbyggare. På varje arbetsplats handlar det om att bygga lag – och sedan se till att alla trivs. Jag har haft en förmåga att få folk att stanna kvar i de bolag jag jobbat i, så det var inte svårt att göra samma sak i hockeyn.
Grabbarna pratade gott om Malmö och kunde inte ha det bättre än de hade. Framför allt tog vi hand om killarna. Kanske inte som andra klubbar, som mest såg till att spelarna kom till träning och matcher. Vi fixade jättefina lägenheter till alla, och jag hade dessutom en nattklubb och ett diskotek där grabbarna hade allt gratis. Jag ordnade också så att killarna kunde spela golf överallt.
En viktig sak var att alla skulle jobba. Bland annat jobbade Pekka Lindmark på Sparbankens marknadsavdelning. Mats Lusth jobbade på Åbro."
I del 13: Nya elitserien och proffsstatusen stoppade Tre Kronor från spel i OS
