- Hemligheten bakom gyllene generationen.
- Peter Forsberg: "De åren var jätteviktiga för mig"
- "Egentligen ville jag till Leksand, men i dag är jag jätteglad för att det blev MoDo"
- Supertalangerna: "De mottogs med både kärlek och hat i hockey-Sverige"
ELITSERIEN/SHL fyller 50 år.
Första matcherna i dåvarande elitserien spelades 5 oktober 1975. Då hade serien tio lag. Mycket har hänt sedan dess och idag står vi med 14 lag i vår högsta serie. Åren innan elitseriens intåg var grundserien uppdelad i ett norr och söder med totalt 16 lag. Därefter spelades ett SM-slutspel och en nedflyttningsserie i just serieform. Dock inte säsongen 1974/75.
Man ville höja nivån på hockeyn i vår högsta serie eftersom det varit väldigt ojämnt mellan dom 16 lagen. Publiken valde att stanna hemma då vissa av matcherna kändes avgjorda i förtid samtidigt som ekonomin blev viktigare och viktigare för klubbarna. Säsongen 1974/75 gjordes så en rak serie med 16 lag där topp fyra gick till slutspel, lag fem till åtta blev klara för elitserien medan lag nio och tio och fick kvala till elitserien. Lag elva till 16 åkte helt enkelt ner i det som då skulle komma att heta Division 1.
Hockeysverige.se vill bjuda er på nostalgi från elitserien/SHL:s 50 år. Varannan vecka en artikel om just säsongen 1975/76 och den andra veckan nedslag i olika händelser genom ligans 50-åriga historia.
Mycket nöje.
Del 1:Historien bakom elitseriens födelse
Del 2:Skellefteå AIK:s osannolika SM-guld 1978
Del 3: Råskinn och poängkungar – Elitseriens första importer
Del 4:Historien om Tommy Sandlin – "Hockeyprofessorn"
Del 5: De meningslösa bronsmatcherna
Del 6: AIK:s senaste storhetstid
Del 7:När ”Mr. Magic” slog igenom med dunder och brak
Del 8:Djurgårdens historiska gulddynasti
Del 9:Mikrofonskandalen – när rivaliteten mellan Leksand och Brynäs nådde sin kulmen
Del 10: Så blev Färjestad en maktfaktor i svensk hockey
Del 11: Elitserielagens första målvakter
Del 12:När Percy Nilsson vände upp och ned på svensk hockey
Del 13:Tre Kronor tackade nej till OS
Del 14:Håkan Loobs omöjliga rekord
Del 15: Polisen fick ingripa mot SSK-backen
{{ PAYWALL LIMIT }}
Del 16 – MoDo:s gyllene generation
Peter Forsberg, född 1973
Markus Näslund, född 1973
Hans Jonsson, född 1973
Andreas Salomonsson, född 1973
Mattias Timander, född 1974
Niklas Sundström, född 1975
Per Svartvadet, född 1975
Anders Eriksson, född 1975
Samuel Påhlsson, född 1977
Daniel Sedin, född 1980
Henrik Sedin, född 1980
Alla dessa elva hockeykillar har spelat juniorhockey i MoDo och från ”Ö-viksklubben” sedan tagit sig vidare till NHL. Här berättar några av spelarna om vad som låg bakom framgångarna. Alltså spelare som är födda inom sju år i Ångermanland och även en hälsing och en från Medelpad. Meritlistan går knappast att överträffa av någon annan svensk klubb.
Peter Forsberg
Moderklubb: MoDo AIK
8 säsonger i Elitserien, 14 säsonger i NHL, 4 OS, 5 VM, 2 World Cup.
JSM-guld: 1992, 1993
VM-guld: 1992, 1998
Guldpucken: 1993, 1994
Guldhjälmen: 1993, 1994
Årets junior: 1993
OS-guld: 1994, 2006
Calder Trophy (Årets Rookie i NHL): 1995
Stanley Cup: 1992, 2001
NHL All Star team: 1998, 1999, 2003
VM:s bästa forward: 1998
NHL:s poängliga: 2003
Hart Trophy (NHL:s mest värdefulla spelare): 2003
– Jag tror att åren på hockeygymnasiet var jätteviktiga för mig. Vi hade ett otroligt bra gäng som verkligen ville bli hockeyspelare. Vi tränade hårt varje dag och det var alltid kamp på träningarna. Det var till och med hårdare kamp på träningarna än på matcherna. Jag gick i samma klass som Markus Näslund och han var väldigt driven på det här med att träna, så det var bara att hänga på honom.
– Man bygger mycket under den här tiden mellan 16 till 18 år. Vi var väldigt seriösa, tränade otroligt mycket och höll inte på med så mycket annat. Det var hockeyspelare som vi ville bli och tränade stenhårt för det.
Var det här du lärde känna Markus Näslund?
– Nej, vi spelade ihop i TV-pucken (seger 1989). Markus bodde på andra sidan Ö-vik så jag hade mött honom med hockeylaget, men tyvärr även med fotbollslaget. Tyvärr eftersom hans lag alltid vann. ”Macke” var jätteduktig även i fotboll så på det viset visste jag tidigt vem Markus var, men han kom inte till MoDo förrän han började på hockeygym.
– Det var andra killar från Markus gäng som kom till oss medan han själv stannade kvar och spelade i Ö-viks A-lag. Sedan kom även han och då gick vi ekonomisk linje och hockeygym tillsammans. Då var det naturligt att vi hängde tillsammans med ytterligare fyra, fem från hockeygym.
Vad var nyckeln till alla framgångar med den här generationen som kom fram ungefär samtidigt i MoDo?
– Jag tror att vi alla var envisa och ville komma upp i A-laget. På den tiden vågade MoDo släppa upp unga spelare och jag tror att man tänkte att lyckas en så kanske andra också kan lyckas.
– Vi pushade varandra, det var stenhårda träningar och vi var verkligen fokuserade på hockeyn. Vi tränade jämt och både pratade och såg hockey. Vi spelade till och med tv-spel, NHL-94 tillsammans. ”Perra” (Svartvadet) är fortfarande förbannad över att jag slog honom hela tiden.
Var Anders Melinder den som drev på er hela tiden?
– Drev på vet jag inte, men det var mycket att försöka styra oss. Vi hade ju Wernblom… skrattar Peter och skakar på huvudet innan han fortsätter:
– Det var ju så mycket vinnarskallar där ute på isen. Melinder fick försöka tygla oss. Både Melinder och Kent (Forsberg) gjorde ett fantastiskt jobb och fick oss att fokusera kraften på rätt sätt.
– Sedan vill jag ge Markus (Näslund) extra credd för det där. Han var den som var bäst i vår årskull även om det var många som var bra. Han var otroligt seriös, tränade stenhårt och var aldrig riktigt ute på krogen utan var i stället otroligt ordentlig. Det gjorde att vi andra tänkte att vi måste vara på samma sätt om vi ska lyckas som han gjort. Det var han som drog gruppen på något vis och var också den som kom med i A-laget först av oss och visade att det var möjligt.
Foto: [Ronnie Rönnkvist & Arkiv]
Markus Näslund
Moderklubb: Örnsköldsviks SK
5 säsonger i Elitserien, 15 säsonger i NHL, 1 OS, 4 VM, 2 World Cup
JSM-guld: 1992, 1993
NHL All Star team: 2002, 2003
– Vi hade spelat mot varandra hela vägen, men även i samma lag både i Folksam Cup och TV-Pucken. Klart att jag visste vem Peter var, men vi umgicks inte och bodde dessutom på varsin sida av stan.
– Det blev inte att vi gick i samma skola innan vi hamnade på gymnasiet tillsammans. I gymnasiet gick vi sedan i samma klass. Vi var ett gäng ”hockeygymmare” som blev väldigt tajta och hade kul tillsammans. Sedan följdes jag och Peter åt i juniorlandslaget samtidigt som vi båda debuterade tidigt i MoDos A-lag.
– Vi tränade och gjorde mycket saker tillsammans, jag och Peter, klart att det då blev ett starkt band mellan oss på så sätt.
– Jag var nog ganska målinriktad och tyckte om att tävla. Det här var Anders Melinders (tränare för hockeygymnasiet och MoDos juniorlag, reds anm) signum. Han lade upp det mycket så att oavsett om det var fystester eller tvåmålsspel var det alltid tävling i det vi gjorde, vilket jag tyckte var kul.
– Det kunde vara så att vi gjorde en turnering där vi delades upp i lag på hockeygym. Turneringen kunde vara hela hösten fram till jul. Avslutningen var att vi fick slutresultatet, men vi hade ganska bra koll på tabellen själva givetvis.
– Jag tror att jag drogs med av upplägget av det här med att tävla samtidigt som många av oss var drivande och jämbördiga. På så vis blev allt en kul tävling på många sätt.
Foto: [Ronnie Rönnkvist & Arkiv]
Hans Jonsson
Moderklubb: Järveds IF
16 säsonger i Elitserien, 4 säsonger i NHL, 3 VM
JSM-guld: 1992, 1993
Världsmästare: 1998
Svensk Mästare: 2007
Foto: [Stig Kenne]
Andreas Salomonsson
Moderklubb: MoDo AIK
18 säsonger i Elitserien, 2 säsonger i NHL, 2 VM
JSM-guld: 1992, 1993
Svensk Mästare: 2001, 2007
Foto: [Arkivbild]
Mattias Timander
Moderklubb: Sollefteå HK
11 säsonger i Elitserien, 8 säsonger i NHL, 1 VM
JSM-guld: 1992, 1993
Världsmästare: 2006
Svensk Mästare: 2007
– Egentligen ville jag till Leksand, men jag kände väl att det var bättre med MoDo eftersom det var mycket närmare dit. Det var väl ganska sunt måste jag ändå säga.
– Det var Leksand och MoDo det stod emellan och jag var också ner till Leksand och provspelade. Jag har alltid gillat Leksand eftersom jag alltid har tyckt att dom har haft snyggast tröjor. I dag är jag jätteglad för att det blev MoDo, eftersom man gav mig chansen där och med tanke på den utveckling jag fick där som hockeyspelare.
Mattias Timander kom till ett juniorlag med en rad blivande storspelare, eller vad sägs om namn som Peter Forsberg, Markus Näslund, Andreas Salomonsson, Magnus Wernblom, Mikael Pettersson, Niklas Sundström, Hans Jonsson, Conny Strömberg… Listan kan göras lång som ni märker. Timander fick också vara med om att vinna två J20-SM-guld och två J18-SM-guld med MoDos juniorer.
– Jag vet inte direkt vad som gjorde just det här gänget så unikt. Det var bra tävling jämt på träningen och just det här med att vi tävlade mycket tror jag betydde mycket för oss. Alla ville komma upp i MoDos A-lag och alla ville verkligen bli bäst. Det var också det som drev den här gruppen.
– Sedan hade vi spelare som ”Macke” och ”Foppa” i gruppen och att kunna mäta sig med sådana spelare på träningen var en jäkla morot för mig.
Hur skulle du beskriva den stämning som var i MoDos juniorlags omklädningsrum vid den här tiden?
– Vi var ett bra gäng och hade väldigt kul tillsammans. Inte bara då på träningen, utan vi hade även jäkligt kul tillsammans vid sidan av.
Foto: [Ronnie Rönnkvist & Bildbyrån]
Niklas Sundström
Moderklubb: MoDo AIK
11 säsonger i Elitserien, 10 säsonger i NHL, 2 VM, 2 OS, 1 World Cup
JSM-guld: 1992, 1993
Världsmästare: 1998
Italiens Mästare: 2005
Svensk Mästare: 2007
– Jag växte faktiskt upp på gatan ovanför ”Kempis”. Då fanns inte MoDo-hallen. Jag kanske var nere där från det att jag var fyra eller fem år. Jag gillade att kolla på ismaskinen, vilket var det som från början gjorde att jag ville gå dit, berättar Niklas Sundström med ett lätt skratt.
– Sedan började jag spela hockey där och jag kommer ihåg första is-passet. Då var jag inte ens med utan stod utanför och kollade på hur bra dom andra var. Det var så allt började.
– Jag bodde vid ”Kempis” till det att jag var sju eller åtta år då mina föräldrar skilde sig. Sedan flyttade jag till Domsjö och bodde då ganska nära Peter (Forsberg). Han är två år äldre än jag, men vi spelade på samma uterink. Även ”Salle” (Andreas Salomonsson) var med mycket på den rinken, men han flyttade dit lite senare.
Var du, Peter Forsberg och Andreas Salomonsson tajta redan då fast du är två år yngre?
– Nej, det var mer att vi var där och åkte skridskor samtidigt. Däremot spelade min storebror, Mattias, med dom två.
Hur kunde en dag efter skolan se ut?
– Skola, sedan hem för att droppa väskan, käka ”mellis” och sedan ner till uterinken som låg vid skolan 200 meter från där vi bodde.
– Jag lekte med polarna vid uterinken, sköt, dribblade och spelade. ”Foppa” har sagt att jag inte alltid hade skridskor på mig utan ganska ofta skor i stället då jag for runt och spelade på isen.
– Mamma ropade hem mig då det var middag. Efter middagen körde vi landhockey hemma på gatan. Klockan tio släckte man lamporna vid isen på skolan. Under loven var jag där vid planen i princip hela tiden.
Kom hockeyintresset från den hockeymiljö som är kring den i Örnsköldsvik?
– Ja, det tror jag säkert. Jag spelade fotboll i Domsjö på somrarna. Farsan var fotbollsspelare, men mina morbröder spelade hockey och morfar var materialförvaltare på gamla ”Kempistiden”. Sedan var det såklart även polarna som gjorde att jag började.
– Fotbollen spelade jag till det att jag var 14-15 år. Nu är det lite annorlunda, men på den tiden spelade dom flesta både och fram till TV-pucksåldern. I alla fall var det så här uppe.
Foto: [Ronnie Rönnkvist & Arkiv]
Per Svartvadet
Moderklubb: Sollefteå HK
14 säsonger i Elitserien, 4 säsonger i NHL, 1 VM
JSM-guld: 1993
Guldpucken: 2007
Svensk mästare: 2007
– Jag var så pass duktig att man fick vara med i TV-pucken och då fick jag frågan om att komma till hockeygymnasiet i Örnsköldsvik. Då hoppade man på det och sedan blev det juniorlag och A-lag.
– Det var nära att jag flyttade till Leksands hockeygymnasium. Inte för att jag personligen ville det så mycket, men hade MoDo inte tagit in mig hade jag gått dit eftersom jag varit på hockeyskolan där i tre år. Nu var MoDo ganska raka med att de ville att jag skulle komma dit. Dessutom kände jag många från TV-pucken med Ångermanland. Sedan var jag redan då också god vän med Niklas Sundström och Anders Söderberg vilket gjorde valet naturligt för mig.
Säsongen 1992/93 gav tränaren, Kent Forsberg, Per Svartvadet chansen till Elitseriespel första gången.
– Kent var den som bland annat värvade killar till hockeygymnasiet på den tiden samtidigt som han då var juniortränare i MoDo. Han tog med mig i A-juniorerna direkt och när han sedan tog över som tränare i A-laget tog han med mig dit också.
– Själva debuten var mot Djurgården hemma och jag spelade med Peter (Forsberg) och Markus (Näslund). Jag kände dem killarna sedan förut och det var så pass många unga spelare i laget så det var nästan som att spela i juniorlaget.
– Klart att det ändå var en stor grej och man var ganska pirrig eftersom man sprungit i Kempehallen och tittat på MoDos A-lagsmatcher.
Hur upplevde du Markus Näslund och Peter Forsberg vid den här tiden?
– Vi gick till final 1994 och det var då som Markus och Peter åkte runt och tokdominerade trots att de fortfarande hade galler på hjälmarna. Båda var väldigt haussade och gjorde poäng i stort sätt i varje match. De mottogs väl med både kärlek och hat i hockey-Sverige, skrattar Svartvadet.
Märktes de här berömda vinnarskallarna på både Näslund och Forsberg redan då?
– När jag kom till MoDo hade de debuterat och redan då fanns den här vinnarmentaliteten som de satte prägel med ner till våra årskullar och egentligen fram till Sedinarnas (Daniel och Henrik) generation.
Säsongen 1991/92 var Per Svartvadet med och vinner J18-SM-guld med MoDo och säsongen därefter både J20- och J18-guld.
– Man ska ju inte kunna vinna en final med 15-2 eller vad vi gjorde, men vi hade landslagskillar rakt igenom förutom på målvaktssidan. Killar som kände varandra bra och som pushade och satte press på varandra.
Foto: [Ronnie Rönnkvist & Stig Kenne]
Anders Eriksson
Moderklubb: Bollnäs IS
5 säsonger i Elitserien, 13 säsonger i NHL, 1 VM
JSM-guld: 1992, 1993
Årets Junior: 1995
Stanley Cup: 1998
Foto: [Arkivbild]
Samuel Påhlsson
Moderklubb: Ånge IK
9 säsonger i Elitserien, 11 säsonger i NHL, 4 VM, 2 OS, 1 World Cup
Årets Junior: 1997
Svensk Mästare: 2005
OS-guld: 2006
Stanley Cup: 2007
Foto: [Arkivbild]
Daniel Sedin
Moderklubb: Järveds IF
4 säsonger i Elitserien, 17 säsonger i NHL, 5 VM, 3 OS, 2 World Cup
Guldpucken: 1999
Årets Junior: 1999
OS-guld: 2006
NHL All Star team: 2011
Art Ross Trophy (NHL:s poängliga): 2011
Världsmästare: 2013
Foto: [Arkivbild]
Henrik Sedin
Moderklubb: Järveds IF
4 säsonger i Elitserien, 17 säsonger i NHL, 5 VM, 2 OS, 2 World Cup
Guldpucken: 1999
Årets junior: 2000
OS-guld: 2006
NHL All Star team: 2010, 2011
Art Ross Trophy (NHL:s poängliga): 2010
Hart Trophy (NHL:s mest värdefulla spelare): 2010
Världsmästare: 2013
Foto: [Arkivbild]
Om det här ger er svar på hur MoDo kunde fostra alla dessa talanger som åkte över till NHL får ni själva bedöma, men det är en unik generation i svensk hockey. Kaanske att det ger en liten inblick i det driv som fanns hos den här generationen. Det återstår att se om MoDo hittar dit igen.
I nästa del: Djurgården och Timrå fick lämna finrummet.
