- Därför funkade superkedjan så bra ihop.
- Conny Evenssons betydelse.
- Så mycket kostade Thomas Rundqvist.
- Hatramsorna och knivattacken på Hovet
Bli plusmedlem - för tre kronor! Ta del av allt vårt premiummaterial hela februari, till ett riktigt superpris (ord.pris 79kr/mån).
ELITSERIEN/SHL fyller 50 år.
Första matcherna i dåvarande elitserien spelades 5 oktober 1975. Då hade serien tio lag. Mycket har hänt sedan dess och idag står vi med 14 lag i vår högsta serie. Åren innan elitseriens intåg var grundserien uppdelad i ett norr och söder med totalt 16 lag. Därefter spelades ett SM-slutspel och en nedflyttningsserie i just serieform. Dock inte säsongen 1974/75.
Man ville höja nivån på hockeyn i vår högsta serie eftersom det varit väldigt ojämnt mellan dom 16 lagen. Publiken valde att stanna hemma då vissa av matcherna kändes avgjorda i förtid samtidigt som ekonomin blev viktigare och viktigare för klubbarna. Säsongen 1974/75 gjordes så en rak serie med 16 lag där topp fyra gick till slutspel, lag fem till åtta blev klara för elitserien medan lag nio och tio och fick kvala till elitserien. Lag elva till 16 åkte helt enkelt ner i det som då skulle komma att heta Division 1.
Hockeysverige.se vill bjuda er på nostalgi från elitserien/SHL:s 50 år. Varannan vecka en artikel om just säsongen 1975/76 och den andra veckan nedslag i olika händelser genom ligans 50-åriga historia.
Mycket nöje.
Tidigare texter i artikelserien SHL 50 år
Del 1:Historien bakom elitseriens födelse
Del 2:Skellefteå AIK:s osannolika SM-guld 1978
Del 3: Råskinn och poängkungar – Elitseriens första importer
Del 4:Historien om Tommy Sandlin – "Hockeyprofessorn"
Del 5: De meningslösa bronsmatcherna
Del 6: AIK:s senaste storhetstid
Del 7:När ”Mr. Magic” slog igenom med dunder och brak
Del 8:Djugårdens historiska gulddynasti
Del 9:Mikrofonskandalen – när rivaliteten mellan Leksand och Brynäs nådde sin kulmen
Del 10: Så blev Färjestad en maktfaktor i svensk hockey
Del 11: Elitserielagens första målvakter
Del 12:När Percy Nilsson vände upp och ned på svensk hockey
Del 13:Tre Kronor tackade nej till OS
DEL 14 – skyttekungen Håkan Loob
{{ PAYWALL LIMIT }}
42 mål, 34 assist och totalt 76 poäng på 36 matcher. Frågan är såklart inte om utan när det här rekordet kommer slås. Vi pratar alltså om Håkan Loob säsongen 1982/83. Färjestad gick till SM-final, men förlorade där till Djurgården i en nu klassisk finalserie. Idag spelas SHL i drygt 50 omgångar och visst vore det märkligt om inte Håkan Loobs rekord kommer slås framöver.
Idag reser vi tillbaka till rekordsäsongen 1982/83 där Håkan Loob spelade i en femma (jo, man höll ihop femmorna vid den här tiden) med brorsan Peter Loob, Tommy Samuelsson, Thomas Rundqvist och Janne Ingman.
Redan tidigt i elitserien visade deras femma att man skulle komma att bli den bästa den här säsongen. För att dra några exempel. När Färjestad slog Brynäs med 10-3 i fjärde omgången gick man från 4-2 till 9-2 på 185 sekunder. Fyra av målen gjordes av just Håkan Loobs kedja. Totalt låg dom bakom fem av målen. I seriefinalen mot Djurgården i 28:e omgången svarade Håkan Lobb för ett av flera hattrick den här säsongen då man vann med 7-2. I 33:e omgången gjorde han sitt 40:e mål när Färjestad förlorade med 5-3. Målet innebar att han slog Mats Åhlbergs målrekord på 39 fullträffar.
I match efter match noterades Håkan Loob för poäng. Ofta handlade resonemanget före matcherna hos motståndarna hur man skulle stänga ner deras femma och efteråt var frågorna varför man inte lyckades med det.
Hockeysverige.se lät trion Håkan Loob, Janne Ingman och Thomas Rundqvist minnas tillbaka på rekordsäsongen 1982/83.
Håkan Loob, från Slite på Gotland, Thomas Rundqvist från Vimmerby och Janne Ingman från Grums bor alla idag kvar i Karlstad.
– Jag är uppväxt, som vi alla tre är, på en mindre ort. Närmare bestämt i Vimmerby. Det var fotboll på sommaren och hockey på vintern. Sedan blev det TV-pucken och då började några klubbar ringa, berättar Thomas Rundqvist och fortsätter:
– Färjestad låg bra till ganska tidigt. Sedan var jag här på ett besök och så vidare. En stor anledning till att det blev Färjestad var för att en stor ledare härifrån, Lars Lindqvist, jobbade tillfälligt i Nässjö under några år. Han tränade deras A-lag som låg i samma serie som Vimmerby så han tipsade Färjestad om mig.
Loob:
– Det fantastiska var att Färjestad hade tentaklerna ute ganska tidigt. Varför skulle egentligen Färjestad ha kontakt med någon från Nässjö för eller från Vimmerby? På den tiden var annars oftast Färjestad och tittade på spelare här runtomkring.
– Här måste jag ge ”Hjalmar” (Karl-Olof Hjalmarsson), Kjell (Glennert) och dom här en stor eloge för att man var ute redan då. Det kallades inte för scouting då utan var bara rekrytering.
Rundqvist:
– Alla vi tre kunde efter att vi kommit hit frågan från ledningen ”hur är han, skulle han kunna tänka sig att flytta hit?” Kjell sa vid något tillfälle att dom bästa värvarna vi har är våra egna spelare.
Loob:
– Jag hade stött på Tommy (Samuelsson) och Thomas i landslag. Jag var lite äldre än vad dom var då jag kom hit från Karlskrona. Jag var 19 år medan Thomas 17 och Tommy 16 när dom kom hit.
Rundqvist:
– Janne var lite banbrytare.
Rivaliteten - med Grums
Ingman:
– Egentligen skiljer det sig inte så mycket från Thomas och Håkan. Jag höll på med både fotboll och hockey. Jag spelade min sista fotbollsmatch bara någon vecka innan jag skulle flytta till Karlstad. Det var faktiskt så att jag fick dispens av Kjell Glennert för att få spela DM-final med Grums som vi faktiskt vann. Det var första gången på 40 år som Grums vann en DM-final så det var superkul.
– Jag hade haft förfrågan tidigare från Färjestad. Första gången var jag 15 år, men jag valde att stanna kvar. Det fanns även en del förfrågningar från andra klubbar, men att börja skolan i Karlstad kändes bra. Det blev bekymmer hemma och delade Grums i två läger…
Rundqvist:
– Dom flesta från Grums gick till Leksand eller Frölunda vid den här tiden.
Ingman:
– Det var någon innan mig som hade gått från Grums till Färjestad, men det var inte positivt att ta det steget.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Vad låg bakom rivaliteten mellan Grums och Färjestad?
– Då får vi gå långt tillbaka. Då var det mycket mera Grums mot Forshaga, säger Håkan Loob och fortsätter:
– Det fanns en utmaning för dom klubbarna att kunna behålla toppositionerna. När Färjestad kom åt upp dom upp dom här mindre klubbarna. Det var nog där allt började. Familjerna hemma pratade i termer som ”Dom ska inte tro att dom är någonting. Vi skickar hellre våra ungdomar till Göteborg eller Leksand” Sedan hade Grums några ledare som exempelvis Åke Edqvist…
Ingman:
– Både Åke och Kjell Glennert var starka personligheter. För min del blev jag klar först fem i tolv så det var jättenära att jag skulle bli ett ettårsfall.
Loob:
– Minns du vad Färjestad betalade?
Ingman:
– Inte en aning.
Rundqvist:
– Färjestad betalade 30 000 för mig, men om jag inte skulle bli A-lagsspelare skulle en viss del betalas tillbaka, skrattar Rundqvist.
Guldåret 1981 var första säsongen Rundqvist, Loob och Ingman spelade i samma seniorlag, men då spelade inte alla tre i samma kedja.
Rundqvist:
– Första SM-guldet spelade jag, Håkan och Janne Vestberg ihop. Janne spelade med Thomas Steen och Robin Eriksson. Efter den säsongen stack Thomas Steen (Winnipeg) och då parades vi tre ihop. Vi klickade ganska omgående.
Därför fungerade spelarna så bra ihop
Ingman:
– Jag är jättestolt över att fått spela med dom här två herrarna. Magnus Roupé spelade med er båda fram till och med Junior-VM. När han sedan försvann kom jag in. ”Kisen” ville inte släppa mig efter det och jag tyckte synd om Magnus, och gör så fortfarande, att han inte fick den ”crediten” som han förtjänade.
Loob:
– Han fungerade jättebra när han var med och på den tiden letad man efter kemin. Det var självklart att jag och Thomas skulle spela ihop. Sedan letade vi efter den kompletta kemin. Då passade det jättebra med Janne.
-- Tittar man på kombinationen av oss tre så är det exakt vad man letar efter idag, men som man sällan lyckas hitta.
Vad hade ni för roller i er kedja?
– Det Håkan säger är intressant för det är just det här med "rollköpandet” allt handlar om. Jag tog rollen att städa framför mål och komma in i den jobbiga delen där. Dom två skötte det här yttre för att komma till bra situationerna, säger Ingman.
– Redan då, precis som idag, började man med en ”skymmare” som jobbade på returer och jag gjorde dom flesta av mina poäng där inne. Samtidigt fick Thomas och Håkan hjälp med skymningen, men skapade även situationer där ute.
Loob:
– Man får inte heller förringa det här med att dra på sig markering och allt det där som gör att det skapas ytor. Idag är det ett helt annat spel, men Janne var extremt bra på att hålla i backen och ”interfira” lite så vi fick mer utrymme. Idag gör man inte det. Gör du det så åker du ut.
– När jag sedan kom till NHL var min önskan hela tiden att få spela med två likvärdiga spelare. Jag fick också spela i nästan en exakt likadan kedja under många år. Även den säsongen jag gjorde mina 50 mål, med Gary Roberts och Joe Nieuwendyk.
– Nieuwendyk var väldigt duktig i uppspelssekvenserna, att driva puck och allt det där. I anfallszonen bankade Gary Roberts på backarna, höll i, var framförmål där han styrde och hade sig. Så jäkla komplicerat är det egentligen inte, men det gäller att hitta spelare som accepterar sin roll. Numera vill alla vara överallt. Om man har en skapande linje från ett till tio så ska alla idag vara sex på allting.
– Jag erkände att jag kanske var en trea i egen zon, men idag, var finns spetskompetensen? Spelare som fanns framför mål, drog på sig markering och styrde in puckar, var finns dom idag? ”Det moderna kräver något helt annat”.
Foto: [Bildbyrån]
Rundqvist:
– Vi hade en drivkraft, ville vara bäst och vinna. Idag sitter spelarna med sina egna iPads och allt vad det heter under bussresorna. Ser egna filmer och så vidare. Vill jag honom något som sitter längre fram i bussen så skickar jag ett SMS.
– Vi hade tavlorna framme i bussen och kom på egna grejer. Eftersom vi jämt fick träna och spela tillsammans utvecklade vi ett spel som passade oss. Sedan tror jag att vi alla tre kunde läsa spelet bra och såg lite grann var man behövde rycka in, men också hur dom andra tänkte.
– Alla vi tre var tvåvägsspelare. Även om Håkan var en målgörare hade han defensiva kvalitéer. Bland annat dödade han utvisningar. När vi skulle döda utvisningar ihop hade vi grejer för att även kunna anfalla i boxplay. Vi var inte nöjda med att bara försvara. Försvara först, men fick vi chansen skulle vi även vara kreativa.
Backarnas betydelse
Bakom sig som backar hade Rundqvist, Ingman och Loob Tommy Samuelsson och Peter Loob.
– Då spelade vi med hela femmor. Idag spelar man hela kedjor. Vi fem hängde ihop både i vått och torrt. Var det boxplay eller powerplay så var det vi som spelade ihop. Vi spelade och tränade
jämt ihop och det betydde såklart jättemycket, säger Håkan Loob.
– Vid uppspelen, man visste vilket hörn Thomas skulle åka upp mot och sedan skära in. Till slut blev det där en automatik. Sedan förfinade vi det där för att bli ännu bättre. Jag visste att vid uppspel hamnade pucken i princip alltid hos Thomas. I stället för att backen skulle spela till mig så kunde jag åka och anpassa mig efter Thomas. Det här gjorde att man nästan kunde vara ett steg före hela tiden.
– Visst hade Peter och Tommy en stor betydelse. Dom blev komfortabla, följde med upp i anfallen och gjorde mycket poäng. Det handlar om att lita på varandra.
Rundqvist:
– Till slut satt det där i ryggraden. Jag visste att han var där borta. Han kanske inte fick den på bladet varje gång, men han fick pucken. Så blev det till slut med backarna också. Dom kunde stöta in eftersom dom visste att jag täckte upp och så vidare.
– Ibland kunde vi kommentera det ”Det här blev bra och något vi kanske kan bygga vidare på”. Så var det ofta.
Det prats ofta om högt till tak, hur var dialogen mellan er?
– Jag tycker den var glasklar och det var inte någon som höll inne med något. Det var aldrig så att man skrek utan vi diskuterade olika saker och det tycker jag att vi gjorde jättebra. Ibland hände det att vi inte sa någonting eftersom vi visste redan från början hur vi skulle göra. Vi hade inte heller några ledare som hela tiden sa till oss vad vi skulle göra, berättar Ingman.
"Tränarna kände mer respekt"
Loob fyller i:
– Dagens ungdomar har blivit ledda av tränarna. Allt från tutan efter en och en halv minut då du var liten och måste åka och byta har det alltid varit någon som sagt ”Gör så här och så här, men ge fan i det där.”
– Så var det aldrig hos oss. Tränarna vi hade kände mer respekt och lät spelarna utvecklas. Skulle du komma in som tränare idag och säga ”nu vill vi att ni ska utveckla det här”, då skulle det inte bli någonting. Tyvärr.
– Dom som är bra idag är spelarna som kan gå in i ett system och sedan göra lite extra. Hur många sådana ser vi idag? Jag tror inte det var någon i din uppväxt i Grums då du spelade fotboll eller hockey som sa ”nej, nej, nej… du ska åka där”. Självtänket och ta ett eget ansvar är helt annorlunda idag.
– Jag var 15 år och höll på med fem idrotter. Det är inget vi ska skylla på utan det är så utvecklingen har blivit. Just det här att tänka själv är mycket mindre av det idag.
Ingman:
– Det där är något att du i din ledarroll måste införa till spelarna, men det tar tid.
Loob:
– Det tror jag beror på alla systemen. Oavsett om det var Djurgårdens 1-3-1 eller vad det kunde vara så gick det bara längre och längre ner i åldrarna. Ska tioåringarna spela på det sättet så måste tränarna tala om exakt vad dom ska göra. Då blir det att alla sitter och väntar på att någon ska säga vad jag ska göra och kreativiteten lidande.
Är det för att klubbarna vill att alla lagen ska spela på samma sätt?
– Att alla lag ska spela på samma sätt är en sak, men börjar du hela tiden tala om hur individen ska spela… Om jag är en defensiv spelare då jag är nio eller tio år, ska jag då vara det under resten av mitt liv?
– Ungdomarna är inte ute på gatan på samma sätt även om jag tycker att det börjar komma tillbaka lite grann. Vi var icke-ledda hur mycket som helst.
Rundqvist:
– Det är fult att sticka ut och vara bra för tidigt idag. Du ska vara som alla dom andra för då är det lättast. Sedan har utvecklingen såklart gått åt rätt håll, men är frågan hur tidigt man ska börja fokusera på enbart hockeyn. Första åren då vi hade kommit hit var för många fotbollen deras sommarträning.
– Vi sprang milen tre gånger i veckan och sedan något cirkelpass. Det var allt som var då. Några av spelarna kom när det började närma sig is-starten, vilket vi yngre var skitförbannade på ”Var har du varit hela sommaren?” Sedan kom vår generation och då hände det mycket.
– Idag är det ännu mer individuellt anpassad träning ”du ska inte träna likadant som honom eftersom du behöver träna på det där”. Det här stryper tid för andra idrotter och aktiviteter. Allt blir så uppstyrt.
Hyllar tränaren: "För mig betydde han allt"
Loob:
– Vi har senaste 20 åren lagt ner mycket tid på att utveckla den fysiska träningen. Du ska träna så mycket och en sådan mängd. Då blir det som Thomas säger, att man stryper så många andra saker.
– Det som hänt är att du nästan är i taket eftersom du ska vara så fysiskt förberedd genom att träna, träna, träna… Vad hände då det mentala? Alla pratar idag om mental ohälsa. Hur kan det bli så? Kanske eftersom man försummar all mental träning. Vi gjorde mental träning själva eftersom vi hann med det.
– Jag kommer ihåg då vi låg på golvet hemma hos (Tommy) Möller då Lars Uneståhl körde något. Det fanns både tiden och känslan att det kanske var det vi skulle utveckla. Idag tycker jag allt är så inrutat och att man ska vara fysiskt förberedd, men hur mentalt förberedd är du för att vinna och kriga? Det kanske är ett jätteproblem i den balansen. Det finns hur mycket som helst att göra för att du ska tåla den fysiska biten mentalt. Det kanske skulle vara självklart idag att du redan i tidig ålder har någon omkring dig som kan hjälpa dig med dom mjuka värderingarna.
Även om Kent ”Kisen” Olsson var den coach som satte ihop Färjestads-trion så är det en annan ledare som har betytt mycket för samtliga tre och hela den nya generationen spelare i klubben, Conny Evensson från Monica Zetterlunds Hagfors.
– För mig betydde han allt, säger Håkan Loob och dom båda andra nickar instämmande.
Rundqvist:
– Jag var juniorspelare första året efter jag flyttat hit. Det här var 1977. Då klev han in som A-lagstränare efter att ha varit juniortränare innan. Håkan kom två år senare…
Ingman:
– Då kom Håkan och jag samtidigt, men han klev direkt upp i A-laget medan jag spelade J20.
Rundqvist:
– Det kanske inte var så lätt för Conny eftersom det fortfarande fanns spelare kvar sedan han var aktiv som spelare. Ju längre tiden gick och dom här killarna försvann så såg man på honom att han växte mer och mer. Conny insåg ganska tidigt att det var rätt att satsa på dom yngre som var bättre tränade.
Loob:
– Vi hade ett ungt lag under lång tid och det kändes efter att han kommit in som det fylldes på med unga spelare hela tiden. (Magnus) Roupé kom något år senare. (Kjell) Dahlin… Vi vann även Junior-SM under något av dom här åren (1978 och 1980) och det var ett tryck underifrån.
– Hade vi fyra femmor på isen under A-lagsträningarna så var nästan en hel femma juniorer. Plus då att vi var juniorer och spelade i någon av första tre femmorna.
-- När jag kom in var jag i fjärdekedjan. Hade inte Robin Eriksson skadat sig just innan seriestart hade jag antagligen inte spelat.
Rundqvist:
– A-laget spelade alltid torsdag och söndag. Sedan lade dom Junior-SM matcherna fredag och lördag. Då spelade vi matcher fyra dagar i rad.
Foto: [Bildbyrån]
"Då sitter du där som en blöt hund"
På tal om mjuka värden, var Conny Evensson en som var duktig på just mentala bitarna?
– För mig har Conny betytt oerhört mycket. Just genom den här ledarstilen. Många pratar om hans svarta ögon, men hans kompetens… Han kunde sitta så här runt ett bord och vara din bästa kompis och flyta in i gänget hur lätt som helst. När det sedan drog ihop sig till match eller träning tog han den rollen fullt ut. Då var han inte rädd för att säga något, men ha sa det på ett sätt som gjorde att du köpte det, menar Rundqvist och fortsätter:
– Gav han oss kritik så gav han oss också verktyg till att kunna göra det bättre. ”Gör så här i stället”. En del ger bara kritik. Sedan vänder dom ryggen till och går. Då sitter du där som en blöt hund. Han var också tydlig med vad han förväntade sig och ville.
– Jag minns när ”Masken” (Anders Carlsson) blev hemkallad till VM 1991. Han var en stor poänggörare, men Conny talade om för honom att han inte hade någon roll i dom främre kedjorna eller en offensiv roll. ”Däremot vill jag att du tar den här defensiva uppgiften”. ”Masken” har sagt själv efteråt att han helt plötsligt kände sig som en av dom viktigaste kuggarna i laget. Det här var Conny mästare på.
Loob:
– Det fanns ingen handbok, men hade det funnits så hade det varit en bild på Conny när det skulle kommit till i och ur-ledarskapet. Klart att det handlar om att känna människor. Thomas touchar på det jag tror var jätteviktigt. Conny började leda en kader av människor som var väldigt lyhörda, lite yngre och hade en väldig respekt för honom.
– Jag kan inte komma ihåg någon gång där jag inte respekterade eller inte hade någon bra relation med Conny på ett så positivt sätt. Vad hände då? Jo, han växte i sitt ledarskap, men vi växte också och blev sakta bättre och bättre. Till slut trodde vi på allt han sa. När du börjar tro då lyckas du också.
Rundqvist:
– Han gjorde samma sak i Frölunda när dom vann SM-guld med bröderna (Henrik och Joel) Lundqvist, (Jari) Tolsa, (Magnus) Kahnberg och dom här killarna. Det var också ett otroligt ungt lag, men han fick allt att fungera och bitarna på plats.
Ingman:
– Det jag också tycker är intressant är att många av spelarna han haft i Färjestad BK senare blivit ledare. Spelare som jag aldrig trott skulle stå i ett bås eller leda ett annat lag, men som gjort ett jättebra jobb. Hans ledarskap har smittat av sig på många spelare.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
"Vi ville inte ens förlora på träningarna"
Vad är ert bästa gemensamma minne som kedja?
– Helheten. När jag tänker tillbaka så är det allt vi upplevt tillsammans. Vi trivdes utanför för planen och alla framgångar… När man är mitt inne i det hinner man knappt reflektera över det eftersom det är så snabbt på nästa grej hela tiden, säger Rundqvist.
– När vi var som mest framgångsrika var vi sådana att vi gjorde allt fullt ut. Tränade vi så tränade. Blev det utrymme för någon fest då festade vi och sedan var det bra med det. Det var inget halvdant.
Ingman:
– En känsla när man kom ut på isen… Jag minns att vi spelade någon match i Stockholm och det gick trögt, men helt plötsligt hade vi vunnit med 7-1 och Håkan hade gjort fem, sex poäng ”Jaha, hur gick det här till?”
– När vi sedan kom till SM-finalerna mot Djurgården 1983 började skrivas en massa om oss i tidningarna, hur man skulle stoppa oss. "Jaha, är vi så bra?” Så kände jag.
Loob:
– Vi ville inte ens förlora på träningarna och det här tror jag drev oss framåt.
Rundqvist:
– Jag har sagt det många gånger att gör det inte ont att förlora så blir du inte heller någon vinnare. Vi var så jäkla förbannade varje gång vi fick stryk. Vi blev mer förbannade då än glada över att vinna.
Hur ser ni idag tillbaka på finalerna mot Djurgården 1983 som var tuffa både på och vid sidan av isen?
– Så här efteråt känner jag att det var en väldigt tråkig förlust eftersom jag tycker att vi var Sveriges bästa hockeylag. Det kanske är lätt att efterkonstruera, men det var attiraljer som dök upp gjorde att vi inte räckte till, säger Håkan Loob och fortsätter:
– Djurgården kom in till finalerna och hade allt att vinna samtidigt som dom hade en ganska hög mentalitet och en bra tröskel på det sättet.
Ingman:
– Dessutom var Djurgården bra…
Djurgården valde att vara väldigt fysiska mot er…
– Djurgården hade ett sådant lag. Om du tittar på hela den säsongen så hade dom det epitetet mot många lag i grundserien så det var ingen jätteöverraskning. Stora starka backar och så vidare, minns Loob.
– Jag tycker att vi ändå hade ett ganska kreativt lag. Har du stora starka spelare så är det lätt att spela på andra saker än det så kallade finliret.
Rundqvist:
– Samtidigt var det hemskt. Håkan och Peter (Loob) blev väldigt häcklade. Dessutom var det otäckt ibland. När vi gick i spelargången på Hovet kastade publiken glödlampor, biljardbollar, batterier och allt möjligt på oss. Dessutom kom det in ölmuggar i båset.
Hatramsorna och knivattacken på Hovet
Loob:
– Att spela finalerna var kul. Det andra kan man väl inte säga att det var så festligt. Hela säsongen var annars väldigt bra för mig och jag gjorde 42 mål på 36 matcher. Femman med mig, brorsan Peter, Tommy Samuelsson, Janne Ingman och Thomas Rundqvist var kanske den bästa jag spelat i.
– Men i finalserien upplevde jag ibland situationen som otäck, speciellt på Hovet, och jag kan erkänna att jag tappade koncentrationen på matchen. Det var ramsor som ”Håkan Loob är homosexuell” och att jag skulle dö.
Foto: [Bildbyrån]
Det sägs att du utsattes för en knivattack när du låg skadad i båset på Hovet?
– Jag hade knockats av Thomas Erikssons knä, inget oschysst, och när jag låg i båset omtöcknad av en hjärnskakning kom det in en fickkniv i båset som någon kastat med full kraft. Det var inte särskilt svårt att gissa att kniven var avsedd för mig. Tack och lov träffades ingen av kniven.
– Ärligt talat minns jag efter matchen ingenting av det som hade hänt eftersom jag var så omtöcknad.
Relationen vid sidan av isen
Hur tajta var ni tre vid sidan av isen?
– Inte så tajta. Vi kunde gå ut någon gång, men vi är olika personligheter, berättar Ingman.
Loob:
– När jag kom hit minns jag att vi umgicks ganska mycket. Sedan skaffade vi tjejer. Min fru jobbade på sjukhuset och vi fick kompisar därifrån som vi började umgås med. Ska jag vara ärlig så fanns det inte heller så mycket tid över. Jag jobbade som grovarbetare mellan sju och fyra. Klockan fem tränade vi och var färdiga tjugo över sex. Då var jag 21 år och hade barn.
Ingman:
– Vi har aldrig umgåtts på det sättet. Någon gång har det såklart varit något kalas, men framför allt har jag alltid haft en jättebra relation med dom här två under alla år jag jobbat. Trots allt har jag varit i föreningen till och från under 40 år.
– Klart att vi pratar med varandra, men vi umgås inte. Däremot umgås våra fruar, skrattar Ingman och fortsätter:
– Håkan stack ju medan jag och Thomas spelade tillsammans under hela 1980-talet.
I nästa del: Polisen fick ingripa mot Södertäljes Sverker Torstensson.
Source: Håkan Loob @ Elite Prospects
