- Första matcherna i Globen
- Mats Sundins genombrott i slutspelet
- Demontränaren hyllas: "En anledning till framgångarna"
- "Vi hade inte lika bra lag, men ändå tog vi det där guldet"
Elitserien/SHL fyller 50 år.
Första matcherna i dåvarande elitserien spelades 5 oktober 1975. Då hade serien tio lag. Mycket har hänt sedan dess och idag står vi med 14 lag i vår högsta serie. Åren innan elitseriens intåg var grundserien uppdelad i ett norr och söder med totalt 16 lag. Därefter spelades ett SM-slutspel och en nedflyttningsserie i just serieform. Dock inte säsongen 1974/75.
Man ville höja nivån på hockeyn i vår högsta serie eftersom det varit väldigt ojämnt mellan dom 16 lagen. Publiken valde att stanna hemma då vissa av matcherna kändes avgjorda i förtid samtidigt som ekonomin blev viktigare och viktigare för klubbarna. Säsongen 1974/75 gjordes så en rak serie med 16 lag där topp fyra gick till slutspel, lag fem till åtta blev klara för elitserien medan lag nio och tio och fick kvala till elitserien. Lag elva till 16 åkte helt enkelt ner i det som då skulle komma att heta Division 1.
Hockeysverige.se vill bjuda er på nostalgi från elitserien/SHL:s 50 år. Varannan vecka en artikel om just säsongen 1975/76 och den andra veckan nedslag i olika händelser genom ligans 50-åriga historia.
Mycket nöje!
Del 1:Historien bakom elitseriens födelse
Del 2:Skellefteå AIK:s osannolika SM-guld 1978
Del 3: Råskinn och poängkungar – Elitseriens första importer
Del 4:Historien om Tommy Sandlin – "Hockeyprofessorn"
Del 5: De meningslösa bronsmatcherna
Del 6: AIK:s senaste storhetstid
Del 7:När ”Mr. Magic” slog igenom med dunder och brak { PAYWALL LIMIT }}
Del 8: Djurgårdens trippla SM-guld
Foto: [Arkivbild]
Mellan 1989 och 1991 vann Djurgården tre raka SM-guld. Att en och samma klubb lyckas vinna tre säsonger i rad är inte heller något vi fått uppleva senare heller. Även om Skellefteå, Färjestad och Djurgården vunnit två raka. Men sedan var det stopp.
Idag tänkte vi titta närmare på Djurgårdens säsonger 1989 till 1991 och börjar såklart med 1988. Redan då vann stockholmarna grundserien på ett imponerande vis och i gul/lila tröjor eftersom laget var sponsrade av Löfbergs Lila. När det sedan kom till kvartsfinalerna förlorade Djurgården till AIK med 2-1 i matcher. Coacher för laget, och som börjat bygga det som skulle bli en era i hockeyhistorien, var Ingvar ”Putte” Carlsson och Lasse Falk.
Säsongen 1988/89
På målvaktssidan hade Djurgården plockat tillbaka Mats Ytter från Nacka som back-up åt Roffe Ridderwall. Dessutom plockades hårdskjutande backen Kenneth Kennholt in. Även han från Nacka. Peter Wallén kom från Väsby. Bland forwards plockades Ola Josefsson in från Nacka. Kenta Nilsson kom från italienska Bolzano och Ola Andersson från Huddinge.
Ny coach bredvid Lasse Falk blev Tommy Boustedt. Ingvar ”Putte” Carlsson flyttades upp som sportchef.
Det här var dessutom säsongen då första matchen i Globen spelades. Datumet var 21 februari 1989. AIK mötte Djurgården. AIK:s Mats Lundström blev den första att göra mål i nya arenan medan Roffe Ridderwall blev första målvakt att släppa in ett mål. Matchen vanns för övrigt av Djurgården med 3-2.
Efter 40 spelade omgångar stod Djurgården som seriesegrare och 32-åriga Kenta Nilsson, som vann första elitseriens poängliga, var bästa poängplockare i Djurgården med 21 mål och totalt 41 poäng på 35 matcher. Med det slutade han sjua i elitseriens poängliga. Alltså 13 år efter poängligavinsten 1976. Han kom dock att bli skadad då det kom till slutspelet där han spelade endast en match.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
I kvartsfinalen fick Djurgården revansch på AIK, för övrigt coachade av nyligen bortgångne Lars-Gunnar Jansson. I semifinal väntade Brynäs med tidigare Stanley Cup-vinnaren, Willy Lindström, i laget. Djurgården vann tämligen enkelt med 4-0 i första mötet, men det blev tuffare i Gavlerinken där man till slut, i förlängning, vann med 5-4. Stor matchhjälte var Mikael Johansson framspelad av Johan Garpenlöv. ”Vi kom ju knappt ur egna zonen vissa stunder”, sa Tommy Boustedt efter matchen.
Finalen kom att stå mellan Djurgården och Leksand. Ett Leksand coachade av bussföraren med träskorna, Christer Abris. Leksand vann första mötet på Globen med 5-4, men sedan vann Djurgården tre raka och fick fira guldet i Leksands Isstadion.
Foto: [Arkivbild]
1989/90
Kenta Nilsson lämnade Djurgården för spel i Kloten, vilket givetvis var ett tungt tapp. I stället fick vi se en blivande storspelare kliva in i handlingarna, Mats Sundin. Han kom då närmast från Nacka.
Från Nacka kom även Tommy Söderström in. Dessutom tog Djurgården in Joakim Persson från Bajen. Mats Waltin var tillbaka i Djurgården efter fem säsonger i Schweiz. Man plockade även upp en ung Marcus Ragnarsson från Nacka dit han kommit från Östervåla. Framåt var ”Lill-Kenta” Johansson tillbaka efter sex säsonger i Schweiz.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Djurgården slutade tvåa i grundserien efter Färjestad. I kvartsfinal ställdes Djurgården mot Västerås med tidigare Djurgårsmålvakten, Mats Ytter, i kassen. Dessutom Mats Sundin mot Nicklas Lidström. Djurgården vann tämligen enkelt med 2-1 i matcher. Nämnde Sundin storspelade. I semifinal väntade Luleå, men samma sak där, att Djurgården tog sig vidare ganska enkelt med 2-0 i matcher.
Lasse Falk minns:
”Micke Johansson var helt bländande”
Nu väntade seriesegrarna, Färjestad, i finalen. Harald Lückner och tidigare djurgårdsbacken, Lars-Göran Nilsson, coachade värmlänningarna. Första tre matcherna gick till förlängning där matchvinnarna var Jens Öhling i match ett, Håkan Loob i match två och ”Lill-Kenta” Johansson i match tre. Avgörandet kom inför 13 850 åskådare i Globen där Djurgården vann med 5-2.
Tommy Boustedt:
”Jag har aldrig sett ett så koncentrerat lag. Ingen spelare knystade någonting på två timmar under uppvärmningen”.
Foto: [Arkivbild]
Mats Sundin:
– För min egen del hade jag bara spelat sporadiskt under säsongen. Jag spelade tredjekedjan, fjärdekedjan och i vissa matcher fick jag vila och i stället träna mycket.
– Det var en ganska frustrerande grundserie, men jag kommer ihåg att Lasse Falk, som var tränare då, sa ”Mats, nu kommer du få spela mer i slutspelet. Du är vår svarta joker som vi kommer slänga in nu”, skrattar Sundin.
– Det gick väldigt bra och jag gjorde sju mål på åtta matcher i slutspelet. Jag fick mycket mer förtroende när slutspelet väl började. Färjestad hade några hemvändare. Bland annat hade Håkan Loob kommit hem efter att ha gjort 50 mål i mål i NHL. Även Bengt-Åke Gustafsson och Thomas Rundqvist spelade i Färjestad då så man hade ett väldigt bra lag.
En notis är såklart också att Djurgården hade lämnat sponsringsavtalet som gav laget lila kläder och fick iklä sig blåa Adidaskläder.
1990/91
Lasse Falk tog nu över som huvudtränare sedan Tommy Boustedt valt att träna Vita Hästen. Vid ”Falkens” sida kom två tidigare Hammarbyspelare in, Janne Järlefeldt och Stephan ”Lillis” Lund.
Tommy Söderström fick rollen som målvaktsetta. Jocke Persson tvåa. Per Nygårds från Huddinge var ny på backsidan. Framåt hade Mats Sundin lämnat, under milt sagt en viss uppståndelse, för spel i NHL för Quebec.
– Utan att nämna några namn så tror jag att Djurgården Hockey och jag själv hade olika uppfattningar och åsikter om vad som var avtalat och sagt helt enkelt. Då kan det bli så här ibland.
Foto: [Arkivbild]
Fick du några hot från några fans i samband med att du lämnade Djurgården?
– Nej, nej. Det fanns inget sådant då. Herregud, då höll vi på med hockey och inget annat, säger Mats Sundin med ett leende.
Magnus ”Mankan” Jansson var nytt offensivt yrväder från Nacka. Stefan ”Myran” Gustavsson, idag v d hos AIK, kom från Hammarby. Fredrik Bremberg kom från Huddinge och Johan Lindstedt från Nacka.
I kvartsfinalen blev Djurgården rejält pressade av Södertälje. I andra matchens förlängning avgjorde Kennet Kennholt med sitt 2-1 mål. Ulf Hammarlund skrev i Årets Ishockey att SSK:s Reino Sundberg var kvartsfinalernas bästa spelare medan största utropstecknet var ”Mankan” Jansson.
Semifinalerna mot Västerås blev en transportsträcka för seriesegrande Djurgården. 4-0 och 5-1 talars sitt tydliga språk.
Foto: [Arkivbild]
Final – igen – mot Färjestad. Alla som trodde att Färjestad skulle få revansch blev nog besvikna. Från Christan Due-Bojes 1-0 mål i första matchen till Orvar Stamberts 3-0 i sista matchen var det här Djurgårdens finalserie. Finalseriens stora lirare blev Tommy Söderström som tagit över då Roffe Ridderwall valde spel i Team Boro.
Lasse Falk var nöjd efter lagets tredje raka finalseger:
”Vi ville göra det in i helvete tråkigt för våra motståndare. Samtidigt ville vi ha så roligt som möjligt.”
Mikael Johansson:
– Några av våra yngre spelare stack under dom här åren, men vi hade ändå kvar en stomme. ”Challe” (Charles Berglund) kom inför 1989. ”Jensa” (Öhling) var kvar, Håkan (Södergren)…
– Styrkan var att vi hade ett väldigt bra lag. Kollar du spelarna vi hade ”Acke” Johnson, Peter Nilsson, Janne Viktorsson, Jens Öhling, Håkan Södergren… Alla spelade landskamper.
– Vi hade bra spelare rakt igenom. Håkan var en av dom som drev det här laget framför allt första åren, 1989 och 1990, Kalle Lilja, Thomas Eriksson… Det var ledarna i omklädningsrummet, men alla killarna i det här var väldigt duktiga.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Orvar Stambert, blev det en annan och speciell känsla att få vinna på hemmaplan i Globen?
– Ja, så var det, men det var lika skönt att vinna andra finalerna. Innan jag var med och vann första finalen hade vi torskat två.
– Att komma till final var såklart bra och totalt blev det sex finaler inklusive finalen mot Malmö 1992 som vi torskade.
– När jag tänker igenom dom åren får jag en skön känsla och det var mycket ”feel good”.
Foto: [Arkivbild]
Tommy Söderström:
– Vi hade en grymt bra spelidé som bland andra ”Falken” (Lars Falk) och Ingvar ”Putte” Carlsson låg bakom. Vårt spelsystem var klockrent och det var nästan inga lag som klarade av att spela mot det här systemet.
– Sedan hade vi väldigt stabila backar med Thomas Eriksson, Orvar Stambert, Christian Due-Boje, Arto Blomsten och Kenneth Kennholt som gav väldigt trygghet bakåt. Lagen vi mötte fick chansen att skjuta ett första skott på mål sen tog våra backar hand om returerna.
Thomas Eriksson:
– En stor anledning till framgångarna ska tillskrivas Ingvar ”Putte” Carlsson. Han hade en otrolig känsla för att skapa trivsel i laget. Sedan hade vi ju självklart en mycket bra stomme med väldigt bra spelare som stannade kvar i laget år efter år vilket gav en väldigt bra kontinuitet i laget.
– En annan anledning till framgångarna var hur Lasse Falk utvecklade det här 1-3-1 systemet som övriga lag hade svårt att spela mot.
Anders ”Acke” Johnson:
– Vi mötte Leksand 1989 och sedan var det Färjestad i två raka. Jag tror ändå första guldet kändes som det bästa. Det tråkiga var att vi vann guldet borta mot Leksand.
– Vi var i fem finaler under mina åtta säsonger. Jag har också ett starkt minne också när vi torskade femte och avgörande finalen mot Södertälje 1985. Första guldet kände jag mer bidragande till och jag gillar Leksand.
– Med Lasse Falk och ”Putte” (Ingvar Carlsson) rent taktiskt och hockeymässigt var det en ganska tuff resa, men vi såg att det var effektivt så alla accepterade att spela på det sättet. Alltså det här ett-tre-ett och så vidare,
– Det jag kan reagera på idag är att alla lag spelar på ett sätt hela tiden. Full fart. Men dagarna du inte är riktigt fräsch måste du kunna vinna matcherna på att du är lite smartare och inte lägger ner lika mycket energi. Dagarna du har ett driv är det i stället bara att ösa.
– En sak i Djurgården och som vi växte upp med var att det inte spelade någon roll om vi spelade borta eller hemma. Är vi bättre så kör vi över lagen vi möter. Så är det inte idag. ”Svår bortamatch…” Hallå! Jag kan inte förstå det där.
Kent Nilsson:
– Lasse Falk var bra och noggrann. Jag var ju lite äldre och närmare i ålder med Lasse än med dom yngre spelarna. Han hade bra träningar och jag blev mer disciplinerad efter att ha haft Lasse. (Tommy) Boustedt och ”Putte” (Ingvar Carlsson) var också bra. Vi hade grymma sommarträningar. Samma sak där, att vi hade bra lag med många bra ledare i laget, Roffe Ridderwall, Thomas Eriksson, Håkan Södergren…
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Hur var din roll i det här laget fyllt av spelare som hade talets gåva?
– Det var en hierarki som var bra och träningarna var tuffare än matcherna. Jag gjorde knappt något mål på hela säsongen då vi spelade tvåmål på träningarna.
– Roffe var bra i målet. Sedan hade vi (Kenneth) Kennholt, Arto Blomsten, (Christian) Due-Boje, Janne Viktorsson, Peter Nilsson, (Jens) Öhling, Micke Johansson… Det var som ett landslag.
”Challe” Berglund:
– Som Lasse Falk sa i en intervju efter guldet 1990 när reportern fråga om hans succé ”Har du inte tillräckligt bra lag så spelar det ingen roll vem som står i båset”. Det ligger mycket i vad Lasse sa. Vi hade ett förbannat bra lag framförallt 1989 och 1990.
– Det var inte riktigt samma sak 1991 eftersom då hade bland andra Johan Garpenlöv och Mats Sundin stuckit till NHL. Vi hade inte lika bra lag, men ändå tog vi det där guldet vilket var jäkligt starkt.
Foto: [Arkivbild]
Det har talats om träningar som kunde sluta i rena slagsmål under dom här åren.
– Många har frågat mig vad den här Djurgårdsandan är för något och just den här mentaliteten, prestigen och äran i att alltid vinna är det som man mer eller mindre blir upplärd till när man kommer upp som yngre spelare i Djurgården.
– Jag minns bland annat då vi var Trondheim på träningsläger och vi hade en innebandymatch där dom äldre spelade mot dom yngre. Det slutade i rena kaoset och bland annat hamnade jag och Classe Norström i ett mindre handgemäng. Han hade ju dubbelt så stora biceps som båda mina tillsammans. Det slutade med att vi stod och slog på varandra med varsin innebandyklubba samtidigt som Håkan Södergren sprang bredvid och sa med sin pipiga röst: ”Nu, ‘Challe’, har du gett dig på fel person haha.”
– Just det här att vi unga utmanade dom äldre var något som jag tror att både vi yngre och dom äldre killarna uppskattade. Det skapade en jäkla vinnarmentalitet i gruppen som vi tog med oss ut till matcherna.
I nästa del: Maffiametoderna.
