- Vann med totalt 25–4 (!) över två matcher
- Utsågs till matchens lirare – efter 14 insläppta mål
- Tomt på läktaren – i utklassningssegern
- Ilskan mot förbundskaptenen – efter uppmärksammade petningen
Elitserien/SHL fyller 50 år.
Första matcherna i dåvarande elitserien spelades 5 oktober 1975. Då hade serien tio lag. Mycket har hänt sedan dess och idag står vi med 14 lag i vår högsta serie. Åren innan elitseriens intåg var grundserien uppdelad i ett norr och söder med totalt 16 lag. Därefter spelades ett SM-slutspel och en nedflyttningsserie i just serieform. Dock inte säsongen 1974/75.
Man ville höja nivån på hockeyn i vår högsta serie eftersom det varit väldigt ojämnt mellan dom 16 lagen. Publiken valde att stanna hemma då vissa av matcherna kändes avgjorda i förtid samtidigt som ekonomin blev viktigare och viktigare för klubbarna. Säsongen 1974/75 gjordes så en rak serie med 16 lag där topp fyra gick till slutspel, lag fem till åtta blev klara för elitserien medan lag nio och tio och fick kvala till elitserien. Lag elva till 16 åkte helt enkelt ner i det som då skulle komma att heta Division 1.
Hockeysverige.se vill bjuda er på nostalgi från elitserien/SHL:s 50 år. Varannan vecka en artikel om just säsongen 1975/76 och den andra veckan nedslag i olika händelser genom ligans 50-åriga historia.
Mycket nöje!
Del 1:Historien bakom elitseriens födelse
Del 2:Skellefteå AIK:s osannolika SM-guld 1978
Del 3: Råskinn och poängkungar – Elitseriens första importer
Del 4:Historien om Tommy Sandlin – "Hockeyprofessorn" {{ PAYWALL LIMIT }}
Foto: [Arkivbild]
Del 5: Bronsmatcherna i Elitserien
Redan säsongen 1974/75 infördes slutspelet i dåvarande Allsvenskan/Division 1. Med det kom också den här märkliga historien om bronsmatchen. Då vann Timrå över Skellefteå med 2–1 i matcher. Samtidigt blev slutspelet en succé. Leksand vann finalen mot Brynäs efter övertid i den tredje och avgörande matchen. Roland Eriksson blev stor matchhjälte.
Nu till säsongen 1975/76 – alltså den första elitseriesäsongen.
Brynäs och Leksand var ”som vanligt” stora favoriter att ta sig till final. Leksand hade i princip samma lag som under guldsäsongen 1974/75. Roger Lindqvist hade slutat, men Ulf Weinstock hade kommit tillbaka. Dessutom återvände Per-Arne ”Pirro” Alexandersson efter ett misslyckat proffsäventyr i Toronto.
Brynäs ska vi återkomma till i finalartikeln senare under säsongen.
Mycket riktigt tog sig både Brynäs och Leksand till semifinal. Det gjorde även Färjestad och Skellefteå – ett Skellefteå som dessutom tappat trollgubben Lars-Gunnar ”Krobbe” Lundberg till just Brynäs.
Även Färjestad ska vi återkomma till längre fram.
Något överraskande förlorade Leksand semifinalen mot Färjestad. Klara 2–0 i matcher till värmlänningarna. På andra sidan hade Brynäs inga större problem att utmanövrera Skellefteå. Med andra ord kom finalen att stå mellan Tommy Sandlins Brynäs och Olle Östs Färjestad.
Varken publik eller spelare gillade konceptet
För att, som i OS, ett lag skulle vinna brons fick nu Leksand och Skellefteå mötas i bäst av tre matcher om bronspengen. MEN …
Såklart var varken lagen eller spelarna – och än mindre publiken – speciellt inspirerade av att spela om en betydelselös tredje- och fjärdeplats.
Leksand inledde hemma inför drygt 1 600 åskådare (enligt statistiken, men det påstås ha varit max 500 på plats). Efter en period ledde Leksand med 7–0. Med andra ord hade landslagsmålvakten Hardy Åström det ganska svettigt i SAIK-kassen. När slutsignalen gick i gamla Isstadion i Leksand stod det 11–4 på resultattavlan.
Tre dagar senare möttes lagen i Skellefteå inför 2 600 åskådare. En kort tid stod Skellefteå emot något bättre än i Leksand, men när slutsignalen gick – och större delen av publiken redan gått hem – hade tidigare mästarlaget Leksand vunnit med hela 14–0. Leksand vann alltså dubbelmötet med 25–4!
Så bra var förstås inte Leksand, och inte heller var Skellefteå så dåliga. De saknade åtta man i match två då influensan härjade i laget. Roland ”Les” Lestander gjorde sin första match i målet för säsongen. Trots 14 insläppta mål utsågs han till matchens lirare.
Visst var Leksands coach ”Pära” Karlström nöjd med resultaten, efter att ha fått kritik under säsongen för att spela en omodern hockey. Nu kunde han stolt förkunna att Leksands gladhockey fortfarande dög. ”Formen kom bara lite för sent”, sa Karlström till lokala hockeyjournalister i Dalarna.
Foto: [Arkivbild]
Förbundskaptenen sågades i Västerbotten
Röster höjdes såklart efter detta om att bronsmatcher i den nya elitserien var något helt onödigt. Inte minst från Skellefteåhåll, där man såg det som en förnedring att ställa upp i en betydelselös match med ett B-lag och bli fullkomligt utklassade av ett skadefritt Leksand.
Ilska riktades också under och efter säsongen mot förbundskaptenen Ronald ”Sura-Pelle” Pettersson, med rötter i Skellefteå. Elitseriens jämnaste och bästa målvakt under säsongen var Hardy Åström. Han var, tillsammans med Hardy Nilsson, nyckeln till att laget ens tog sig till slutspel. Trots att Åström klart överglänste både Göran Högosta och Wille Löfqvist fick han ingen VM-biljett till polska Katowice 1976. ”Årets mest mobbade”, skrev Åke Forsberg om Åström i Norra Västerbotten.
Förbundskaptenen hade dessutom bara besökt isladan i Skellefteå en gång på två säsonger. Tjänstefel, hävdade både journalister och supportrar i Västerbotten.
”Skellefteå har lika spelartyper, man kan knappt skilja dem åt. Och deras klass avgör jag bäst genom kontroll på bortaplan”, blev ”Sura-Pelles” svar på kritiken.
Match om tredje- och fjärdepris spelades även säsongen därpå, 1976/77, men efter det fimpade man säsongens mest meningslösa matcher.
Nästa vecka: AIK:s senaste storhetstid
