- Stjärnan har hittat framgångsreceptet i Skellefteå
- “Lyckades överträffa alla förväntningar”
- Talangerna klev fram stort – i olika skeden av säsongen
- Förändringen: “Ibland har vi behövt vara lite cyniska”
- ‘Världens bästa powerplay’: “Ingen slump”
- Den sanslösa boxplaynoteringen
- AHL-svensken på väg tillbaka?
- NHL-intresse för guldhjälten
- “Kan bli ett av SHL:s stora utropstecken nästa säsong”
{{ PAYWALL LIMIT }}
LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av Malmö Redhawks.
LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av MoDo Hockey.
LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Timrå IK.
LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av Örebro Hockey.
LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Luleå Hockey.
LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av HV71.
LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Färjestad BK.
LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av IK Oskarshamn.
LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Linköping HC.
LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av Leksands IF.
LÄS ÄVEN: Robin Olaussons analys av Växjö Lakers.
LÄS ÄVEN: Rasmus Kågströms analys av Frölunda HC.
Målvakterna
Med Gustaf Lindvall på skadelistan gick Linus Söderström in som en av ligans allra tydligaste förstemålvakter. Fram till årsskiftet, vilket var tiden som behövdes för att Lindvall skulle kunna komma på fötter ordentligt, spelade Söderström 21 av 27 matcher för Skellefteå och totalt gjorde stjärnan 36 matcher i grundserien för de svartgula, vilket var hans högsta notering någonsin i karriären.
Han nådde inte riktigt samma höga höjd som under fjolårets grundserien, men väl i slutspelet växlade 27-åringen upp både en, två och tre nivåer. Där vaktade Söderström kassen i 14 av lagets 16 matcher och loggade en räddningsprocent på hela 94,4 procent – en notering som är den sjätte bästa någonsin i ett SM-slutspel.
Efter att tidigare år brottats en hel del med skadefrånvaro har Söderström hittat ett framgångsrecept i Skellefteå tillsammans med den uppskattade målvaktstränaren Krister Holm. Han har kunnat spela fler matcher än någonsin tidigare – samtidigt som han under vårens slutspel spelade bättre än vad han någonsin har gjort. Efter att SM-guldet var bärgat prisades han också, fullt rättvist, med Stefan Liv Memorial Trophy som slutspelets mest värdefulle spelare.
Söderström var en av fyra målvakter som fick speltid i SHL den här säsongen för Skellefteå. Utöver Lindvall, som gjorde comeback i september men därefter bara kunde matchas sporadiskt på grund av bakslag i sin återhämtning efter operationen, kom även David Rautio och Alexander Hellnemo till spel för Skellefteå. Rautio blev den äldste målvakten någonsin att spela SHL-hockey med Skellefteå när han vaktade kassen i en bortamatch mot Oskarshamn i oktober och Hellnemo, som lånades in till Skellefteå från Rögle efter att Rautio lämnat klubben för spel i Luleå efter årsskiftet, blev den andra juniormålvakten någonsin att hålla nollan för Skellefteå i SHL-sammanhang när han höll nollan i sin enda SHL-match denna säsong (mot hemstadens Örebro).
Totalt sett hade Skellefteå ett av ligans bästa målvaktsspel den här säsongen, där laget hade en räddningsprocent på 90,7 procent (tredje bäst i ligan) i grundserien, en notering som höjdes till 93,4 procent i SM-slutspelet. I finalserien loggade Söderström sedan en räddningsprocent på smått osannolika 97,1 procent – en notering som lägger en minst sagt god grund för att gå hela vägen och vinna SM-guld.
Poängkungen
Från Skellefteåhåll var förväntningarna på Oscar Lindberg skyhöga inför säsongen. Trots det lyckades han överträffa alla förväntningar.
Den hemvändande stjärnan, som återvände till Skellefteå efter tio år utomlands, tog direkt tag i taktpinnen och var under hösten en av lagets absolut bästa spelare. Ser man till hela säsongen öste Lindberg in 66 poäng på 78 matcher för Skellefteå med SHL, CHL och SM-slutspel inräknat. Med den noteringen var han överlägset bäst i Skellefteå den här säsongen.
Lindberg blev inte bara poängkung i Skellefteå, han blev även poängkung i hela SHL där han lyckades skrapa ihop 51 poäng på 50 grundseriematcher. Tillsammans med Janne Kuokkanen var Lindberg faktiskt den enda ordinarie spelaren i SHL att snitta över en poäng per match, vilket kanske säger mer om SHL som liga än något annat.
Stjärnan blev även lagets tämligen överlägsna målkung i grundserien, där hans 18 fullträffar var fem bättre än tvåan Linus Lindström. I slutspelet var krutet i bössan desto mer blött för stjärnan, som faktiskt bara stod för ett mål på lagets 16 matcher, men det gick ju ganska bra för Skellefteå som lag ändå.
I slutspelet delade Lindberg på den interna poängligasegern med Jonathan Johnson, som fick delar av grundserien förstörd till följd av en ledbandsskada under hösten. 31-åringen, som vuxit ut till en SHL-stjärna i Skellefteå, skrapade ihop 31 poäng på 36 matcher i grundserien och har sedan sin ankomst till klubben 2020 varit klubbens poängbäste spelare med sina 145 poäng på 185 grundseriematcher.
Utropstecknet
Som vanligt i Skellefteå är det alltid någon eller några unga spelare som kliver fram varje säsong. Denna säsong var det två backar i form av Axel Sandin Pellikka och Elias Salomonsson som fick iklä sig rollen som stora utropstecken i två olika skeden av säsongen.
Under hösten var det Axel Sandin Pellikka som stal det mesta av rampljuset. Stortalangen från Malmfälten inledde säsongen med att göra tre mål på de fem första matcherna och hade skrapat ihop totalt fyra poäng på sina sex inledande matcher i SHL. Poängen fortsatte att trilla in i strid ström under hösten och i mitten av november hade han tangerat klubbrekordet för flest antal mål av en juniorback under en säsong med sina sju fullträffar.
Innan grundserien var slut hade Sandin Pellikka skjutit tio mål och gjort 18 poäng för Skellefteå i SHL och ytterligare tre mål och fem poäng i CHL, där han mycket väl hade kunnat slå Nils Lundkvist och s målrekord för en juniorback (elva) om det inte hade varit för den skada han ådrog sig under JVM i Göteborg och till följd missade ytterligare en dryg månad av SHL-hockey.
Under slutspelet var det emellertid Skellefteås andra storlöfte på blålinjen som snodde åt sig rampljuset. Efter att Jonathan Pudas gått sönder i en av grundseriens sista matcher riktades blickarna mot Elias Salomonsson, som fram tills dess hade haft en bra säsong på Skellefteås blålinje, men som i SM-slutspelet var redo att växla upp ytterligare. I Pudas frånvaro klev Salomonsson fram som en gigant för Skellefteå, där han som 19-åringen loggade 23 minuter och 13 sekunders istid per match i slutspelet – mer än någon annan spelare i Skellefteå.
Salomonsson är kanske inte lika flashig i sitt spel som Sandin Pellikka, men tack vare sin skridskoåkning och sitt pudelkloka spel med pucken växte stortalangen ut till en nyckelpjäs i Skellefteås guldlag under våren. Tillsammans med Arvid Lundberg bildade han ett av slutspelets absolut bästa backpar och 19-åringen fick kröna sin tid i Skellefteå på bästa möjliga sätt genom att vinna SM-guld med moderklubben innan flyttlasset nu går vidare till Nordamerika och spel i Winnipeg Jets organisation.
Besvikelsen
Det är svårt att hitta någon direkt besvikelse i ett lag som går hela vägen och vinner SM-guld, där samtliga spelare köpt in sig i de roller de tilldelats och gjorde det på en så pass bra nivå att laget gick hela vägen och vann SM-guld. Det man kan vara besviken på kring Skellefteå är vad som skedde innan pucken ens hade släppts i sommar, då man valde att göra klart med amerikanen i vad då sågs som något av en skandalvärvning.
Värvningen av amerikanen skapade starka reaktioner bland supportrarna, då Agostino valt att stanna i Ryssland och KHL-klubben Torpedo Nizjnij Novgorod efter att Ryssland invaderat Ukraina. Skellefteå ansåg sig ha gjort den bakgrundskontroll som behövdes för att säkerställa att Agostino gjort vad han kunnat för att ta sig ur sitt kontrakt i Ryssland, men läckta sms bevisade motsatsen. Två dagar efter att han värvats var kontraktet med Kenny Agostino rivet. Förutom ett fullkomligt PR-haveri och säkerligen en del kantstötta relationer med sponsorer så kostade debaclet kring amerikanen klubben runt en miljon kronor, enligt Expressen.
Stormen blåste förbi tämligen snabbt och när väl pucken släpptes i september var det i mångt och mycket glömt, men det fanns, och finns nog fortfarande, egna supportrar som säkerligen var rejält besvikna på klubbens hantering av Agostino-affären. Skellefteå AIK hade aldrig behövt sätta sig i den sitsen.
I stället för spel i Sverige och Skellefteå hamnade Agostino slutligen i Tyskland, där han gjorde poängmässig succé med 48 poäng på lika många matcher för Düsseldorf.
Coachen
Det går inte säga någonting annat än att Robert Ohlsson gjort ett kanonjobb som huvudtränare i Skellefteå AIK. Under sin tid som huvudtränare har han förvaltat och förädlat den väloljade maskin han fick ärva när han klev in på posten inför säsongen 2021/22 och den här säsongen tog han laget till nya höjder.
Efter en tämligen skakig inledning på säsongen, där framför allt Ohlssons ansvarsområde med den offensiva biten av spelet inte klickade i, fick 49-åringen fart på sitt spelarmaterial efter årsskiftet. Under 2024 var det bara Frölunda som tog fler segrar och poäng än Skellefteå och den starka avslutningen av säsongen gjorde att Skellefteå landade in på en tredjeplats i tabellen, efter att under hösten legat så långt ned som en åttondeplats. Framför allt fick laget fart på sitt anfallsspel, där man efter årsskiftet var ligans målgladaste lag och totalt gjorde tredje mest mål av alla lag i grundserien, den offensivt blytunga starten till trots.
Ohlsson fick dribbla med nya kedjeformationer under stora delar av säsongen på grund av skador, sjukdomar och massvis med avstängningar. Detta fortsatte hela vägen in i, och genom, SM-slutspelet där han tvingades klippa och klistra för att få ihop sitt lag. Det var också i slutspelet, främst i finalserien, som Ohlsson höjde coachningen ytterligare någon nivå. Mot Rögle fick vi se ett annat typ av Skellefteålag än vad vi vant oss vid.
– Det har varit skador, sjukdomar och allt möjligt, men vi har alltid hittat en väg framåt. Ibland har vi behövt vara lite cyniska. I första kvartsfinalen mot Linköping spelade vi med fyra juniorbackar, då måste man bara hitta sätt att vinna hockeymatcher. Vi fick försöka hitta andra vägar att vinna och... Det gick väl ganska bra, ändå? sade Ohlsson till mig efter guldmatchen när jag tog upp ämnet efter att SM-guldet var bärgat.
Jodå, bra gick det. I stället för en hänsynslös forecheck med två spelare började Skellefteå nu spela en mer tillbakadragen, nästan cynisk, hockey. På samma sätt som man stängts ned av både Växjö och Färjestad de senaste åren var det nu Skellefteå som stängde ned Rögle. Denna typ av coachning är något vi inte fått se från Ohlsson under tidigare säsonger i Skellefteå och detta var också en stor anledning till att besvikelsen från fjolårets SM-silver byttes ut mot ren eufori efter årets SM-guld.
Han, och resterande delar av ledarstaben, hade lärt sig läxan. Det blev i slutändan guld värt.
General managern
Det var ingen större ombyggnation som krävdes av för att göra Skellefteå AIK till ett slagkraftigt lag även denna säsong. Grunden fanns redan på plats, där både målvaktssidan och backsidan var intakt från fjolårssäsongen. Den stora utmaningen för Forssell skulle komma att bli att ersätta trotjänarna och Oscar Möller, där den förstnämnde valde att avsluta karriären efter finalförlusten mot Växjö medan den sistnämnde tvingades sjukskriva sig till följd av utmattningssyndrom.
Lindström ersattes av hemvändande storstjärnan Oscar Lindberg, vars återkomst blev en dundersuccé. Möller ersattes i sin tur, på sätt och vis, av Andreas Johnson som i november blev klar för klubben efter att han brutit sitt NHL-kontrakt med Pittsburgh Penguins för att återförenas med storebror Jonathan Johnson.
Utöver dessa två stjärnvärvningar hämtades , Martins Dzierkals och Dylan Sikura in (som någon slags ersättare till ) under sommaren. Den sistnämnde fick en blytung start på sin tid i Skellefteå och i en annan SHL-klubb hade han säkerligen kunnat få sparken under hösten, men Skellefteå och Forssell hade tålamod med Sikura och fick betalt senare under säsongen, där han i slutspelet klev fram som både matchvinnare och en spelmässig pådrivare i laget. Dzierkals hämtades in för att bredda upp forwardssidan och logga viktiga minuter i numerärt underläge, ett uppdrag han gjorde så pass bra att han inte var inne på ett enda baklängesmål i box play på hela grundserien, medan Heikkinen med råge gjorde en godkänd debutsäsong i SHL.
Bortsett från Agostino-blundern var det ingen värvning som slog in fel för Forssell.
Utöver värvningarna har general managern under säsongens gång också gjort några viktiga kontraktsförlängningar. I somras stod det klart att både Jonathan Johnson och Måns Forsfjäll förlängt sina kontrakt över 2027. Efter en stark höst säkrade klubben upp s tjänster över säsongen 2025/26 och strax innan slutspelet drog i gång meddelade klubben att stjärnmålvakten Linus Söderström skrivit på ett nytt ettårskontrakt. Som grädde på moset kunde Skellefteå och Forssell under guldfirandet i veckan också meddela att lagkaptenen, tillika storstjärnan, Jonathan Pudas skrivit på ett nytt fyraårskontrakt som håller honom i klubben fram till våren 2029.
Snackisen
“Världens bästa powerplay”.
Det var så det benämndes, Skellefteås spel i numerärt överläge den här säsongen. Det var inte bara en subjektiv åsikt, utan vid ett tillfälle under säsongen så hade laget också det bästa powerplay-spelet i hockeyvärldens bästa ligor.
Vid ett tillfälle under säsongen låg Skellefteås effektivitet på hisnande 36 procent. När grundserien var färdigspelad hade den siffran sjunkit till 34,01 procent, en siffra som inte bara var överlägset bäst i SHL denna säsong – det är även den historiskt bästa noteringen av en SHL-klubb sedan statistiken blev tillförlitlig vid millennieskiftet.
Här ska så klart Robert Ohlsson ha en stor eloge, då det är han som har hand om powerplay-biten i Skellefteå. Som vissa kanske vet så bevakar jag Skellefteå på nära håll för Folkbladets räkning, vilket inneburit att jag varit på plats på massivs av träningar den här säsongen. Jag överdriver inte om jag säger att det inte gått en enda träning (regelrätt träning, inte morgonvärmning) där Ohlsson inte nött detaljer med sina PP-spelare. Det är således inte någon slump att Skellefteå har haft ett så pass vasst powerplay-spel som man haft den här säsongen.
Mitt i all powerplay-hysteri som funnits kring Skellefteå den här säsongen ska man samtidigt komma ihåg att lagets boxplay-spel var otroligt starkt den här säsongen. Skellefteå hade grundseriens bästa boxplay med en boxplay-procent på hela 88,6 procent i grundserien, vilket gjorde att man blev första klubb på elva år att ha både ligans bästa powerplay och boxplay samma säsong.
Det statistiska
- Som ovan nämnt hade Skellefteå både SHL:s bästa powerplay (34,0 procent) och bästa boxplay (88,6 procent) i grundserien. Boxplay-noteringen är den bästa ett lag noterats för sedan Linköping loggade 88,8 procent säsongen 2014/15. Powerplay-procenten, å sin sida, är den bästa noteringen i SHL sedan statistiken blev tillförlitlig.
- Med sina 51 poäng på 50 matcher den här säsongen blev Oscar Lindberg poängkung i både SHL och Skellefteå AIK. Han blev därmed den första Skellefteåspelaren att vinna SHL:s poängliga sedan gjorde det säsongen 2016/17.
- Martins Dzierkals gjorde ett storartat jobb i numerärt underläge den här säsongen. Den lettiske landslagsforwarden loggade totalt 55 minuter och fyra sekunders istid i boxplay utan att släppa in ett enda mål under grundserien, vilket är den bästa noteringen av en spelare i SHL sedan Niklas Hjalmarsson loggade 73 minuter och 51 sekunder i boxplay utan insläppt mål för HV71 under säsongen 2006/07.
- Lagkaptenen Jonathan Pudas var den spelare i SHL som snitta allra mest istid under grundserien, då han spelade 23 minuter och 51 sekunder per match. Det var 27 sekunder mer än tvåan Erik Gustafsson.
- På tal om Pudas. Skellefteåstjärnan blev den förste SHL-backen någonsin att noteras för 40 poäng eller fler tre säsonger i följd. Den här säsongen skrapade den Kirunafödde backen ihop 42 poäng på 50 matcher och vann därmed backarnas poängliga med fem poängs marginal ned till tvåan .
- Linus Söderströms räddningsprocent på 94,4 procent i SM-slutspelet är den näst bästa noteringen av en Skellefteåmålvakt någonsin. Bara Joacim Erikssons sagolika SM-slutspel 2013 (som också slutade i SM-guld) var statistiskt bättre, då målvakten räddade 95,2 procent av skotten han ställdes inför i slutspelet.
- Juniorbacken Elias Salomonsson var den back som var inne på flest antal mål i lika styrka framåt under slutspelet. 19-åringen var totalt inne på 15 mål i lika styrka, vilket var ett mål mer än Frölundas slutspelssuccé Jere Innala samt backpartnern Arvid Lundberg.
- Petter Granberg var den Skellefteåspelare som ådrog sig flest tvåminutersutvisningar i grundserien. Totalt samlade backbjässen på sig 20 tvåminutare och “vann” också den interna utvisningsligan (70 utvisningsminuter) med två utvisningsminuter fler än tvåan .
- Nio minuter och 30 sekunder. Det var all tid som Skellefteå spenderade i underläge under finalserien mot Rögle. Finalen mot Ängelholmslaget var tät och jämn, men Skellefteå hamnade faktiskt bara i underläge en enda gång under hela finalseriens fem matcher.
- Med fyra SM-guld har Skellefteå nu tagit lika många guld som Växjö och Leksand och delar därmed på tiondeplatsen när det kommer till flest antal SM-guld genom tiderna.
Blicka framåt
På målvaktssidan kommer Skellefteå att för tredje säsongen i rad gå med paret Linus Söderström och Gustaf Lindvall. Dynamiken i målvaktsparet har förändrats sedan de först parades ihop inför säsongen 2022/23, då Lindvall ansågs vara förstavalet medan Söderström skulle vara ett stabilt komplement. Nu är rollerna mer eller mindre ombytta. Söderström har under sin tid i Skellefteå vuxit ut till en gigant och som med sitt starka målvaktsspel den här våren tog laget hela vägen till SM-guldet, medan Lindvall haft två skadefyllda säsonger, men ändå övertygat när han väl kunnat spela.
Skellefteås blålinje står sig stark även nästa säsong. Man kommer att tappa succébacken Elias Salomonsson, som efter årets starka säsong kommer att åka över till Nordamerika för att försöka slå sig in i Winnipeg Jets lag. Man har sex backar på kontrakt i form av Jonathan Pudas (2029), Måns Forsfjäll (2027), Frans Haara (2026), Arvid Lundberg (2025), (2025) och Axel Sandin Pellikka (2025). Där finns det väl ett litet, litet frågetecken runt Sandin Pellikka, som ju är draftad av Detroit och där NHL-klubben lär ha sista ordet var han spelar till hösten, men det allra mesta pekar på en fortsättning i Skellefteå för stortalangen.
Backskidan kommer att stärkas upp inför nästa säsong, där Frölundas Pontus Johansson enligt Expressen redan ska vara klar för klubben. Frölunda har redan bekräftat att backen lämnar klubben, så det är nog bara en tidsfråga innan Skellefteå offentliggör värvningen av den 22-årige backen. Johansson har haft en del barnsjukdomar i sitt spel och uppfattas som lite valpig om stundom i Frölunda, men med sina egenskaper som spel- och skridskoskicklig kan han säkerligen komma till rätta i Skellefteå och under backtränaren s ledning.
Utöver Johansson har Norran rapporterat att är aktuell för spel i klubben nästa säsong. Den NHL-kontrakterade backen kommer från bygden och har ett förflutet i klubbens juniorverksamhet, men har aldrig tidigare representerat Skellefteås herrlag. 25-åringen skulle vara något av ett drömförvärv för , som kan vara i behov att få in lite storlek och fysik på blålinjen när Petter Granberg nu lämnar klubben för spel i Växjö.
På forwardssidan har man nio spelare från årets guldlag på kontrakt, tio om man räknar med sjukskrivne Oscar Möller som går en fortsatt oviss framtid till mötes. Lägg därtill att Skellefteå säkrat upp både Oskar Vuollet (2026) och (2025) på SHL-kontrakt och antalet forwards växer till elva/tolv stycken. Frågetecken finns fortfarande kring spelare som Dylan Sikura och Martins Dzierkals, två spelare som båda vuxit ut och blivit publikfavoriter i norra Västerbotten. Sikura har berättat att han inlett samtal om ett nytt kontrakt med Skellefteå och inte heller gjort någon hemlighet av att han gärna vill stanna, medan det har varit tystare kring Dzierkals framtid.
Klart är att Simon Robertsson kommer att lämna klubben, då han i veckan skrev på ett treårigt NHL-kontrakt med St. Louis Blues. Även Elias Stenman, som mestadels varit extraforward den här säsongen, väntas lämna klubben efter att guldfirandet städats av. Frågetecken finns också kring Rickard Hugg, vars insatser den här säsongen inte gått NHL-klubbar förbi och där det ska finnas en handfull klubbar som visat sitt intresse. Det är dock mycket som ska stämma för att Hugg ska välja att lämna den trygghet han hittat i Skellefteå för att testa på ett äventyr i Nordamerika.
På forwardssidan uppges Skellefteå ha klart med två, på olika sätt, intressanta spelare.
Den ena är Hockeyallsvenskans poängkung Marcus Eriksson, som vid 39 års ålder kommer att göra SHL-debut till hösten. Värvningen är väldigt otypisk Skellefteå, som annars brukar satsa på unga och lovande spelare från Hockeyallsvenskan, men det går samtidigt inte att tvivla på att Eriksson besitter egenskaper som gör att han kan lyckas även i Skellefteå – samtidigt som han sannerligen gjort sig förtjänt av en SHL-chans.
Den andra spelaren är en annan allsvensk spelare i form av Moras stortalang Michael Brandsegg-Nygård. 18-åringen väntas i sommar bli den första norske spelaren någonsin att väljas i förstarundan av NHL-draften och högerskytten är också högaktuell för VM-spel med det norska landslaget här i vår. Brandsegg-Nygård besitter ett skarpt skott och i rätt miljö, förslagsvis i en toppkedja med bröderna Johnson, kan norrmannen bli ett av SHL:s stora utropstecken nästa säsong.
Trots en välfylld frånvarolista under stora delar av säsongen går det ändå att konstatera att detta var en säsong när alla stjärnor stod rätt för Skellefteå AIK, som förutom SM-guldet på herrsidan även fick se J20-laget bli svensk mästare för första gången på 33 år. Lägg därtill att klubbens damlag säkrade ett efterlängtat avancemang till SDHL, samtidigt som klubbens U16-lag tog brons i U16-SM.
Det går att konstatera att det nog inte finns många svenska hockeyföreningar som mår speciellt mycket bättre än vad Skellefteå AIK gör våren 2024.
