- Betyg på alla spelare - de de värderas högst.
- Sjuka skillnaden mellan målvakterna.
- Siffrorna som kan tala för succé för nyförvärvet.
- Detaljen som sticker ut på nyförvärvet.
- Nysatsningen - funkar den med Eriksson?
- I behov av ett trendbrott.
- Så kan de ställa upp - kedjor och backpar.
- Där hamnar Örebro i tabellen.
Läs mer: Här hittar du analysen av Djurgården.
Läs mer: Här hittar du analysen av Växjö.
Läs mer: Här hittar du analysen av HV71.
Läs mer: Här hittar du analysen av Färjestad.
Läs mer: Här hittar du analysen av Leksand.
SÄSONGENS SPELARTRUPP - SPELARE FÖR SPELARE
Betygsskala 1-5 röda Hockeysverigesymboler:
= Oprövad/På gränsen till SHL-klass
= Okej SHL-spelare
= Bra SHL-spelare
= Riktigt bra SHL-spelare
= En spelare på hög Europanivå
{{ PAYWALL LIMIT }}
Målvakter
Snittbetyg: 3,5
Kommentar: Örebro har faktiskt haft en nästintill unik situation mellan stolparna. I en tid då SHL-lagen gör om sina målvaktssidor var och varannan säsong så har Örebro behållit sin duo i kassen. De har haft samma målvaktspar i fem raka säsonger - och det blir också en sjätte säsong. Det här är dock det sista året på Jhonas Enroths avtal, och med tanke på att Herman Liv tagit klivet över till seniorhockeyn som utlånad till Almtuna är det väl inte omöjligt att att Liv blir Arntzens nya parhäst från och med 2026.
En stor anledning till varför jag skriver så är att det skett en förändring i dynamiken mellan Örebros målvakter. Det fanns en tid då Jhonas Enroth var ligans kanske klaraste förstemålvakt, men säsongen 23/24 hände något. Dels hade Enroth sin sämsta säsong i Örebrotröjan, och dels tog Arntzen ett gigantiskt kliv framåt. Han utmanade verkligen om förstaspaden efter en säsong då han var bättre statistiskt än Enroth - och i slutspelet gick man med norrmannen som sitt förstaval. Det gjorde att det inför förra säsongen verkligen kändes helt öppet vem som skulle stå en majoritet av matcherna.
Facit? De fick spela nästan exakt lika mycket. Arntzen fick speltid i 27 matcher och Enroth i 26. Arntzen stod 1592 minuter i SHL och Enroth 1552. Man hade den jämnaste fördelingen av alla lag mellan sina målvakter. I slutspelet stod sedan Enroth förstamatchen innan Arntzen storspelade i match två och tre.
Det gör att jag för första gången ger norrmannen ett högre betyg än Enroth. Jag ger Arntzen en stabil fyra medan Enroth får en stark trea. Ser vi till de underliggande siffrorna var Arntzen den bättre av de två, och jag tycker också att han hade en högre högstanivå ifjol. Dessvärre för hans del hade han en ganska tung andrahalva. Arntzen vann inte en enda grundseriematch från mitten av november och framåt efter att fram tills dess varit instrumental i Örebros minst sagt oväntade succéstart, som ju gjorde att de var ett lag för den absoluta toppen. Han vann i slutändan bara runt en fjärdedel av sina matcher medan Enroth vann runt 60 procent, märkligt nog.
Örebro var under stundom väldigt beroende av sina målvakter ifjol. När de var som bäst var Örebro ett topplag, men när deras enorma nivå successivt sänktes något så rasade Närkingarna i tabellen. När allt kom omkring hade Örebro en räddningsprocent på 89,82 vilket var femte bäst i serien. Man var också ett av blott fyra lag som hade två målvakter som låg över den förväntade räddningsprocenten. Utan det fina målvaktsspelet hade Örebro nog varit ett topplag.
Så man lär knappast behöva vara oroliga för den här positionen. Det är Örebros starkaste lagdel på pappret. Och även om jag på förhand håller Arntzen som det troliga förstavalet vill jag inte räkna ut Jhonas Enroth riktigt än. Han har verkligen åldrats med värdighet och håller i sina bästa stunder fortsatt hög SHL-klass. Jag blir inte förvånad om det visar sig att jag var för snål som bara gav honom en trea i betyg. Förra säsongen gav jag faktiskt båda målvakterna en trea.
Foto: [Bildbyrån]
Backar
Linus Arnesson 
Gustav Backström
Filip Berglund
Luke Martin
David Quenneville
Peetro Seppälä
Snittbetyg: 2,75
Kommentar: Örebro tappade inför förra säsongen Samuel Johannesson och Rasmus Rissanen. Två bärande backar som tillhörde SHL-toppen inom respektive spetsområde. Dessutom slutade ju schismen med Philip Holm med att han till sist lämnade. Och under säsongen försvann Luka Radivojevic. De värvade istället in David Quenneville, som väl fick anses vara en rak ersättare till Johannesson, och Peetro Seppälä som fick ta rollen som Rissanens ersättare
Jag måste säga att Quenneville ersatte Johannesson - och mer därtill. Det såg jag inte komma inför säsongen. Däremot var väl Peetro Seppälä ingen ny Rasmus Rissanen även om han gjorde en klart godkänd debutsäsong. Med tanke på att Rissanen hade en ganska tung säsong i Linköping får jag dock ändå känslan att Örebro släppte/tappade den finske backen i precis rätt tid.
David Quenneville hämtades in för att göra Örebros powerplay bättre, tillsammans med hans PP-parhäst Patrik Karlkvist som ju också anslöt från Oskarshamn. Mission: Completed. Örebros PP var otroligt svagt säsongen 23/24, tillsammans med Leksand gjorde de minst antal mål (16), men Örebro hade lägre procent (drygt 15 totalt). Örebro hade också lägst antal förväntade mål per spelad minut. Deras powerplayspel var kort och gott sämst. Förra säsongen lyfte de sig från 15 procent till 25. En remarkabel förändring. Quenneville gjorde 18 poäng i PP, och var med det näst bäst av alla ligans backar. Som jämförelse gjorde ALLA Örebros backar tio powerplaypoäng säsongen dessförinnan. Han har sina brister i egen zon och i spelet fem mot fem, men han kom in och bidrog med exakt det som förväntades av honom och exakt det som Örebro behövde av honom. Totalt blev det 37 poäng vilket var exakt lika många som Victor Söderström producerade.
Till den här säsongen har Örebro värvat in ytterligare en offensiv spetsback i form av Luke Martin. Han är den enda nya backen (om vi inte räknar 07:an Theodor Hallquisth), medan Robin Norell är den enda back som lämnat om vi jämför med de som slutförde förra säsongen. Bara där ser vi ju svart på vitt att backsidan ser starkare ut, och att den har en något mer offensiv profil. När man värvar spelare från finska ligan måste man alltid ta i beaktning att spelaren kan bli en dunderflopp, men på det berömda pappret ser Luke Martin spännande ut. Martin gjorde 49 poäng på 60 matcher i HIFK den gångna säsongen och hade bara Leppänen och Max Lindroth före sig i backarnas poängliga. Säsongen dessförinnan, hans första i Finland, gjorde amerikanen 47 poäng vilket var en poäng mer än Charles-Édouard D’Astous gjorde under samma säsong. D’Astous som sen fick SHL-kontrakt av Brynäs och prisades som SHL:s bästa back. Ser man glaset som halvfullt kan man ju konstatera att hans siffror ser otroligt spännande ut. Ser man det som halvtomt kan man ju undra varför han blev kvar i Finland ett år extra jämfört med D'Astous (det verkar inte ha funnits så mycket intresse runt honom). Och utan att ta något ifrån Max Lindroth gjorde han knappast succé i SHL - men han gjorde fler poäng än Luke Martin förra säsongen.
Vilket ben ska man stå på runt den nye amerikanen?
Nåja. Tanken var ju att Atro Leppänen, som vann poängligan i finska högstaligan trots att han är back, skulle spela i Örebro den här säsongen. Men han fick NHL-kontrakt. Det är klart det svider för Henrik Löwdahl som verkligen var ute tidigt och gjorde klart med Leppänen. En riktigt fyndvärvning som aldrig blev av. Utifrån det är väl Luke Martin en rimlig ersättare. Och just eftersom man redan har Quenneville behöver inte Martin göra braksuccé. Gör han 20 poäng och är hyfsad defensivt så kanske det duger.
Lagets klart bästa fem mot fem-back är dock Filip Berglund. Han gjorde sin överlägset bästa säsong i Örebrotröjan, och var till sist så bra som jag hade räknat med att han skulle vara när han värvades för tre år sedan. Han har haft två år där han rätt och slätt underpresterat sett till förväntningarna, men fick förra säsongen ett jättelyft. Dels poängmässigt (han gjorde fler poäng den här säsongen än på de två tidigare säsongerna tillsammans), men också spelmässigt. En sak värd att peka ut gällande Berglund är att han gjorde 20 poäng i lika styrka och bara fem backar i ligan var bättre där. Skulle han rent av förtjäna en femma i betyg? Quenneville och Martin i all ära - Berglund är den som måste leda lagets backsida. Speciellt eftersom jag ändå tycker mig se en lite dalande trend hos både Linus Arnesson och Gustav Backström, som jag hoppas får ta lite mindre roller än tidigare.
En annan sak som sticker ut med Örebros backsida är att de har fyra högerskyttar och fyra vänsterskyttar. En fördelning som inte är helt vanlig. Det gör att man blir lite mer dynamiska än många konkurrenter på backsidan.
Överlag är det här en helt okej backsida i SHL. Den är helt klart på under halvan sett till kvalité, och Örebros svagaste lagdel på pappret. Samtidigt tycker jag den är bättre byggd än den var ifjol. Men den är rätt tunn. Jag tycker inte Linus Arnesson ska spela på sex backar i SHL längre, och jag tycker heller inte man kan räkna med att Theodor Hallquisth går in och blir ordinarie. Blir han det är det en bonus. Även om jag gillar värvningen av Luke Martin är Örebro i en situation där man inte har råd att en sådan spelare floppar. Där ser man skillnaden på topp- och bottenlag. Hade Luke Martin hamnat i Frölunda eller Växjö hade de kommit undan med att en sådan spelare inte funkar i SHL. Så är inte fallet med Örebro.
Men faller alla bitar på plats är det här en backsida som gott och väl håller måttet.
Foto: [Bildbyrån]
Forwards
Glenn Gustafsson
Sean Malone
Christopher Mastomäki
Egor Polin
Sampo Ranta
Teemu Turunen
William Wikman
Snittbetyg: 3,0
Kommentar: Örebro har genom åren anklagats för att vara trubbiga. Mathias Bromé, Rodrigo Abols och Robin Kovacs har förvisso varit spelare som kunnat göra saker på egen hand, men jämfört med andra lag med toppambitioner har Örebro levt på annat än en extrem spets. Förra säsongen innebar något av ett paradigmskifte på den fronten. Helt plötsligt var Örebro kanske det lag i ligan som levde allra mest på sin spets.
De plockade in Patrik Karlkvist, Kalle Kossila och Patrik Puistola och fick en extremt bra utdelning på samtliga dessa nyförvärv. Nu i efterhand kan det kännas som tre givna succéer men vi ska komma ihåg att Patrik Karlkvist var en av SHL:s sämsta (!) forwards säsongen 23/24, om vi ser till produktion i lika styrka samt till hans underliggande siffror. Och Kalle Kossila fanns det jättefrågetecken kring på grund av hans sargade kropp. Patrik Puistola satte jag en trea i betyg på inför säsongen. Jag hade ganska modesta förväntningar på honom även om man förstod att det fanns potential. Den trion var hur som helst glödhet säsongen igenom och bildade en av SHL:s tre bästa kedjor.
Att samtliga dessa tre, plus Quenneville, är kvar i klubben var för Örebros del viktigare än alla möjliga nyförvärv de hade kunnat få in. Beskedet att Patrik Puistola inte fått något NHL-kontrakt var det viktigaste och bästa klubben kunde fått. Dessa tre spelares prestation - och framför allt produktion - gjorde att Örebro kunde överleva trots att det egentligen bara var Melvin Fernström som tog ett tydligt steg hos övriga forwards. Men om man ska ta nästa steg, framför allt spelmässigt, så insåg sportchefen Henrik Löwdahl att offensiven behövde breddas. Och det har man gjort genom att plocka in Sean Malone, Sampo Ranta och Teemu Turunen till roller högt upp i laget, samtidigt som Egor Polin ansluter för att stå lite på tillväxt.
Om vi ser till spelarna Örebro släppt/tappat (Hannes Björninen, Robert Leino, Ludvig Larsson) är det spelare med en helt annan profil än de som kommit in. Örebro har en starkare offensiv på pappret nu. Av de som lämnat gjorde Robert Leino fem mål, Hannes Björninen sex mål och Ludvig Larsson åtta mål. Jag skulle inte bli förvånad om Malone, Ranta och Turunen gör tvåsiffrigt allihopa. Man har en skickligare forwardssida. Och det är väl både på gott och ont. Niklas Erikssons lag har genom åren inte direkt alltid varit som bäst när man haft som flest offensivt skickliga spelare. Malone och Turunen har jag sett för lite för att redan nu slå fast att de passar eller inte passar in, men tar vi en sådan som Ranta är det mer eller mindre en öppen dörr för oss i tyckar-branschen att fundera på hur han faktiskt ska passa in i MoDo. Ranta är en renodlat skicklig spelare som skapar chanser framåt. Men han är också en humörspelare och absolut inte en spelare som drar loket om det skulle gå tungt. Jag vill också highlight:a Sean Malone lite. På pappret ser han otroligt spännande ut. 30 poäng på 37 matcher i den schweiziska ligan ifjol tyder på att det finns en offensiv klass där. Just faktumet att han spelat i Europa två gånger innan flytten till Sverige talar också till Örebros fördel.
Det är klart att forwardssidan på pappret är bättre än ifjol och man lär inte vara riktigt lika beroende av sin toppkedja. Och det är väl knappast troligt att man får lika bra leverans från den som ifjol heller. Men nu finns också möjligheten att mixa in spelare som Turunen och Malone i en toppkedja. Ifjol fanns det egentligen innan annan än de tre stora som kunde spela i en förstakedja. Lägger vi också till att Örebro har bra rollspelare som Oscarson, Wikman och Gustafsson plus unga spelare som Fernström, Steen och Danielsson som kan ta ordentliga kliv så måste jag säga att Henrik Löwdahl gjort många bra saker med en relativt begränsad budget.
Han har förbättrat laget där det kunde och behövde förbättras helt enkelt.
Foto: [Bildbyrån]
Totalt snittbetyg: 9,25 (Tionde plats)
Fem snabba om Örebro
Tummen upp: Lugn och ro
Våren 2023 till hösten 2024 bytte Örebro ut lagkaptenen (som inte fick nytt kontrakt), tränaren (som blev sportchef), tränaren igen (man tog tillbaka sportchefen i båset), sportchefen, sportchefen igen (eftersom han tog över som tränare), general managern och VD:n. Utöver det låg man i schism med två av lagets stora stjärnor, och det rapporterades också om att spelare stämde klubben på grund av uteblivna pensionspremier. Dessutom rapporterades det om ekonomiska problem och ett helt gäng av klubbens spelare i juniorlagen flyttade också.
Spolar vi fram ett år i tiden är det mest dramatiska som hänt de senaste tolv månaderna att Stefan Nyman fått gå och ersatts av Marcus Weinstock, och att jättetalangen Elton Hermansson flyttat hem till MoDo.
Efter ett och ett halvt otroligt stormigt år där Örebro bytte ut allting som gick att byta ut har man nu hittat lugn och ro i Närke. Det är ännu mer värdefullt än en lyckad spetsvärvning eller en storspelande målvakt. Jag kan tänka mig att det finns kvar sviter av kaoset i klubben ännu, att det kommer ta ytterligare en period att fixa till, men det går inte att komma runt att man är på en klart bättre plats nu än för ett år sedan.
Dessutom finns det lite vind i seglen efter en oväntat stark sportslig säsong. Många av oss hade ju redan räknat in Örebro på kvalplats.
Foto: [Bildbyrån]
Tummen ner: I behov av ett trendbrott
Örebro är i verkligt behov av ett trendbrott. Är man nere i botten tillräckligt många år så hamnar man till slut i kval (om man inte heter Linköping, som lyckads undvika kvalet med en hårsmån år efter år). Nu har ju Örebro bara varit där nere i två år, men risken är stor att man hamnar på undre halvan även den här säsongen. De lär hamna någonstans mellan plats 9-14. Så även om laget i år är bättre är det inte så bra att jag törs rita in Örebro Hockey i SHL även säsongen 26/27. Med en skada på fel spelare, med en tänkt spetsvärvning som floppar eller med ett svagt målvaktsspel skulle Örebro kunna vara ett kvallag. För det är inte säkert att man kommer ha marginalerna med sig ett tredje år.
Under Johan Hedbergs korta tid som huvudtränare snittade han 1,34 poäng. När Niklas Eriksson tog över den säsongen snittade han 1,2 poäng per match. Och säsongen som gick blev det 1,37. Och det ansågs vara en framgång, medan Hedbergs 1,34 gjorde att han mer eller mindre jagades ut ur staden. Det säger en del om hur perspektiven skiftat på väldigt kort tid.
Och det är väl runt de där 1,3 poängen i snitt per match som är rimligt för Örebro även kommande säsong. De är i verkligt behov av ett trendbrott för att inte fastna i botten och bli ett kvallag på sikt. Och jag tror inte man är bra nog för att få det trendbrottet den här säsongen.
Foto: [Bildbyrån]
Poängkung: Patrik Karlkvist
Det blir lätt att man fastnar på powerplayet, som ju fick ett superlyft efter Patrik Karlkvists och David Quennevilles intåg, men jag vill stanna till vid Karlkvists impact i lika styrka. Han gjorde 31 poäng i lika styrka och var med det sjunde bäst i ligan. Säsongens dessförinnan gjorde han sju poäng i lika styrka - 218 spelare i SHL gjorde fler.
En skadefri Patrik Karlkvist är en poänggarant. Sedan han kom in i ligan 2021 har han gjort 184 poäng, vilket är klart flest. Och bortser vi från den nattsvarta säsongen 23/24 har han som sämst slutat fyra i SHL:s poängliga. Därför vore det dumt av mig att välja någon annan som poängkung för detta Örebro.
Foto: [Bildbyrån]
Ledarna: Niklas Eriksson och Henrik Löwdahl
Narrativet var att Örebro gjorde succé fjol. Och ja, efter förväntningarna går det inte att säga annat. En niondeplats var bättre än någon hade trott på förhand.
Men det finns ingen anledning att slappna av bara för det. Faktum är att den där niondeplatsen var lite "för bra" sett till hur de faktiskt presterade. Det är alltid mycket snack om att Niklas Eriksson i första hand sätter en defensiv, men ser vi till expected goals hade Örebro bara den tionde bästa defensiven. Totalt förväntades man göra 48 procent av målen i lika styrka (fjärde sämst), men landade på drygt 51 (femte bäst). Det var helt enkelt en överprestation av Örebro. Målvakterna slätade över många av problemen, som jag varit inne på tidigare. Kan man räkna med en sådan hjälp igen? Tveksamt.
Dessutom hade Örebro en 22-matchersperiod där man tog 16 (!) poäng - vilket var överlägset sämst. Lyckligtvis räckte poängen de tog de första 20 matcherna, mycket tack vare grymt målvaktspel, och de sista sju matcherna. Men nästan halva säsongen var faktiskt Örebro överlägset sämst i serien. De lyckades dock "gömma det" mitt i säsongen, vilket gjorde att det inte blev ett lika stort fokus runt det som det hade varit om det varit exempelvis de första 22 matcherna.
Nu har Eriksson också ett bättre lag till sitt förfogande. Ifjol var det klart rimligt att Örebro var ett bottenlag sett till spelet fem mot fem, man hade sannolikt det sämsta laget på pappret, men den här säsongen ligger man snarare och skvalpar kring den sista slutspelsplatsen i tipsen. Det är tajt ner till lagen på kvalplats, Örebro kan absolut inte känna sig säkra på att greja kontraktet, men i år vore det ingen skräll om man tog sig till slutspel. Henrik Löwdahl ska ha credd för hur han, helt ny på sin post, lyckats navigera sig genom de utmaningarna Örebro stod inför när han tog över. Det känns extra fint när det dessutom är Mr. Örebro som klivit in och gjort de här förändringarna.
Örebro står sig starkt på ledarsidan.
Foto: [Bildbyrån]
Så kan de ställa upp
Målvakter:
Arntzen/Enroth
Backpar:
Seppälä - Berglund
Martin - Backström
Quenneville - Nilsson
(Arnesson, Hallquisth)
Kedjor:
Karlkvist - Kossila - Pouistola
Tuurunen - Malone - Fernström
Ranta - Oscarson - Wikman
Gustafsson - Mastomäki - Steen
(Danielsson, Polin, Sjödin)
