- Har stagnerat.
- Det stora tappet på målvaktssidan.
- Siffrorna visar: Galna lyftet efter tränarens intåg.
- Satsningen som inte gav något: "Tänkte rätt - men blev fel"
- Örebros genombrottsmän var bland de bästa i ligan.
- Därför bör de byta tränare - två namn föreslås som ersättare.
- Så borde Örebro tänka på värvningsfronten - kan de värva in storstjärnan?
- Så kan de ställa upp nästa säsong.
Läs mer: Här hittar du analysen av Djurgården
Läs mer: Här hittar du analysen av Linköping
Läs mer: Här hittar du analysen av Timrå
67, 71, 66. Det är Örebros poängskörd de tre senaste SHL-säsongerna. Laget som för några år sedan faktiskt gjorde anspråk på en SM-final har nu stagnerat och blivit ett lag för undre halvan. De har för all del ändå gått till slutspel, men väl där har de inte tagit sig förbi åttondelsfinalen sedan semifinalen 2023.
Men varför gick det som det gjorde den här säsongen - och hur ser egentligen framtiden ut för Örebro? Det ska jag försöka ta reda på med hjälp av fem rubriker.{{ PAYWALL LIMIT }}
Målvakternas tapp
Örebro har faktiskt haft en nästintill unik situation mellan stolparna. I en tid då SHL-lagen gör om sina målvaktssidor var och varannan säsong så har Örebro behållit sin duo i kassen. De har haft samma målvaktspar i sex raka säsonger - men nu ser der väl ut som att radarparet Jonas Arntzen och Jhonas Enroth till sist kommer skiljas åt. Arntzen har kontrakt, men inte Enroth. Och även om väl dörren inte verkar helt stängd känns det inte heller som att den står på glänt. Det troliga är att Enroth kommer lämna klubben.
Att Enroth skulle bli den som skulle lämna Örebro först av dessa två, det var väntat. Men tajmingen hade kanske kunnat vara bättre. För nog var tanken att Arntzen verkligen skulle ha tagit över som förstaval vid det här laget. Det fanns en tid då Jhonas Enroth var ligans kanske klaraste förstemålvakt, men säsongen 23/24 hände något. Dels hade Enroth sin sämsta säsong i Örebrotröjan, och dels tog Arntzen ett gigantiskt kliv framåt. Han utmanade verkligen om förstaspaden efter en säsong då han var bättre statistiskt än Enroth - och i slutspelet gick man med norrmannen som sitt förstaval. Det gjorde att det inför förra säsongen verkligen kändes helt öppet vem som skulle stå en majoritet av matcherna.
Facit? De fick spela nästan exakt lika mycket. Arntzen fick speltid i 27 matcher och Enroth i 26. Arntzen stod 1592 minuter i SHL och Enroth 1552. Man hade den jämnaste fördelingen av alla lag mellan sina målvakter. I slutspelet stod sedan Enroth förstamatchen innan Arntzen storspelade i match två och tre.
Den här säsongen tog Enroth tydligt tillbaka förstaspaden mot slutet. Han stod drygt 1800 minuter i grundserien samt alla tre matcher i slutspelet. Arntzens speltid stannade på knappt 1300 minuter. När Örebro under våren hade en av SHL:s tätaste defensiver var det Enroth som vaktade kassen och Arntzen fick vakta båsdörren. Enroth stod de sista 13 matcherna på säsongen.
Problemet för Örebro var att målvaktsspelet heller inte var så bra som man hade räknat med och som vi vant oss vid. Ifjol låg båda på positiva underliggande siffror, och Örebro var faktiskt ett av blott fyra lag som hade två målvakter som låg över den förväntade räddningsprocenten. De hade också den femte bästa räddningsprocenten totalt. Den här säsongen låg de på negativ förväntad räddningsprocent, och den totala räddningsprocenten var faktiskt fjärde sämst.
Örebro släppte in 158 mål vilket var den sämsta noteringen sedan de släppte in 160 mål som nykomlingar. Men på den tiden spelades det tre matcher fler än nu.
Örebro hade ett målvaktsspel som i ganska stor utsträckning följde lagets prestation i övrigt, så man var inte ett sänke för laget. Men klubben hade nog snarare räknat med att målvaktssidan var den position som skulle kunna lyfta dem till oanade höjder. Så blev det dessvärre inte heller.
Foto: [Bildbyrån]
Lyftet efter Gunnarssons inträde
Den nionde februari klev Carl Gunnarsson in som ny assisterande tränare i Örebro. Tobias Thermell fick sparken. Marcus Weinstock tog över Thermells roll som forwardstränare, och Niklas Eriksson får fortsatt förtroende som huvudansvarig i båset. Gunnarsson tog förstås hand om backarna. Då låg Örebro på säker mark, men endast målskillnad skiljde ner till kvalplats.
Men efter Gunnarssons inträde hände något. På de nio matcher som återstod av säsongen tog de 18 poäng, och hade med det bara Leksand och Färjestad framför sig om vi ser till poängsnitt. De släppte dessutom bara in 22 mål, och där var bara Brynäs och Färjestad bättre. Även offensiven lyfte sig, där var Örebro fjärde bäst under den perioden.
Det vi fick se var helt enkelt en Carl Gunnarsson-effekt.
Och det var inte bara resultaten som blev bättre med Stanley Cup-vinnaren i båset. Även de underliggande siffrorna sköt i höjden med 39-åringen i staben. De hade xGF% på 55,5% i februari och mars och ligans näst bästa defensiv i lika styrka. Den xG-siffran hade, över en hel säsong, gett en fjärde plats i den tabellen. Endast slagen av Skellefteå, Brynäs och Frölunda.
Man kan alltså lugnt säga att de var förtjänta av den där slutspelsplatsen som de till sist spurtade sig till.
Foto: [Bildbyrån]
Satsningen som dog ut
Få lag har ju varit lika beroende av några få spetsspelare, som Örebro varit de senaste åren. Man har haft sin förstakedja med Patrik Karlkvist i spetsen och man har haft David Quenneville som hot i powerplay - och under stundom har de också haft ligans bästa målvaktsspel. Men bakom toppspelarna har det varit ett stort, stort tomrum som ingen riktigt har kunnat fylla. Där har de haft typ Robert Leino och Hannes Björninen - habila spelare som inte riktigt haft ett speciellt högt offensivt tak.
Till i år var det tydligt att sportchefen Henrik Löwdahl skulle åtgärda det problemet. Sampo Ranta kom in från MoDo, poängstarke Sean Malone hämtades in från Schweiz, Teemu Turunen kom in efter att ha snittat över en poäng per match i Kärpät, Luke Martin hade siffror i Finland som var jämförbara med Charles-Édouard D'Astous.
Problemet för Löwdahl var att det inte alls gick som han hade tänkt. Och det var verkligen ett bekymmer. I min analys av Örebro inför säsongen skrev jag: "Med en skada på fel spelare, med en tänkt spetsvärvning som floppar eller med ett svagt målvaktsspel skulle Örebro kunna vara ett kvallag".
Även om man undvek kval efter sin starka push känner jag ändå att jag kan ge mig själv rätt där. Det var just de där faktorerna som gjorde att Örebro var ett absolut bottenlag fram till säsongens sista veckor.
- Atro Leppänen värvades tidigt in - men var så fruktansvärt bra i den finska ligan att han fick NHL-kontrakt innan han ens hunnit sätta sin fot i Närke. Otur! Där tappade Örebro en potentiell toppspelare i ligan.
- Sampo Ranta gick sönder typ direkt och fick inte visa upp sitt kunnande i Örebrodressen. Det blev bara 16 matcher.
- Sean Malone gjorde ett enda mål på 31 matcher och fick sparken. En bra värvning på pappret - en usel värvning i praktiken.
- Teemu Turunen gjorde ingen succé när han väl spelade, men även han var borta mycket. Han spelade bara ungefär halva säsongen.
- Luke Martin gjorde en klart godkänd debutsäsong i SHL och lär kunna bli bättre framöver, men var förstås ingen D'Astous.
Dessutom hade Örebro nog väldigt höga förväntningar och förhoppningar på Melvin Fernström som gjorde en urstark avslutning på förra säsongen. Men han tappade sin plats i laget direkt och visade aldrig att han förtjänade att spela mer. Det blev 3+1 på 36 matcher innan han försvann.
Och ja, då stod Örebro där och satte allt sitt hopp till "Karlavagnen" plus David Quenneville även denna säsong. Löwdahl försökte agera under säsongen och tog in Juuso Vainio, Jesse Ylönen och Kalle Miketinac men ingen av dem lyfte laget speciellt mycket heller.
Löwdahl tänkte rätt - men det blev helt fel.
Foto: [Niclas Jönsson/Bildbyrån]
De välkomna genombrotten
Eftersom det gick som det gick med de tänkta "andrafemman-spelarna" var det ju en jäkla tur att Örebro istället fick se några välkomna - och kanske något oväntade - genombrott. Jag tänker såklart i första hand på Noah Steen och Egor Polin som verkligen var instrumentala för Örebro i deras mäktiga slutpush i februari och mars.
Under de avslutande nio omgångarna av säsongen gjorde ingen spelare i SHL fler poäng än Patrik Karlkvist och en enda back gjorde fler poäng än David Quenneville. Men den i Örebro som gjorde tredje flest poäng under den perioden var Noah Steen, som gjorde åtta poäng på de nio matcherna. Han gjorde fem mål i lika styrka under den perioden - och det toppade han på. Inte bara i Örebro alltså, utan i hela SHL.
Och ser vi till hela säsongen var han SHL:s femte mest effektiva målskytt i lika styrka. Han gjorde 1,09 mål/60 spelade minuter. Anton Frondell, Jonathan Dahlén, Ben Tardif och Jakub Vrána var de enda som var bättre. Detta enligt hockeysiffror.se.
Målskörden gick totalt från fem mål ifjol till tolv den här säsongen, och poängskörden gick från sex till 22.
Det var ett mäktigt genombrott han stod för.
Egor Polin var inte så mycket sämre, han. Han gjorde 0,98 mål/60 och var med det tionde bäst i SHL - och näst bäst i Örebro. Han avslutade grundserien med mål i tre raka matcher. Det är svårt att tänka att han var bänkad i slutspelet för Södertälje för bara ett år sedan.
Där fick Örebro den där produktionen de inte fick av Ranta och gänget - och det var faktiskt en stor anledning till varför man över huvud taget gick till slutspel.
Foto: [Kenta Jönsson/Bildbyrån]
Framåtblick
Som jag var inne på tidigt i texten har Örebro stagnerat. Man har successivt ramlat ner i hackordningen både på senior- och juniornivå och den där framåtandan som fanns i klubben för några år sedan har suddats ut. Nu måste något hända! Ett steg i rätt riktning är att Tony Mårtensson nu kommer in. Det ökar klubbens hockeykompetens och det ska bli spännande att se hur mycket han kommer betyda. Han har ett bra öga för talang och har framför allt bra koll på HockeyAllsvenskan. Vilken effekt kommer det ge, både på kort och lång sikt?
Henrik Löwdahl försökte som sagt sätta en annan prägel på laget i år, men det föll platt, och det vi vet nu är ju att Patrik Puistola dessutom kommer försvinna till nästa säsong. Så nu får han inte ens behålla hela sin fruktade spets. Det som ändå varit hans säkra kort. Och visst kan han väl hoppas på att Sampo Ranta blir den spetsspelare han under stundom var i MoDo - men någon Patrik Puistola kommer han inte vara. Den forward som ryktas vara klar in, Almtunas Lucas Stockselius, lär likt Polin vara en spelare som börjar långt ner i laget och får jobba sig uppåt. Han är inget säkert kort på SHL-nivå. Långt därifrån.
Det Örebro har på kontrakt nu är en målvakt, fem backar (plus ett par juniorer), samt elva forwards (plus Stockselius och ett par juniorer). Det är med andra ord främst i de bakre leden det kommer hända grejer.
På målvaktssidan ska det bli spännande att se hur man tänker, om nu Enroth försvinner. Jag tycker de i första hand bör gå på en målvakt som är jämbördig med Arntzen. En målvakt som kan växeldra lite. Det har snackats om Waltteri Ignatjew, och det vore en rimlig värvning. Hugo Alnefelt skulle också vara en målvakt jag skulle blicka mot, om han vill testa SHL igen och man kan hitta en lösning med HV71.
Sen har jag ett litet wild card: Filip Larsson. Skulle Leksand åka ur kommer de inte ha råd att behålla honom, om han inte går ner kraftigt i lön. Då skulle Örebro kunna vara där och hugga eftersom de är ett av få lag som inte spikat sin målvaktssida till nästa säsong. Då får man en tydlig etta - kanske en för tydlig etta - men tänk hur många bonuspoäng de skulle kunna ta med Larsson i kassen. Då skulle Örebro ha ett av ligans bästa målvaktspar. Ett annat spännande målvaktsnamn är Victor Östman, som säkert siktar på ett nytt NHL-kontrakt i första hand. Det skulle dock vara spännande att se honom i Sverige.
På backsidan har Sportbladet rapporterat att hemmasonen Erik Norén är klar, och Nerikes Allehanda var först att rapportera att Robin Salo var på gång. Något som sen slagits fast av Expressen. Då är man uppe i sex backar. Jag tycker också att man bör förlänga med Luke Martin. Uppsidan hos honom är så pass stor.
Då kan man ställa upp något sånt här:
Salo-Berglund
Quenneville-Backström
Norén-Martin/NY
(Arnesson, Hallquisth, Elofsson, Färhammar)
Örebro har här en toppfyra som är riktigt stark och ett okej tredje backpar. Sen har man tre juniorer utanför laget, som alla är stora talanger och i bästa fall slår sig in i en startsexa. Det kan tyckas riskabelt att bara gå med sju seniorbackar, men jag känner snarare att de bör utnyttja att de har fina juniorer på uppgång.
Och har man en topp-fyra där Robin Salo är i ett backpar och David Quenneville är i ett backpar...då kan man kosta på sig att ha det lite tunnare runtom. Salo är en av SHL:s bästa backar och Quenneville är en av de bästa offensiva backarna. Berglund har kanske varit lite sämre i år men är också en personlig favorit. Backström är stabil. De fyra klarar av att sluka massor med istid.
På forwardssidan försvinner som sagt Puistola. Men i övrigt är det mesta sig likt.
Jag tänker mig något sånt här:
Turunen-Kossila-Karlkvist
Ylönen-NY-Ranta
Polin-Oscarsson-Steen
Wikman-Mastomäki-Gustafsson
(Stockselius, Danielsson, Aaram-Olsen)
Det jag framför allt ser som ett starkt behov är att plocka in en ny andracenter. Det som Sean Malone aldrig blev, vilket gjorde att de behövde plocka in Kalle Miketinac istället. Och eventuellt en till ytterforward för att täcka upp för Ylönen/Ranta, som vi ännu inte riktigt sett vilken nivå de håller i Örebrotröjan.
Det här är långt ifrån den sexigaste forwardssidan i SHL men man kan i alla fall hålla ihop de kedjor de spelade med under slutdelen av den här säsongen, i ganska stor utsträckning. Det behöver inte vara något dåligt. Och prickar de rätt på den där andracentern...ja, då har Örebro plötsligt tre formationer som kan producera. Något de inte varit bortskämda med.
Det har ryktats om Josh Dickinson och det vore väl en klok värvning. Annars vet vi ju att Örebro gärna blickar mot Finland. Där har exempelvis Aleksi Saarela utgående kontrakt. En spelare på den nivån skulle göra Örebro bättre.
Foto: [Bildbyrån]
Men den stora elefanten i Örebros framtidsrum heter Niklas Eriksson. Jag har varit på ämnet vid flera tillfällen under säsongen och känner att det är dags att gå skilda vägar nu. Eriksson har gjort enormt mycket bra för Örebro och utan honom hade man kanske inte ens klarat av att etablera sig i SHL på det sätt som man nu gjort, men jag tror klubben skulle må bra av något annat nu. Den starka slutpushen på säsongen till trots. Det är bättre att man går skilda vägar nu, mellan två säsonger, än att man tvingas sparka honom i december och ta in en nödlösning. Det skulle riskera att skapa en röra, som jag tycker man tagit sig bort från nu efter några års turbulens. Och alla fattar ju ändå att Eriksson inte kommer få förlängt kontrakt.
Löwdahl behöver få chansen att sätta "sin" tränare. Det är klart att Martin Filander vore drömnamnet efter att han fått sparken nere i Schweiz, med tanke på att han varit i klubben tidigare. Även om det var längesedan nu. Jörgen Jönsson, som också varit i klubben som assisterande tränare, skulle också vara ett namn jag skulle överväga. Han skulle passa väldigt bra i Örebro, som är en helt annan typ av klubb än Färjestad. Då tror jag man skulle kunna behålla det som varit bra nu, men skruva på det som kan bli bättre.
Samtidigt kan jag på något sätt förstå om Örebro känner sig lockade att behålla Eriksson och köra honom med Gunnarsson och Weinstock en hel säsong. Bara för att se om man kan behålla samma nivå som under våren. Men hade jag varit Löwdahl hade jag nog valt att dra "byta huvudtränare"-kortet nu. Bara för att se om det kan ta Örebro till nästa platå. För just nu är känslan att man kommer fortsätta vara ett lag för undre halvan, som slåss om slutspelsplats men kanske är för bra för att kvala.
Och skulle det inte funka, ja, då kan man ju alltid ringa...Niklas Eriksson.
