- Betygsätter alla spelare - tre får högsta betyg.
- Tveksam till målvaktsbeslutet.
- Backsidan - kan han ersätta Thomson?
- Stjärnan hyllas: "En av mina favoriter"
- Så mycket betyder stjärnfinländarna.
- Där finns oron.
- Siffrorna som visar Kollars lyft.
- Så kan de ställa upp - kedjor och backpar.
- Där hamnar de i snitt-tabellen.
Läs mer: Här hittar du analysen av Djurgården.
Läs mer: Här hittar du analysen av Växjö.
Läs mer: Här hittar du analysen av HV71.
Läs mer: Här hittar du analysen av Färjestad.
Läs mer: Här hittar du analysen av Leksand.
Läs mer: Här hittar du analysen av Örebro.
Läs mer: Här hittar du analysen av Linköping.
Läs mer: Här hittar du analysen av Rögle.
Läs mer: Här hittar du analysen av Timrå.
SÄSONGENS SPELARTRUPP - SPELARE FÖR SPELARE
Betygsskala 1-5 röda Hockeysverigesymboler:
= Oprövad/På gränsen till SHL-klass
= Okej SHL-spelare
= Bra SHL-spelare
= Riktigt bra SHL-spelare
= En spelare på hög Europanivå
{{ PAYWALL LIMIT }}
Målvakter
Marek Langhamer 
Daniel Marmenlind
Snittbetyg: 3,0
Kommentar: Det var rörigt på Malmös målvaktssida förra säsongen. Sammanlagt fyra målvakter fick speltid på grund av diverse skadeproblem. I grundserien stod Marek Langhamer 73 minuter mer än Daniel Marmenlind, och utöver de båda ordinarie målvakterna spelade också Henri Kiviaho tre matcher.
I slutspelet var sen både Langhamer och Marmenlind skadade, vilket gjorde att den tidigare utlånade Almtunamålvakten Oskar Blomgren fick komma in. Han gjorde, som bekant, succé. Kimhann Hultgren var för övrigt backup.
Malmö går med samma målvaktspar den här säsongen, och Blomgren tvingas ta en säsong till i HockeyAllsvenskan. Märkligt, om du frågar mig. Jag fattar att man vill ge honom speltid, och kanske inte sätta honom under en onödig press, men jag är tämligen säker på att Blomgren faktiskt är bättre än både Langhamer och Marmenlind redan nu. Dessutom såg vi ju i våras att det här med press inte existerar i hans skalle. Jag hade önskat att Malmö vågat göra som Leksand gör med Marcus Gidlöf, och verkligen satsa på honom som en av två målvakter den här säsongen. Men så är alltså inte fallet.
I stället nöjer man sig med att behålla förra säsongens medelmåttiga målvaktspar. Missförstå mig rätt: Både Langhamer och Marmenlind håller gott och väl i SHL och framför allt den sistnämnda har haft perioder under åren i Malmö då han typ varit SHL:s hetaste målvakt. Högstanivån på båda dessa, framför allt hos Marmenlind, är superhög. Men över hela säsonger har ingen av dem briljerat i SHL. Det måste ändå sägas. De är "average" som bäst.
Langhamer hade en direkt usel säsong i Oskarshamn men var klart bättre i Malmö. Både om vi ser till GAA och räddningsprocent - men också sett till den underliggande statistiken. Han var dock alltjämt en av ligans sämre målvakter om vi ser till faktisk räddningsprocent kontra den förväntade räddningsprocenten. Han var en av de fyra, fem sämsta målvakterna. Daniel Marmenlind var å andra sidan en helt okej målvakt sett till den statistiken. Han låg någonstans i mitten och presterade ungefär som förväntat. I vanlig ordning hade han enormt höga toppar, inte minst i slutspelet, men också en del lite djupare dalar.
Det som stack ut med Malmås målvaktspar om vi ser till den "vanliga" statistiken är att de stod nästan exakt lika mycket de hade ett närmast identiskt GAA (2,74 på Marmenlind och 2,75 på Langhamer) och en närmast identisk räddningsprocent (89,4 på Marmenlind och 89,2 på Langhamer). Men dessa siffror säger alltså inte hela sanningen. Marmenlind var den bätte av de två.
Ser vi till total räddningsprocent på de båda var bara Leksand, HV71 och förstås Färjestad sämre än Malmö.
Tyvärr finns det inget som talar för att Malmös målvakter kommer hålla toppklass den här säsongen heller. De kommer ligga där runt mitten, men troligtvis på undre halvan av mitten. Därför hade jag önskat att de gått med Blomgren, så att det fanns något riktigt spännande att haka upp sig på. Då hade Malmös målvaktstak kunnat höjas. Nu blir det ännu en säsong av "du vet vad du får, typ. Vi får hoppas att det är bra nog".
Foto: [Bildbyrån]
Backar
Seth Barton
Joseph Berger
Johan Ivarsson
Topi Niemelä
Patrik Norén
Martin Schreiber
Eemil Viro
Snittbetyg: 3,13
Kommentar: Joakim Ryan och Adam Ollas-Mattsson lämnade inför förra säsongen. Men trots tappet av den sistnämnde gick Malmö in i säsongen med den bästa backsida man haft på ganska många år. Både Robin Salo och Lassi Thomson kändes som klockrena värvningar på förhand - och de presterade en ännu bättre ishockey än vad jag tror att någon hade vågat hoppas och tro på. Det backparet var ligans bästa tillsammans med Söderström-D'Astous i Brynäs,
Faktumet att Thomson/Salo slutade etta och tvåa i den interna poängligan säger egentligen allt om deras enorma betydelse för detta Malmö. Thomson visade sig vara en målskytt vi sällan ser i SHL (17 mål som back!) och Robin Salo var precis så bra som han var under sin tid i Örebro. Han är så mjuk och fin med pucken. Där har han få övermän i den här ligan.
Här kan man verkligen använda den klassiska frasen: "De var ett lag med dem på isen och ett annat lag utan dem". Bara om vi går till ett så enkelt mått som corsi kan vi se det. Salo låg på 53,4 i corsi och Thomson på 54,2. Ingen annan back låg över 50. Så när dessa två var på isen var Malmö alltså det speldrivande laget. När alla andra var på isen var man inte det (även om det ska sägas att man hade några på 49 och 48 procent).
Nu är Thomson borta. Det är också Teemu Kivihalme, Matias Lassen, Jakub Galvas, Hugo Jonasson och Dominik Badinka. Topi Niemelä, Eemil Viro, Martin Schreiber, Patrik Norén och Seth Barton har anslutit. Även om Niemelä och Viro tycks vara bra värvningar och Patrik Norén är den perfekta "du vet vad du får"-backen i SHL så är det klart att det inte går att få ett lika bra backspel som förra säsongen. Norén är med sina 32 år också den äldsta backen i truppen. Det finns en mycket intressant åldersstruktur i den här lagdelen, där sex av åtta backar är 26 år eller yngre.
Bredden kanske är bättre än den var ifjol, men man kommer inte ha ett backpar som är bäst (eller näst bäst) i ligan. Man kommer inte ha 20 minuter varje match då man vet att man är spelförande. Då man vet att chansen att man gör mål framåt är klart större än risken att man släpper in ett.
Med det sagt tycker jag att framför allt Topi Niemelä är en bra värvning. Han är inte samma backtyp som Thomson och kommer inte göra 17 mål, men han kommer absolut vara god för att spela runt 20 minuter per match och bidra med en hel del till Malmös spel. Han är en potentiell klassback i SHL. Och vi vet ju att Robin Salo trots allt är kvar. Och han är alltid en av SHL:s bästa backar. Det är en av mina favoritspelare att se i hela SHL och håller honom som topp-fem bland backar i ligan. Jag tror banne mig han hade varit ett större tapp än vad Thomson kommer visa sig bli, till och med. Jag har honom i ett första backpar med spännande landsmannen Eemil Viro som är ny i SHL.
Seth Barton har jag sett alldeles för lite för att uttala mig om, men jag hör relativt goda rapporter om honom. Martin Schreiber får inleda som en sjunde- åttondeback men är en bra "no risk-okey reward"-värvning. I den bästa av världar är han för bra för att hålla utanför laget. Men han och förra säsongens Schreiber-värvning, Joseph Berger, får nog kämpa för att slå sig in på sex backar i den här backsidan.
Något som också talar för att Malmös backsida med råge kommer hålla måttet är Bert Robertsson, som jag hör väldigt mycket gott om som backtränare. Att han i år får jobba med en överlag ung backsida kommer göra Malmö gott.
Foto: [Bildbyrån]
Forwards
Thomas Berg-Paulsen
Filip Björkman
Maximilian Eisenmenger
Robin Hanzl
Joona Ikonen
Freddie Larsson
Carl Persson
Axel Sundberg
Petter Vesterheim
William von Barnekow
Snittbetyg: 2,93
Kommentar: Inför förra säsongen värvade Malmö lite kantstötta spelare som jagade ett genombrott eller ett andra genombrott i SHL. Då hette värvningarna Otto Stenberg, Nikola Pasic, Petter Vesterheim och Linus Öberg. Jag räknar också in Axel Sundberg som kom under slutet av säsongen dessförinnan.
Sundberg fick ett dundergenombrott och var över förväntan så det dånade om det. Nikola Pasic tog verkligen kliv och visade en gång för alla att han hör hemma i SHL Men de andra får anses vara besvikelser. Det får man också säga om de mer rutinerade värvningarna Robin Hanzl Henrik Haapala och Joona Ikonen (även om de var bra i slutspelet). Malmö levde mycket på att man fick en dunderutdelning på sina backvärvningar, för på forwardssidan var det fler som blev misslyckade än som lyckades.
Till den här säsongen har man istället plockat tillbaka Janne Kuokkanen och Lauri Pajuniemi, och helt plötsligt behöver man inte länge sätta sitt hopp till unga spelare som inte slagit igenom ännu. Helt plötsligt vet man att man kommer ha en toppduo som kan driva laget och leda lagets offensiv. Medan ingen forward i Malmö gjorde över 25 poäng förra säsongen kommer Kuokkanen och Pajuniemi från en tidigare SHL-säsong där de gjorde 44 respektive 35 poäng på 43 matcher. Jag törs lova att det inte kommer räcka med 25 poäng för att toppa Malmös interna forwardspoängliga kommande säsong. Framför allt Kuokkanen är en av SHL:s allra bästa spelare, framför allt offensivt, och allt under 40 poäng (räknat på 52 matcher) skulle vara en besvikelse. Och man kan väl säga att Kuokkanen och Pajuniemi kommer in som ersättare för...sig själva. För de ersattes aldrig ifjol. Joona Ikonen, Robin Hanzl och Henrik Haapala var de tre tyngsta värvningarna inför förra säsongen och de gjorde tillsammans 20 mål i grundserien. Kuokkanen gjorde på egen hand 18 mål under hans hittills enda säsong.
De tre tilltänkta toppvärvningarna slutade också så lågt som sjua, tia och elva i den interna poängligan. Henrik Haapala gjorde 4+10 och slutade med det på 161:a plats i poängligan. Han gjorde lika många poäng som Robert Rosén, som ju alltså lade av inför säsongen. Det dröjde över två månader innan Haapala gjorde sitt första mål. Joona Ikonen gjorde mål i premiären, men även han fick vänta två månader på nästa fullträff. Robin Hanzl gjorde å sin sida sex mål under de där två månaderna - men bara två mål under resterande del av grundserien. Nu är Hanzl och Ikonen kvar - och med tanke på de två finska storstjärnornas intåg behöver inte offensiven kretsa kring de där två längre. Nu kan man ligga kvar på fjolårets poängskörd (23 respektive 17) utan att det egentligen är några problem. Och skulle man höja sig, vilket jag framför allt tror att Ikonen skulle kunna göra, så ser Malmös offensiv faktiskt ganska bra ut.
I det Malmölag jag satt ihop, som finns längst ner i den här texten, har jag Carl Persson i förstakedjan med de två finska storstjärnorna, och sen Sundberg och Vesterheim tillsammans med Hanzl. Vesterheim behöver ta en större roll än han lyckades göra ifjol. Då får Händemark spela med Ikonen och den intresanta Moravärvningen Filip Björkman i en obekväm tredjekedja, och sen har jag en fjärdekedja som inte riktigt är en fjärdekedja utan snarare får kallas det då den kommer få minst speltid.
Det är långt ifrån en av SHL:s bästa forwardsuppsättningar - men den är klart bättre än ifjol. Man kommer inte vara lika beroende av sina backar som man var då.
Foto: [Bildbyrån]
Totalt snittbetyg: 9,06 (Trettonde plats)
Fem snabba om Malmö
Tummen upp: Lugn och ro
Malmö bytte inför förra säsongen assisterande tränare, där både Bert Robertsson och Jens Nielsen kom in för att komplettera Tomas Kollar. Men den stora händelsen inträffade ju i början av december, då Björn Liljander plötsligt drog från klubben och flyttade till HV71. Det medförde en enorm mediacirkus där Patrik Sylvegård gick in och kastade mängder av skit på Liljander och mer eller mindre anklagade honom för att vara illojal.
Något sådant kaos lär man inte behöva hantera den här säsongen. Nu är ledarstaben oförändrad och Oscar Alsenfelt har klivit in som sportchef. På ett sensationellt sexårskontrakt.
Malmö har också haft en tendens att behålla lugnet trots att det ofta gått tungt på isen. När man nu "blivit av" med Liljander och dessutom satt ihop en stark ledarstab räknar jag kallt med att lugn och ro kommer genomsyra Malmö även den här säsongen. Även om det skulle gå tungt.
Foto: [Bildbyrån]
Tummen ner: Trots allt positivt - hur bra är man egentligen?
Jag har inte ens berört det i min text ännu, trots att jag skrivit över 2000 ord, men som ni ser en bit upp i artikeln landar Malmö alltså på 13:e plats i min snitt-tabell. Det är väldigt jämnt, det skiljer bara 0,2 i snittbetyg upp till Linköping på niondeplats, men man är likväl på plats 13.
Förra säsongen var Malmö en av favoriterna till att åka ur, men i år finns inte det snacket på samma sätt. Mycket förstås tack vare att man slog ut Rögle i åttondelen och verkligen pressade serievinnande Brynäs i slutspelet, men också för att man fått tillbaka Kuokkanen och Pajuniemi. Men man var alltså bara åtta poäng från kvalspel förra säsongen. De gick till slutspel med fyra måls (!) marginal ner till Leksand.
Och så mycket bättre lag än ifjol har man faktiskt inte. Och framför allt har ju alla andra av fjolårets bottengäng, utom Leksand, också bättre trupper i år. (Djurgården är väl också - i bästa fall - jämbördiga med MoDos lag från förra säsongen).
Även om det finns spännande element och det är en ganska vuxen trupp vill jag inte räkna bort Malmö från en bottenstrid. Fjolårets tiondeplats var nämligen lagets bästa sedan 2020 och 2021 då man slutade nia. Att man är inblandade i bottenstrider är liksom normen. Oavsett om Kuokkanen och Pajuniemi varit med eller inte.
Tror jag att Malmö kommer behöva kvala? När allt kommer omkring tror jag inte det. Jag kommer komma in mer på varför jag tror som jag gör, när jag skriver om Tomas Kollar en bit ner i texten. Trots att de slutar på plats 13 i snitt-tabellen tror jag att just lugnet och grundtryggheten som finns i klubben just nu gör att man kommer sluta något pinnhål högre än så, när allt kommer omkring.
Foto: [Bildbyrån]
Poängkung: Janne Kuokkanen
Det går inte att komma runt Janne Kuokkanen i en poängkungsdiskussion.
Här har vi ett axplock av siffror som visar hans storhet, tagna från säsongen 23/24 då han senast drog på sig Malmö Redhawks tröja.
- Hans 44 poäng på 43 matcher var fjärde bäst i ligan.
- Poängsnittet på 1,02 per match var bäst, tillsammans med Oscar Lindberg som ju vann poängligan.
- 20,22 i skottprocent var tredje högst.
- 16:34 minuter istid i lika styrka per match var tredje mest av alla forwards.
- 17 poäng i powerplay var femte flest.
- 13 mål i lika styrka var sjunde bäst.
- 35 ”primary points” (mål + förstaassist) var tredje bäst.
Han var kort och gott en av ligans bästa spelare. Och det var ingen överprestation heller, utan de underliggande siffrorna gjorde också gällande att han var en toppspelare.
Nu kommer han från en säsong med 25 poäng på 35 matcher i Lausanne. Men i Malmö behöver han ligga runt den där poängen per match för att laget ska vara bra nog och bli att räkna med. Men det tror jag han löser. Jag räknar med att han åtminstone slutar topp-tio i SHL:s poängliga.
Foto: [Bildbyrån]
Ledarna: Tomas Kollar och Oscar Alsenfelt
Att Oscar Alsenfelt någon gång skulle bli sportchef i Malmö tror jag alla har varit införstådda med. Redan under hans spelarkarriär. Men att det skulle ske redan nu, när han precis sajnat med Oskarshamn, var en överraskning. Och det var inte direkt en mindre knall att den nästan helt oerfarne sportchefen fick ett sexårskontrakt (!) på bordet för att hoppa på Malmöjobbet.
Men kontinuitet är ledordet i Malmö Redhawks numera. Alsenfelt ska vara personen som leder klubben in i framtiden och i bästa fall tar dem bort från bottenstriden. Det är förstås logiskt på alla sätt och vis att det är just Alsenfelt som är sportchef, men han byggde inte direkt ett succélag i Oskarshamn och det finns en del som talar för att även Malmö kommer få det tufft.
Någon dom vill jag dock inte förkunna redan nu. En sportchefs kompetens eller icke-kompetens tar år att bedöma.
Jag skrev i min analys av Malmö inför förra säsongen att "för att ha varit head coach så pass länge som Kollar har måste jag säga att hans spelfilosofi och faktiskt kvalitéer är sällsynt svårbedömda. Hade någon annan gjort det bättre än han? Vet inte. Är det ett underbetyg att man inte kommit längre under hans ledning? Jag... vet inte det heller".
Jag hade helt enkelt inte riktigt bestämt mig för om Malmö Redhawks orubbliga förtroende för Tomas Kollar var rimligt eller dumdristigt. Nu har jag bestämt mig och kommer fram till att det är...rimligt! I allra högsta grad.
Kollar är den head coach som varit näst längst i sitt lag i hela SHL (bara "Bulan", som gör sitt sista år har suttit längre på sin nuvarande post) så om ett år är alltså Kollar den som haft sitt jobb längst. För sparken lär han inte få. Har han inte fått det hittills borde han inte nu, när det så tydligt är så att han verkligen fått laget att utvecklas åt rätt håll om vi ser till spelet.
Ser vi till expected goals var man faktiskt så bra som sjua under SHL:s grundserie förra säsongen. Före lag som Rögle, Skellefteå och Timrå. Att få ut sådana resultat av den begränsade spelartruppen är imponerande. Man presterade kort och gott som det kvartsfinallag man var. Och framför allt var man mer av ett spelande lag. Det tillskriver jag dock lika mycket den otroligt spelskickliga backsidan, som Tomas Kollars spelfilosofi och ledarskap. Men det är uppenbart att Tomas Kollar gör någonting väldigt bra. Kanske förtjänar han rent av mer credd än han fått?
Jag har svårt i nuläget att se någon annan coach som givet skulle göra det bättre med Malmö än vad Tomas Kollar gjort. Det är därför jag känner mig så trygg i att han kommer sitta kvar hela den här säsongen också, även om Malmö slutar först på 13:e plats i min tabell.
Den stora utmaningen för Malmö nu blir att Oscar Alsenfelt kan göra ett lika bra jobb med att bygga laget och se Malmös behov och USP, som Björn Liljander var.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Så kan de ställa upp
Målvakter:
Marmenlind/Alsenfelt
Backpar:
Viro - Salo
Norén - Niemelä
Barton - Ivarsson
(Berger, Schreiber)
Kedjor:
Persson - Kuokkanen - Pajuniemi
Sundberg - Hanzl - Vesterheim
Ikonen - Händemark - Björkman
Öberg - von Barnekow - Berg Paulsen
(Eisenmenger, Larsson)
