- Siffrorna visar: Malmö sämst i serien.
- Därför kunde de lyfta - ändå.
- Anledning till oro för toppspelarna?
- Perssons succé - en av de bästa.
- Målvaktskarusellen.
- Spelarna de värvat.
- Så kan de ställa upp nästa säsong.
Läs mer: Här hittar du analysen av Djurgården
Läs mer: Här hittar du analysen av Linköping
Läs mer: Här hittar du analysen av Timrå
Läs mer: Här hittar du analysen av Örebro
Läs mer: Här hittar du analysen av Leksand.
Läs mer: Här hittar du analysen av HV71.
I den tabell jag gjorde inför säsongen landade Malmö på en trettonde plats. De var generellt inte lika nederlagstippade som ifjol men jag tror de flesta var tämligen överens om att Malmö var ett lag för undre halvan. Och ja, till sist blev det ju en åttondeplats. Men det måste ändå ses som en säsong som gick över förväntan. Även om de ju såg gjutna ut på en topp sex-plats en bra bit in på säsongen.
Men varför gick det som det gjorde den här säsongen - och hur ser egentligen framtiden ut för Malmö? Det ska jag försöka ta reda på med hjälp av fem rubriker.{{ PAYWALL LIMIT }}
Svaga underliggande siffror
Något som förföljde Malmö under hela säsongen var de svaga underliggande siffrorna. Segrarna kom, tabellskalper togs - men spelet vittnade om att Malmö "egentligen" "borde" ha varit ett bottenlag. Det var man inte, och det är ju det viktigaste i slutändan, men det var ingen slump att Malmö kanske hade lägst lägstanivå av alla lag i ligan. Ja, när Malmö var dåliga var man åtminstone på samma nivå som Djurgården, Leksand och HV71 i kategorin: "lagen med djupaste dalar".
Malmö inledde säsongen ganska dåligt men hade sedan en sanslös formtopp i 20 omgångar, som i mångt och mycket gav dem en slutspelsplats. Mot slutet av säsongens sjönk deras poängsnitt successivt.
För att verkligen understryka hur volatilt Malmö var som lag kan vi dela in deras säsong i tiomatchersperioder:
- Under de första tio omgångarna snittade de 1,6 poäng per match.
- Från omgång elva till 20 låg snittet på 1,2 poäng.
- 21-30 var de uppe på 1,9.
- 31-40 var snittet uppe på sanslösa 2,0 per match.
- Och från omgång 41-52 landade poängsnittet på 0.83.
Totalt landade de på 1,48 poäng/snitt vilket gjorde det till den bästa säsongen sedan 2019/2020. Offensivt gjorde de sin bästa säsong sedan 2017/2018.
Att Malmö kunde ha perioder där de i princip var bäst i ligan och perioder där de var i princip sämst i ligan har mycket att göra med att det aldrig fanns någon grundstabilitet i spelet fem mot fem. Det här är varför deras säsong påminde mycket om Djurgårdens. Och det var knappast någon slump att de lagen i slutändan hamnade placeringarna före/efter varandra i tabellen.
Malmö hade nämligen sämst xG-procent av samtliga lag i ligan. Förra säsongen var Malmö sjua i samma liga.
De landade den här säsongen på 40,2 procent - vilket är en väldigt svag siffra. Ja, Malmö hade ett av de sämsta lagen på pappret så man "ska" vara i botten av en sådan statistik. Men 40,2 är lägre än vad som är godkänt. De hade också sämst corsi. Nu "hittade de sätt att ta poäng" ändå - så man ska från Malmös håll heller inte sitta här och vara missnöjda med säsongen. Men om Tomas Kollar (eller Robert Kimby) skulle utses till säsongens coach i SHL skulle jag tycka det var fel. just utifrån att jag inte tycker att det i första hand var coacherna som lyfte dem till oväntat bra tabellplaceringar. Med det sagt gjorde Malmö förstås rätt som förlängde med sin huvudtränare. Han frontar den här klubben på ett perfekt sätt.
Malmö hade heller inte en osannolikt hög PDO (skottprocent+räddningsprocent) som annars ofta brukar vara fallet för överpresterande lag. Där brukar lagen ligga runt 100. Frölunda var bäst på 103 och Linköping sämst på 97.
Malmö? De landade på 100. Etthundrakommanoll.
Foto: [Bildbyrån/Emma Wallskog]
Spetsspelarnas återkomst
Varför slutade då Malmö så högt upp som åtta i tabellen? Varför tog de sig till kvartsfinal? Det Malmö hade den här säsongen, som de inte hade förra säsongen, var några offensiva spetsspelare i absolut, absolut toppklass. Förra säsongen vann backen Lassi Thomson interna poängligan på 29 poäng, följd av backkollegan Robin Salo på 28. Ytterligare en av de totalt åtta spelarna i Malmö som gjorde 20 poäng eller fler var back, nämligen Jakub Galvas. Den forward som gjorde flest poäng var Carl Persson, som gjorde 25. Den här säsongen gjorde han 23.
Mål alltså.
Malmö fick tillbaka Lauri Pajuniemi och Janne Kuokkanen och även om de inte var lika dominanta i spelet som under sin första sejour i Malmö går det inte att underskatta deras betydelse. När det behövdes mål var det ändå ofta de båda som klev fram. Tänk att man tycker att Kuokkanen gjorde en något sämre säsong och ändå landade på 45 poäng på 48 matcher. Pajuniemi fick en del kritik men gjorde 38 på 51.
Det Malmö fick med de finska spelarnas återkomst var också två riktigt spetsiga kedjor. Jag var som sagt inne på Carl Perssons 23 mål. Axel Sundberg hade en ny kanonsäsong och gjorde 14+20. Fredrik Händemark gjorde 18 mål - lika många som på de två senaste säsongerna tillsammans. Även Robin Hanzl lyfte sig och spelade, något oväntat, till sig ett nytt kontrakt med Redhawks.
Notera att jag inte ens har nämnt Robin Salo, som inledde säsongen ganska trögt men hade en period där han var en av ligans allra bästa spelare. Han nådde 40 mäktiga poäng och bildade ett mycket starkt första backpar med fyndet Seth Barton som gjorde att Lassi Thomson inte saknades så mycket som alla trodde han skulle göra. Bartons oväntat starka säsong gjorde också att Malmö kunde "gömma undan" att Topi Niemelä nog inte var så bra som de hade räknat med.
Ska jag återvända till Kuokkanen och Pajuniemi var de dock för svaga i fem mot fem-spelet. De har en stor del i att de underliggande siffrorna såg så svaga ut där. De gjorde 19 respektive 17 poäng i lika styrka, att jämföra med 26 och 23 poäng förra gången de var i SHL. Nu var istället Persson vassast i den spelformen med 28 poäng, vilket han var topp-tio på i hela serien. De båda finska stjärnorna var däremot topp-tio i poängligan i powerplay, och bara två spelare gjorde fler mål än Pajuniemi i den spelformen. Vill man se glaset som halvfullt kan man säga att deras briljans där i mångt och mycket var det som höll Malmö borta från bottenskiktet.
Foto: [Bildbyrån]
Målvaktskarusellen
Det är lätt att vara efterklok. Men jag kan faktiskt inte förstå varför inte Malmö gick med Oskar Blomgren med en av två målvakter från start. De underliggande siffrorna visade att han var typ bäst i HockeyAllsvenskan förra säsongen, och sen kom han in och spelade slutspelshockey som att han inte hade gjort något annat. Han såg verkligen till att Malmö hade en genuin chans att slå ut serievinnande Brynäs.
Redan i min analys inför säsongen skrev jag: "Malmö går med samma målvaktspar den här säsongen, och Blomgren tvingas ta en säsong till i HockeyAllsvenskan. Märkligt, om du frågar mig. Jag fattar att man vill ge honom speltid, och kanske inte sätta honom under en onödig press, men jag är tämligen säker på att Blomgren faktiskt är bättre än både Langhamer och Marmenlind redan nu. Dessutom såg vi ju i våras att det här med press inte existerar i hans skalle. Jag hade önskat att Malmö vågat göra som Leksand gör med Marcus Gidlöf, och verkligen satsa på honom som en av två målvakter den här säsongen. Men så är alltså inte fallet.
I stället nöjer man sig med att behålla förra säsongens medelmåttiga målvaktspar".
Nu får man ju säga att Langhamer var betydligt mer än medelmåttig den här säsongen, han var till sist så bra som ryktet gjorde gällande att han skulle vara redan när han kom till Oskarshamn för några år sedan, och det ska ju också sägas att Blomgren faktiskt hade en tung start på säsongen som utlånad till Nybro. Men när Blomgren väl kom in, och Marmenlind till sist fick flytta till Djurgården, hade Malmö Redhawks ett av ligans allra bästa målvaktspar. Och de hade ett sånt där skönt målvaktspar där de liksom växeldrog. Hade någon en sämre match - då kom den andra in matchen efter och spikade igen. Och så vidare.
Jag nämnde PP-spelet som en faktor till Malmös starka säsong. Där landade de på 31,6 procent och slutade precis bakom Skellefteå som vann den kategorin. Men även målvaktsspelet var ju en stor faktor till den starka säsongen. Malmö släppte nämligen till flest skott på mål av alla lag, men hade ändå den femte bästa räddningsprocenten och framför allt Blomgren räddade mer än förväntat.
Ska man hitta något positivt med att Malmö agerade som det gjorde så var det väl att de nu helt plötsligt kunde behålla både Langhamer och Blomgren. Hade de gått med Blomgren från start hade de fått ha Marmenlind intill honom. Nu har de plötsligt Langhamer-Blomgren som målvaktspar åtminstone nästa säsong också. Men om Blomgren är lika bra då...då kanske någon NHL-klubb hugger.
Men det här är andra säsongen i rad det varit lite rörigt på Malmös målvaktssida. Förra säsongen fick fyra burväktare speltid.
Foto: [Bildbyrån/Simon Hastegård]
En "ny" kärna växer fram
Få klubbar har haft en lika utpräglad kärna som Malmö har haft det senaste...ja, typ decenniet. Man har alltid haft en kärna att bygga runt. En grupp spelare och ledare som på något sätt satt standarden för vad Malmö Redhawks ska vara, även om det inte alltid gett resultat.
Familjen Sylvegård stod ju länge längst fram i ledet, Peter Andersson var också en symbol för Malmö. Christoffer Forsberg, Johan Olofsson och Adam Ollas Mattsson ska också nämnas. Oscar Alsenfelt var förstod också en sådan som stod längst fram i ledet.
Patrik Sylvegård är kvar, men är ju inte längre sportchef. Oscar Alsenfelt är kvar - men inte som spelare utan som just sportchef. Och så har man ju ledarnas ledare, Fredrik Händemark, som alltid står upp för sitt Malmö Redhawks och som verkligen är ansiktet utåt för klubben. Men det har också börjat växa fram en ny kärna runt honom. Carl Persson är ju definitivt där. Johan Ivarsson likaså. En ung spelare som Willian von Barnekow ska definitivt räknas in där. Och framför allt är ju Tomas Kollar numera det som Peter Andersson var en gång i tiden.
Tänk att Kollar nästa säsong kommer vara den som varit coach längst för sitt lag i SHL. Det trodde man inte när han kom in som en nödlösning häromåret.
Trots att det var länge sedan Malmö var ett topplag över en hel säsong har de varit imponerande bra på att få ihop en kärngrupp av spelare och ledare som kan jobba på i lugn och ro, och inte är rädda att fronta hela klubben när det går tungt. Där tror jag det finns andra klubbar i SHL som är avundsjuka.
Foto: [Bildbyrån]
Nästa säsong
Mycket kommer vara sig likt i Malmö nästa säsong. De kommer behålla samma målvaktspar, och stora delar av utespelartruppen kommer också vara densamma. Just nu har man sju backar och tolv forwards på avtal.
Det vi vet just nu är att Robin Salo lämnar för Örebro eller NHL. Det har han bekräftat. Expressen har tidigare också rapporterat att Linus Öberg flyttar till Finland. Jag utgår också från att Topi Niemelä och Freddie Larsson lämnar. Sen får vi väl se om/när Johan Ivarsson och Patrik Norén kommer tillbaka.
På värvningsfronten har de båda kvällstidningarna redan avslöjat att Klas Dahlbeck, Peter DiLiberatore, Jonathan Myrenberg, Isac Born och Hugo Pettersson ansluter till klubben. Mycket mer än så kommer Malmö inte behöva värva in. Någon enstaka spelare per position, på sin höjd.
Dahlbeck är såklart en spelare som kommer få en tung, tunt roll. Och Hugo Pettersson är en spelare som jag tror kommer kunna bli ett rejält fynd. Han kommer kunna explodera under Tomas Kollars ledarskap. En Axel Sundberg 2.0 i bästa fall.
Malmö kommer kunna ställa upp något sånt här på utespelarfronten:
Dahlbeck-Barton
DiLiberatore-NY
Viro-Myrenberg
(Carell, Pedrotti, Schreiber, Ivarsson, Norén)
Här har jag som ni ser tagit höjd för att det finns en osäkerhet runt Ivarsson och Norén. Backsidan är dock det här lagets svaga kort till nästa säsong, som det ser ut nu. Robin Salo kommer saknas. Klas Dahlbeck är bra och kommer bli nyttig, men det vi har sett är att det tar ett tag för backar som varit borta länge att komma in i SHL-hockeyn igen. Dahlbeck lär behöva en startsträcka. Det finns heller inga garantier för att DiLiberatore kommer klara av att vara framträdande direkt.
Jag gillar dock mycket och hoppas de ger honom chansen från start nästa säsong. Jag skulle inte bli förvånad om han visar sig vara bättre än Myrenberg.
Persson-Händemark-Sundberg
NY-Kuokkanen-Pajuniemi
Pettersson-Hanzl-Paulsen
von Barnekow-Vesterheim-Born
(Hemström, Nilsson, Björkman)
Forwardssidan ser riktigt spännande ut. Här har jag tagit höjd för att en till spelare ska in, för typ en tredjekedja. Mycket mer än så tycker jag inte behövs. De har också flera spännande unga spelare som kan ges chansen nästa säsong.
Här och nu är dock känslan att Malmö inte är ett lag för botten nästa säsong.
Foto: [Bildbyrån/David Wreland]
