- Faktorerna bakom svaga grundserien.
- Sportchefens lyckade drag - värvningen som förändrade säsongen.
- Därför är det dags att gå skilda vägar med Shinnimin.
- Så kan de ställa upp laget nästa säsong - kedjor och backpar.
Läs mer: Här hittar du analysen av Djurgården
Läs mer: Här hittar du analysen av Linköping
Läs mer: Här hittar du analysen av Timrå
Läs mer: Här hittar du analysen av Örebro
Läs mer: Här hittar du analysen av Leksand.
Läs mer: Här hittar du analysen av HV71.
Läs mer: Här hittar du analysen av Malmö.
Läs mer: Här hittar du analysen av Brynäs.
Läs mer: Här hittar du analysen av Frölunda.
Läs mer: Här hittar du analysen av Färjestad.
Luleå hade en minst sagt märklig säsong. Man inledde uruselt, var sen hetast i ligan, och sen avslutade de säsongen ganska svagt och missade topp-sex i SHL. Det går inte att gnälla över en säsong som trots allt slutade i semifinal - men det går att kritisera sättet de tog sig dit på. I slutändan gav Luleå aldrig riktigt sig själva chansen att på allvar utmana om guldet.
Men varför gick det som det gjorde den här säsongen - och hur ser egentligen framtiden ut för Luleå? Det ska jag försöka ta reda på med hjälp av fem rubriker. {{ PAYWALL LIMIT }}
CHL-effekten - eller var det en baksmälla?
Vad var det egentligen som hände i höstas? SM-guldlaget, som hade en ungefär lika stark trupp när de gick in i den här säsongen, låg efter 20 omgångar på elfte plats med 22 inspelade poäng. De hade då samma antal poäng som det blivande kvallaget HV71 och var bara två poäng före Leksand. Efter exakt halva säsongen låg Luleå tolva - och hade då bara just HV och Leksand bakom sig. Men där började det hända något.
Från omgång 27 till 40 var Luleå bäst av alla. De tog vansinniga 33 poäng under den perioden - vilket kan jämföras med de ynka 29 poängen de hade från omgång ett till 26. Totalt sett var Luleå SHL:s näst bästa lag under säsongens andra halva, bara Skellefteå var bättre, och man släppte faktiskt in minst mål av alla under den perioden.
Omgång 1-26: 29 poäng. 59-70 i målskillnad. Plats: 12.
Omgång 27-52: 48 poäng. 80-64 i målskillnad. Plats: 2.
När allt kom omkring var med andra ord den sjunde plats de landade på i tabellen ganska rimlig, sett till att de var bland de sämsta lagen den första halvan och bland de bästa under andra halvan.
Ja, man avslutade säsongen med en klart starkare spelartrupp än man startade med (jag återkommer till det senare i texten), men det är nog bara halva sanningen. Jag upplever också att det fanns en tydlig guld-baksmälla i detta Luleålag. Och det är väl lät att förstå varför. Det var många som hade väntat otroligt länge på det där guldet och kanske, kanske tummade de lite på sina förberedelser inför säsongen och kanske, kanske åkte man inte det där sista lilla skäret under matcherna heller. Det var först när det på allvar började bränna till som Luleå fick fart på grejerna.
"Bulan" lyfte också fram en intressant faktor i TV4 efter att hans lag åkt ut i onsdags. Luleåtränaren lyfte fram att CHL var en belastning för dem. De fick spela enormt mycket tävlingsmatcher eftersom de tog sig hela vägen till final, och tappade helt enkelt i träning. "Det är kul att vara med och slåss om titlar men vi hade behövt träna mer", konstaterade han. Och ja, det finns många exempel på lag som haft kvalitén att vara bra både i SHL och CHL - men det är anmärkningsvärt vilka märkliga säsonger de tre svenska CHL-lagen hade i år.
- Luleå - bottenlag första halvan. Topplag andra halvan. Gick till final i CHL.
- Brynäs - bottenlag första halvan. Topplag andra halvan. Gick till semifinal i CHL - och tog poäng i 13 (!) raka SHL-matcher efter CHL-uttåget.
- Frölunda - överlägsna i SHL första halvan. Ett bottenlag under säsongsavslutningen. Vann CHL.
Det är klart att det delvis är en slump att det blev som det blev för de tre CHL-lagen, men det är intressant att det var just dessa tre lag som hade störst skillnad mellan sina toppar och dalar.
Och inte blev det bättre av att Luleå dessutom fick spela en tuff serie mot Örebro, en förlängningstät serie mot Frölunda och sen var inblandade i tidernas längsta slutspelsmatch i semin mot Skellefteå. Slitaget blev för stort.
Det är för enkelt för Luleå att bara skylla på CHL och mena att hela anledningen till den svaga säsongsstarten låg där, men det kan absolut ha varit en faktor till att man faktiskt gick back så mycket som 15 poäng jämfört med ifjol. Bara Timrå (minus 19) och Brynäs (minus 18) gick back med mer poäng.
Foto: [Bildbyrån]
Visade handlingskraft - återförenade guldlaget
Vi visste tidigt att Brendan Shinnimin skulle återvända en bit in på säsongen. Men det var bara den första guldhjälten som skulle förstärka Luleå under säsongen, visade det sig. Efter det anslöt såväl Linus Omark som Oskari Laaksonen också - och hux flux var nästan hela guldlaget från ifjol återförenat. Av de som var ordinarie var det bara Ludvig Jansson, Marcus Hardegård Albin Lundin och David Lilja som saknades. Och de ersattes ju av Kasper Kotkansalo (som blev en flopp), Oscar Engsund, Otto Leskinen, Filip Eriksson och Heikki Liedes. Dessutom värvade ju Thomas Fröberg in Ben Tardif från den finska ligan under säsongens gång, utöver återvändarna.
Det går med andra ord inte att säga annat än att Luleå, på pappret, hade ett ännu starkare lag än det som vann guld förra säsongen.
Från det att värvningsbonanzan drog igång, i och med värvningen av Tardif i början av november, blev Luleå ett bättre hockeylag kort och gott. Inte minst efter att Laaksonen kom in märktes en jätteskillnad. Jag måste säga att jag till och med tycker Laaksonen stack ut mer i den här Luleåupplagan än han gjort tidigare. Från att han säsongsdebuterade i SHL och framåt var Luleå SHL:s näst bästa lag och de defensiva siffrorna såg under en period klart bättre ut.
Jag väljer att inte se det som en slump. Han betydde mer än vad vi hade kunnat tro.
Thomas Fröberg fick en del kritik för hur han hanterade Silly Season, och plötsligt hördes kritiska röster som sade att det var "Skuggan" som i stor utsträckning byggt guldlaget och att Fröberg inte förvaltade det på något bra sätt. Och visst blev Kotkansalo och Liedes misslyckade värvningar. Engsund hade jag inte större förväntningar på, så utifrån det kan jag inte säga att han var en besvikelse. Men han tjänar antagligen alldeles för bra sett till vad han presterar. Leskinen var bra, men missade ju stora delar av säsongen på grund av skada. Filip Eriksson blev en succé, sett till förväntningarna. Det fanns ju en tid i höstas då han i princip bar hela Luleås offensiv på sina axlar. Utan hans storspel hade läget kunnat vara ännu mer prekärt.
Men Fröberg ska också ha beröm för att han visade handlingskraft under säsongen. Värvningarna gjorde Luleå till ett bättre lag, och gjorde att man gav sig själva möjligheten att få en ganska lång vår även i år.
Foto: [Ola Westerberg/Bildbyrån]
Sorgebarnet powerplay
Säsongens stora gåta runt Luleå var utan tvekan special teams. Hur är det möjligt att ett lag med så många bra hockeyspelare var så dåliga i framför allt powerplay? Luleå landade alltså på 18,12 procent i powerplay. Bara degraderade Leksand var sämre. Med 25 mål var Luleå också näst sämst i spelformen. Även där underträffades de bara av ett uselt Leksand. Luleå släppte också in fem mål i sitt eget PP-spel vilket man var näst sämst på.
I boxplay var Luleå ett mittenlag med sina 73 procent. Men slår vi ihop PP- och BP-procenten var det bara de båda kvallagen HV71 och Leksand som var sämre än de regerande svenska mästarna. Med ett bättre spel i special teams hade norrbottningarna slutat topp-sex - och då hade läget varit ett helt annat för Luleås del. Nu hamnade de i ett så gott som omöjligt läge, eftersom de fick möta såväl serietvåan som serieettan i slutspelet. Ja, Färjestad vann guld 2022 efter att ha slagit ut topp-tre från grundserien i SM-slutspelet - men det är ett så gott som omöjligt läge att hamna i. Ja, Rögle gick till final 2024 efter att ha slutat så dåligt som nia i serien. Men det ska till något alldeles, alldeles extra för att man ska gå till final efter att ha missat topp-sex.
De underliggande siffrorna i powerplay var inte fullt så dåliga som slutresultatet blev - det ska dock sägas. Men jag tycker att de även spelmässigt i PP var för dåliga. Känslan var att de liksom väntade på att någon annan skulle göra jobbet och sätta upp det perfekta läget - och sen när det läget inte kom så tog man istället ett avslut från ett sämre läge för att tålamodet helt enkelt försvann. Och kanske har det att göra med att den där absoluta, absoluta spetsen inte hittade storformen på samma sätt som de gjorde ifjol när alla stjärnor plötsligt stod rätt.
Boxplayspelet tycker jag var bra, där hade man kanske till och med kunnat ha bättre siffror än vad utfallet blev.
Pontus Andreasson gjorde flest PP-poäng i laget, med sina tio. 44 spelare i SHL gjorde fler. I snitt alltså tre spelare per lag.
Även i slutspelet såg vi samma trend. De hade i princip samma siffror och spel där i special teams som de hade i grundserien. Där har jag dock svårt att säga att det hade gjort någon större skillnad. Ja, visst: Hade de vunnit den där maratonmatchen mot Skellefteå hade väl serien kunnat ta en lite annan skepnad. Samtidigt har jag svårt att se något scenario där inte Skellefteå hade vunnit den serien ändå.
Luleå gick nog så långt som man kunde göra efter de förutsättningar de hade gett sig själva i serien.
Foto: [Bildbyrån]
Så var "Bulans" sista dans
Ja, det går inte att komma ifrån att mycket fokus såklart riktades på tränaren Thomas Berglunds avsked. Man var smarta och gick ut med det tidigt, vilket dödade alla spekulationer. Ett smart drag. Och även om "Bulans" sista säsong sannolikt var en av hans mest tålamodsprövande tycker jag det ändå var imponerande att se just hur Luleå som klubb klarade av att behålla lugnet när det såg som värst ut på isen.
Ja, man förstärkte som sagt laget med några återvändare men det var inte den enda anledningen till lyftet. Överlag hade Luleå ett ganska bra grundspel och ser vi till xG i lika styrka slutade de till sist på en godkänd sjätteplats, med en xG-procent på 54. Det här var ett bra hockeylag. Alla kunde se att det här var ett lag som inte skulle tillhöra botten av tabellen under hela säsongen, utan snarare skulle klättra mot det där topp sex-streck som de i slutändan hamnade precis under.
Jag tycker också "Bulan" själv hanterade allt snack, och motgångarna, på ett bra sätt. Något som gjorde att den där paniken aldrig infann sig, vilket i slutändan blev en av de stora nycklarna till att man klättrade i tabellen.
Foto: [Bildbyrån]
Nästa säsong
Stora delar av det lag som vann guld ifjol och gick till semifinal i år kommer vara kvar även nästa säsong. Just nu har Luleå tre målvakter, åtta målvakter och tolv forwards på avtal. Framför allt sticker backsidan ut. Fem av dem har kontrakt hela vägen till 2028, och två av dem hela vägen till 2029.
Från årets trupp vet vi egentligen bara att Frederic Allard, Linus Omark, Heikki Liedes och Eetu Koivistoinen inte blir kvar. Och den enda spelaren det finns en rejäl osäkerhet kring är Brendan Shinnimin, vars framtid i Luleå varit en stor snackis under säsongen. Där tycker jag det är dags att gå skilda vägar nu. Shinnimin är en användbar spelare, men det går att hitta lika bra spelare för en klart billigare penning. Jag hoppas att Luleå väljer att säga tack och hej där. Speciellt. eftersom det rapporterats att Valtteri Puustinen och Joona Koppanen är på väg in. Det är två spelare som såklart ska spela högt upp i laget. Framför allt Puustinen är jag riktigt spänd på att få se i SHL. Jag tror han kan bli en succé. En ny klassisk finsk stjärna i Luleå. I så fall har Luleå 14 forwards på avtal - och då tycker jag inte det är lönt att ge Shinnimin nytt avtal. Satsa på att ge de yngre spelarna chansen istället. Och sen är ju frågan om man ska satsa vidare på David Granberg, eller om det kan vara en spelare som går till MoDo permanent och kör ett år i HockeyAllsvenskan?
En annan elefant i rummet är Oscar Engsund. Han har kontrakt till 2029, tjänar svinbra, men har en ytterst begränsad roll i den här Luleåupplagan. Och rollen lär knappast bli större till nästa säsong. Jag har inget bra förslag på hur Luleå ska lösa den där situationen, och vi vet ju hur mycket sportchefen Thomas Fröberg uppskattar Engsund, men den situation som råder idag kan förstås inte råda hela vägen till 2029. Något måste hända. Antingen måste Engsund själv bli dramatiskt mycket bättre, eller så får man hitta en lösning. Oavsett om det sker till nästa säsong (inte så troligt) eller längre fram i tiden.
Jag är emellertid allra mest nyfiken på hur man ska lösa situationen med de båda juniorerna Oliwer Sjöström och William Håkansson. Båda är födda 2007 och lär spela JVM nästa år (Håkansson var ju med redan den här säsongen) och även om båda varit uppe och nosat på A-laget (framför allt Håkansson) så är båda utlånade till Hockeyallsvenska klubbar just nu. Det lär de inte vara nästa säsong. Då måste man ge dem en rejäl chans att slå sig in på sex backar. Men...jag ser inte riktigt hur det ska gå till. Hur stora talanger de än är kan jag inte se att mer än max en av dem kommer kunna få rikligt med speltid nästa säsong om alla är skadefria.
Kan Sjöström hamna i Björklöven permanent?
Einar Emanuelsson ser ju också ut att återvända. Han har ju avtal och kanske kan han få en nytändning nu när Dennis Hall kommer in i båset. För det är ju där den stora skillnaden ligger jämfört med i år: Efter nio raka år (och totalt 33 år) lämnar "Bulan" Luleå och ersätts enligt samstämmiga uppgifter av BIK Karlskogas succétränare Dennis Hall. Det ska bli otroligt spännande att se hur han hanterar steget från HockeyAllsvenskan till SHL. Jag är övertygad om att Hall är en av Sveriges bästa tränare och det är helt rätt att ge honom chansen, men det är såklart långt ifrån en given succé. Och han kommer få finna sig i att jämföras med "Bulan" under en ganska lång tid. Trycket kommer bli stenhårt från start. Men jag hoppas Hall vill titta lite mer på de egna, unga spelarna än vad Luleå gjort på senare år. Det skulle vara kul om man verkligen ger Sjöström och/eller Håkansson samt Ihs Wozniak en riktig dunderchans - även om det inte blir helt enkelt att få till.
Så här skulle de kunna ställa upp:
Laaksonen - Gustafsson
Leskinen - Sjöström
Sellgren - Själin
(Engsund, Håkansson)
Koppanen - O'Neill - Puustinen
Levtchi - Andreasson - Nurmi
Bromé - Eriksson - Ihs Wozniak
Tardif - NY - Hedqvist
(Emanuelsson, Juustovaara Karlsson, Granberg, Thomasson)
Ja, som ni kan se här är det ett otroligt starkt Luleålag som är på väg att sättas ihop till nästa säsong. Det saknas egentligen bara någon enstaka forward/center beroende på hur de vill ställa upp laget. De hade kunnat gå in i säsongen utan att värva någon mer spelare också men jag tror ändå man är sugna på en sista center.
Men det här är definitivt en guldkandidat för nästa säsong. De kommer kunna ställa upp med tre riktigt bra backpar, fyra riktigt bra kedjor - och ha bra spelare även utanför laget.
