- Tronskiftet på målvaktssidan,
- Backens osannolikt lyft - pekades tidigt ut av vår expert.
- Siffrorna som visar nyförvärvens succé.
- Det var Luleås styrka.
- Den perfekta kombinationen?
- Spelmässigt finns det saker att slipa på.
- Framåtblicken - spelarna som är klara.
Läs också: Analys av Leksands säsong.
Läs också: Analys av Linköpings säsong.
Läs också: Analys av Rögles säsong.
Läs också: Analys av Örebros säsong.
Läs också: Analys av HV71:s säsong.
Läs också: Analys av MoDos säsong.
Läs också: Analys av Växjös säsong.
Läs också: Analys av Färjestads säsong.
Läs också: Analys av Malmös säsong.
Läs också: Analys av Timrås säsong.
Läs också: Analys av Skellefteås säsong.
Läs också: Analys av Frölundas säsong. {{ PAYWALL LIMIT }}
Målvakter
"Luleå är ett av de lag som går in i säsongen med samma målvaktspar som man hade ifjol (om vi bortser från att David Rautio ju var inne och snurrade en period, sin vana trogen). Och kanske, kanske blir det här till sist säsongen som Joel Lassinantti tappar förstaspaden i laget, efter ett decennium som etta".
Så skrev jag inför säsongen. Och det var ju faktiskt så det blev. Matteus Ward var Luleås förstaval den här säsongen. Han spelade mer än Joel Lassinantti redan ifjol, men då berodde det snarare på att Lassinantti hade en del hälsoproblem. I slutspelet var det ju Den Evige Förstemålvakten som vaktade kassen. Men i år var det inget snack om saken. Den här gången blev Ward etta av rena sportsliga meriter. Han spelade drygt 1900 minuter i serien kontra Lassinanttis drygt 1200. De 21 segrar Ward tog i serien var också flest av alla målvakter i SHL. Och sen stod ju Ward nästan rubbet även i slutspelet, där han var den bästa spelaren av alla. Och förstås den klart mest vinstrika målvakten även där.
Det är lätt att peka på Joel Lassinantti och säga att hans tid är över nu, men riktigt så enkelt är det inte. Han är fortsatt en bra SHL-målvakt som man kan lita på. Men han är inte längre en av de bästa, som han varit tidigare. Ser vi till de underliggande siffrorna var han den gångna säsongen "medel" i ligan. Och det är ju ingen skam i det, om man säger så. "Problemet" för Lassinantti är att Matteus Ward utvecklats till att bli en av de allra bästa målvakterna i ligan. Det var bara Tim Juel och Ludvig Persson som var bättre i SHL om vi ser till räddningsprocent kontra förväntad räddningsprocent. Och Wards storspel gjorde att Luleå överlag hade näst bäst målvaktsspel i ligan, om vi ser till räddade mål kontra förväntat insläppta mål.
Sen lyfte ju Ward sig ytterligare i slutspelet. Vid underläge 2-1 i matcher i semifinalen, under pågående förlängning, klev Matteus Ward in och tog över showen i det här slutspelet. Därifrån och framåt var det inget snack om att han var det här slutspelets solklara MVP. Skillnaden mellan honom och de målvakter han mötte i SM-finalen var enorm. Och det var inte bara för att Brynäs målvaktsduo underpresterade. Ward överpresterade också en hel del.
Luleå hade ett försvarsspel som var något sämre än under tidigare år med "Bulan" vid rodret. Därför var målvaktsspelet ännu viktigare än det hade varit i normala fall. Att Ward fick sitt stora genombrott och gick från att vara en bra, eller riktigt, bra SHL-målvakt till att bli en av de allra bästa var därför direkt nödvändigt för att man skulle sluta tvåa i serien och sen ta det där SM-guldet.
Foto: [Bildbyrån]
Backar
Luleå gick in i säsongen med exakt samma backsjua som man hade ifjol. Och förutom att några juniorer fick chansen vid skador och sjukdomar och var lite in och ut ur laget var det samma gäng som spelade för dem under hela säsongen också. Snacka om kontinuitet.
Det är inte helt lätt att värdera Luleås backsida den här säsongen. Den var å ena sidan rätt tunn eftersom Oskari Laaksonen missade halva säsongen och drygt halva slutspelet. Och jag tycker inte juniorerna man gav chansen riktigt höll måttet heller. Ludvig Jansson tog steg, men saknar fortfarande det där sista lilla för att bli en bra SHL-back. Laaksonen själv var sämre än ifjol. Pontus Själin var bra i slutspelet men glänste inte heller. Marcus Hardegård var Marcus Hardegård, men hans underliggande siffror ser halvdana ut (som de förvisso ofta gör för defensivt inriktade backar).
Lyckligtvis för Luleå har man tre backar som håller högsta SHL-klass - och som dessutom älskar att få mycket speltid:
- Erik Gustafsson spelade som vanligt mest i ligan, med ett snitt på 23:23.
- Jesper Sellgren spelade näst mest i ligan, med ett snitt på 23:08.
- Frédéric Allard spelade bara femte mest i Luleå under grundserien med ett snitt på strax under 20 minuter, men i slutspelet spelade han tredje mest (drygt 25 minuter).
Framför allt i slutspelet kunde man lasta på med all tänkbar speltid på dessa tre, och det blev egentligen hela nyckeln till framgång för Luleås del.
Jag minns ett en text som vår statistikexpert Viktor Jansson skrev under säsongen. Han lyfte där fram spelarna som förbättrat sig mest jämfört med förra säsongen - och lyfte där Frederic Allard som hade grymma underliggande siffror jämfört med då. Jag minns att jag hajade till. Dels för att jag själv tyckt att han ofta varit en säkerhetsrisk när jag sett Luleå spela. Dels för att narrativet på sociala medier var att kanadensaren snare borde få sparken, än en större roll. Att han vann den interna backpoängligan (Laaksonen hade förstås vunnit om han spelat hela säsongen) snackades det inte så mycket om.
Sen kom slutspelet, och Allard slog alla tiders backpoängrekord och var uppe och nosade på Bud Holloways poängrekord genom tiderna. Han blev utsedd till slutspelets mest värdefulla spelare (jag sitter i juryn och röstade dock på Ward som etta och Allard som tvåa). Och nu är han en kultspelare och evig hjälte. Och kanske kom utdelningen "retroaktivt" för det fina spel som han uppenbarligen hade spelat hela säsongen om vi tittar på de underliggande siffrorna.
Faktum är nämligen att Allard hade fjärde bäst gamescore av alla backar i SHL den här säsongen, om vi ser till dem som spelade i ligan hela säsongen. Charles-Édouard D'Astous, Victor Söderström och Joel Nyström var de enda som var bättre. Så det är uppenbart att Allard borde fått mer beröm redan under grundserien. Men då sågs han alltjämt som den där säkerhetsrisken som kostade mer än han smakade.
Sen ska det ju sägas att Luleå som sagt hade en klart sämre defensiv om vi ser till de underliggande siffrorna, jämfört med tidigare år. De förväntades släppa in fler mål än tidigare. Det beror såklart dels på att man hade ett mer framåtlutat lag och spel, men också på att backsidan trots allt var densamma som ifjol och att den inte var en av ligans bästa då heller. Trots den här oerhörda framgången den här säsongen kan jag därför ändå förstå att Thomas Fröberg kommer bygga om en del till nästa säsong.
Mer om det senare.
Foto: [Bildbyrån]
Forwards
Det var odramatiskt på målvakts- och backsidan, där Luleå inte gjorde några förändringar alls. Men på forwardssidan slängde man inför säsongen ut det som kunde slängas ut, och plockat in varenda potentiell spetsspelare som fanns på marknaden. Jack Connolly, Juhani Tyrväinen, Oscar Eklind, Nikola Pasic, Olli Nikupeteri, Niklas Olausson och Adam Brodecki tackade för sig. De ersattes av av Mathias Bromé, Eetu Koivistoinen, Markus Nurmi, Anton Levtchi, Albin Lundin och Brian O'Neill.
Och även om spelare som Connolly, Tyrväinen och Olausson (visst känns det lite sjukt att han spelade SHL-hockey förra säsongen?!) såklart var djupt omtyckta av publiken i Norrbotten tror jag ingen kände en saknad efter dem den här säsongen. Spelarna som kom in var helt enkelt klart bättre.
Det är här på forwardssidan de vann guldet. Luleå gjorde trots allt 27 (!) mål fler än ifjol. Ett halvt mål per match. Det säger egentligen allt.
Jag skrev i min införanalys inför säsongen att risken var stor att åtminstone någon av lagets importvärvningar skulle floppa. Men så blev det inte. Koivistoinen var inte speciellt bra, men han lyfte sig ändå i slutspelet och var en klart duglig tredjecenter. Bromé och Nurmi blev lyckade värvningar, och Levtchi och O'Neill får räknas som succéer. Framför allt O'Neill blev en allt större faktor ju längre säsongen gick, och när det gällde som mest spelade han sin bästa hockey. Levtchi var ju som allra bäst i höstas där han under en period var bäst i hela SHL, men föll bort en aning under slutspelet.
Räknar vi bort Linus Omark var det bara Pontus Andreasson och Brendan Shinnimin som hade gjort över 30 poäng bland Luleås forwards sedan säsongen 20/21. Den här säsongen slutade den trion på platserna fyra till sex i den interna poängligan. Luleås topp-tre var istället Mathias Bromé (39 poäng), Brian O'Neill (38) och Anton Levtchi (35). Tre nyförvärv som alltså gick in och helt enkelt var lagets tre ledande offensiva spelare. För att ytterligare understryka hur lyckad O'Neill var så gjorde han alltså 32 SHL-poäng i lika styrka. Bara fyra spelare i SHL gjorde fler. Och då ska vi alltså komma ihåg hur svårt Luleå haft att ens få någon spelare över 30 poäng totalt.
Det var ju precis det Luleå behövde få in den här säsongen. Sen växlade ju O'Neill upp ytterligare i slutspelet och han var finalseriens allra bästa spelare.
Det ska också sägas att Markus Nurmi nog hade kunnat nå 30 poäng om han spelat samtliga 52 omgångar, också.
Alla kunde ju se att det var spets Luleå behövde till den här säsongen. Det var egentligen allt det pratades om. Nu skulle inte allt behöva gå via Linus Omark och lagets viktiga backar. Men att ändå få den träffprocent som Thomas Fröberg/Ulf Engman fick är ändå imponerande. Det var trots allt bara Bromé som hade spelat i SHL sedan tidigare av de tänkta spetsvärvningarna. Och den andra SHL-värvningen man gjorde, Albin Lundin, blev ju faktiskt misslyckad. Och ändå står Luleå här med en forwardssida som vi nu i efterhand kan klassas som en av SHL:s bästa.
Nyckeln i båda SM-finallagen var att man alltid hade någon som klev fram. Både i grundserien och slutspelet. När någon stjärna eller kedja var ur form klev en annan fram. Och så vidare. Jag tycker att Isac Hedqvist är ett lysande exempel på det. När spelare som Nurmi, Bromé och Levtchi försvann i finalserien spelade istället han sitt livs hockey. När det behövdes viktiga mål i kvartsfinalserien, ja då klev den tidigare utlånade David Lilja plötsligt fram. Pontus Andreasson blev i kvartsfinalserien mot Växjö Pontus Andreasson i slutspelet 2022-bra. O'Neill var löjligt bra i SM-finalen.
Och så vidare.
Det, tillsammans med en smått bisarr effektivitet, var nycklarna för den här forwardssidan.
Foto: [Bildbyrån]
Lagledningen
"Jag tycker vi behöver förstärkning egentligen i alla lagdelar".
Orden är Erik Gustafssons. Lagkaptenen luftade sina åsikter offentligt efter en förlust i januari 2024. Då var kritiken som allra hårdast mot sportchefen "Skuggan" Nilsson. Man hade återigen gått in i säsongen med ett för trubbigt lag, och en ganska tunn trupp. Förhoppningen var att det skulle dyka upp en möjlig frälsare på marknaden under säsongen. Så blev det inte. Det som istället hände var att Mario Kempe försvann, utan att han egentligen ersattes. Kort sammanfattat har lagets forwardssida under ett par års tid varit uppbyggt av en storstjärna i form av Omark och bakom honom har det funnits i princip tre tredjekedjor.
"Skuggan" Nilsson har gjort extremt mycket bra saker för Luleå. Dels som spelare under många år, men även som en vass sportchef som trots allt byggt flera lag som hade kunnat vinna guld. 2020 var Luleå helt överlägset i grundserien, men fick inte spela slutspel på grund av pandemin. Och 2022 var man en enda seger ifrån ett efterlängtat och välförtjänt SM-guld. Men 2023 och 2024 slutade Luleå sjua respektive tia. "Skuggan" hade kört fast. Man var tvungna att hitta en ny sportchef. Och man valde då att gå på den sportchefen som kanske varit allra bäst i SHL på att värva in just den där spetsen: Thomas Fröberg.
Resultatet? Braksuccé. Kanske blev "Skuggans" grund och Fröbergs spetskompetens på något sätt den perfekta kombinationen för att ta Luleå till guld? Jag vill inte heller underskatta vice-sportchefen Ulf Engman som bidrog med kontinuiteten på ledarsidan.
Det fanns ju ändå en viss oro runt att Fröberg, likt hans gode vän "Nubben" bara kan leverera i småklubbar men inte kan överföra den kompetensen när han får mer pengar att röra sig med. Den oron kan vi lägga åt sidan nu. Han passade som sagt perfekt.
Det var ett helt annat Luleå som ställdes på benen i år, i alla fall. Och då tvingades också självaste "Bulan" Berglund anpassa sig. Luleå var inte det här laget som levde på en otrolig struktur i defensiven och sen var märkligt tafatta framåt. Ser vi till de senaste åren har Luleå och Växjö varit tämligen överlägsna om vi ser till de defensiva parametrarna med expected goals i fokus, men i år var det något annat. Luleå var förvisso bra i defensiven även i år, men ganska långt ifrån den nivå de hållit på senare år. Det beror såklart delvis på att man hade fler offensiva spelare som inte hade samma defensiva fokus, som jag varit inne på tidigare, men det är också tydligt att man justerat sin spelstil en aning också. Under finalserien intervjuades Ulf Engman i TV4 och han var ändå tydlig med att man verkligen hade gjort klart för "Bulan" att det skulle krävas en mer offensiv ishockey nu när han fått in mer skicklighet på forwardssidan.
Jag kan ju inte sitta här och gnälla när man ser resultatet, men faktum är att Luleå rent spelmässigt kanske inte var så bra som resultatet i slutändan blev. Matteus Ward vägde upp en hel del, och så hade man en sanslös effektivitet. Inte minst i slutspelet. I fem mot fem-spelet finns det faktiskt fortsatt lite att skruva på när det gäller det här "nya" Luleå även om det också var tydligt att Luleå gjorde ett medvetet val när man sökte mer kvalité än kvantitet när det gällde skott och målchanser. Det verkar ha varit ett mantra - och uppenbarligen ett framgångsrecept - i såväl grundserie som slutspel.
Om man ger det tid kan nog Fröbergs offensiv-vilja och "Bulans" tydliga spelidé bli en "perfect match", men nu under duons första säsong ihop fanns det ändå vissa barnsjukdomar kvar. Det är helt enkelt inte så troligt att de får samma utdelning en hel säsong till.
Men det skiter man nog fullständigt i nu.
Luleå är för bövelen svenska mästare. Och de är det efter att ha gjort otroliga 25 mål på sex matcher i SM-finalen. Då kan man inte säga annat än att det var ytterst välförtjänt - och att laget var fruktansvärt bra och välbyggt. Där ska såklart både Thomas Fröberg och namnen Berglund ha credd. Bulan visade att när han väl återigen fick ett lag som var bra nog att utmana i toppen - då klarade han av att leverera resultat. Och är det någon coach man verkligen unnar ett SM-guld är det ju "Bulan" som varit så nära med både Luleå och Brynäs tidigare.
Nu kom belöningen.
Foto: [Bildbyrån]
Blicka framåt
Luleå står på en otroligt bra och stabil grund även till nästa säsong. Båda målvakterna har kontrakt (Men får Ward chansen i NHL?), på backsidan är Gustafsson, Sellgren, Själin och ett par talangfulla juniorer i William Håkansson och Oliwer Sjöström kontrakterade. Framåt har man hela tolv (!) spelare på kontrakt. Då ska det dock sägas att Albin Lundin är en av de tolv och han blir knappast kvar.
De frågetecken som finns på forwardssidan är Linus Omark, David Lilja och Brendan Shinnimin. Och där kan vi nu slå fast att Omark lämnar klubben. Det är bara att tacka för showen. Han lämnar i precis rätt läge, både utifrån ett egoistiskt perspektiv och ur ett klubbperspektiv. Men jag gissar att de två övriga blir kvar. Och då har Luleå 13-14 forwards på kontrakt också. Om det till den här säsongen var stabilt på målvakts- och backsidan lär det till nästa säsong bli förändringar på backsidan men ganska lugnt på forwardssidan.
Det sägs att Filip Eriksson är klar, men han kan mycket väl bli det enda nyförvärvet på forwardssidan.
Foto: [Bildbyrån]
På backsidan lär det som sagt ske desto mer. Otto Leskinen ska vara klar, enligt Expressen. Dessutom är ju känslan runt om i hockey-Sverige att också Oscar Engsund kommer komma in. NSD har också skrivit om Kasper Kotkansalo, som kan ansluta från finska Kiekko-Espoo. Och nog kan vi rita in även Frederic Allard i laget? I så fall har Luleå nio backar på avtal. Och då kan vi räkna med att laget är stängt, även om det tidigare också skrivits om att Topi Niemelä ska in. Men honom finns det inte plats för. Det frågetecken som finns handlar förstås om Nils Lundkvist. Tänk om han beslutar sig för att vilka flytta hem. Då "måste" man ju lösa det.
Det kan som sagt bli en del tuffa tapp att hantera för Luleå, men generellt drabbas guldlag av betydligt hårdare smällar än så här. Luleå kan faktiskt komma att få ihop ett lag som är ännu bättre än det man hade den här säsongen. Backsidan kommer, vad det se ut, kunna bli starkare och forwardssidan blir ju åtminstone näst intill lika bra som den man hade i år. Och jag ser liksom ingen given svaghet i laget. Inte ens om Matteus Ward lämnar kommer det vara någon kris, eftersom man har Joel Lassinantti och sen med största sannolikhet kommer kunna hitta ett bra komplement till honom i exempelvis HockeyAllsvenskan.
Det stora frågetecknet fanns istället på ledarsidan, eftersom Timrå ville ha Henrik Stridh. Men där är Tommy Samuelsson på plats nu. Stridh blir kvar i Luleå Hockey ett år till.
Luleå lyckades bygga det lag de behövde bygga för att vinna guld. Man kommer kunna göra det även nästa säsong.
Det är bara att lyfta på hatten och gratulera.
