Luleå: Stor analys - betyg på alla spelare

Publicerad 05 september 2025 13:00 | Senast redigerad 06 november 2025 14:32

Måns Karlsson

Följ HockeySverige på

Google news

Måns Karlssons SHL-analyser är tillbaka. Precis som vanligt har han betygsatt samtliga spelare i SHL – och har helt och hållet baserat sina tabelltips för säsongen 2025/2026 på det. Idag: Luleå.

Spelarbetyg på hela truppen - tre får högsta betyg.
Siffrorna som visar Wards dunder-genombrott.
Mardrömssiffror - ska vi vara oroliga för Engsund?
Får talangerna chansen?
Hur bra är Allard - egentligen?
Succévärvningarna - ännu bättre i år?
Det var de tre nycklarna till guldet.
Bulans sista dans.
Så kan de ställa upp - kedjor och backpar.
Tabelltipset.

Luleå inleder säsongen med en match mot Malmö, lördagen den 13:e september. Här hittar du hela Luleås spelschema.

SÄSONGENS SPELARTRUPP - SPELARE FÖR SPELARE

Betygsskala 1-5 röda Hockeysverigesymboler:

= Oprövad/På gränsen till SHL-klass

= Okej SHL-spelare

= Bra SHL-spelare

= Riktigt bra SHL-spelare

= En spelare på hög Europanivå.{{ PAYWALL LIMIT }}

Målvakter

Joel Lassinantti

Matteus Ward

Snittbetyg: 4,0

Kommentar: "Kanske, kanske blir det här till sist säsongen som Joel Lassinantti tappar förstaspaden i laget, efter ett decennium som etta".

Så skrev jag i min analys inför förra säsongen - och det var onekligen så det blev. Ward spelade mer än Lassinantti redan förrförra säsongen, men då berodde det på att Lassinantti slet med hälsan. Förra säsongen tog Ward över med besked. . Han spelade drygt 1900 minuter i serien kontra Lassinanttis drygt 1200. De 21 segrar Ward tog i serien var också flest av alla målvakter i SHL. Och sen stod ju Ward nästan rubbet även i slutspelet, där han var den bästa spelaren av alla. Och förstås den klart mest vinstrike målvakten även där.

Det har varit häftigt att följa Wards resa under de här tre åren i Luleå. Han värvades som en tydlig backup och gjorde inte direkt succé till en början, men får nu anses vara en av SHL:s allra bästa målvakter. Det där slutspelet han gjorde i våras kom inte från ingenstans, utan det hade på något sätt byggts upp under en längre tid. Redan under grundserien förra säsongen var han en av de bästa målvakterna, och sen höjde han sig ytterligare en nivå när det gällde som mest. Det var bara Tim Juel och Ludvig Persson som var bättre i SHL om vi ser till räddningsprocent kontra förväntad räddningsprocent (i grundserien). Och Wards storspel gjorde att Luleå överlag hade näst bäst målvaktsspel i ligan, om vi ser till räddade mål kontra förväntat insläppta mål.

Vid underläge 2-1 i matcher i semifinalen, under pågående förlängning, klev Ward in och tog över showen i det här slutspelet. Därifrån och framåt var det inget snack om att han var det här slutspelets solklara MVP. Skillnaden mellan honom och de målvakter han mötte i SM-finalen var enorm. Utan honom hade Luleå inte vunnit guld. Eller kommit tvåa i grundserien, för den delen.

För faktum är att försvarsspelet var något sämre än det varit tidigare under "Bulans" ledning. Sannolikt beroende på att han hade en något mer framåtlutad trupp och kunde spela ett mer offensivt spel.

Joel Lassinantti får en trea i betyg - men det är långt ifrån så att han är slut som artist. Han kommer absolut inte hamna i en brant utförsbacke och bli ett sänke för Luleå. Absolut inte. Han är fortsatt en bra SHL-målvakt som man kan lita på. Men han är inte längre en av de bästa, som han varit tidigare. Ser vi till de underliggande siffrorna var han den gångna säsongen "medel" i ligan. Och det är ju ingen skam i det. Han hade sannolikt också varit en högst gångbar förstemålvakt. Men nu är det inget snack om saken: Det är Ward som går in som en given etta.

Matteus Ward och Joel Lassinantti. Foto: Bildbyrån.

Backar

Edvin Hammarlund

Kasper Kotkansalo

Otto Leskinen

Jesper Sellgren

Pontus Själin

Snittbetyg: 3,22

Kommentar: På målvaktssidan är det oförändrat i Luleå, men på backsidan har det faktiskt hänt en hel del. Ludvig Jansson, Oskari Laaksonen och Marcus Hardegård har försvunnit. Istället har Oscar Engsund, Edvin Hammarlund, Kasper Kotkansalo och Otto Leskinen värvats in. Dessutom har William Håkansson tagit plats i A-truppen. Det är anmärkningsvärt stora förändringar, sett till att Luleå hade exakt samma backsida säsongerna 23/24 och 24/25.

Det finns mycket att gilla med den här backsidan. Där finns dels en spets i form av en av SHL:s bästa backar Jesper Sellgren, men också en enorm högstanivå hos exempelvis Frederic Allard. Erik Gustafsson är...Erik Gustafsson och det är inte illa, det. De nya finska backarna Kotkansalo och Leskinen ska bli spännande att följa. Leskinen snackades det väldigt positivt om när han sajnade med Frölunda häromåret, men det blev som bekant inget spel i Sverige då eftersom han istället fick NHL-kontrakt. Han har de två senaste åren varit en av finska ligans bästa backar och borde hålla även i SHL. Problemet gällande honom är att han fått hela försäsongen förstörd av en skada och att det kommer dröja en ganska bra stund in på säsongen innan han kan spela igen. Luleå har breddat backsidan lite extra i år, sannolikt beroende på skadan och att man dessutom ska spela CHL, men det är ju knappast så att Edvin Hammarlund eller William Håkansson kan gå in och spela på Leskinens förväntade nivå. Håkansson är dock en spelare jag är väldigt spänd på att följa den här säsongen, av uppenbara skäl. Han är en väldigt spännande och stor talang.

I den backsida jag satt ihop, som finns längst ner i analystexten, har jag Pontus Själin som sjua, Håkansson som åtta och Hammarlund som nia inför säsongen. Det bevisar bara ytterligare att bredden är bra. Det jag oroar mig för är om den trion är tillräckligt bra i det här läget?

Nåja. Luleå har en bra backsida. Sellgren-Allard är ett givet backpar, jag skulle spela Gustafsson-Kotkansalo ihop som ett andra backpar och sen har man Engsund i ett backpar med...någon av de övriga. Engsund är lite "elefanten i rummet" här. Vi måste faktiskt prata om de två mycket tunga år han kommer ifrån. Han är inte alls samma back som han var när han senast spelade för Luleå. Enligt hockeysiffror.se hade han sämst game score-siffror av alla i hela SHL förra säsongen. Luleå håller förstås tummarna för att det inte är den Oscar Engsund som återvänder, utan den Engsund som spelade för Luleå säsongen 22/23 då han var en av SHL:s allra bästa backar. Jag kompromissar och ger honom en trea i betyg, för ingen back kan visa upp så svaga siffror som han gjorde ifjol om man spelar i ett "Bulan"-lett lag. Men jag har samtidigt svårt att se att Engsund kan bli en spelare som får en femma i betyg igen.

Frédéric Allard är en annan back som måste nämnas lite extra. Det kan tyckas hårt att inte ge honom en femma i betyg, men då hoppas jag ni minns hur mycket kritik han fått under sina två grundserier i Luleå. Ett osannolikt slutspel gör inte att man plötsligt anses vara en toppback i serien. Det behöver han fortfarande bevisa att han är. Men när man såg honom i slutspelet var det svårt att förstå att det var samma back som åkte runt och kastade bort puckar och gick bort sig gång på gång i grundserien. Inte minst hans första år. Förra säsongen tycker jag faktiskt han fick lite oförtjänt mycket kritik i grundserien. Han var bättre än han fick credd för. Men jag har svårt att se att han de facto är en så bra back som han var i slutspelet, med poängrekord för backar, assistrekord för alla, ett osannolikt hattrick i en av finalmatcherna - och såklart en MVP-utnämning. Samtidigt är det ju så här: Alla som spelar med Jesper Sellgren blir bra. Allard hade faktiskt fjärde högst game score av alla backar i SHL förra säsongen.Så jag tror inte vi behöver vara oroliga över att kanadensaren faller igenom helt och hållet heller.

Ska vi jämföra årets backsida med förra säsongs tycker jag nog denna har ett högre tak, då både Leskinen och Kotkansalo kan bli bättre än Laaksonen var. Men varje gång det sker så här stora förändringar i en lagdel, oavsett om de är frivilliga eller ofrivilliga, finns det anledningar till att hålla en sunt skeptisk inställning. Det kan nog dröja innan vi får ett besked på hur bra den här backsidan faktiskt är.

Jesper Sellgren och Frédéric Allard. Foto: Bildbyrån.

Forwards

Einar Emanuelsson

Eetu Koivistoinen

Heikki Liedes

Brian O’Neill

Snittbetyg: 3,08

Kommentar: Om det hänt mycket på backsidan är det mer lite mer kontinuitet här. Fyra spelare har visserligen försvunnit från årets lag: Linus Omark, Albin Lundin, David Lilja och Jonas Berglund. Omark och Berglund är tunga tapp. Luleå har istället värvat Heikki Liedes och Filip Eriksson samt gett Jakob Ihs-Wozniak en plats i lagbygget. Med dessa förändringar får forwardssidan en lite annan profil, och känslan här och nu är att den är lite tunn och att man skulle må bra va att få in ytterligare en spelare. Om inte annat för att ersätta Berglund, som ju kan ha spelat sin sista match och som jag inte betygsatt av just den anledningen.

En spelare jag däremot har betygsatt är Brendan Shinnimin. Han är officiellt inte kontrakterad till kommande säsong men alla indikationer man fått pekar mot att Shinnimin kommer spela för Luleå Hockey vad det lider. Därför skulle det kännas oseriöst att bortse från honom i betygssättandet - även om han inte är officiell ännu.

Utöver lyftet för Matteus Ward och Frédéric Allard var det den i stor utsträckning ombyggda forwardssidan som ledde Luleå till SM-guldet för fyra månader sedan. Efter flera år där man varit ett av SHL:s trubbigaste lag lossnade det rejält förra året, mycket tack vare nyförvärven. Räknar vi bort Linus Omark var det bara Pontus Andreasson och Brendan Shinnimin som hade gjort över 30 poäng bland Luleås forwards sedan säsongen 20/21. Förra säsongen slutade den trion på platserna fyra till sex i den interna poängligan. Luleås topp-tre var istället Mathias Bromé (39 poäng), Brian O'Neill (38) och Anton Levtchi (35). Tre nyförvärv som alltså gick in och helt enkelt var lagets tre ledande offensiva spelare. För att ytterligare understryka hur lyckad O'Neill var så gjorde han 32 SHL-poäng i lika styrka - bara fyra spelare i SHL gjorde fler. Och då ska vi alltså komma ihåg hur svårt Luleå haft att ens få någon spelare över 30 poäng - totalt. Även Markus Nurmi hade haft en möjlighet att nå 30 poäng om han spelat samtliga 52 omgångar.

Jackpot, kort och gott.

Sen ska det väl sägas att Nurmi, Bromé och Levtchi försvann lite mer ju längre slutspelet led. Men överlag var det tre lyckade nyförvärv. Även om de var en bit ifrån O'Neill, som var ett av hela SHL:s mest lyckade nyförvärv. Jag tycker han var lite "halvdan" till en början men blev successivt bättre och bättre och spelade sen sin bästa hockey för säsongen i finalserien. Kedjan med honom, Hedqvist och Shinnimin kändes under stundom ostoppbar.

Jag räknar med att den trion återförenas den här säsongen. Jag har sen Levtchi och Andreasson i en andrakedja där jag hoppas Filip Eriksson får chansen. I den omgivningen tror jag verkligen hans smartness får komma fram på ett bra sätt, och då tror jag han kan slå igenom i SHL. I tredjekedjan har jag Nurmi och Bromé som får "dras med" Eetu Koivistoinen som jag inte var speciellt imponerad av ifjol, även det ska sägas att också han var som bäst i slutspelet. Då har man en fjärdekedja med Emanuelsson, Liedes och Granberg - och det känns spontant som en stark fjärdekedja. Liedes kanske rent av är för bra för en sådan roll. Men jag tror att det för honom, likt fallet var för Koivistoinen, kan ta ett tag innan han hittar rätt i SHL.

Nu har jag inte ens nämnt Jakob Ihs-Wozniak som ju är en av Sveriges mest spännande spelare i den urstarka 2007-kullen. Han får starta som extraforward men jag hoppas de matchar in honom på allvar i SHL den här säsongen.

Överlag är det här en bra forwardssida. De som försvunnit kommer saknas, och jag tror det mycket väl kan vara så att vi i december sitter och säger att forwardssidan är sämre än ifjol - men att vi i mars konstaterar motsatsen. För då tror jag att Filip Eriksson varvat upp, att Ihs-Wozniak slagit igenom och att man hittat en kemi i kedjorna likt den man hittade förra våren.

En given förstakedja när Shinnimin återvänder. Foto: Bildbyrån.

Totalt snittbetyg: 10,30 (Andra plats)

Fem snabba om Luleå

Tummen upp: Vi kan lägga ner snacket

Det har varit damerna som stått för vinnarmentaliteten i Luleå. Herrlaget hade inför förra säsongen ofta varit topptippade, ofta slutat i toppen, alltid tagit sig till slutspel - men aldrig gått hela vägen. Eller okej - en gång hade man gått hela vägen. Sedan dess har det tjatats om det där enda guldet. Det som togs 1996. Sedan dess hade Luleåsupportrarna fått genomlida tre finalförluster, sex (!) semifinaluttåg och 14 (!) kvartsfinaluttåg. De tvingades också hantera ett inställt SM-slutspel 2020, där Luleå hade gått in som solklar guldfavorit. Jag tror vi kan slå fast att de hade vunnit guldet då. Det kändes som att det vilade en förbannelse över Luleå Hockey. Och över "Bulan" som tränare. Han hade varit med och förlorat tre SM-finaler från bänken, varav två i en match sju.

Men nu kan vi lägga ner snacket. Det lag som den sedermera sparkade general managern "Skuggan" Nilsson byggde förra säsongen, tillsammans med hans högra hand Ulf Engman och den nye general managern Thomas Fröberg, blev laget som "Bulan" till sist kunde lotsa fram till SM-guld.

Kanske blev "Skuggans" grund och Fröbergs spetskompetens på något sätt den perfekta kombinationen för att ta Luleå till guld? Guldet kom ju efter två år där Luleå slutat sjua och tia och där de flesta var rörande överens om att "Skuggan" kört fast. Till förra säsongen lokaliserade man vad som behövdes, i första hand mer skicklighet och spets, och då visade det sig att det inte alls fanns någon förbannelse över Luleå. De vek inte alls ned sig när det behövdes som mest. Istället gjorde de 25 mål på sex finalmatcher och vann guld.

Och nu kan vi lägga ner snacket om att Luleå aldrig vinner.

Luleå är regerande svenska mästare. Foto: Bildbyrån.

Tummen ner: Linus Omark

Jag har bara nämnt Linus Omark lite i förbifarten tidigare, och det beror på att jag tänkte lägga mer fokus på honom här.

För det är klart att Luleå går in i en ny era nu. En era utan Linus Omark. Ja, jag vet att de haft ett litet "on and off"-förhållande genom åren, där Omark klivit in och spelat i Luleå när det passat och sen varit iväg på andra äventyr. Men det var skillnad den här gången. Den här gången fanns det bara guld i hans tanke. Och även om han kanske inte var lika dominant på isen och även om Luleå kanske inte var lika beroende av honom så går det inte att komma runt att han kommer saknas. Som spelare, ja, men också som symbol för hela klubben.

Jag tror han kommer saknas. Det är inte bara av godo att ha fixstjärnor som Omark i ett lag, men i det här fallet tror jag det var det. Någon behöver kliva fram och ersätta honom och jag ser inte riktigt vem det skulle vara, om jag ska vara ärlig.

Linus Omark. Foto: Bildbyrån.

Poängkung: Anton Levtchi

Lite i skymundan vann Mathias Bromé den interna poängligan förra säsongen, på 39 poäng, och Bromé kommer såklart finnas med i toppen även i vinter. Men jag håller ändå Levtchi som ganska klar favorit att plocka hem titeln. Han var nämligen den i Luleå som hade klart bäst poängsnitt med sina 35 poäng på 39 matcher.

Den finske stjärnvärvningen var inte den mest "stabila" poänggöraren utan han var snarare en spelare som var riktigt het när han väl var het, men rätt kall när han väl var kall. Han hade exempelvis en 19-matchersperiod där han gjorde 22 poäng, men följde upp det med att gå poänglös från fyra av fem matcher. Och innan den där 19-matchersperioden gjorde han bara poäng i tre av åtta matcher.

Men jag blir förvånad om Levtchi inte gör åtminstone 40 poäng den här säsongen.

Anton Levtchi, Luleå. — Anton Levtchi
**Foto:** [Bildbyrån]

Anton Levtchi. Foto: Bildbyrån.

Ledarna: Thomas Fröberg och "Bulan"

Visst fanns det väl en liten oro för att Fröberg skulle hamna i "Nubben"-facket. Att han bara skulle leverera i mindre klubbar. Istället blev det SM-guld direkt. Nu ska det sägas att hans föregångare "Skuggan" byggde stora delar av guldlaget, men Fröberg satte den där sista lilla touchen på bygget.

Som jag varit inne på flera gånger i texten satsade Luleå stenhårt på att värva spets till förra säsongen. Det gjorde att de behövde lägga om sin spelplan litegrann. Ser vi till de senaste åren har Luleå och Växjö varit tämligen överlägsna om vi ser till de defensiva parametrarna med expected goals i fokus, men förra säsongen var det något annat. Luleå var förvisso bra i defensiven även i år, men ganska långt ifrån den nivå de hållit på senare år. Man var istället klart bättre offensivt och det gav resultat.

Jag kan ju inte sitta här och gnälla när man ser resultatet, men faktum är att Luleå rent spelmässigt kanske inte var så bra som resultatet i slutändan blev. Matteus Ward vägde upp en hel del, och så hade man en sanslös effektivitet. Inte minst i slutspelet. I fem mot fem-spelet finns det faktiskt fortsatt lite att skruva på när det gäller det här "nya" Luleå även om det också var tydligt att Luleå gjorde ett medvetet val när man sökte mer kvalité än kvantitet när det gällde skott och målchanser. Det verkar ha varit ett mantra - och uppenbarligen ett framgångsrecept - i såväl grundserie som slutspel. Med ytterligare en försäsong i ryggen räknar jag med att Luleå kommer vara ännu bättre, rent spelmässigt alltså, den här säsongen.

Nu går "Bulan" in i sin sista dans och jag tror därför förra säsongens guld kommer att betyda extra mycket. Bulan kan gå in i säsongen och vara relativt avslappnad. Nu har han det där guldet. Tar han ett till vore det förstås super - jag tror inte han skulle klaga - men han vet att han i alla fall har lyckats vinna med Luleå. Det tog sin tid, men han lyckades. Jag gillar också att de gick ut med beskedet redan inför säsongen, för att undvika snack och spekulationer. Nu blir det helt odramatiskt. Och jag tror, om något, att spelarna kommer spela ännu mer för sin tränare för att få ett snyggt avslut för honom.

Det förtjänar han efter att ha varit en del av Luleå Hockey under 33 av 41 säsonger i högstaligan.

Och chanserna är goda. Luleå slutar tvåa i mitt tips och jag skulle bli förvånad om det här laget i alla fall inte slutar topp-fyra och går till semifinal. De har ändå fått behålla en så pass stor del av vårens guldlag att man kan ha de förväntningarna på "Bulan Boys".