- Felbesluten som ligger bakom fiaskot.
- Så gick Leksand från utmanare till SHL-jumbo.
- Där var man sämst i serien - låg bakom uttåget.
- Därför ska Johan Hedberg hyllas - siffrorna visar starka spelet.
- Hur var Leksands självbild?
- Han borde bli ny sportchef.
- Han borde träna laget i HockeyAllsvenskan.
- Spelarna de kan få behålla.
Det blev sju säsonger i SHL för Leksand den här svängen. Efter många år som jojo-lag lyckades de verkligen etablera sig den här gången, men efter några år där det successivt gått sämre och sämre orkade masarna till sist inte hålla sig kvar i finrummet. Det så bottentippade laget huserade i tabellens nedre skikt hela säsongen, slutade sist, och föll sedan med fyra raka matcher i kvalet mot nästjumbon HV71.
Men varför gick det som det gjorde den här säsongen - och hur ser egentligen framtiden ut för Leksand? Det ska jag försöka ta reda på med hjälp av fem rubriker.{{ PAYWALL LIMIT }}
Flera år av felbeslut
Det var inte enbart det som hände den här säsongen som ledde till att Leksand till sist åkte ur. Precis som fallet ofta är när lag åker ur ligan sker det efter flera år där många felbeslut har fattats. Ofta kanske genom en dålig tränartillsättning, flera tränarsparkningar eller byten på sportchefs-/klubbdirektörsposition eller liknande. Leksand kommer ju från ett par års röra på styrelsepositionen, vi minns ju kaossommaren häromåret med ajounerade årsmöten och en allmänt aggressiv stämning.
Men Leksands fall går det framför allt att härröra till två andra aspekter:
- Det ekonomiska.
- En satsning på en kärna som blivit för dålig.
Och dessa faktorer hör ju också ihop i viss mån.
I somras meddelade Leksand att de gick back 18,5 miljoner kronor. En stor bov i det här dramat var de så kallade sign off-bonusarna som skulle betalas ut till flera spelare, däribland Justin Kloos som ju ironiskt nog var med och spelade ur Leksand nu i kvalet. Men då i HV71:s tröja. Klubben inledde ett sparprogram på 20 miljoner, vilket ju förstås ledde till att spelarbudgeten krympte och att Leksand kort och gott ställde upp med ett lag som helst enkelt var SHL:s sämsta på pappret.
Något som också var problematiskt för Leksand var att de helt enkelt satsade för mycket på spelare som tillhörde SHL:s absoluta topp för några år sedan. Känslan har varit att Leksand varit fast i typ 2020 och räknat med att de som var absoluta toppspelare i SHL då även ska vara det nu. Och det är otroligt farligt att romantisera det förflutna när man ska bygga ett SHL-lag.
Det är lätt att vara efterklok och jag klandrar egentligen inte Thomas Johansson för de satsningar han gjort, för om han inte hade valt att plocka tillbaka Marek Hrivik, Max Veronneau, Peter Cehlárik och skrivit ett långt och dyrt kontrakt med Matt Caito - ja, då hade han också fått kritik. Men med facit i hand har den satsningen helt enkelt kommit att kosta för mycket för Leksand. Och det ingår väl också i en sportchefs jobb att skriva bra kontrakt som är hållbara även på sikt - och det var inte fallet med dessa spelare.
Hrívik köptes ut inför den här säsongen. Även lagkaptenen Patrik Zackrisson fick se sig om efter ett nytt lag. Dessutom försvann ju Lucas Elvenes till Växjö, och Justin Kloos valde som sagt HV71. Men Veronneau, Cehlárik och Caito var kvar - och var kort och gott riktigt dåliga. Långt ifrån den nivå de höll när de där fyra utgjorde en av de vassaste spetsarna i hela ligan. Nu utgjorde de ligans kanske sämsta spets. I den mån de ens kan räknas som spets längre. Jag återkommer till det senare i texten.
Och nu står ju Leksand återigen vid ett läge där deras stjärnor ska få sign off-bonusar vilket kommer belasta den redan ansträngda ekonomin ytterligare.
Foto: [Bildbyrån]
En katastrofalt dålig spets
Som jag var inne på i segmentet ovan hade Leksand ligans sämsta spets. Lukas Vejdemo gjorde en otroligt bra vår och landade på starka 18 (!) mål. Tvåa i skytteligan var Oskar Lang och Tinus Luc Koblar på åtta. Luc Koblar var ju knappast ens tänkt att vara ordinarie, men slutade alltså tvåa i den interna skytteligan. Michael Lindqvist, som missade över 20 matcher, slutade tvåa i den interna poängligan.
Det säger egentligen allt.
Leksand hade dessutom inte en enda spelare som gjorde 30 poäng. Det var man ensamma om i serien. Det ska dock sägas att Lindqvist med lätthet hade nått dit om han hade spelat hela säsongen. Leksand hade heller inte någon back som gjorde 20 poäng. Och alltså bara en spelare som gjorde tvåsiffrigt i antal mål. Svagt - men också väldigt väntat.
Leksand gjorde färst mål i SHL: 112. De hade näst sämst skotteffektivitet: 9,4. De hade - som vanligt - också ett uselt powerplay. Där landade deras procent på 15,33. Det var en stor anledning till varför man hamnade i kval.
I alla offensiva aspekter, där det handlade om att få någon form av slutprocent, var Leksand sämst eller bland de allra sämsta i ligan. Och det berodde kort och gott på att det inte fanns spelare som hade kompetensen att göra mål och poäng. Ibland behöver sanningen inte vara svårare att få fram än så.
Foto: [Bildbyrån]
Ett bra grundspel - credd till Hedberg
Johan Hedberg kom in som ny huvudtränare och det kändes på förhand som den absolut bästa rekryteringen Leksand hade kunnat göra. Och nu - trots att man ramlade ur SHL - kommer jag inte kunna göra annat än säga att det faktiskt var så. Johan Hedberg bär ytterst, ytterst liten skuld för att det blev som det blev. Och även om det funnits ett visst tryck internt att byta ut Hedberg mot Jörgen Bemström gillar jag att man stod fast vid Hedberg som head coach säsongen igenom.
Och jag hoppas verkligen han blir kvar nästa säsong också. Här är det läge för Leksand att faktiskt behålla den tränare som coachade ut dem. Här är det läge att titta bortom resultaten, och analysera det som Johan Hedberg faktiskt gjorde med det här ytterst begränsade spelarmaterialet.
Ser vi till de underliggande siffrorna gjorde Leksand faktiskt det - utifrån förutsättningarna - riktigt bra. Bättre än man hade kunnat ana med den här spelartruppen. Vi behöver inte gå längre än till den lättförståeliga expected goals-tabellen för att upptäcka att Leksand spelmässigt gjort det bra. Där var man åttonde bäst, på knappt 49 procent. Före exempelvis Växjö, som slutade trea i tabellen. Och långt, långt före HV71 som rent spelmässigt var ett gjutet bottenlag med sina 42,5 procent.
Och där tycker det det framgår ganska tydligt att Leksand helt enkelt inte hade en spelartrupp som var kompetent nog för att utnyttja det stundtals fina spel man hade. De var någon sorts motsats till det Oskarshamnslag vi såg för några år sedan, som enligt de underliggande siffrorna var katastrofalt dåliga. De hade dock så mycket skill i sitt lag att det i princip räckte för deras toppspelare att titta på motståndarmålet för att pucken skulle in. Leksand försökte och försökte och försökte men fick inte in pucken. Det såg vi ju inte minst här i kvalet, där de behövde jobba så fruktansvärt hårt för varenda mål. Rent spelmässigt var det ju inte en 4-0-serie för HV71, om man säger så, men Leksand fick inte in pucken. Den dansade på mållinjen och det var returer och gruff och allt - men pucken letade sig inte in bakom Felix Sandström.
Jag tycker därför att Johan Hedberg ska ha beröm för hur han tog sig an det här utdömda laget. Ja, man slutade sist. Ja, man låg på kvalplats nästan hela säsongen. Ja, man förlorade kvalet med 4-0 i matcher. Men inför säsongen var det just det man hade förväntat sig. Utan att på något sätt påstå att Hedberg är felfri tycker jag också det är svårt att kritisera honom allt för mycket. Och utan att kritisera Marcus Gidlöf allt för mycket är jag också tämligen säker på att Leksand hade tagit de poäng som krävdes om de hade fått in Filip Larsson från start. Eller åtminstone i typ november.
Större än så var inte hoppet till lagen ovanför strecket.
Foto: [Bildbyrån]
Hur var självbilden?
Under SHL:s upptaktsträff presenterades siffror som visade att 38 procent av de på på plats, det vill säga klubbrepresentanter och medieprofiler, trodde att Leksand åker ur SHL. Med det var man det lag som fick klart flest tips på sig. Och general manager Thomas Johansson slog bakut.
I en intervju med Expressen konstaterade han att det var "svårt att ta tipsen på allvar" eftersom att "de som tippat inte ser oss varje dag". "De går in på Eliteprospects och ser vilka spelare vi värvat, bara".
– En analys baserad på två timmars research på Eliteprospects… det är svårt att ta seriöst, sade han bland annat.
Samtidigt som han kritiserade medias tips för att de inte gjorde tillräcklig research och följde laget varje dag så stängde man också ute media på ett sätt som ingen annan klubb gjorde. Men jaja - det är en annan fråga...
Hur som helst är det klart att "Tjomme" utåt sätt ska visa att han tror på sitt lag. Samtidigt finns det olika sätt att göra det på. Att bara gå ut och säga att "Vi ska visa de som tippat fel. Vi vet vilken kompetens och vilken tro som finns i den här gruppen", är en sak. Att påstå att man i princip inte kan hockey för att man tippar dem sist - när man klart och tydligt ser att de satt ihop den sämsta spelartruppen på pappret - det är något annat. Det är rent onödigt.
Jag hoppas verkligen att det bara var en bild Thomas Johansson ville förmedla utåt, och att de hade en annan känsla inåt. Internt hoppas jag de förstod vilken tuff säsong det här skulle bli, och att det hade varit riktigt starkt om de klarat sig kvar utan kval. Men om så inte var fallet vore det inte direkt första gången i klubbens historia som Leksands IF inte har en självbild som rimmar med verkligheten.
Thomas Johansson blev till sist den som fick bära hundhuvudet för misslyckandet. Han fick sparken. Ett besked som kom relativt kort efter att han - efter långa förhandlingar - skrev på ett nytt kontrakt till 2028. Det är klart det finns anledningar att ifrågasätta flera av "Tjommes" beslut och att han säkert har ett visst ansvar i klubbens ekonomiska ras. Samtidigt byggde ju han ungefär en så bra trupp som det gick att bygga under nuvarande ekonomiska ramar. Därför blir det alltid lite patetisk när en klubb sparkar en person ganska kort efter att de visat tilltro till personen i fråga och gett honom ett nytt kontrakt - bara för att man sladdar i tabellen.
Ja, det är en resultatbaserad bransch och det var på ett sätt ganska naturligt att "Tjomme" fick lämna (jag har ju varit inne på flera av hans tunga felbelsut) men det är trots allt 2026 nu. Det finns så många fler aspekter att ta hänsyn till och så mycket mer data att samla ihop innan man tar den typen av beslut. Men visst - det var väl rimligare att Thomas Johansson fick gå än att Johan Hedberg fick det. Samtidigt är det konstigt att man fattar ett sånt beslut just vid transfer deadline, precis efter att Johansson värvat in Filip Larsson på ett svindyrt långtidskontrakt, och utan att ha en permanent ersättare klar. Lite som Färjestad gjorde med Jörgen Jönsson. De sparkade honom med vetskapen om att man hade Cam Abbott på gaffeln. Leksand? De valde att sparka Johansson och befordra Jesper Ollas till tf. sportchef. Men vi vet fortfarande inte vem som ska leda Leksand långsiktigt. Dessutom ska vi komma ihåg Thomas Johanssons långsiktiga gärning, som trots allt gjorde Leksand till ett stabilt slutspelslag som vid ett tillfälle slutade så bra som trea i SHL. Dessutom etablerade han klubben i högstaligan efter många års osäkerhet.
Det ger en känsla av att klubben är ganska oseriöst skött.
Och för mig kokas mycket av det ner till att de kanske hade en bristande självbild trots allt.
Foto: [Bildbyrån]
Så ser framtiden ut
Ja, hur ser framtiden ut för Leksands IF? Det är tiotusenkronorsfrågan. Och ingen, knappast ens de själva, vet riktigt hur man kommer se ut nästa säsong. Även om klubbens ordförande Andreas Gärdsback ju sade i TV4 efter uttåget att man inte var oroliga för ekonomin och att man skulle kunna ställa ett bra allsvenskt lag på benen nästa säsong. Vi får väl hoppas, för Leksands skull, att så också blir fallet.
Nu bryts ju de SHL-kontrakt som klubben hade skrivit, så sportchefen (om det nu blir Jesper Ollas eller någon annan) kommer få börja på ett helt blankt papper. Jag tycker absolut man kan ge Ollas chansen i en sportslig roll, men jag undrar om man inte ska gå med Niklas Persson som sportchef. Han byggde trots allt det AIK-lag som gick till final förra säsongen och har rutin av att jobba i röriga klubbar. Jag tycker det är läge att ta bort honom från båset och göra honom till sportchef, och istället helt enkelt låta Mattias Ritola ta över hans tidigare arbetsområden istället. Och om jag inte varit tydlig nog tidigare är det för mig uppenbart att Johan Hedberg ska träna Leksand. Punkt.
Vilka spelare från årets trupp är rimliga att behålla?
Robin Christoffersson borde vara gjuten som en av två målvakter. På backsidan bör ungtupparna Rocky Langvardt, Victor Johansson och kanske också Vilgot Lidén ligga bra till för att få platser i nästa säsongs trupp. Om Fred Nilsson vill stanna borde han också vara given. Olle Strandell är ju en Leksandskille, men samtidigt lär en 25-åring som ändå var så bra som han var den här säsongen vara attraktiv för betydligt större klubbar.
På forwardssidan borde de flesta av lagets unga spelare och breddforwards vara högaktuella för en fortsättning. Här räknar jag in Marcus Karlberg, Dennis Altörn, Arvid Eljas, Zaki Crookes och förstås Jon Knuts även om han hintade om att karriären kanske är över. Bland de mer framträdande spelarna hoppas jag Kalle Östman stannar. Det vore också mäktigt om Oskar Lang valde att stanna kvar en säsong till, även om jag förstår att det här också är en naturlig chans för honom att testa på något nytt.
Foto: [Bildbyrån]
Men Leksand kommer inte ha en lika stark stomme som följer med dem ner, som många andra degraderade lag har haft. Detta eftersom att många av de äldre och etablerade spelarna är importer. Så var ju inte fallet i exempelvis HV71 och Brynäs som kunde bygga runt flera etablerade svenska spelare och sen lasta på med de här klassiska allsvenska spetsarna som Chad Billins, Tyler Vesel och Tyler Kelleher.
Jag förutsätter förresten att Jesper Ollas redan nu slagit en pling till Tyler Kellehers agent.
Det Leksands IF däremot har är en stark juniorverksamhet som man verkligen ska ta chansen att utnyttja. Det är ett måste nu, både av ekonomiska och sportsliga skäl.
Man har ju också en hel del spelare runt om i hockeyvärlden som har fått delar av sin hockeyfostran i Leksand, och det kommer vara en nyckel att få tillbaka några av dem också. Spelare som kanske kan spela för en ekonomisk rabatt. För pengarna, de kommer behöva läggas på importer som är poängspelare. De svenska spelarna de kan behålla har helt enkelt inte den profilen.
Men nog borde Leksand ändå vara en attraktiv klubb att spela för, även i HockeyAllsvenskan? Är det något man vet med Leksand är det att deras sejour där kommer bli spektakulär på ett eller annat sätt.
En annan nyckel för klubben blir att få tillbaka publiken. Det har inte varit någon katastrof den här säsongen, men det är tydligt att man tappat en del på den fronten. Både vad gäller kvalitet och kvantitet. Jag hoppas för Leksands skull att de orkar ta sig tillbaka till läktarna och skapa det tryck de hade för några år sedan. Och jag hoppas också för Leksands skull att klubben gör det man kan för att publiken ska vilja komma dit och stötta dem. Då tänker jag i första hand inte på att de ska vinna matcher, utan att de helt enkelt ska vinna tillbaka den trovärdighet som de tappat de senaste åren.
Då kan Leksands allsvenska sejour bli ettårig. Eller i alla fall kort.
