- Sanslösa första halvan - lyftet med Ohlsson.
- "Ser vi säsongen ur ett större perspektiv var det mesta trots allt bra"
- Siffrorna som visar galna raset - på alla fronter.
- Ännu en rekordchans som försvann.
- Han gick från bäst till sämst.
- Det har Frölunda saknat i många år.
- Ivar Stenbergs jättesäsong.
- Spelarna som lämnar - och spelarna som är klara.
- Så kan de ställa upp nästa säsong: "Femstjärnigt lag"
Läs mer: Här hittar du analysen av Djurgården
Läs mer: Här hittar du analysen av Linköping
Läs mer: Här hittar du analysen av Timrå
Läs mer: Här hittar du analysen av Örebro
Läs mer: Här hittar du analysen av Leksand.
Läs mer: Här hittar du analysen av HV71.
Läs mer: Här hittar du analysen av Malmö.
Läs mer: Här hittar du analysen av Brynäs.
Det fanns en tid den här säsongen då frågan inte var om Frölunda skulle vinna serien eller guld - utan snarare handlade om vilka rekord de skulle slå. Vi har sällan sett ett lag inleda en säsong på ett så fruktansvärt överlägset sett. Frölunda hade alla bra saker som man hade under Roger Rönnbergs ledning - men adderade också ytterligare några aspekter under Robert Ohlssons ansvar.
Sen hände något - och man rasade ihop totalt. Tänk att denna överlägsna lagmaskin gick från att gå mot tidernas säsong, till att inte vinna serien. Och som lök på laxen åkte de dessutom ut i kvartsfinal.
Men varför gick det som det gjorde den här säsongen - och hur ser egentligen framtiden ut för Frölunda? Det ska jag försöka ta reda på med hjälp av fem rubriker. {{ PAYWALL LIMIT }}
Roger Rönnberg 2.0
Roger Rönnbergs tränargärning i Frölunda kan inte underskattas. Men faktumet att det bara blev två SM-finaler och inte en enda serieseger under hans tolv år i klubben är anmärkningsvärt. Faktum är att han bara hade en enda grundserie under alla sina tolv år, som var bättre än den grundserie Robert Ohlsson hade nu. Om vi ser till poängsnitt, alltså. Rönnberg vann dock två SM-guld som huvudtränare för Göteborgslaget och Ohlsson kommer få jobba för att ens komma nära den status som Rönnberg med all rätt har i Frölunda.
Men när Frölunda var bra den här säsongen - då var man som ett Roger Rönnberg-lag upphöjt till två. De hade kvar den här defensiva strukturen och offerviljan, det här sandpapper-obekväma hårdjobbet. Samtidigt adderade de en offensiv som i sina bästa stunder var klart bättre än den Rönnberg hade. Inte minst tycker jag det kändes som att backarna tilläts vara mer spelande och konstruktiva. Framför allt fick de en bättre utdelning och tog sig till fler farliga möjligheter, jämfört med Rönnbergs ofta mer primitiva spel där Frölunda hade svårare att skapa bra chanser men lättare att skapa en bra volym när det gäller avsluten. Det ska dock sägas att Ohlsson också hade en bredare spets än vad Rönnberg ofta fått jobba med.
Ofta när det sker ett tränarbyte får man ta ett steg tillbaka till en början och sedan hoppas på någon sorts rekyleffekt. Här kände jag att Ohlsson behöll det som varit bra tidigare, och helt enkelt började på en högre platå från start. Han tog sig an uppdraget på ett smart sätt. Sannolikt för att han dels varit i Frölunda tidigare, och dels jobbat ihop mycket med just Rönnberg. Det gjorde övergången väldigt smidig.
Och det ledde i sin tur till att Frölunda efter 30 omgångar ledde serien med 15 poäng. Efter 30 omgångar hade de bara tappat 18 poäng på hela säsongen. Då hade de fortfarande ett poängsnitt som skulle ta dem upp till 125 poäng - vilket skulle ge en rekordkross.
Jag återkommer till vad som hände sen.
Nu är det lätt att vara kritisk till Frölunda och inte minst till Robert Ohlsson. Men faktum är som sagt att Roger Rönnberg bara hade en grundserie som var bättre. Faktum är att det här var första gången sedan 2016 som Frölunda slutade så bra som tvåa. Faktum är att de gick framåt med tio poäng jämfört med förra säsongen. Och ser vi till de underliggande siffrorna, med fokus på förväntade mål, var bara Skellefteå och Brynäs bättre. Och det ska sägas att de bara var 0,1 procentenheter bakom Brynäs, men en dryg procentenhet bakom Skellefteå.
Och dessutom vann de ju Champions Hockey League. Vad nu det är värt.
Här och nu finns det ingen anledning för Frölunda att vara positiva och nöjda med säsongen. De hade ligans bästa trupp på pappret enligt mig, och oavsett om vi ser säsongen som helhet eller delar upp den i en bra och en dålig del är det en besvikelse att man åker ut redan i kvartsfinal. Det här var en chans som gick förlorad.
Men ser vi säsongen ur ett större perspektiv var det mesta trots allt bra - även om resultatet blev en ordentlig missräkning.
Foto: [Michael Erichsen/Bildbyrån, ]
Det otroliga raset
"Det mesta", ja. Det som hände under slutdelen av säsongen måste nämligen studeras. Vad fan var det egentligen som hände? Hur kunde ett lag gå från att vara tidernas bästa under de första 30 omgångarna, till att vara det nionde bästa den här säsongen från omgång 31? Och näst sämst av alla lag under de sista 15 omgångarna? De snittade en poäng per match de avslutande 15 omgångarna.
Vi har banne mig aldrig sett något liknande.
Den fjärde februari värvades Samuel Johannesson till klubben, och det såg många såklart som den sista pusselbiten som skulle göra dem till ett guldlag. Men han måste ju ha undrat vad det var för lag han kom till egentligen. Under Johannessons tid i Frölunda förlorade de åtta av elva grundseriematcher och sedan åkte de ut i slutspelet redan i kvartsfinalen. Jag ser inget samband mellan den värvningen och formsvackan - såklart - utan det är förstås bara en slump.
Men vad var det då som låg bakom Frölundas ras? Jo, det finns flera olika aspekter bakom den här galna scenförändringen. Redan innan raset började komma i form av förluster som lades på hög var ju tränare Ohlsson kritisk till prestationerna. På något sätt var han den första som såg vad som var på väg, vilket på många sätt gör raset än mer sensationellt. De hade inte en tränare som stirrade in i väggen och låtsades som ingenting, utan de hade en tränare som i flera TV4-intervjuer i rad gick ut och var kritisk till spelet. Segrarna fortsatte ramla in för den till synes ostoppbara segermaskinen, men spelet var sämre. Problemet för Ohlsson var att han efter att svackan började komma aldrig riktigt kunde vända runt skeppet och få resultat igen.
Det pratades mycket om Frölundas rekordjakt gällande poäng, men ett rekord de också hade inom räckhåll var Skellefteås powerplayrekord på 34 procent. De låg ovanför det fram till och med de avslutande veckorna på säsongen, då plötsligt PP-spelet också tappade allt flyt. I slutändan slutade de bara tre i den statistiken, efter att ha varit sämst i ligan de avslutande tio omgångarna. Även där var alltså raset till slut inte marginellt - utan man gick från att vara bäst genom tiderna till sämst i ligan.
Det har snackats mycket om att raset kom i och med Christian Folins frånvaro - och det ligger såklart en del i det. Men problemet var att de aldrig tog sig upp ur den där gropen de hamnade i då.
Frölunda kunde inte få stopp på det totala raset egentligen någonstans. Det tycktes inte spela någon roll om de fick tillbaka någon spelare från en skada, bänkade en stjärna, gjorde om i formationerna, bytte målvakt...ingenting tycktes kunna ge resultat.
Och i slutspelet, när man ändå i långa stunder spelade bra eller rent av riktigt bra, var effektiviteten körd i botten. Även det var något som hängde med från slutet av grundserien, där de var sämst på den fronten under de avslutande tio matcherna.
Till sist kan vi väl bara titta på poängen och målskillnaden:
- Omgång 1-26: 62 poäng. 84-37 i målskillnad.
- Omgång 27-52: 39 poäng. 77-69 i målskillnad.
Ouch.
Foto: [Bildbyrån]
Ett tronskifte
För två säsonger sedan spelade Lars Johansson 53 av 65 tävlingsmatcher i SHL+slutspel. Förra säsongen fick han speltid i 41.
För två säsonger sedan spelade Lars Johansson 2279 minuter i SHL. Förra säsongen spelade han 1859 minuter.
Den här säsongen spelade Lars Johansson 29 av 58 matcher i SHL+slutspel, samt sex matcher i SHL. I SHL:s grundserie landade han på 1693 minuter. Och i slutspelet fick han bara spela en match, medan Tobias Normann stod fem av sex matcher.
Lars Johansson har gått från att vara en av de mest självklara förstemålvakterna, till att nu inte längre vara förstemålvakt. I slutspelet var han till och med tydlig andremålvakt. Det är naturligt, vi har ju sett samma utveckling i exempelvis Örebro där Jhonas Enroth gått från ligans mest självklara etta till att sen tappa den platsen, och vi kommer säkert se samma sak med Magnus Hellberg om något år också. Kommer han kunna ta tillbaka förstaspaden? Det ser jag inte som en omöjlighet - men jag tycker Frölunda gjorde rätt som gick med Normann under slutet av säsongen.
Jag ska ge er lite siffror, som i slutändan kommer visa att det kanske finns anledning att vara lite oroade för Lars Johansson.
Under säsongens första halva var dock båda de här målvakterna två av ligans absolut främsta burväktare. Det var väl dessa två, Hellberg, Strauss Mann och kanske någon till som stack ut. Faktumet att Frölunda i spel fem mot fem snittade typ ett insläppt mål per match under första halvan av säsongen säger väl allt. Ja, man hjälptes av att bra försvarsspel också - men det ska också sägas att målvakterna verkligen fick se ett redan sjukt bra Frölundalag att se ännu bättre ut.
Fram till och med nyår hade Frölunda en räddningsprocent på bisarra 93,6. Alla förstår ju att det inte är hållbart över en hel säsong. Att de hade det över en halv säsong är galet, bara det. Färjestad var för övrigt näst bäst - på 90,4. Det är en ifattbart skillnad. Men från och med första januari var Frölunda istället näst sämst, på drygt 87 procent.
Lasse Johansson hade fram till nyår bäst räddningsprocent av alla: 93,76. Tvåa? Tobias Normann, på 93,66. Efter nyår höll Normann fortfarande bra klass, och landade på 90,44. Sett över hela säsongen hade han också bäst räddningsprocent i serien. Men Johansson hade efter nyår bara 85,14. Med det var han sämst i ligan tillsammans med Damian Clara.
Över hela säsongen hade Frölunda för andra säsongen i rad det målvaktspar som hade högst räddningpsprocent. Men Johanssons fall, från bäst till sämst, gör att vi ändå för första gången måste börja ifrågasätta om han vid 38 års ålder till sist började visa lite ålderstendenser. Han har kontrakt ett år till. Frölunda är nog, just nu, ändå glada över att det bara är just ett år. Är det så att Johansson till sist ramlat ner från sin sanslöst höga nivå?
Foto: [Bildbyrån]
Ivar Stenberg
Ivar Stenberg. Ivar Stenberg. Ivar Stenberg. Ivar Stenberg. Ivar Stenberg. Ivar Stenberg.
Ivar Stenberg.
Ja, det gick inte att undvika att höra Ivar Stenbergs namn den här vintern. Folk i min närhet som inte alls följer hockeyn i vardagen visste ändå vem Ivar Stenberg var. Och att han spelade för Frölunda. Han slog verkligen igenom bruset. Mycket tack vare sina hjältedåd under JVM såklart, men även under SHL var det tydligt att han nådde igenom bruset. Andra lags supportrar blir förstås trötta när Ivar Stenberg, Anton Frondell och gänget slukar 90 procent av allt SHL-utrymme - och det förstår jag. Men i slutändan är det förstås bara bra för ligan om den får sådana här affischnamn som når igenom bruset och gör att hockeyn även fortsättningsvis kan konkurrera mot en allt starkare fotbollsallsvenska.
Ivar Stenberg hade en av de bästa säsongerna vi sett av en U19-spelare i ligans historia. Likt hela laget hade han det också kanske lite tuffare efter JVM, men det fanns en period i höstas då Stenberg var den bästa forwarden i det som var ligans kanske bästa lag någonsin. Det säger ändå en hel jäkla del, om jag ska ta till kraftuttryck.
Att Stenberg skulle vara bra den här säsongen - det förstod vi. Han var Frölundas bästa spelare i semifinalserien mot Luleå förra året, och trots att han då åkte runt med gallerhjälm var han helt respektlös och tog för sig på ett sätt som vi nog inte sett någon gallerspelare göra sedan Rasmus Dahlin. Samtidigt gjorde han ju "bara" 1+2 på 25 SHL-matcher förra säsongen, så jag visste inte riktigt vad jag skulle förvänta mig i form av poäng över en hel säsong. Spelet, och poängen (3+3 på tolv matcher) han fick med sig från slutspelet förra säsongen gav såklart en jäkla boost in i den här säsongen. Men det är svårt att prestera över en hel säsong. Nu skulle han dessutom spela med en enorm press, och med alla blickar på sig. Om han klarade av det? Jo, tack.
Till sist blev det 33 poäng för Stenberg. Han levererade med det tidernas bästa säsong av en U19-spelare. Bara bröderna Sedin, Markus Näslund och Tomas Sandström har varit bättre. Stenberg hade till och med ett lite högre poängsnitt (0,77 kontra 0,72) än Peter Forsberg i samma ålder. Han var precis utanför topp-tio i poäng/60 i lika styrka - och ser vi bara till mål och förstaassist var han sjunde bäst i hela SHL per 60 spelade minuter (minst 200 min spelade).
Ivar Stenbergs säsong 2025/2026 är värd att kommas ihåg för en lång tid framöver.
Foto: [Bildbyrån]
Nästa säsong
Ja ni. Här händer det grejer. Frölunda har, enligt alla rykten som finns, stått för ligans kanske mest elektriska Silly Season till nästa säsong. Man kommer tappa flera riktigt tunga namn - men på värvningsfronten har det också gjorts klart med ett helt gäng spännande spelare.
Här och nu har man två målvakter, sex backar och elva forwards på avtal. Men bland de spelarna finns Gustav Rydahl - och där kan vi väl inte längre räkna med något spel framgent. Dessutom sägs Isac Born vara klar för Malmö.
Några vi också kan räkna bort gällande nästa säsongs lagbygge är Dominik Egli, Arttu Ruotsalainen, Ivar Stenberg och Jere Innala. Dessutom har Noah Dower Nilsson skrivit på ett NHL-avtal och lär testa lyckan i Detroits organisation nästa säsong. Jag utgår också från att Linus Weissbach lämnar efter en tuff säsong.
Det vi redan nu vet, enligt olika mediauppgifter, är att Stefan Milosevic, Liam Dower Nilsson, Samuel Fagemo och Patrik Puistola är klara för Frölunda. Både Fagemo och Puistola är spelare jag räknar med kommer tillhöra SHL:s bästa forwards. Dessutom rycker de i Lukas Vejdemo. Fredrik Sjöström har med andra ord inte suttit och rullat tummarna - utan han har verkligen varit aktiv i sina försök att ersätta de spelare som lämnar. Dessutom kan man väl påstå att Samuel Johannesson redan är inne som Eglis ersättare. Han tog ju Eglis plats i laget. Puistola och Fagemo känns som uppgraderingar på Ruotsalainen och Innala, även om de båda gjorde kanonsäsonger, och Liam Dower Nilsson är ju bättre än lillebror Noah.
Men. Det finns ett behov att fylla. Ett behov som Frölunda inte har fyllt på ganska många år, om jag ska vara hård. De har inte någon riktigt, riktigt bra förstacenter. Kollar du på alla andra topplag i SHL har de en, i många fall två, absoluta toppcentrar. Jacob Peterson är en bra andracenter, men ingen förstacenter. Samma sak kan sägas om Theodor Niederbach (som ju för övrigt också kan vara en spelare Frölunda tappar till nästa säsong). Lukas Vejdemo, som det ryktas om, är också en riktigt bra center men knappast en förstacenter i ett lag med guldambitioner. Frölunda lär behöva leta utomlands för att få in den där sista pusselbiten som gör dem till ett guldlag.
Men jag kan tänka mig att de kommer ställa upp ungefär så här:
Mv:
Normann (Johansson)
Backar:
Tömmernes-Johannesson
Folin-Högberg
Heens-Nilsson
(Hasa, Milosevic)
Forwards:
Fagemo-NY-Lindholm
Cederqvist-Peterson-Puistola
Thorell-Niederbach/NY-Dower Nilsson
Friberg-Lasu-Hasa
(Westergård, juniorer/NY)
Foto: [Bildbyrån]
Som ni ser är det ett fruktansvärt starkt lag Frölunda kan ställa på benen nästa säsong också. På pappret kommer de säkert ha den starkaste truppen när man går in i säsongen - trots alla jobbiga tapp. Man har en otrolig spets och bredd på alla positioner. Träffar de rätt på sin toppcenter...då har man ett femstjärnigt lag. De kan också laborera väldigt mycket med vilka de vill ha som centrar kontra forwards, och om de vill ha fyra jämnbra kedjor eller ett par riktiga toppkedjor. Här har jag exempelvis Dower Nilsson på en kant. Jag har också Max Friberg i en kedja som får stå som fjärdekedja, men han kan lika gärna spela i en toppkedja. Och så vidare.
Skulle Niederbach försvinna skulle jag sätta in Dower Nilsson som center och leta en ny forward istället. Sen är det väl möjligt att det också behövs en ny breddforward, någon billig påläggskalv från allsvenskan. Just nu har jag bara juniorer som forward 13-15 - om vi bortser från Rydahl som jag ju inte ens skriver in i den här laguppställningen.
Frölunda ligger väldigt bra till med sitt lagbygge redan nu, och det lär sannolikt se ännu bättre ut när pucken släpps i september.
