- Tvingades bygga om under säsongen - hittade aldrig ett riktigt "stäm".
- Hellbergs betydelse: "När såg vi det senast?"
- Förklaringarna till raset.
- Därför betydde juniorerna så mycket.
- Siffrorna som visar Frondells briljans.
- Så kan Djurgården ställa upp nästa säsong.
- "Djurgårdaren" de borde värva.
I min analys inför säsongen, där jag betygsatte samtliga spelare i SHL, hamnade Djurgården på tolfteplats i mitt tips. I själva verket slutade mesta mästarna så bra som nia. En placering som får anses vara mer än godkänd för en nykomling. Men med tanke på den poängmässiga succé Djurgården gjorde till en början så förstår jag om det ändå finns en besvikelse över att det "inte ens" blev en kvartsfinal. I synnerhet nu när de var så nära att slå ut Malmö. Jag tycker dock inte att det fanns anledning att begära det, utan Djurgården kan se tillbaka på en lyckad återkomstsäsong i högstaligan.
Med hjälp av fem rubriker ska jag försöka förklara varför säsongen gick som den gick för Djurgården - och hur det kan tänkas gå framöver. {{ PAYWALL LIMIT }}
Tvingades bygga om under säsongen
Det går inte att bygga en perfekt trupp som nykomling. Det hänger alltid med något kontrakt som man kanske inte ville ha med. Ibland har en spelare redan skrivit på för en klubb innan ett lag gått upp. Man värvar en spelare tänkt för HockeyAllsvenskan - och hux flux ska den spelaren spela i SHL. Ibland är man i en förhandling med en spelare i ett annat lag som inte vågar vänta ut beskedet huruvida klubben går upp eller ej, utan skriver på för något annat lag. Plus att man ju kommer in lite senare på spelarmarknaden även när det gäller importerna. Och så vidare. Därför tycker jag alltid - utan undantag - att en nykomlings lagbygge ser lite lustigt ut.
Även det Brynäslag som ifjol vann serien och gick till SM-final var en smula konstigt byggt, eftersom man var nykomling, men lyckades klara sig väldigt bra ändå tack vare några riktiga toppspelare samt faktumet att de var skadefria.
Djurgården var allt annat än skadefritt. Och Niklas Wikegård var knappast helt nöjd med det lag han satte ihop, just med tanke på anledningarna jag var inne på tidigare. Han tvingades bryta med spelare och värva såväl under våren som sommaren och även under säsongen. Det var som att han successivt ville finjustera sitt eget lag.
Under säsongen försvann Hugo Hävelid, Jesse Ylönen, Daniel Brodin och August Berg, medan Daniel Marmenlind, Oliver Kylington, Oula Palve och Samuel Solem värvades in. Dessutom anslöt ju Philip Holm bara dagar innan seriestart. Att det sker justeringar i en spelartrupp under säsong är naturligt, men det brukar ofta vara just nykomlingar som har ett extra behov av det.
Wikegård gjorde rätt som bröt med de han bröt med. Hävelid funkade inte alls, och man såg att spelarna inte hade förtroende för honom. Ylönen kom också snett in i det. Brodin är inte längre en SHL-spelare. Berg var väl okej, men han är nog också en allsvensk spelare egentligen. Marmenlind var bättre än Hävelid men hade behövt vinna mer, Kylington inledde bra men blev successivt sämre när han var in och ut ur laget av diverse orsaker, Palve gjorde väl det okej poängmässigt men såg stundtals helt ointresserad ut och blev till sist också petad, och Solemvärvningen hade de kunnat skippa. Philip Holm, som var med hela säsongen men ju missade hela försäsongen, blev bättre och bättre och var i slutändan ganska viktig.
Men man fick aldrig det där totala stämmet med de nya spelarna, och känslan var att man "famlade" lite i hur man skulle använda dem. Både beroende på form, kvalitet och skador.
Wikegård fick väl en okej utdelning på förändringarna han gjorde även om poängsnittet successivt sjönk under säsongens gång. Det man framför allt kan konstatera var dock att han visade att han inte var rädd för att förändra sin spelartrupp under säsong. Förhoppningsvis för hans del finns dock inte behovet att göra det i samma utsträckning nästa säsong.
Foto: [Bildbyrån]
Magnus Hellberg
Det finns en stor anledning till varför Djurgården aldrig ens var indragna i någon bottenstrid, och den anledningen heter Magnus Hellberg. Det sägs att han fick SHL-historiens bästa målvaktskontrakt och det visade han att han var värd. Han var skillnaden mellan åttondelsfinal och kvalspel.
Hellberg stod näst mest i hela SHL, efter Strauss Mann. Då ska det dock sägas att Hellbergs arbetsbörda i matcherna var betydligt större. Han räddade 160 skott fler än Mann och var den enda målvakten i ligan som räddade fler än 1000 skott. Ja, ingen annan målvakt räddade ens över 900 skott.
Veteranen vaktade också kassen vid samtliga segrar utom en. Daniel Marmenlind vann nämligen en enda grundseriematch (plus en i slutspelet) sedan flytten till Stockholm (båda mot hans tidigare klubb Malmö, ironiskt nog) medan Magnus Hellberg vann 24 matcher. Han vann faktiskt en majoritet av sina starter vilket får anses vara ruskigt imponerande med tanke på att han stod för en nykomling.
Jag vet inte när vi senast såg en målvakt vara så viktig för ett lags tabellplacering. Kanske Jhonas Enroth i Örebro för fem år sedan? Han vann då 25 matcher medan Jonas Arntzen vann tre.
Hellbergs underliggande siffror var faktiskt inte så bra som man kunde tro, men det går inte att säga annat än att han gav Djurgården chansen att vinna varje match.
Foto: [Bildbyrån]
Dåliga underliggande
Det är egentligen bara att ta vid på samma tema här. Magnus Hellberg gav Djurgården chansen att vinna - för Djurgården hittade aldrig riktigt ett hållbart grundspel i fem mot fem. De levde egentligen på några få spetsspelare, där Hellberg var en av dem, och en onormalt hög utdelning. Faktorer som sällan är hållbara över en hel säsong, och precis så var det ju för Djurgården också.
Vi minns ju hur starkt Djurgården gick i början av säsongen, men redan då förstod man om man kollade lite bortom själva resultaten att det egentligen inte fanns någonting som tydde på att Djurgården skulle lyckas behålla sin topplacering. Om man inte förbättrade sitt spel radikalt - och det fanns det knappast spelarmaterial för. Precis allt tydde snarare på att man skulle rasa i tabellen. Det som var glädjande för Djurgården var ju att den poängbuffert de hade spelat till sig var så pass bra att de knappast skulle behöva oroa sig för kval - och så blev det ju. Även under den allra mest tunga perioden hade man alltid ett ganska bra försprång till lagen under kvalstrecken - och framför allt hade man ju för många lag emellan sig själva och strecket.
Efter 15 matcher låg Djurgården fyra, och efter halva säsongen låg man femma. Men under säsongens andra halva tog Djurgården bara 31 poäng, att jämföras med de 42 de tog under första halvan. 31 poäng var man näst sämst på. Båda kvallagen var exempelvis bättre. Bara Timrå var sämre. Och det var som sagt ganska logiskt att det raset till sist kom.
Men hur såg då siffrorna ut?
Ser vi till expected goals landade Djurgården på 44,9 procent. Det var bara HV71 och Malmö som var sämre. Det är en högst rimlig siffra sett till vilket lag Djurgården ställde på benen, men jag måste säga att jag är lite förvånad över alla lovord som kommit gentemot Djurgården för deras spel. Även när det såg som bäst ut rent tabellmässigt var de ett bottenlag rent spelmässigt. Över en 52-matchersperiod får man i slutändan oftast se hur bra man egentligen var. Och sanningen är att Djurgårdens nivå rent spelmässigt låg närmare den poängskörd de hade under säsongens andra halva, jämfört med den nivå de låg på rent spelmässigt under den första halvan.
Enligt hockeysiffror.se's siffror hade de ligans fjärde sämsta defensiv och den allra sämsta offensiven, sett till expected goals i lika styrka. Det ska också sägas att DIF till sist faktiskt släppte in flest mål av alla i lika styrka, men i offensiven var de ett mittenlag. Det som sticker ut med Djurgården är att de under första halvan hade 75-89 i målskillnad och under andra halvan hade 61-75. Minus 14 båda gångerna alltså, men defensiven blev faktiskt bättre när resultaten blev sämre. Det ska dock sägas att i de där 89 målen de släppte in första halvan så fanns ju en elvamålsmatch mot Frölunda. Tar man bort den blir siffrorna mer rimliga.
Djurgården behöver hur som helst spela en bättre ishockey nästa säsong. Annars kan jag här och nu lova att man inte kommer kunna upprepa den här säsongens niondeplats. Och då tror jag det kommer riktas ganska mycket strålkastarljus på Robert Kimby, som då kommer ha en helt annan press på sig att leverera resultat.
Foto: [Bildbyrån]
Juniorernas succé
Ja, vad ska man säga som inte redan är sagt? Det var faktiskt ett rent nöje att sitta och titta på Djurgården den här säsongen, och det berodde till stor del på deras juniorer. De som var bra under hösten, åkte iväg och spelade JVM och vann guld, och var sen tamigfasen ännu bättre under våren. I ett Djurgården som under stundom var riktigt svagt var det ju juniorerna som i många fall ledde laget.
Anton Frondell hade den högsta högstanivån av dem. Han hade en period i höstas och en period under våren där han såg ut som en toppspelare i SHL. Han var också den som gjorde flest mål av alla spelare i hela SHL i lika styrka/60 spelade minuter. Frondell gjorde 1,49 mål/60. Jonathan Dahlén, SHL:s skyttekung, var tvåa på 1,35. Det säger egentligen allt om vilken otrolig nivå han höll. Frondell blev också den blott fjärde U19-spelaren någonsin att nå 20 kassar. Och det är lätt att förstå med det skott han har. Och den liksom "naturliga swaggern" han har på isen.
Victor Eklund hade en produktionsmässigt ganska tung förstadel på säsongen, men fick det att lossna rejält efter JVM. Han var dock riktigt nyttig hela säsongen och var verkligen en sådan spelare som Djurgården kunde lita på när det behövdes att någon klev fram.
Viggo Björck var nog den jag följde med mest glädje, för han är verkligen unik i sitt slag. Jag har aldrig någonsin sett en gallerspelare spela den typ av hockey som han gjorde. I JVM var det han som kastades in när det var spel tre mot fem i semifinalen. Han var på isen typ hela tiden i förlängningen och förtjänade att bli hjälten då. Djurgården "tvingades" använda honom konstant i boxplay och powerplay, för han var helt enkelt för bra för att inte spela. I slutändan var det han och Charles Hudon som - med all rätt - spelade mest i laget. Och jag fattar inte snacket om att han är för liten och inte är offensivt skicklig nog för att ta en ledande roll i ett NHL-lag. Jag tror han kan bli en av världens bästa tvåvägscentrar. Punkt. Är man så här bra vid den här åldern och kan sticka ut i viktiga SHL-matcher och slutspelsmatcher - då kan man gå hur långt som helst.
15 poäng på 42 SHL-matcher sticker kanske inte ut, men han slog samtidigt redan förra säsongen alla tiders poängrekord i U20. Trots att han - enligt reglerna som gäller från och med den här säsongen - anses vara "för ung" för att ens spela där. Jag tror att Björck kan dubbla sin poängskörd om han spelar kvar i SHL en säsong till.
Även spelare som Marcus Nordmark och Theo Stockselius fick doppa tårna i SHL-hockeyn och gjorde det - efter förutsättningarna - riktigt bra.
Att Djurgården har världens just nu kanske mest fungerande juniorverksamhet var i slutändan nyckeln till att SHL-återkomsten blev så bra som den blev. Man kunde successivt ge dem allt större roller när man såg att lagbygget i övrigt - i alla fall inte till fullo - höll SHL-klass. Och även om Wikegård försökte med "Wikegårds stridskassa" som i slutändan gav Oula Palve så är det klart att ett ekonomiskt pressat Djurgården mådde extremt bra av att kunna satsa på sina juniorer. Det kanske var det som gjorde att de hade råd att ge Magnus Hellberg ett superkontrakt, exempelvis. Eller värva in Oliver Kylington.
Foto: [Bildbyrån]
Nästa säsong
Som jag var inne på tidigare kan en nykomling aldrig bygga ett perfekt lag. Men år två får man i alla fall chansen att sätta en större SHL-prägel från start. Utifrån det har Djurgården det gott ställt nästa säsong. De har sitt rätta målvaktspar från start, de kan jobba med en SHL-mässig backsida och på forwardsplats har de i stor utsträckning redan förlängt med de spelare de vill förlänga med - och de kan släppa de som inte håller måttet.
Även på värvningssidan är läget klart bättre för Djurgården. Visserligen kunde de ju värva Hudon och Snively sent i somras just för att de var sent ute på värvningsmarknaden och de "blev över" i väntan på något riktigt bra - men det är klart det är en fördel för Djurgården att kunna vara tidigt ute och redan i januari/februari kunna säga: "Vi kommer spela i SHL nästa säsong", istället för "Vi kommer kanske spela i SHL nästa säsong".
Som läget är nu kan vi spika fast Marmenlind/Hellberg som målvaktspar.
På backsidan har Jesper Pettersson, Hugo Blixt, Gustav Lindström och Colby Sissons kontrakt. Dessutom vet vi att Lucas Carlsson är klar, och det sägs också att Erik Gustafsson är på väg in. Där har Djurgården en bra topp-sexa. Då ser det alltså ut som att Joey LaLeggia och Oliver Kylington försvinner. Ekonomin lär väl inte finnas för att behålla dem? Jag hade dock gärna sett att någon av dem blir kvar. Men försvinner båda de så kanske det kan vara läge att ge Holm ett sista - billigt - kontrakt istället. Det tyckte jag inte för ett par månader sedan, men nu kanske det är läge.
Men kanske kan det bli något sånt här:
Lindström-Carlsson
Sissons-Gustafsson
Pettersson-NY
(Holm, Fred Nord, Blixt)
Kanske något sånt här?
Foto: [Bildbyrån]
Om vi går över till forwardssidan finns det en hel del spännande spelare att titta närmare på. Djurgården har ju haft en väldig massa forwards i omlopp nu, och det är lätt att det blir så när man är nykomlingar. Dessutom har ju laget haft en del skador, och en del spelare på JVM. Och det är problemet när man har så många veteraner och så många unga spelare - men kanske inte tillräckligt många däremellan. Djurgården skulle behöva se över sin åldersstruktur på forwardssidan till nästa säsong.
Djurgården har åtta forwards på avtal sedan Joe Snively skrivit nytt avtal tidigare under säsongen, och där finns det egentligen ingen dramatik. De åtta kommer bli kvar till nästa säsong, så länge inte Viggo Björck plockas över till Nordamerika. Dessa åtta är Viggo Björck, David Blomgren Albin Grewe, Charles Hudon, Mathias Emilio Pettersen, Håvard Salsten, Joe Snively och Jacob Josefson. Jag hoppas också att Theo Stockelius får chansen från start, eftersom både Frondell och Eklund av allt att döma försvinner. Då är man uppe på nio forwards och skulle behöva fem till. Marcus Nordmark? Gärna för mig. Marcus Krüger? Nja, tveksamt. Han håller fortfarande bra SHL-klass men det känns som att kroppen till sist sagt ifrån en gång för alla. Där är det nog bara att ta i hand och applådera honom för en otrolig karriär.
Däremot ser ju Lukas Vejdemo ut att ansluta om Leksand åker ut. Där har man en bättre version av Krüger, till och med.
NY - Björck - Snively
Hudon - Vejdemo - NY
Grewe - Salsten/Krüger - NY
Pettersen - Josefson - Blomgren
(Nordmark, Stockselius, NY?)
Det vi ser är en forwardssida med en bra grund, där framför allt centersidan sticker ut. Där har Djurgården fyra bra namn, som alla kan hoppa lite upp och ned i hierarkin. Bara för att Håvard Salsten eller Jacob Josefson står längst ner här är de såklart inte någon traditionell fjärdecenter på SHL-nivå. Men om Krüger får nytt kontrakt är det framför allt på ytterforwardspositionen som Djurgården behöver plocka in nya spelare. Där tänker jag mig att det behövs två riktigt bra, poängproducerande, spelare som ska ersätta Eklund och Frondell. Problemet är ju att Eklund och Frondell spelar på extremt billiga kontrakt - men nu behöver Djurgården sannolikt ersätta dem med riktigt dyra spelare. Men som sagt, fördelen för Djurgården är att de nu vet vilken plats i näringskedjan de har till kommande säsong. Och de vet nog också lite tydligare vilka ekonomiska ramar de har att jobba med.
Det Djurgården lär göra, förutom med värvningen av Vejdemo, är att blicka utomlands. Kanske hittar de någon svensk på glid från Schweiz (Emil Bemström?) eller Nordamerika (Alexander Nylander?). Eller så får de gå på Hudon/Snively-spåret och plocka in dyra nordamerikaner och bara hoppas på att de håller i SHL. En spaning jag tidigare lanserade som en spelare som skulle passa in i Djurgården är Henrik Borgström. Borgström har under en lång tid lyfts fram som en drömvärvning från Djurgården efter att han i en intervju med hockeysverige.se för tio år sedanberättade att han är fanatisk djurgårdare. Nu har han utgående kontrakt i Schweiz. Borgström var en av SHL:s bästa spelare i HV-tröjan förra säsongen och kan spela både center och ytterforward. Han skulle kunna gå in i en toppkedja och verkligen göra skillnad för Djurgårdens del.
Klart är i alla fall att Djurgården har chansen att göra något bra och etablera sig i SHL, men de har verkligen en del hinder att ta sig över också. Där det tuffaste blir att ersätta Eklund och Frondell. Och skulle även Björck försvinna...Då får Niklas Wikegård svårt att hinna med att göra Masked Singer igen - om man säger så.
