- Beslutet som var Alcéns största misslyckande.
- Sjuka matcherna som Brynäs förlorade.
- Starka underliggande siffrorna.
- Special teams-haveriet.
- Brynäs efterlängtade trendbrott - första gången på 25 år.
- Gick back flest poäng av alla: "Men givet att behålla Gällstedt"
- Så kan de ställa upp nästa säsong: "Stark stomme"
- Spelarna som ryktas in.
Läs mer: Här hittar du analysen av Djurgården
Läs mer: Här hittar du analysen av Linköping
Läs mer: Här hittar du analysen av Timrå
Läs mer: Här hittar du analysen av Örebro
Läs mer: Här hittar du analysen av Leksand.
Läs mer: Här hittar du analysen av HV71.
Läs mer: Här hittar du analysen av Malmö.
Huvudtränaren Niklas Gällstedt hade två raka säsonger som var näst intill perfekta. Seriesegern och slutspelsvinsten i HockeyAllsvenskan följdes upp av en sensationell serieseger i SHL - och en finalplats. Den här säsongen upplevde "nya" - eller kanske snarare nygamla - Brynäs sin första riktiga motgång. Under en ganska lång bit av säsongen var de till och med indragna i den absoluta bottenstriden.
Det blev till sist en topp sex-plats och ett kvartsfinaluttåg. Men varför gick det som det gjorde den här säsongen - och hur ser egentligen framtiden ut för Brynäs? Det ska jag försöka ta reda på med hjälp av fem rubriker.{{ PAYWALL LIMIT }}
Målvaktsspelet
Det fanns inget annat lag där utfallet på målvaktsspelet förra säsongen blev så annorlunda mot vad det var tänkt, som i Brynäs. Brynäs var otroligt tydliga på förhand med att Erik Källgren var den klara förstamålvakten och att man skulle plocka in en backup som, mer eller mindre, bara skulle avlasta. I själva verket blev dock Ludvig Persson förstemålvakt efter att han hade varit en av SHL:s bästa burväktare. Det säger jag dock trots att Källgren vann näst flest matcher. Persson var dock lite "för bra" och valde att flytta till Växjö.
Efter säsongen kom beskedet att Källgren skulle behöva opereras och missa stora delar av den här säsongen. Brynäs satsade därför på Collin Delia som tilltänkt etta, med återvändande Damian Clara som alternativ.
Nyckeln för Brynäs förra säsongen var att man hade målvakter som var tillräckligt bra. Trots att Erik Källgren tillhörde SHL:s bottenskikt sett till de underliggande siffrorna var han bra nog för att Brynäs skulle vinna matcher. När allt kom omkring var Matteus Ward den enda målvakten som vann fler matcher. Den här säsongen hade Brynäs alldeles för sällan målvakter som var tillräckligt bra.
Brynäs förlorade matcher där de släppte till 15, 13, 17, 11, 16, 15 och 13 skott. För att nämna de mest extrema exemplen. De hade mängder av matcher där de släppte in 20 skott eller färre. Och relativt ofta förlorade de just de matcherna.
Collin Delia var nog den sämsta målvakt jag sett i Brynäströjan. Åtminstone på många år. Han såg bra ut på försäsongen men från premiärhaveriet mot Växjö - som verkar ha satt tonen för hela Brynäs säsong - såg han ut som ett vandrande såll. Fladdrig räcker inte för att beskriva honom.
Återigen fick Damian Clara därför ta en mycket större roll än det var tänkt. Han fick göra det i Brynäs för två år sedan efter haveriet med Anders Lindbäck. Han fick göra det ifjol när Max Lagacé var skadad. Och nu fick han återigen ta rollen som Brynäs "stabila etta" trots att han absolut inte var någon stabil etta. Till sist spelade han drygt 1900 minuter i grundserien. Delia landade på 340 och Källgren på 870. Det var nog inte riktigt tanken när de värvade tillbaka Clara. Satsningen på Delia kan nog beskrivas som Johan Alcéns största misslyckande som sportchef hittills.
Erik Källgren hade en ruskigt stark period strax före slutspelet, där han spelade sin bästa ishockey i Brynäströjan. Det gjorde att Brynäs återigen såg ut som ett potentiellt finallag. Sen kom ett svagt slutspel. Och där kanske vi ändå ser vad som skiljer honom från en riktigt vass förstemålvakt i SHL. En förstemålvakt i SHL måste nämligen vara bra över tid, och inte i enskilda matcher eller korta perioder. Det är det som skiljer en okej målvakt från en bra eller riktigt bra.
Brynäs målvaktsspel den här säsongen påminner faktiskt en hel del om Färjestads ifjol. Det är därför starkt att de ändå krämar ur en sjätteplats av den här säsongen. Bara HV71 hade en sämre räddningsprocent än Brynäs den här säsongen.
Foto: [Bildbyrån]
Starka underliggande siffror
Det har som sagt i stora drag varit en deppig säsong för Brynäs. Förväntningarna var betydligt högre än att säsongen skulle ta slut exakt en månad tidigare än den gjorde ifjol. Truppen kändes hyfsat jämbördig, trots tappen av ligans två kanske bästa backar. Framför allt kändes forwardssidan bättre med Kieffer Bellows och Nicklas Bäckströms intåg. Nu "slapp" man också spelare som de kanske egentligen inte ville ha med sig upp från allsvenskan.
Och ja, långa stunder spelade Brynäs en bra hockey. Man var ofta slarviga och nonchalanta runt egen kasse, framför allt i höstas och nu under slutspelet, men en majoritet av säsongen var Brynäs rent spelmässigt ett av ligans bästa lag. Något som inte minns syns på de underliggande siffrorna. Ser vi till expected goals var det bara suveräna Skellefteå som var bättre än Niklas Gällstedts manskap. De landade på imponerande 56,5 procent. Med andra ord var lagbygget i grunden bra, spelet i grunden bra - men det saknades en del i enskilda situationer.
Dels hade Brynäs en ineffektivitet som var slående. Till sist kravlade de sig upp på omkring 10,8 procent vilket var tionde bäst. Men det sticker ändå ut att de hade näst flest skott på mål totalt och näst flest skott på mål i skottsektorn, där var de hack i häl på Skellefteå, men ändå gjorde ett halvt mål mindre per match än just västerbottningarna. Det märktes också en väldigt mycket tydligare frustration i Brynäs, antagligen just med tanke på det. Det var egentligen först när de åkte ur CHL som resultaten kom i SHL.
När Brynäs låg och skvalpade runt kvalplats vid nyår tror jag man hade svårt att förstå vad det egentligen var man gjorde fel. Grundspelet i fem mot fem satt där det skulle - men det sista lilla åt båda håll saknades kort och gott.
Foto: [Bildbyrån]
Boxplayspelet
En annan faktor som var ett stort problem för Brynäs under så gott som hela säsongen var boxplayspelet. Ja, man var klart bäst i ligan under säsongens sista tio matcher, men fram tills dess låg de på pinsamt låga nivåer. Under säsongens första sju matcher låg de på 40 procent. Under de första 10 låg de på 50. Det tog extremt lång tid innan de fick BP-spelet att stämma. Det var något som kostade dem många poäng - något annat kan man inte säga.
Det som framför allt stack ut var att spelarna förlorade många kamper runt eget mål. Brynäs målvakter släppte många returer, och backarna tillät anfallande lag att vara först på dem. De släppte också in många puckar "backdoor" - något som inte minst Växjö gjorde flera mål på. Både under grundserien och nu i kvartsfinalserien. Det är svårt att säga exakt hur många poäng som boxplayhaveriet kostade för Brynäs del, men jag kan ju i alla fall säga att de inte hade legat runt HV71:s poängnivåer vid nyår om de hade haft ett fungerande boxplay-spel från start.
Det blev till sist 40 insläppta mål i boxplay. Ifjol blev det 24. Det är en frapperande stor skillnad. För att ytterligare understryka skillnaden kan jag berätta att Robert Hägg var inne på 26 (!) baklängesmål i BP den här säsongen. Bara Olle Alsing (28) var inne på fler. Säsongen då Brynäs åkte ur SHL släppte de in 34 mål i BP. Det säger en del om vilket haveri boxplayspelet var den här säsongen. Och då ska vi alltså komma ihåg att Brynäs var bäst i ligan i spelformen under säsongsavslutningen.
Powerplayspelet har också fått en del kritik under säsongen, och där tror jag det beror mycket på förväntningarna man hade. När vi såg Nicklas Bäckström leverera en perfekt flippmacka till Jakob Silfverberg redan i försäsongsdebuten i augusti anade vi att Brynäs PP-spel skulle bli ostoppbart - men så blev det inte. De underliggande siffrorna i powerplay var fina, men utdelningen blev inte mer än okej. Nicklas Bäckström gjorde bara 14 poäng i PP. Johannes Kinnvall var bäst laget på 16.
Men med den personal Brynäs hade att tillgå i spelformen tycker jag att den sjundeplats de landade på i PP-ligan var för svag.
Slår man ihop boxplay- och powerplayprocenten var Brynäs bara tionde bäst. Långt ifrån godkänt.
Foto: [Bildbyrån]
Lugn och ro - efterlängtat trendbrott
Niklas Gällstedt blev förra säsongen den första coachen i Brynäs sedan "Bulan" lämnade 2017 att överleva två raka, hela, säsonger på sin post. Sedan dess har Roger Melin, Tommy Sjödin, Magnus Sundquist, Peter Andersson och Mikko Manner försökt. Och då räknar jag inte in de interimtränare som Brynäs har haft.
Nu blev Gällstedt den första att få behålla jobbet i tre raka säsonger sedan Tommy Jonsson, som satt från hösten 2011 till januari 2015 då just "Bulan" kom in. Att Brynäs har fått lugn och ro är något som gynnat dem enormt mycket. Ja, det är klart att "Gälla" säkert svettades när resultaten inte kom i den utsträckning han och alla hade räknat med, tidigt på den här säsongen. Och det är klart att han fattar att det ändå kommer riktas kritik mot honom efter att Brynäs avslutat säsongen med åtta förluster på nio matcher om vi slår ihop grundserie och slutspel. Han är trots allt den som är huvudansvarig.
Efter ett par säsonger där det mesta gått hans och Brynäs väg fick han jobba betydligt mer för varje poäng den här säsongen. Det byttes kedjeformationer, spelare som Kieffer Bellows och Jack Kopacka åkte in och ut ur laget, Tyler Vesel fick krisanvändas som back - och så vidare. Men när Brynäs var bra - då var man lika bra som förra säsongen. Och hade den här formtoppen som kom för någon månad sedan, där de hade 13 raka matcher med poäng, kommit nu i slutspelet istället så hade Brynäs varit en dark horse till guldet igen. Och just Bellows är en ganska bra symbol för just tålamodet. För ett par år sedan hade han fått sparken i november. Nu valde man att hålla fast vid honom - och till sist landade han på 15 strutar under debutsäsongen. Jack Kopacka är också en ganska bra symbol för den här säsongen. Han var kort och gott väldigt mycket sämre än förra säsongen. Och det var fler i laget som också var sämre. Och framför allt hade sämre utdelning.
Men. Backa bandet 25 år så kan vi konstatera att Brynäs gått till semifinal tre gånger under den perioden: 2012, 2017 och 2025. Faktum är att Brynäs inte ens hade slutat topp-sex två säsonger i rad sedan skarven från 90-tal till 00-tal, då de slutade femma, femma, tvåa och trea under en fyraårsperiod. Och sprängde in ett SM-guld under den perioden, också. Sedan dess har en bra säsong alltid följts upp av en dålig. Och ja, sett till förväntningarna var det här en besvikelse till säsong - men det var ändå ett efterlängtat trendbrott.
Eller ja, två egentligen. Brynäs sparkade inte coachen bara för att resultaten var sisådär, utan valde att titta på en större bild. Och man slutade topp-sex för andra säsongen i rad. Ska de vara nöjda med det? Nej, jag tror hela Gävle ser den här säsongen som en besvikelse. Och det med rätta. Men något fiasko kan jag inte heller säga att det är. Och i min bok är det helt och hållet givet att Niklas Gällstedt ska bli kvar en säsong till. Han har, tillsammans med klubbchef Håkan Svedman och sportchef Johan Alcén, kommit in med precis det lugn och den grundtrygghet som Brynäs saknat. Det lugn som Brynäs var i behov av mest av allt. Ska det göras någon förändring i ledarstaben är det snarare en ny assisterande tränare som ska in.
En sjätteplats och en förstaplats i serien samt en kvartsfinalplats och en finalplats i slutspelet är inget annat än ett succéfacit. "Problemet" för Brynäs är att de kom i fel ordning. Det gick lite för bra förra säsongen - vilket gjorde fallet enormt långt den här säsongen. För när allt kom omkring var Gävlelaget faktiskt det lag som tappade flest poäng av alla jämfört med förra säsongen. De gick back med 19 poäng. Och ändå var det den näst bästa säsongen i högstaserien sedan 2017.
Foto: [Bildbyrån]
Nästa säsong
Brynäs sportsliga ledning har den här säsongen jobbat extremt hårt för att säkra upp så många som möjligt från säsongens trupp. Johannes Kinnvall (vilken säsong han gjorde!), Robert Hägg, Axel Andersson och Simon Bertilsson fick nya kontrakt på backplats. På forwardssidan har Jakob Silfverberg, Kieffer Bellows, Anton Rödin och Bobby Trivigno förlängt.
Det gör att Brynäs har en målvakt (Källgren), sex backar och tio forwards på avtal. Bland de tio forwardsen räknas inte Nicklas Bäckström in. Frågan är om han har kraften att köra vidare ett år till? Inte heller Lucas Pettersson räknas in där. Jag räknar med att det blir spel i Anaheims organisation till hösten.
Bland de med utgående kontrakt lär vi ha sett det sista på en ishockeyrink av Brynäsikonen Greg Scott, som tidigare bekräftat för mig att Brynäs blir hans sista klubb i karriären. Jack Kopacka bekräftade för mig den här säsongen att han kommer lämna och flytta hem till Nordamerika - åtminstone till en början. Bli inte förvånade om han dyker upp i Europa igen under nästa säsong. När jag intervjuade Tyler Vesel tidigare under säsongen var han däremot väldigt öppen med att han vill stanna i Brynäs. Och jag undrar om det inte vore klokt att göra det.
Två som däremot lär försvinna är backarna Michal Kempný och Luke Witkowski. Jag kan tänka mig att en av de platserna kommer tas av någon av klubbens backlöften Victor Hedin Raftheim, Sigge Holmgren eller Aron Dahlqvist. Men man lär ändå värva in en eller två mer etablerade backar också. Inte minst eftersom Christian Djoos återigen går skadad. Drömmen vore såklart Victor Söderström, inte minst nu när Lucas Carlsson valde Djurgården. Skulle de inte få Söderström nu när Carlsson valde att ge dem nobben - då är Brynäs ganska illa ute på backsidan.
På forwardsplats lär åtminstone en center komma in, även om man säkert vill ge Gustav Hillström chansen på riktigt allvar i höst. Och utöver det lär väl en bra forward också ansluta. Någon som kan ersätta Jack Kopacka, som ju hade en nattsvart säsong. Något som hade stor inverkan på laget. Calle Järnkrok är för all del en tänkbar hemvändare, men det Brynäs framför allt är i behov av är en föryngring. De behöver unga spelare med energi som kan höja tempot och lyfta laget.
Jag kan tänka mig att de kommer ställa upp typ så här:
Bellows-Larsson-Silfverberg
NY-Bäckström/NY-Rödin
Lindblom-NY-Trivigno
Jonsson Fjällby-Ölund-Vesel
(Hillström, Sundqvist)
Hägg - NY
Bertilsson-Kinnvall
Norlinder-NY
(Raftheim, Dahlqvist, Holmgren, Djoos)
Foto: [Bildbyrån]
I det lag jag ställt upp där är det alltså en ny forward för andrakedjan och en till två centrar som ska in framåt. Beroende på vad som händer med Bäckström. på backplats menar jag att det behövs en back för första backpar intill Hägg, och en back för tredje backpar intill Norlinder. Om inte Djoos eller någon av juniorerna kan gå in på sex backar, förstås.
Även om det finns en stor besvikelse i Brynäs IF för den här säsongen så är man ändå på en bra plats till nästa säsong. De har satt en stark, stark stomme. Och forwardssidan tycker jag inte man behöver känna någon oro för. Där finns redan nu många klasspelare. Däremot behöver de se över sin struktur på backsidan en aning. Där hade de behövt en Petter Granberg-typ och eb Victor Söderström/Lucas Carlsson-typ. Och spelare på den nivån är ju inte direkt lätta att hitta. Jag kan dock tänka mig att Alcén fortsätter blicka mot AHL för att hitta spelare. Men kanske, kanske finns det en poäng i att få in en till spelare som spelat i SHL i närtid, också. För att slippa den startsträcka som exempelvis Robert Hägg behövde den här säsongen.
Blicka mot AHL kan man också göra på forwardsplats, där de nänns som en av intressenterna till Alexander Nylander. Han vore naturligtvis precis den typ av spelare som Brynäs skulle behöva. Han är i rätt ålder och har rätt spelarprofil för att kunna lyfta det här laget. Just åldern är viktig när det gäller just Brynäs till nästa säsong.
På målvaktssidan har sportbladet rapporterat att Magnus Chrona blir Erik Källgrens nya målvaktspartner. Han känns otroligt spännande. Men här ska jag vara ärlig och säga att jag sett honom för lite för att kunna göra någon bedömning. Det känns dock som att taket är högt. Även han är i en perfekt ålder med sina 26 år.
Brynäs lär knappast vara någon guldfavorit nästa säsong. "Gubbarna" blir ett år äldre och knappast ett år bättre, även om Jakob Silfverberg, Anton Rödin och Johan Larsson alltjämt kommer hålla hög SHL-klass. Men redan baserat på den stomme de har i laget här och nu, innan de gjort sina sista fyra-fem värvningar, törs jag säga att det åtminstone ska vara ett slutspelslag även nästa säsong.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
