- Nyförvärvets tunga start i Brynäs: ”Då ryker han”
- Sågar storstjärnan: ”En av ligans största besvikelser”
- ”Ring Missing People för han har varit helt osynlig”
- Leksandsstjärnan ifrågasätts: ”Bekymmersamt kontrakt”
- Pekar ut floppen: ”Ser vilsen ut – får lämna om en månad”
- Högst lön i laget – har petats: ”Inte hållbart”
Nästan en femtedel av SHL-säsongen har redan spelats och vi börjar få en del svar på frågorna som fanns innan pucken släpptes för en månad sedan.
I varje SHL-lag finns det flera nyförvärv, toppspelare och tilltänkta stjärnor som inte har levererat sett till förväntningarna hittills under säsongsinledningen. Robin Olausson tittar därför närmare på spelarna som har varit besvikelser i de 14 SHL-lagen – så här långt. {{ PAYWALL LIMIT }}
Brynäs IF
Kieffer Bellows, Axel Jonsson-Fjällby och Christian Djoos
I Brynäs finns det tre spelare som framför allt inte har kommit upp i nivå så här långt och de som sticker ut är såklart nyförvärven Kieffer Bellows och Axel Jonsson-Fjällby. Båda två värvades in för att vara toppspelare i laget och bidra offensivt men hittills har det inte alls klickat för duon. På nio matcher har Bellows bara 1+1 medan Jonsson-Fjällby står noterad för 0+2.
Bellows och Jonsson-Fjällby har inte gjort sig förtjänta av topprollerna som de förväntades ha och på slutet har de också hamnat längre ner i hierarkin. Gällande Jonsson-Fjällby bör Brynäs inte vara oroliga utan han har presterat ungefär som förväntat, enligt mig. Visserligen trodde jag kanske att han skulle vara lite mer delaktig i spelet men han är inte någon offensiv stjärna som öser in mål och poäng. På SHL-nivå kan han vara en effektiv lagspelare i en mittenkedja och driva spelet med sin skridskoåkning och jag tycker också att han börjar se lite bättre ut. Han bör därför kunna komma upp på en mer acceptabel nivå prestationsmässigt över tid.
Kieffer Bellows prestationer är däremot oroväckande. Han har inte kommit in i SHL-spelet som önskat och har nu gått poänglös i sju raka matcher. Bellows skjuter mycket men har inte skapat så många kvalitativa målchanser. Han har ett xG på 2,4 men har bara lyckats göra ett mål. Många av hans skott kommer från utsidan och Bellows har inte riktigt tagit sig in i heta situationer där målen görs. Hans skottkarta ser därför inte smickrande ut och Bellows har inte alls varit samma effektiva målskytt som han stundtals varit tidigare i sin karriär.
Foto: [Hockeysiffror]
Om Kieffer Bellows inte kommer igång spelmässigt och får loss produktionen är risken att hans tid i Brynäs blir väldigt kort.
En annan spelare som inte heller har kommit upp i nivå för Brynäs är backen Christian Djoos. Han vände hem till Gävle förra året och förväntningarna var högt ställda på stjärnbacken. I fjol övertygade han inte men kom undan lite på grund av hans skadeproblem under säsongen samt att han blev bättre mot slutet. Men i år har Djoos inlett säsongen direkt svagt. 31-åringen har klena underliggande siffror och har framför allt inte alls varit så bra i spelet med puck som förväntas av honom.
Djoos var en prestigevärvning av Brynäs i fjol och han skrev också ett långt kontrakt som sträcker sig till 2029. Men han visar just nu oroväckande tendenser för andra säsongen i rad och måste rycka upp sig för att inte skapa ett ännu större huvudbry i Gävle.
Foto: [Mathilda Schuler/Bildbyrån]
Djurgårdens IF
Gustav Lindström och Philip Holm
Synar man Djurgårdens säsongsstart har de fått en ganska bra utdelning offensivt där flera av de ledande spelarna ha kommit igång på ett hyfsat sätt. De stora undantagen är Jesse Ylönen och Mathias Emilio Pettersen som inte riktigt har fått ut maximalt i spelet så här långt.
Det är däremot defensivt som Djurgårdens stora bekymmer ligger. Något som är anmärkningsvärt är att två av lagets främsta backvärvningar, Gustav Lindström och Philip Holm, båda har fått kämpiga starter. Bara genom ögontestet har Lindström inte varit någon katastrof men hans underliggande siffror i Djurgården så här långt är oväntat svaga och han har inte alls haft en positiv impact på laget. Snarare tvärtom har han varit inne på väldigt mycket bakåt. Samma sak med Philip Holm som har lite bättre statistik men inte sett förtroendegivande ut på isen där han både haft problem defensivt samt i spelet med pucken.
Båda två har dock ”ursäkter” för sina säsongsinledningar. Gustav Lindström har kommit hem och ska ställa om till SHL-spelet igen efter flera år i Nordamerika medan Philip Holm värvades sent och inte hade någon försäsong innan han kastades in i hetluften. Djurgården får hoppas att detta bara är en tillfällig hicka och att båda spelarna kommer igång allt mer eftersom, för annars är det riktigt tunt på backsidan.
Foto: [Jonas Ljungdahl/Bildbyrån]
Frölunda HC
Ingen
Frölunda har fått en nästintill perfekt start på SHL-säsongen och ser ut att vara ett komplett hockeylag. Alla toppspelare har också kommit igång och levererat som förväntat – eller till och med över förväntan i vissa fall. Det går därför inte att peka ut någon enskild spelare som inte har kommit upp i nivå eller som behöver steppa upp.
Det enda lilla avvikelsen är att lagkaptenen Max Friberg har haft lite svagare statistik under inledningen och ”bara” har gjort 2+2 på nio matcher. Men det är sannolikt bara en anomali. Friberg har en stor betydelse för Frölunda och är fortsatt en värdefull tvåvägsspelare och ledare oavsett om hans siffror är lite sämre eller om han inte levererar offensivt.
Foto: [Michael Erichsen/Bildbyrån]
Färjestad BK
Marian Studenic, Oskar Steen, Joel Kellman och Joakim Nygård
Vi har varit vana att se en stark offensiv från Färjestad de senaste åren men under hösten har anfallsspelet i FBK varit tämligen iskallt. Något som 22 mål på nio matcher vittnar om, bara fyra lag är sämre under inledningen. En stor anledning bakom det är att flera av offensiva stjärnorna inte har fått det att lossna.
Framför allt fjolårets succékedja med Oskar Steen, Marian Studenic och Joel Kellman har inte alls klickat på samma sätt som förra säsongen. De har inte varit lika involverade i spelet och har därför samtidigt inte fått den utdelningen som förväntas av dem. Även om målskyttet inte lossnar för trion kan de ändå vara effektiva tvåvägsspelare men kraven är klart högre och trion ska bara leverera bättre än vad de har gjort så här långt.
Även Joakim Nygård har haft problem med produktionen men har lite bättre underliggande siffror än toppkedjan.
Finns det då fog för att ha en större oro för stjärnorna? Nej, jag tror inte det. De har ändå skapat en hel del lägen och har hög xG allihop, men utan att få leverans på sina chanser. Självklart är det inte bra att underprestera jämfört med sitt xG men de skapar ändå chanser och till slut lär det lossna. Det är alldeles för bra spelare för att de ska tappa produktionen och glömma hur man gör mål.
Men det krävs att framför allt Steen och Studenic kommer igång illa kvickt för att FBK ska få fart på sin offensiv igen.
Foto: [Pär Bäckström/Bildbyrån]
HV71
Alla
I Frölunda gick det inte att peka ut en enskild spelare som behöver höja sig men i HV71 är det snarare tvärtom. Det är så pass många spelare som presterar under förväntan att det inte går att välja ut bara en eller ett par spelare.
Det är bara ett fåtal spelare som har presterat enligt förväntan och får godkänt för sina säsongsstarter. Enligt mig är det endast Frederik Dichow, Hugo Fransson, Lucas Lagerberg, Jonathan Ang och Riley Woods som hittills har levererat på en godkänd nivå. Resten måste komma upp och spela bättre.
Det märkliga med HV71 är att flera av spelarna ändå har ganska bra underliggande siffror men de får ju inte ut det i reell produktion och det ger inte resultat. Ett exempel på dessa spelare är Niklas Hansson, Justin Kloos, Lukas Rousek, Joona Luoto och Aleksi Heponiemi. De ser bättre ut statistiskt än vad de presterar på isen. Spelare som däremot behöver bli bättre i båda aspekter är såklart Nikola Pasic, Oskar Stål Lyrenäs och Martin Johnsen, bara för att nämna några.
En spelare som jag däremot anser måste höja sig är Olle Alsing. Han är lagkapten men har inte alls fått en bra start på säsongen så här långt. I fjol var han en av få ljusglimtar i ett blekt lag men i år har han inte alls stuckit ut i mängden och lett genom exempel. Om HV ska lyfta behöva kaptenen också höja sitt spel och gå i bräschen match efter match.
Foto: [Emma Wallskog/Bildbyrån]
Leksands IF
Lukas Vejdemo, Marcus Karlberg, Kalle Östman och Matt Caito
Synar man Leksand är det ganska anmärkningsvärt att nyförvärven har kommit in starkt under inledningen. I stället är det de etablerade spelarna som har varit ledande i laget tidigare som inte har kommit upp i nivå.
Framför allt sticker trion med Lukas Vejdemo, Marcus Karlberg och Kalle Östman ut. De har tidigare varit effektiva producenter för LIF men i år har de tillsammans bara gjort TRE poäng. Det motsvarar såklart inte vad vi har förväntat oss av trion.
Av dessa tycker jag dock ändå att det ser positivt ut för Vejdemo. Centern, som har spelat i Tre Kronor de senaste åren, har visserligen bara noterats för 0+1. Men spelmässigt tycker jag att Vejdemo ser bättre ut än i fjol då han hade en tung säsong. Han har även fina underliggande siffror och sannolikt kommer det att lossna snart för centern om han fortsätter på inslagen bana.
Gällande Karlberg och Östman ser det däremot mörkt ut. De har fått begränsade roller i Leksands lag och har inte alls kommit igång än. Karlberg fick ett genombrott i fjol och var LIF:s näst bästa målskytt med 13 mål medan Östman har levererat på en stabil och bra nivå flera år i rad. Så här långt har de knappt skapat någonting. De har svag statistik och är i botten i Leksands lag sett till både corsi och antal gjorda mål när spelarna är på isen. Här och nu är det svårt att se att de båda ska lyfta och bli lika effektiva som tidigare år om inget radikalt förändras.
En annan spelare som inte har inlett på ett förtroendegivande sätt är backen Matt Caito. Han har varit inne på ett stort antal mål bakåt och har inte heller bidragit lika mycket i spelet som tidigare år. Sett till Caitos prestationer hittills ser det bekymmersamt ut att LIF har honom på kontrakt till 2028. Han bara måste höja sitt spel.
Foto: [Daniel Eriksson/Bildbyrån]
Linköping HC
Ty Rattie och Jakub Vrána
Det har varit en mardrömslik start på säsongen för Linköping och framför allt offensivt har de inte alls imponerat så här långt trots flera offensiva stjärnor. 16 mål på nio matcher talar sitt tydliga språk och precis som med HV71 går det att plocka ut ”Alla” som svar på vilka som måste höja sig. Men det finns ändå två spelare som sticker ut om man ser till produktion jämfört med förväntningar.
Ty Rattie har varit en av SHL:s allra bästa offensiva spelare de senaste åren och sedan han värvades till Timrå 2021 har han som ”sämst” gjort 34 poäng under en säsong. Han har gjort 20+ mål två gånger och som bäst producerat 47 poäng. Han ska vara en toppspelare. Punkt.
Den här säsongen har Rattie dock inte alls kommit igång och står noterad för blott 2+1 på nio matcher. Det är klart lägre än förväntat. Ser man däremot till siffrorna ser det inte lika nattsvart ut. Han har näst bäst corsi i LHC och är även i topp sett till skottförsök i lika styrka. Det är framför allt i powerplay som Rattie inte alls har varit lika effektiv som tidigare år och stundtals har han varit osynlig. Det finns därför hopp att kanadensaren ska få igång produktionen igen.
Jakub Vrána däremot… Han värvades ”hem” till Linköping och skulle vara en av SHL:s största stjärnor och bästa spelare. I stället har sejouren hittills kantats av mörka rubriker och uteblivna prestationer vilket gör att han får ses som en av ligans största besvikelser. Vrána har inte alls kommit in i SHL-spelet och det är slående hur ineffektiv han har varit. Han har inte varit den dynamiske forwarden som LHC hoppades utan har haft svårigheter att ens skapa chanser.
Nu är visserligen Vrána skadad (hjärnskakning) och det är oklart när han kommer tillbaka. Men om Linköping ska ha chansen att rädda säsongen efter denna svaga inledning måste spelare som Vrána och Rattie lyfta och bära laget offensivt framöver.
Foto: [Petter Arvidson/Bildbyrån]
Luleå HF
Anton Levtchi och Heikki Liedes
En av säsongens stora besvikelser under starten är Luleå Hockey och det är inte heller konstigt när man ser hur vissa i laget presterar. Den stora boven så här långt är Anton Levtchi.
I fjol var Levtchi en sensation i Luleå. Finländaren var en av de mest underhållande spelarna i ligan och stod för 35 poäng på 39 grundseriematcher och tio poäng på 13 matcher i slutspelet på vägen till SM-guldet. Men i år finns det inga positiva tecken. Det är inte samma Anton Levtchi på isen nu.
I de inledande matcherna har den finske stjärnan sett väldigt loj ut och verkat nästan totalt ointresserad i långa stunder. Det går inte heller att säga att han ”presterar bra men inte fått utdelning” som kring vissa andra spelare. Luleå borde nog ringa ”Missing People” för Levtchi har nästan varit helt osynlig. På nio matcher har han bara skjutit tre (!!!) skott på mål i lika styrka. Hans fina spel från i fjol är som bortblåst och Luleå måste göra allt de kan för att väcka Levtchi igen.
En annan finsk forward i laget som har varit en stor besvikelse är Heikki Liedes. 32-åringen har varit en toppspelare i Liiga under flera år och har producerat mellan 18 och 20 mål fyra säsonger i rad. I Luleå har han dock knappt ens märkts av på isen. På nio matcher har Liedes varit inne på NOLL mål framåt. Det är nästan en otrolig bedrift i sig att inte ens vara på isen för ett mål under så lång tid. Han är därmed även poänglös och just nu finns det inga som helst tecken på att Liedes kommer att bli en producerande SHL-spelare. Han ser kort och gott vilsen ut.
Jag räknar med att Heikki Liedes inte blir långvarig i Norrbotten utan han lär lämna för att återvända hem till Finland om en eller två månader.
Foto: [Pär Olert/Bildbyrån]
Malmö Redhawks
Joona Ikonen och Robin Salo
Malmö har fått omedelbar leverans från de återvändande stjärnorna Janne Kuokkanen och Lauri Pajuniemi som återigen leder laget. Där bakom finns det däremot vissa spelare som inte har levererat.
Foto: [Hockeysiffror.se]
Först och främst har Robin Salo inte nått samma nivåer som förra säsongen. I stället har de nya finska backarna Eemil Viro och Topi Niemelä överglänst Salo så här långt. Men jag har inga tvivel om att Robin Salo kommer att studsa tillbaka och vara den toppbacken som vi har vant oss vid att se i SHL.
Kring en annan finländare, Joona Ikonen, finns det dock anledning att vara rejält orolig. I fjol var Ikonen en hyfsad spelare för Malmö som blev bättre under säsongens gång vilket ledde till att han tog en plats i Finlands VM-lag. Men i år har han varit helt osynlig på isen. Efter åtta matcher står Ikonen fortsatt kvar på noll poäng och han har knappt lyckats skapa några chanser över huvud taget.
Joona Ikonen har bara sju skottförsök på åtta matcher och har hittills bara lyckats skrapa ihop till 0,3 xG. För en spelare som tidigare har utmärkt sig för sitt målskytte är det makalöst dåligt. Han är nästan inte delaktig i spelet och det kan bara inte fortsätta så här. Om Ikonen inte rycker upp sig är det mycket sannolikt att han ryker under säsongens gång.
Foto: [Christian Örnberg/Bildbyrån]
Rögle BK
Leon Bristedt
I Ängelholm har det nästan bara varit positiva vindar sedan Rögle fått en stark start på säsongen och kuggat i under Dan Tangnes ledarskap. De har sett ut som en riktigt fin lagmaskin under inledningen. Det går därför inte att peka ut speciellt många spelare som har levererat under förväntningarna.
Visserligen har Lubos Horky bara noterats för 1+0 men han har riktigt fina underliggande siffror efter att ha återvänt från skada och det lär lossna om han fortsätter prestera. Lagkapten Anton Bengtsson står också på bara 1+1 men är fortsatt en effektiv tvåvägsspelare oavsett produktion.
En spelare som det dock går att kräva mer av är Leon Bristedt. Hittills har det varit fler rubriker kring hans tacklingar och filmningar än hans spel med pucken och det är såklart inte vad som förväntas av Bristedt. Sedan 30-åringen återvände till Rögle förra året har han inte lyckats komma upp i samma höga nivå som han har hållit i SHL tidigare.
Under hösten har han inte varit en lika effektiv spelare eller skapat lika mycket som vi är vana att se. Framför allt i lika styrka har Bristedt inte kommit upp i nivå men så länge Rögle fortsätter spela bra som lag går det inte att klaga alltför mycket. Men om de även skulle få en Bristedt i toppform skulle Rögle på allvar se ut som ett topplag som utmanar om att vara bland de bästa i ligan.
Foto: [Mathilda Schuler/Bildbyrån]
Skellefteå AIK
Lars Bryggman
I Skellefteå är det lätt att peka på en spelare som Andreas Johnson. Efter slutspelssuccén som ledde till SM-guld 2024 har Johnson inte alls nått samma nivå. I fjol blev det bara 17 poäng på 47 matcher för forwarden som drogs med skadebesvär. I år har han inte heller fått det att lossna med 2+1 på nio matcher.
Men jag tycker att Johnson ser bättre och bättre ut spelmässigt även om produktionen inte riktigt har lossnat ännu. Han visar bra tendenser och om han kan fortsätta på inslagen bana finns det goda chanser för honom att få lite upprättelse.
Någon som däremot inte har fått en bra säsongsstart i Skellefteå är Lars Bryggman. Jag vet inte riktigt vad förväntningarna var på Bryggman inför säsongen. I SHL har han varit en bra tvåvägsforward som även kan bidra en del offensivt men i Finland har han öst in både mål och poäng de senaste åren. Vilken nivå skulle han då hålla i Skellefteå?
Även om han aldrig tidigare har varit någon poängkung i SHL har starten varit under förväntan både prestations- och produktionsmässigt. 1+1 på nio matcher säger en del men Bryggman har även sett ganska seg ut i spelet och verkar inte alltid hänga med i tempot. Visserligen kan det vara en omställning efter åren i Finland, men oavsett har han inte kommit upp i nivå än.
Foto: [Magnus Andersson/Bildbyrån]
Timrå IK
Anton Wedin
Med mycket nytt i Timrå har det varit mycket press på de etablerade spelarna att leda laget. Flera av dem har också lyckats där Jonathan Dahlén, Emil Pettersson och Anton Lander har varit bland lagets bästa spelare. Någon som däremot inte riktigt har hittat rätt än är Anton Wedin.
Han har varit en väldigt produktiv spelare för Timrå de senaste åren och lite under radarn gjorde han hela 40 poäng på 50 matcher i fjol. Men i år har det inte riktigt kuggat i för Wedin som står på 1+2 efter nio matcher.
Av Timrås främsta offensiva spelare är det Wedin som inte har kommit upp i nivå än och han har inte lyckats vara samma effektiva spelare som vi har vant oss att se. Han är medelmåttig i Timrå sett till både corsi och ”game score” (enligt statistik från Hockeysiffror.se) och det finns mycket mer att hämta från Wedin. Hans enda mål kom i powerplay men han har trots allt 1,35 xG i lika styrka vilket är näst bäst i Timrå.
Han skapar alltså fortfarande lägen och känslan är att det mycket väl kan bli lite av en ketchup-effekt när det lossnar för Wedin.
Foto: [Pär Olert/Bildbyrån]
Växjö Lakers
Otto Koivula
Även om Växjö har fått en lysande start på säsongen hade det kanske gått att lyfta spelare som Brian Cooper eller Karl Henriksson. Men ingen av dem har egentligen varit speciellt svaga. Där handlar det väl egentligen främst om att man ansåg att Henriksson skulle ta ett stort kliv fram i år, men så kanske inte riktigt har blivit fallet ännu.
Men om man ska se till en spelare i Växjö som verkligen inte har motsvarat förväntningarna är det finländaren Otto Koivula. Under sin debutsäsong i SHL förra säsongen stod han för blott fem mål och 18 poäng på 38 matcher. Den här säsongen inledde han med 1+1 i premiären men har därefter varit väldigt anonym vilket lett till att han har petats i tre av Växjös åtta matcher.
Koivula har inte alls levt upp till förväntningarna i Växjö och det är svårt att se att han ens har en långvarig framtid i klubben om detta fortsätter. Enligt den uppskattade lönelistan som Expressen publicerade inför säsongen tjänar finländaren 230 000 euro per säsong vilket är mest av alla importer i Växjö och gör honom till en av lagets bäst betalda spelare. Det är inte hållbart att ha kvar en så pass välbetald spelare när han underpresterar.
En annan besvikelse i Växjö så här långt har varit Zach Giuttari. Han har mycket svaga underliggande siffror och precis som Koivula har han petats i tre matcher. Han hamnar dock inte under lupp på samma sätt eftersom att han är en back utan krav på sig att producera poäng och samtidigt ”bara” uppges tjäna 120 000 euro per säsong.
Foto: [Jonas Ljungdahl/Bildbyrån]
Örebro HK
Sean Malone och Luke Martin
Precis som förra säsongen har Örebro varit väldigt beroende av sin förstakedja och första PP-formation med Patrik Karlkvist, Patrik Puistola, Kalle Kossila och David Quenneville som står för nästan all lagets offensiv.
Inför säsongen satsade dock klubben på att bredda sin spets men under de första matcherna har det inte gett effekt. Teemu Turunen och Sampo Ranta har åtminstone ursäkten att de har varit skadade. Men för nye centern Sean Malone finns det egentligen ingen ursäkt. Den 30-årige amerikanen har producerat starkt i både AHL och Schweiz tidigare men har inte alls fått det att fungera i Örebro så här långt.
På nio matcher har han bara mäktat med ett powerplay-mål och i övrigt är han poänglös. Han har då knappt lyckats skapa någonting och inte varit tillräckligt delaktig i Örebros spel. I lika styrka har han 0,44 i xG. Det är alldeles för dåligt av en tilltänkt spetsspelare. Han har därmed ett sämre xG-värde än spelare som Christopher Mastomäki, William Wikman, Noah Steen, Milton Oscarson, Egor Polin, Linus Arnesson och Liam Danielsson. Det är anmärkningsvärt med tanke på vad som förväntats av Malone men hittills har han alltså inte lyckats skapa mer än flera av Örebros breddspelare.
En annan stjärnvärvning som har underpresterat under starten är nye backen Luke Martin. Han var direkt svag och osynlig under de första omgångarna. Jag är däremot inte lika hårt mot honom eftersom att han har börjat komma igång mer och mer. Martin har ändå visat bättre tendenser och har blivit mer involverad i spelet. Han trendar i rätt riktning, medan Malone fortsatt är helt under isen.
Med tanke på den starten på säsongen som Örebro har fått behöver de få igång en spelare som Sean Malone för att inte bli fast förankrade i bottenträsket.
Foto: [Niclas Jönsson/Bildbyrån]
