21 finaler - på 50 säsonger: "När det är slutspel - då är Färjestad med"

• Fick stopp på Leksands och Brynäs dominans.
• Kjell Glennerts supersatsning.
• Så minns legendarerna gulden.
• "Grät när jag gick hem"
• Sven-Ingvars spelade på guldfesten.
• Galna rekordsäsongen.
• Sparka tränaren = Ett framgångsrecept?
• Klubbikonen slår fast: "Det sitter i väggarna"

ELITSERIEN/SHL fyller 50 år.

Första matcherna i dåvarande Elitserien spelades 5 oktober 1975. Då hade serien tio lag. Mycket har hänt sedan dess och idag står vi med 14 lag i vår högsta serie. Åren innan elitseriens intåg var grundserien uppdelad i ett norr och söder med totalt 16 lag. Därefter spelades ett SM-slutspel och en nedflyttningsserie i just serieform. Dock inte säsongen 1974/75.

Man ville höja nivån på hockeyn i vår högsta serie eftersom det varit väldigt ojämnt mellan dom 16 lagen. Publiken valde att stanna hemma då vissa av matcherna kändes avgjorda i förtid samtidigt som ekonomin blev viktigare och viktigare för klubbarna. Säsongen 1974/75 gjordes så en rak serie med 16 lag där topp fyra gick till slutspel, lag fem till åtta blev klara för elitserien medan lag nio och tio och fick kvala till elitserien. Lag elva till 16 åkte helt enkelt ner i det som då skulle komma att heta Division 1.

Hockeysverige.se vill bjuda er på nostalgi från elitserien/SHL:s 50 år. Varannan vecka en artikel om just säsongen 1975/76 och den andra veckan nedslag i olika händelser genom ligans 50-åriga historia.

Mycket nöje.

Tidigare delar i reportageserien:

Del 1:Historien bakom elitseriens födelse
Del 2:Skellefteå AIK:s osannolika SM-guld 1978
Del 3: Råskinn och poängkungar – Elitseriens första importer
Del 4:Historien om Tommy Sandlin – "Hockeyprofessorn"
Del 5: De meningslösa bronsmatcherna
Del 6: AIK:s senaste storhetstid
Del 7:När ”Mr. Magic” slog igenom med dunder och brak
Del 8:Djurgårdens trippla SM-guld
Del 9:Hatmötet Leksand vs Brynäs {{ PAYWALL LIMIT }}

DEL 10 - Färjestad ett unikum i svensk ishockey

Conny Evensson, 1976.

I november 1932 bildades Färjestads BK bakom Håfströms Kiosk på Färjestadsvägen. Nu ska vi inte rota allt för mycket i det förgångna, men första säsongen klubben var uppe i högsta serien med sina numera klassiska Löfbergs Lila-tröjor var säsongen 1965/66. Då hette stjärnorna Anders Asplund, Björn Fagerlund (bror till Svenska Ishockeyförbundets ordförande Richard Fagerlund), Leif Labraaten, Olle Palm med flera.{{ PAYWALL LIMIT }}

När elitserien drog i gång 1975 kom det att bli en startsignal för en klubb som mer eller mindre alltid haft möjligheten att vinna SM-guld. Dock inte alltid, men det tar vi längre fram.

Egentligen trodde nog alla att det skulle handla om Brynäs och Leksand kommande åren, men Färjestad ville annat. Säsongerna 1975/76 och 1976/77 tog sig laget till SM-finaler, vilka båda förlorades till Brynäs. Olle Öst stod då vi rodret. Inför säsongen 1977/78 klev den tidigare spelaren, Conny Evensson, in som A-lagsspelare. Det efter att ha tidigare jobbat på junior och ungdomssidan. Dessutom lyckades klubben, med Kronofogde Kjell Glennert i spetsen, knyta till sig många skickliga framtida storspelare. Bland andra Bengt-Åke Gustafsson, Thomas Rundqvist, Tommy Samuelsson, Anders Steen, Harald Lückner, Lennart ”Nenne” Andersson med flera.

Inför säsongen 1980/81 lyckades dessutom Conny Evensson med hjälp av Kjell Glennert även knyta till sig Thomas Steen från Leksand och Hannu Lassila som storspelat i HV71. Två andra viktiga kugga som anslöt var backarna Håkan Nordin, som kom från Mora, och Lasse Zetterström som tillbringat två säsonger i USA och Kanada där han spelat 14 matcher för Vancouver Canucks.

Färjestad tog sig till final där man besegrade AIK med 3-1 i matcher. Hannu Lassila storspelade i målet och till det Thomas Steen…
– Vår bästa spelare. Hans tunga spel, öppnande passningar och leda sin femma har varit formidabelt att skåda, sa Conny Evensson då triumfen var ett faktum 19 mars 1981.

AIK fick revansch säsongen efter och slog ut Färjestad i semifinal.

Färjestads historiska guldlag 1981.

Thomas Steens dominanta säsong

Säsongen i Färjestad blev en lång framgångssaga för Thomas Steen. Han blev poängbäst i laget med 16 mål och totalt 38 poäng på 36 matcher, fyra poäng bättre än tvåan Thomas Rundqvist och nio fler än trean Håkan Loob. Dessutom vann Färjestad SM-guld efter en finalserie mot AIK.

Thomas Steen berättar:
– AIK var storfavoriter eftersom det var dom som hade halva landslaget. Vi var unga spelare, nästan bara juniorlandslagare, som var på väg uppåt. Det blev som en generationsväxling under slutspelet. Dessutom hade även vi några veteraner i (Lars) ”Zäta” Zetterström och några till. Ett lag som verkligen fungerade.
– Vi hade även en väldigt bra målvakt (Hannu Lassila). Bosse Ericson drog på en kanon precis framför målet i en av finalerna. Hannu bara plockade pucken och Bosse stod där och skakade på huvudet. Han vara grym och gjorde så många bra räddningar att vi började tro på att vi kunde vinna.
– Jag har fortfarande lite kontakt med Hannu. Han brukar höra av sig och jag vet att han sökte ett målvaktstränarjobb för några år sedan. Det blev ändå lite svårt att hjälpa till eftersom jag bor Kanada och han i Finland.

I finalspelet mot AIK spelade Thomas Steen i lagets kanske bästa kedja, för övrigt en av dom bästa sett över hela Färjestads historia, men också en av de mest bortglömda.
– Jag spelade mest med Janne Ingman och Robin Eriksson. Vi var första eller andra kedjan. På den tiden spelade vi med tre femmor som alla var ganska jämna. (Håkan) Loob, (Thomas) Rundqvist och (Jan) Vestberg var i en kedja. Sedan hade vi (Harald) Lückner, (Claes-Henrik) ”Challe” Silfver och Dan Mohlin. Gunnar Johansson… Det var ett roligt gäng.
– Dessutom hade vi Conny Evensson som coach. Han hade fingertoppskänsla och såg spelet både offensivt och defensivt. Det var väldigt lätt att spela för honom.
– En rolig grej som hände var då (Hans-Åke) Rosendahl, från Hagfors, hamnade i ett bråk. När han kom till båset undrade Conny vad han fått för straff. Han tittade på Conny och svarade ”Fan, Conny, jag fick en kvart” ha ha… Han hade fått fem plus tio minuter och hela båset började skratta.

Thomas Steen.Foto: Ronnie Rönnkvist.

Rysarfinalen 1986: "Gick hem gråtande"

Två säsonger senare sätter Håkan Loob det här fantastiska rekordet med 42 mål och totalt 76 poäng på 36 matcher, men det ska vi återkomma till längre fram i serien.

Under Färjestads relativt korta resa i vår högsta serie har värmlänningarna vunnit inte mindre än tio SM-guld. Alla under sina 50 säsonger i Elitserien/SHL. Lägg därtill att det blivit totalt 21 SM-finaler och elva seriesegrar.

Guldet 1986 vanns efter en av tuffaste finalserier som spelats. Södertälje stod på andra sidan och allt avgjorde i femte och avgörande matchen. Erkki Laine gjorde två mål och Fredrik Olausson ett när Färjestad vann med 3-2. Finalspelet stora lirare var annars Peter ”Pekka” Lindmark. 

Fredrik Olausson berättar:
– Det gick lite fram och tillbaka. Vi låg under med 2-1 i matcher efter att förlorat i Karlstad. Jag gick hem gråtande den kvällen. Det gjorde ont och jag kände ”ska det sluta här?”
– Kent-Erik Andersson var tillbaka i Färjestad. Jag vet inte om jag tänkte på det då, men tänker jag på det nu så var han en väldigt bra ledartyp med sitt lugn. Alltid stabil.

Kent-Erik Andersson minns tillbaka:
– Jag var mest glad att jag kunde vara med eftersom jag hade fått en puck i ögat från Lars Mohlin i MoDo. Jag höll på att bli blind, men jag kom tillbaka i mitten av januari. Sedan började slutspelet i början av mars.
– Jag visste inte hur det skulle gå med ögat eftersom det tog upp till tre veckor innan jag kunde se med det igen. Även om det var kanonroligt att vi vann var jag gladast över att jag såg på ögat. Jag fick inte tillbaka 100 procents syn, men jag tycker inte att jag blev störd av det då jag spelade.
– Samtidigt tog jag inte allt så allvarligt eftersom jag visste att jag skulle sluta efter den säsongen

Och det blev med ett SM-guld om halsen.
– Det blev ett suveränt avslut när det blev som det blev.

Guldlaget 1986.

Olausson avgjorde: "Förstod inte"

Hur minns du idag finalserien mot Södertälje?
– Det kunde ha gått hur som helst och var bara ett mål som skiljde oss åt när allt var klart, 3-2 i avgörande matchen som spelades i Karlskoga.
– Vi låg under med 2-1 i matcher när vi kom till Södertälje. Då spelade vi bästa av fem. Vi slog Södertälje i Scaniarinken och sedan vann vi, som sagt var, i Karlskoga. Södertälje var precis lika bra som oss. Eller lika dåliga om ni vill, skrattar Kent-Erik Andersson och fortsätter:
– Södertälje hade vunnit året innan och dessförinnan fått stryk i finalen mot AIK. Anders Eldebrink och kompani var bra. Hardy Åström i mål…

Vad kan du berätta om guldfesten efteråt?
– (Skratt) Den var här på Gustav Fröding, tror jag, och det var full rulle. Sven-Ingvars var där och spelade.
– Det blev en lång natt. När jag kom hem mötte jag barnen som skulle till skolan. Därför vet jag att jag var hemma kvart i åtta.

Fredrik Olausson igen:
– Jag tror att alla backarna vårt lag spelade i A-landslaget eller Vikingarna den säsongen. Leffe (Carlsson) och Peter (Andersson) var 21 år. Jag var 20 år. Mats Lusth var 23 eller 24. Tommy (Samuelsson) 26. Håkan Nordin var också däromkring också.

Dessutom anslöt Thomas Rundqvist till Färjestad efter en säsong i Montréals organisation.
– Det stämmer. Vi hade Thomas, Janne Ingman och Erkki Laine, Staffan Lundh, Micke Holmberg…

I den femte och avgörande finalen gjorde Fredrik Olausson det matchavgörande 3-1 målet.
– Det var en tajt finalserie och jag förstod såklart inte då att det var matchavgörande.  Nu minns jag inte om det var Tommy eller Erkki som passade mig på blålinjen. Erkki kallade mig i alla fall för ”pojken”.
– Jag visste att jag kunde dra upp på högerkanten för Erkki drog alltid ut så jag kunde bara sticka. Samtidigt visste jag att det inte var någon fara för Thomas (Rundqvist) täckte alltid upp bakom mig.
– I alla fall, målet, Janne Ingman var framme och störde Hardy (Åström) när jag sköt. Han hade inte helt fri sikt eller kanske var ur balans, så mina kedjekamrater hade lika stor del i målet jag.

Hur var känslan nä4 det stod klart att det blivit guld?
– Jag har svårt att beskriva känslorna för det var så många på en och samma gång. Glädje, lättnad…, säger Olausson samtidigt som han ler då han tänker tillbaka på den stunden.

Fredrik Olausson vann SM-guld 1986.Foto: Ronnie Rönnkvist.

Greger Artursson - en odödlig guldhjälte

Nästa guld kom 1988. Det efter att ha förlorat SM-finalerna mot Björklöven säsongen innan. Pelle Bäckmans killar kom att i april 1988 vinna och ta revansch på Björklöven med 3-1 i matcher. Thomas Rundqvist var lagets stora fältherre, Erkki Laine snipern samtidigt som Håkan Nordin och Peter Andersson storspelade både defensivt och offensivt på backplatsen.
– Vi hade fruktansvärt bra backar, de bästa i Sverige, men vi hade även riktigt bra centrar och de här bitarna i kombination med vårt grundspel gjorde oss så starka. Vi var verkligen som ett lag, en familj, berättar Peter Lindmark.

Det skulle dröja till säsongerna 1996/97 och 1997/98 innan nästa två guld spelades hem till Värmland. Våren 1997 besegrades Luleå med 3-1 i matcher. Mycket tack vare den bredd laget hade, men också mycket tack vare Jörgen Jönssons fina spel i en kedja tillsammans med Peter Nordström och Peter Ottosson. Lägg därtill Markus Ketterers storspel i målet.
– Då var jag lite äldre och hade längtat efter att nå framgång i högsta serien. Per Bäckman var tränare då och han var bra för mig. Han drev laget jävligt hårt. Vi spelade bra taktiskt, var tajta i försvaret och var tvungna att jobba hårt. Vi gjorde även väldigt mycket mål och spelade en bra hockey så det var en härlig säsong, berättar Jörgen Jönsson.

1997/98 var det Djurgårdens tur att få vika ner sig mot Färjestad som vände 2-1 i matcher till seger med 3-2. Avgörande kom inför 13 850 åskådare i Globen där Greger Artursson lyckades få förbi pucken bakom storspelande Tommy Söderström.

Greger Artursson blev oväntad hjälte 1998.Foto: Bildbyrån.

Rickard Wallin kliver in i historieböckerna

Säsongen 2001/02 var det dags för guld fem. Bengt-Åke Gustafsson hade tagit över som coach och tog laget till final mot MoDo. Lagets stora poängmaskin var Ulf Söderström som gjorde 16 mål och totalt 50 poäng på 49 matcher. Färjestad vann relativt enkelt med 3-0 i matcher. Finalspelet kom att bli lite av Martin Gerbers stora happening.

Offensivt var annars dagens sportchef, Rickard Wallin, lagets stora spelare. Per Lundell hade inför säsongen bestämt sig för att varva ner i Grums, men Färjestad bad snällt honom göra comeback och det ångrar nog varken han eller Färjestad. Poängbästa back i slutspelet för Färjestad med ett mål och totalt nio poäng på tio matcher.

Tommy Samuelsson, "Kulon" Lennartsson, Jörgen Jönsson och Bengt-Åke Gustafsson efter guldet 2002.Foto: Bildbyrån.

Rickard Wallin - idag Sportdirektör - då ung SM-guldvinnare.

Rickard Wallin:
– Säsongen innan hade vi förlorat mot Djurgården i finalen i match sex i gamla ishallen. Man hade då redan slagit i pålarna för att bygga Löfbergs Arena som skulle vara klar till hösten därpå.
– Inför säsongen -02 hade vi verkligen bestämt oss för att vinna samtidigt som klubben satsade och tog in väldigt bra spelare. Vi hade ett grymt lag och vi hade bara sex eller sju förluster i serien på 50 matcher. Sedan gick vi rakt igenom slutspelet. Det var egentligen bara en drömsäsong.
– Jag och Uffe Söderström hade spelat ihop säsongen innan. Då hade vi Christian Berglund som tredje länk. Sedan kom Dieter Kalt in och jag tror det var tänkt att han skulle spela ihop med Jörgen Jönsson och Peter Nordström, men så blev det inte. Han kom ner till vår kedja under försäsongen och där blev han kvar. Vi hade en sagolik kemi och det blev en grym säsong för mig spelmässigt. Jag lärde mig mycket och fick ett väldigt bra självförtroende av det.
 – ”Bengan” (Bengt-Åke Gustafsson) var, av det jag har förstått, en fantastisk spelare och som ser hockey på ett speciellt sätt. I början tror jag att han hade svårt att förmedla till oss spelare hur han tänkte. Han hade en tro på att man skulle lösa situationerna själv och gav väldigt mycket ansvar till oss spelare. Ibland kanske han tyckte att det borde vara lite lättare än vad det egentligen var för oss eftersom vi inte hade hans hockeykunskaper.
– Nu fick vi mycket frihet i spelet samtidigt som han drev på jättebra. Det blev ett positivt spinn på både spelet och ledarskapet.

Vann guld - efter turbulenta säsongen

OS-guldåret 2006 var det dags igen. En turbulent säsong där Leif Strömberg och Bo ”Kulon” Lennartsson i slutet av januari fick lämna över tränarsysslorna till ”Perra” Johnsson, Leffe Carlsson och Claes Eriksson. Frölunda besegrades i finalen och poängbäst i slutspelet var Jörgen Jönsson. Dessutom visade både Radek Hamr och Thomas Rhodin upp storspel när det gällde som mest, alltså i slutspelet.

Rickard Wallin:
– Vi hade det tufft långt in i säsongen. Detta trots att vi hade ett bra lag på pappret. Vi sparkade Leif Strömberg som tränare ganska sent på säsongen. Då kom i stället (Per-Eric) ”Perra” Johnsson in. Där någonstans började vi växa ihop. Sista matchen blev vi utbuade när vi åkte av isen efter att vi hade förlorat mot Mora hemma. Då var det ingen som trodde på oss. Knappt vi själva heller.
– Under den en och en halv månad som slutspelet var så växte vi ihop och känslan var fantastisk. Vi hittade rätt på alla roller och positioner. Sedan är det speciella minnen för mig i semifinalen mot HV 71 där jag lyckades avgöra med sju sekunder kvar.

Nu är vi framme vid säsongen 2008/09. ”Perra” Johnsson tillsammans med Tommy Samuelsson ledde ett Färjestad som besegrade HV71 med 4-1 i finalserien. Jonas ”Monstret” Gustavsson var just ett monster i slutspelet. Rickard Wallin var poängbäst i grundserien för Färjestad med 18 mål och totalt 45 poäng på 55 matcher. Färjestad lyckades dessutom låna till sig, via Detroit, en viss Dick Axelsson som inlett säsongen i Djurgården. I slutspelet svarade han för ett mål och totalt fyra poäng på nio matcher.

Säsongen 2010/11 plockade Färjestad hem sitt nionde SM-guld. Det efter att besegrat Skellefteå med 4-1 i matcher. Pelle Prestberg storspelade hela grundserien för att sedan lämna över den stafettpinnen till Micke Johansson och Rickard Wallin i slutspelet. Dessutom storspelade tjeckiska landslagsmålvakten, Alexander Salak, när det gällde som mest. Robin Sterner lyckades den här säsongen med något som hans farfar, Ulf Sterner, aldrig lyckades med: Vinna SM-guld med Färjestad.

Alexander Salák - en klassisk guldhjälte i Färjestad.Foto: Ronnie Rönnkvist.

Nyckeln till framgång: "Bra karaktärer"

Det senaste guldet Färjestad kunde ställa upp i villan bredvid Löfbergs Arena vann klubben 2022. Den här gången vann man över Luleå med 4-3 i matcher. Tomas Mitell kom in under säsongen efter det att sportchefen, Rickard Wallin, inte var nöjd med det arbete Johan Pennerborn svarat för. Mitell rörde om i grytan och fick laget att prestera på en nivå som man inte sett under hela säsongen.

I slutspelet klev spelare som Per Åslund, Joakim Nygård, Victor Ejdsell, Theodor Lennström och Dominik Furch fram och visade klass.

Det senaste guldjublet skedde 2022.Foto: Bildbyrån.

Pelle Prestberg vad har varit styrkan i det Färjestad du följt genom åren?
– Styrkan var givetvis att vi hade bra lag med bra karaktärer som trivs ihop. Spelare som kan göra poäng och avgöra matcher framåt, spelare som slänger sig och täcker skott och offrar sig till det yttersta och en målvakt som spelar sin bästa hockey på slutet av säsongen.
– Att få ihop alla bitar med att få spelare att acceptera sina roller fullt ut. Alltid när man närmar sig slutspel så är Färjestad med. Nästan oavsett hur det gått under serien får man ihop det på slutet för att kunna utmana om guldet. Det sitter i väggarna.

Conny Evensson, här med Tommy Samuelsson och "Pekka" Lindmark.

Thomas Rundqvist om du skulle plocka fram den ledare som betytt mest för dig under alla dina år som spelare vem skulle de vara och varför just han?
– Det blir Conny Evensson för hans otroliga engagemang. Han kunde motivera, förklara saker på ett bra sätt. Conny var oerhört ärlig och gav både kritik men han var också bra på att ge beröm vilket många har svårt för. Han levde också själv på samma sätt som han krävde av spelarna.

Alltså tio guld och totalt 21 SM-finaler på 50 år, så ni som räknar bort Färjestad den här säsongen, tänk om.

När Färjestad kunde åkt ur (!) högstaserien

Jo, det var en sak till. Säsongen 1993/94. Även det en OS-guld säsong. Jörgen Palm tillsammans med Håkan Nordin och Janne Ingman inledde som coacher. Färjestad hade på pappret ett stark lag med bland andra Tommy Samuelsson, Andreas Johansson, Håkan Loob, Leffe Carlsson, Magnus Arvedsson, Mathias Johansson, Thomas Rhodin med flera. Trots raden av skickliga spelare blev det spel i allsvenskan efter jul.

Per Bäckman tog över som tränare och i allsvenskan och finalen mot Boden, med Tomas Holmström, var det aldrig något snack. Färjestad var tillbaka där laget hörde hemma, i Elitserien.

Håkan Loob:
– Säsongen var inte en chock, men alla förväntade sig att Färjestad alltid, oavsett ”spelartapp”, ha ett hyfsat slagkraftigt lag. Den säsongen blev det ändå tufft. Thomas och ”Bengan” försvann ner till Feldkirch. Lars Karlsson fick en ganska problematisk knäskada. Vi tappade tre landslagscentrar. Plus att vi hade nya tränare.
– Att vi hade nya tränare tror jag inte var något fel. Jörgen Palm kom och jag tycker att han gjorde det mesta rätt, men just avsaknaden av rutin märktes. Vi hade ett ungt lag där vi hade fått in Andreas Johansson och Mats Lindgren som var 19, 20 år gamla. Dom skulle sedermera bli kanonspelare, men vi fick det ändå tufft.

Efter 22 matcher delades alltså serien upp och dom två sämst placerade lagen i elitserien trillade ner i allsvenskan.
– Vi hade spelat elva träningsmatcher inför säsongen. Jag tror att vi vann tio och spelade en oavgjort. Alla trodde och tänkte att generationsväxlingen var klar. Sedan förlorade vi sju raka matcher.
– Klart att vi hade 15 matcher att få i gång någonting, men vi hade ett dåligt självförtroende och hann aldrig i kapp.
– Sista seriematchen hade vi nere i Rögle. Vi behövde vinna för överhuvudtaget stanna kvar över strecket. Samtidigt mötte HV71 Leksand och måste förlora. HV71 vann och vi fick stryk av Rögle. Det gick något elakt rykte om att Olle Öst och en HV-ledare stod och kramade om varandra, vilket såklart bara var snack, skrattar Håkan Loob och fortsätter:
– Skitsamma eftersom vi förlorade. Kjell (Glennert) var med ner till Rögle. Jag kommer ihåg då han kom i omklädningsrummet efter matchen med sin karisma. Han borde varit helt förkrossad, men det enda han sa var ”Jaha, då var det bara att börja om”.

Jan Ingman, Thomas Rundqvist och Håkan Loob - en klassisk FBK-kedja.Foto: Ronnie Rönnkvist.

Krossade Boden i finalen

8:e januari 1994 inleddes allsvenskan. Färjestad inledde med att spela 2-2 mot Huddinge på hemmaplan. 
– Vi var såklart tagna av stundens allvar. Vi skulle möta Huddinge, Kiruna, Boden, Troja… Inget ont om dom lagen, men det var rena rama Cirkus Scott.
– Efter tre omgångar hade vi två poäng. Vi spelade oavgjort mot Huddinge och förlorade mot Boden, så det såg inte så väldigt bra ut. I slutet av januari kom OS-uppehållet. Då bytte vi tränare återigen. Jag klandrar inte Jörgen Palm, Janne Ingman och Håkan Nordin som var tränare. Jag tycker inte på något sätt att dom hade skuld i det här, men vi blev lite lurade av den här generationsväxlingen.
– ”Bäckis” (Per Bäckman) och Gunnar Johansson kom in. Allting gjordes om. Jag blev till och med lagkapten, något som jag aldrig någonsin varit någonstans. Allt stabiliserade sig i laget och vi förlorade knappt någon match.
– När jag kom tillbaka efter OS gick vi till final mot Boden i bäst av fem och körde över dom fullständigt (7-3, 6-0, 6-2). När vi vann sista matchen mot Boden med 6-2, den lyckan… Jag har aldrig varit med om maken. Det var nästan som att vinna Stanley Cup. Vilken glädje det var över att vi var tillbaka i finrummet.
– Det var tufft eftersom vi också visste hur svårt det kunde vara att komma tillbaka, Björklöven, Västerås, Södertälje… Sista matchen mot Boden var kanske en av viktigaste segrarna i Färjestads historia.

I nästa del titta vi närmare på målvakterna i första elitserien.