Det är den 13 februari 1975.
Västra Frölunda ska ta sig upp till Gävle för att spela elitseriematch mot Brynäs. För ovanlighetens skull har lagledningen beslutat att laget ska flyga upp med tre mindre Cessnaplan hyrda från Baron Air i Helsingborg.
I ett av planen som lyfter från Torslanda sitter förutom piloten Reijo Junno även spelarna Lars-Erik Esbjörs,Svante Granholm, Kjell-Ronnie Pettersson, Henrik Hedlund, Leif Henriksson, Krister Sterner och Christer Ståhl.
Det flera av dem hade gemensamt var att de ogillade att flyga.
— Vi var tvungna att komma upp snabbt till Brynäs. Att åka tåg och buss tar en så väldigt långt tid så vi satsade på tre Cessnaplan. Det var ett helt nytt plan som dom som var flygrädda fick ta, minns tränaren Lars-Eric Lundvall.
Han hade fått ett samtal från Lars-Erik Esbjörs dagen innan avresan. Esbjörs gillade inte tanken på att flyga till Gävle – och framför allt inte att göra det i ett litet flygplan. Därför bad han Lundvall om tillåtelse att ta bilen upp.
– "Då är jag ändå uppe samtidigt som er", tyckte jag. "Nej", sa Lundwall. "Det går fort upp och ännu fortare ner". Och det gjorde det fan i mig.
Lundvall satt i ett av de andra planen.
— Dom äldre planen startade först och stack iväg upp igenom molnen. Det var lite guppigt och en del var väldigt rädda. När vi närmade oss Gävle gick vi på ovansidan in så vi fick motvinden. Det gick bra, men sedan fick vi höra att det var ett plan som saknades över Gävleområdet. Efter det satt jag hela tiden i flygledartornet.
Lars-Erik Esbjörs.Foto: Bildbyrån
"SATT OCH VÄNTADE PÅ ATT DET SKULLE SMÄLLA"
För Lars-Erik Esbjörs som inte var helt bekväm med flygandet var resan jobbig. Men den gick snabbt från jobbig till skräckfylld när planet närmade sig Gävle.
– Först hörde jag att en motor började hosta och sedan dog den. Då tänkte jag att "vi klarar oss på en motor". Men när den andra började hosta, stånka och lägga av då började jag fundera på vad i helvete det var som hände. Jag satt bakom piloten i den tiositsiga Cessnan. De andra halvsov och jag tror att det bara var jag och Krister Sterner som var vakna, berättar Esbjörs
Det han framför allt minns är hur tyst det blev i flygplanet alldeles innan det började störta.
– Jag tänkte att nu jävlar är det bara att sitta stilla, vänta och hoppas att jag klarar mig. Någon dödsångest hade jag väl inte. Jag satt bara och väntade på att det skulle smälla. Jag trodde att man var Stålmannen och satt där med raka armar, men de blev som gummiarmar när det small i trädtopparna. Armarna vek sig givetvis och jag slog näsan och tänderna i pilotens stol.
Anledningen till olyckan ska ha berott på problem med bränsletillförseln.
— Det var piloten som helt enkelt gjorde fel. Han slog om bensinkranen på stopp i stället för till landningsbensin. Det slog tvärstopp i motorerna. Sedan styrde han in planet mellan två stora träd så vingarna kapades, men han fick stopp på planet, säger Lars-Eric Lundvall.
Lars-Erik Esbjörs:
– Som tur var tog han trädtopparna. Vingarna slets ju av men flygplanskroppen förblev hel fast piloten var fastklämd och skadade sig ganska allvarligt. Efter kraschen såg jag ett hål vid sidan som jag kunde gå ut igenom. Men då märkte jag att det inte var så lätt att gå eftersom höften hade hoppat ur led.
– Jag hade ena benet ute i gången och bara vänsterbenet bakom honom. Det var också därför som höften hoppade ur led, jag körde in knäet i ryggen på honom.
Skadade Frölundaspelare får besök på sjukhuset.Foto: Arkivbild
"DE FÖRSTOD ATT VI VAR MED PÅ PLANET"
Hemma i Göteborg satt oroliga anhöriga och fick väldigt knapphändig information om vad som hade inträffat.
– Min hustru Eva fick via radion reda att det hade hänt någonting, men hon visste inte vilka som var med på det planet. Det tog någon timme innan dom hittade oss. Det första jag sa till läkaren efter det att dom hade hittat oss och jag kommit in på lasarettet var att ringa hem till Eva och tala om att jag lever.
– Det dröjde lång stund innan hon fick reda på det eftersom läkarna först ville ha reda på vad det var för fel på mig innan dom kunde rapportera vad det var. Eva fick nog reda på det genom att alla spelarna som inte var med i planet hade ringt till henne. Svante Granholms fru var hemma hos min fru och eftersom jag och Svante inte hade ringt hem så förstod de att vi var med på det planet.
Lars-Erik Esbjörs kom att bli kvar på sjukhuset i tre veckor och efter det väntade en tuff rehabilitering som tvingade honom att ta en lång paus från ishockeyn.
– Från februari fram till midsommar fick jag inte sätta ner foten i backen, inte ens som stöd. Jag fick göra sjukgymnastik och bygga upp muskulaturen igen eftersom jag tappade många centimetrar runt låren under de här månaderna.
– Efter midsommar fick jag börja träna som vanligt och gjorde så tre gånger om dagen. Sedan var jag med och spelade igen i augusti.
Lagkamraten Kjell-Rune Milton:
– Det var ganska tufft och vi var alla ordentligt chockade när det här hade inträffat, men här tror jag styrkan med lagidrott kom att visa sig. Vi ville vara med och stötta så gott vi kunde oavsett hur det gått för våra kompisar. Jag tror dom uppskattade att vi kom dit och det var nog även viktigt för oss som inte varit med i planet att få hjälpa till.
Lars-Eric Lundvall ser tillbaka på hela händelsen med viss lättnad. De första rapporterna som kom angående olyckan var nämligen att personerna ombord på det kraschade planet hade avlidit. Något han störde sig på var emellertid hur Svenska Ishockeyförbundet reagerade på händelsen när han rapporterade in vad som hade inträffat.
— Jag berättade att ett av våra plan hade störtat, men jag sa aldrig vilka som var med i planet. Jag sa också att minst fyra stycken är skadade så pass att dom inte kan lira. Då säger fanskapet på förbundet: ”Då ingen dött så kan ni väl lira”... Jävlar… Hade jag haft honom i närheten hade jag lappat till honom. Vilken idiot!
Samtliga ombord på flygplanet som kraschade i Hedesunda utanför Gävle överlevde, men drabbades av skador i olika omfattning.
