- Slutade på en sensationell fjärdeplats.
- “Vi var arbetargrabbar allihop”
- “Alla hade ju sagt: ‘Vad fan ska ni upp i eliten och göra?’”
{{ PAYWALL LIMIT }}
De allra flesta är medvetna om att Timrå inte hette så som klubb inledningsvis. Föreningen bildades 1921 som Wifstavarvs IF. Några år senare plockades Wifstavarvs IK in och 1942 slog sis Wifstavarv ihop med Östrands IF och blev Wifsta/Östrands IF. 1964 var det dags igen för en ny klubb att komma in under samma paraply och namnet ändrades till Wifsta/Östrand-Fagerviks IF. Först 1966 ändrade klubben namnet och tog kommunens namn och blev Timrå IK.
Vi tänkte stanna upp lite vid lagets första säsong i högsta serien. Det vill säga 1956/57. Wifsta/Östrand kvalade sig upp efter att lagt Tranås och Slemensnäs bakom sig i kvalet.
Wifsta/Östrand placerades i norra gruppen tillsammans med Gävle, Leksand, Skellefteå, Hammarby, Göta, Mora och Brynäs.
Vann mot blivande mästarna och slutade fyra
Redan i första omgången skrällde Timrå-laget. För motståndet stod Skellefteå på bortaplan. I slutet av matchen ledde Wifsta/Östrand med 5-4, men just före slutsignalen kvitterade Anders ”Acka” Andersson för Skellefteå. Kedjan med Erling ”Eje” Lindström, Berndt Arvidsson och Svenne Lindström var lagets starkaste enhet. Bakåt handlade det mycket om Ingvar ”Lillen” Näslund och Bert-Ola Nordlander.
Andra omgången spelade Wifsta/Östrand mot Hammarby. Där hade man ledningen med 3-0, men efter en svajig insats i andra perioden där Sage Viström i målet inte hade sin bästa tag släppte Wifsta/Östrand in sex mål. I tredje perioden tog Bosse Eriksson, ny från IFK Nyland, över och blev bästa medelpading på planen.
I tredje omgången kom lagets första seger då Skellefteå besegrades med 6-3. Bäst på plan: ”Eje” Lindström och Bosse Eriksson. Därefter besegrades Mora med 5-3. Där var Bert-Ola Nordlander ”rena Brunkebergspumpen”.
Nykomlingen fortsatte att imponera under säsongen. Bland annat besegrades blivande svenska mästarna, Gävle, och senare även Göta och Brynäs.
När tabellen summerades slutade Wifsta/Östrand på en sensationell fjärdeplats. Även om det inte blev slutspel var det här något som givetvis klubben var mycket nöjd med. Dessutom kom en 19-årig anfallare uppväxt tillsammans med Bert-Ola Nordlander och Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg i centrala Timrå, ”Eje” Lindström, med till VM i Moskva. Ni vet där Tre Kronor spelade 4-4 i den avgörande matchen mot Sovjet. Ett resultat som gav Sverige sitt andra VM-guld i ishockey.
Wifsta/Östrand, Wifsta/Östrand-Fagerviks IF och Timrå IK höll sig sedan kvar i högsta serien fram till och med säsongen 1975/76 då föreningen fick lämna högsta serien efter att ha deltagit i den första Elitserien som spelats.
“Kom med tack vare att bandylandskapet Hälsingland startade en hockeyserie”
”Eje” Lindström:
– Vi var arbetargrabbar allihop. Det fanns två föreningar här i centrum. En som hette Wifstavarv IK och en som hette Östrands IK. Wifstavarv var en sulfitfabrik som låg ute mot vattnet. Sedan hade vi sulfatfabriken och det var Östrand.
– Klubbarna drev sin verksamhet var för sig, men det höll naturligtvis inte att eftersom det var svårt att få spelare att räcka till. Timrå var inte så stort utan jag tror att vi bara var 12 000 invånare vid den här tiden.
– Sedan slog man ihop klubbarna och namnet blev Wifsta/Östrand, vilket naturligtvis var ett annorlunda namn. När vi gick upp i allsvenskan, eller rättare sagt Division 1 norra, 1956 var vi nere och mötte Hammarby på Johanneshov. Det här var första gången vi var som lag nere i Stockholm och spelade. Min fru och svägerska var med och stod på läktaren. Vi hade förlorat mot Hammarby hemma, men höll på att vinna där nere (3-4). Då var det en på läktaren, som antagligen hade fått lite grann innanför västen, som sa ”Wifsta, Wifsta, Wifsta… Vart fan ligger Wifsta?”, skrattar Eje Lindström innan vi kommer in på rivaliteten mellan hockeyn i Sundsvall och den i Timrå.
– Från begynnelsen fanns det ingen rivalitet. Det fanns ett Division 2-lag i Sundsvall, Heffners, men även några andra lag som Kvickenborg, Matfors och så vidare. Inget av dom räckte till. Problemet var då dels att serierna ställdes in eftersom det var dåligt väder, hade folk i lumpen och så vidare. Det fanns aldrig någon enhetlighet i serierna där.
– Vi i Wifsta/Östrand var också med i dom här serierna. Vart efter den ena efter den andra drog sig ur hade vi inga att spela emot, men vi var ändå med i SM. Hockeyn startade i Wifsta 1937, men vi kunde inte vara med i seriesystemet innan 1943 eller 1944. Vi kom med tack vare att bandylandskapet Hälsingland startade en hockeyserie.
Var det enbart hälsingelag som spelade där med er?
– Ja, det var Alfta, Söderhamn och dom här gängen som spelade där. När den serien startades upp fattades det ett lag. Då ansökte vi om att få komma med där. Med det löste vi ett problem för Svenska Ishockeyförbundet också. Vi vann den här serien överlägset och gick uppåt i serien till Division 2 norra.
Du nämnde ”Tjotten” Näslund, Mats pappa, spelade du med honom i Wifsta/Östrand?
– Nej, det gjorde jag egentligen inte. När jag var 15 år var reserv och jag fick aldrig spela. Jag brukar säga att det finns ingen vid den här tidsperioden i Norrland som åkte runt och frös som jag gjorde eftersom jag inte fick ta ett enda skär.
“Det är konstigt att vi kunde gå upp på det viset”
Medan den tidigare Wifsta/Östrands-spelaren sätter på ytterligare en panna kaffe passar vi på att skruva tillbaka klockan till då han debuterade i Timrås A-lag som 16-åring.
– Bert-Ola och jag debuterade mot IK Huge. Då spelade vi backar tillsammans och var fortfarande i Division 2. Sedan gick vi upp i Division 1 1956 efter att ha vunnit Division 2 här i Norrland överlägset. Vi spelade kval mot Clemensnäs om att gå upp från första kvalet. Sedan mötte vi Mora, en dom rådde vi inte på utan förlorade både hemma och borta. Men vi gick ändå upp på grund av att Svenska Ishockeyförbundet gjorde om seriesystemet. Att man lade om systemet gjorde att vi fick kvala ytterligare en gång, nu mot Tranås. Det var en panikgrej. Vi spelade den matchen i början av mars och vi hade nästan ingen is kvar så vi sprang och spelade ishockey.
– Jag kommer aldrig glömma den där matchen. Tranås hade en Hammarbykille, Rune Larsson, och det fanns en yta på kanske tio kvadratmeter som det fanns bra med is på. Där stod han hela matchen, skrattar Lindström. Vi vann den där matchen med 10-3 eller någonting. Det är konstigt att vi kunde gå upp på det viset och att Tranås bara fick en bortamatch att försöka gå upp på. Normalt får man i alla fall chansen både hemma och borta.
Var det tufft att komma upp i högsta serien och möta Djurgården, Gävle, Södertälje, Leksand och dom här lagen?
– Ja, det var riktigt tufft. Vi mötte Skellefteå borta första matchen. Dom hade spelat en säsong i Division 1 och hade alltså gått upp säsongen innan oss. Innan matchen sa jag att vi skulle få storstryk, men vi åkte upp dit och spelade 5-5. Det tyckte vi var en jäkla framgång. Sedan kom Hammarby upp till oss och då fick vi alltså stryk med 7-3. Dom hade ett fantastiskt bra lag. Bland annat minns jag att ”Plutten” (Åke Andersson) var kvar i laget. Vi hade inte en skugga i världen mot Hammarby samtidigt som vi var lite skakiga för att visa upp oss inför hemmapubliken. Alla hade ju sagt ”vad fan ska ni upp i eliten och göra?”. Vi tände till och blev bättre och bättre samtidigt som vi hade två bra tränare. Dels var det ”Tjotten” (Torsten Näslund), Mats Näslunds pappa dels var det Stig Andersson.
– Det som sedan skulle få mig att tro på det här var då vi åkte ner och mötte Gävle Godtemplare som kom att bli svenska mästare den säsongen. Där råkade Herman Carlsson och UK-gänget stå på läktaren. Vi vann med 4-1 och jag gjorde all fyra målen. Den chansen jag fick i Tre Kronor därefter kunde jag sedermera utnyttja och jag kom med i VM-laget 1957.
“Jag var 15 år när jag fick debutera”
Bert-Ola Nordlander:
– Jag växte upp några hundra meter från gamla rinken i Östrand, Järnvägsgata hette det. Vi var faktiskt tre killar som spelade i Tre Kronor och var från samma gata. Det var jag Eje Lindström och Lennart "Lill-Strimma" Svedberg
När lärde du känna ”Eje” Lindström?
– Vi lärde känna varandra väldigt tidigt. Han är ett år och några dagar äldre än jag och vi båda har fortfarande en väldigt bra kontakt.
”Lill-Strimma” bodde också på samma gata nämner du. Nu är visserligen han yngre än dig och ”Eje” Lindström, men hur var han som ung grabb då ni växte upp tillsammans?
– Han började åka skridskor rätt sent. Sedan lekte han mycket med småungar. Däremot var, som sagt var, jag och ”Eje” ofta nere på Wifsta/Östrands gamla plan.
– Första året i Allsvenskan var det också vi båda som spolade banan en timme före matchen. Sedan gick vi hem och bytte om. Vi hade en sådan matta med spolarrör som vi drog. Vi litade inte på att någon annan kunde göra det lika bra.
Vilka var stjärnorna i Wifsta när du klev upp i A-laget?
– En stor kille då var Orvar Kempe. Sen har vi Mats Näslunds pappa Torsten "Tjotten" Näslund och Mats farbror, (Ingvar) ”Lillen” Näslund, och ”Svenna” Lindström.
– Vi hade även en mycket bra tränare som hette Stig Andersson som betydde massor för mig och för klubben. Lagledaren Ingemar Nordin var också en mycket drivande ledare. Sen hade vi en bra ordförande som hette Eskil Lindeskär.
Bert-Ola Nordlander debuterade för Wifsta/Östrands IF mot Gävlelaget IK Huge.
– Jag var 15 år då och jag minns matchen väl. För det första skulle jag debutera i matchen innan, men det fick jag inte för mina föräldrar eftersom dom tyckte att det var för hårt.
– Innan matchen mot Huge hade jag varit nere och gjort ren banan. ”Eje” och jag bodde så att vi hade ett stenkast ner till planen. Så jag sprang hem, upp på rummet, tog bagen och sprang förbi mamma och pappa och sa att jag skulle spela. Dom blev tvungna att klä på sig och gå ner för att titta.
– Både ”Eje” och jag spelade forward i juniorerna. Jag hade aldrig spelat back tidigare. Det fanns inget pojklag i Wifsta/Östrand utan jag hade bara spelat fyra juniormatcher innan den här matchen. Då säger ledarna att det fattas backar:
”Du, Bert-Ola, kan ju åka skridskor baklänges kan du spela back idag?”
”Ja, för farao”, svarade jag.
– Den jag skulle spela med kom inte i tid så då fick ”Eje” och jag spela back ihop i den här matchen. Efter den matchen spelade vi forwards i juniorerna och backar i A-laget. Jag hade också en back som idol och som spelade i Hammarby, Åke "Plutten" Andersson. Jag hade sett honom en gång då han spelade en träningsmatch mot Wifsta/Östrand. Som back bröt jag ofta med klubban och det gjorde ”Plutten” också.
Var det just brytningarna med klubban som gjorde att du ofta fick agera målvakt på straffar i matcherna?
– Det var väl en lite konstig grej. Jag var ju fotbollsmålvakt och jag hoppade in på en straff i en hockeymatch och tog den. Av elva straffar som jag stod tog jag tio. Idag skulle det aldrig ha gått eftersom man hade skjutit ihjäl mig.
– Det var så att man måste stå inne i målgården, men då dom började med pucken fick jag åka ut. Jag styrde straffskytten så att jag fick dom att gå åt ett håll. Då kastade jag mig och slog undan pucken med klubban.
Bert-Ola Nordlander spelade faktiskt aldrig i Timrå utan bara i Wifsta/Östrand.
Wifsta/Östrands lag 1956/57
Målvakter:
Sage Viström
Bo Eriksson
Utespelare:
Birger Kågström
Sören Boström
Eje Lindström
Alf Schönberg
Berndt Arvidsson
Sven Lindström
Lennart Andersson
Ingvar Näslund
Bert-Ola Nordlander
Roine Björkstrand
Göte Wiklund
Lars Jansson
Orvar Kempe
