- Hade flera stora profiler i laget
- ”Det var i det närmaste karnevalsstämning i Borlänge”
- ”Leksand köpte sönder laget eftersom dom var livrädda för att det skulle gå för bra för Tunabro”
- ”Var ingen chock direkt då degraderingen var ett faktum”
28 februari 1971. Kiruna AIF åkte ner till Borlänge för kvalspel mot Tunabro. Ett poäng skulle räcka för norrbottningarna att ta plats i högsta serien. Men när Roland Eriksson med tre minuter kvar av matchen satte dit 4-1 till Tunabro stod det klart att Dalarna skulle få ytterligare ett lag i hösta serien säsongen 1971/72. Sedan tidigare var både Leksand och Mora klara för spel där.
I serien med lag som varit uppe en eller ett par säsonger i högsta serien ska vi bege oss till Gyllerinken i Borlänge eftersom det var där Tunabro spelade sina hemmamatcher i dåvarande allsvenskan under tre säsonger.
Tunabro hade då ett av Sveriges mest lovande lag. Där spelade bland andra kompisarna Roland Eriksson och Göran Högosta som båda var 16 år. Dessutom fanns där Stig Andersson 19 år och Mats Eriksson 18 år. Samtliga spåddes en fin framtid i svensk hockey. Lagets andra stjärnor var bland andra Dag Olsson, som vi idag känner som en av våra största domare, Börje Engblom och blivande förbundsordföranden Christer Englund. Även unga målvaktstalangen Juha Raninen hade visat sig hålla en mycket hög klass liksom backen Bert Bäckman.
Inför debuten i allsvenskan värvade Tunabro bland annat in Håkan Norström från Västra Frölunda, Kjell Finn från Falun, Yngve Hindrikes från Örebro, Janne Johansson från Rommehed och Lars Söderkvist från Långshyttan. Dessutom kom Ingemar Snis tillbaka hem från Leksand. Det här skulle visa sig vara ett ganska starkt lag.
17:e oktober 1971 premiärspelade Tunabro borta mot Södertälje. SSK tog tidigt ledningen och gick ifrån till 3-0 innan Kjell Finn, med allsvensk rutin från Leksand, satte 3-1. Dock vann Södertälje till slut med hela 10-2.
Omgången efter var det hemmapremiär inför 3500 åskådare i hemmatältet ballongen i Gylle. För motståndet stod Timrå som vann med 5-2. Första hemmamålet gjorde Ingemar Snis.
I femte omgången kom Tunabros första seger då Bert-Ola Nordlanders Nacka besegrades med 4-3. Målskyttar för Tunabro: Christer Englund, Dag Olsson, Janne Karlsson och Yngve Hindrikes. Blivande Washingtonproffset, Leif Svensson i Nacka, svarade för två assist. Bäst på plan rapporterades kedjan med Christer Englund, Roland Eriksson och nyligen bortgångne Börje Engblom vara. Tunabro tog ytterligare en poäng i det som hette Division 1 Norra då det blev 5-5 borta mot Timrå. Olle Henriksson gjorde två av målen.
Tunabro hamnade i norra nedflyttningsserien där dom imponerade stort och vann före Björklöven, MoDo och Nacka.
Inför säsongen 1972/73 plockade Tunabro in många starka namn. På backsidan kom Per-Arne Hübinette från AIK som bara några säsonger tidigare fått chansen att spela i Tre Kronor. Faluns succéspelare, Anders Kallur, anslöt och Kenneth Orrgårde kom tillbaka från Hammarby. Dessutom flyttades två lovande juniorer upp, Ivan Hansen och Jan-Ove Viberg.
I tredje omgången kom första tvåpoängaren då Tunabro åkte upp till Umeå för vinstmatch mot Björklöven med 4-3. Kenneth Orrgårde, Olle Henriksson, Kjell Finn och Håkan Norström nätade för masarna. När sedan lagen möttes i Borlänge 25 november fick en 18-åring sitt nationella genombrott. Inför 792 åskådare gjorde Roland Eriksson fyra av målen. Lars Söderkvist, med två mål, och Lars Thoréus, ett mål, var övriga målskyttar för Tunabro. Ett av Björklövens mål gjordes för övrigt av John Slettvoll, som då fortfarande hette Andersson.
Trots en ganska stark säsong hamnade Tunabro sist i norra gruppen och fick spela den så kallade nedflyttningsserien. Tunabro hade inte denna gång heller några större problem att hålla sig kvar. När Skellefteå besegrades på bortaplan i näst sista omgången med 4-1 var kontraktet säkrat. Hardy Nilsson hade gett Skellefteå ledningen med 1-0, men genom två mål av Kjell Jansson och ett var av Roland Eriksson och Anders Kallur var segern i hamn.
Tredje säsongen, vilket kom att bli Tunabros sista i högsta serien, plockade klubben in Tommy Hagström som hade varit i tyska Krefelder och spelat, Rune Eljas från Björbo och Christer Juresta Norrköping. Samtidigt tappade Tunabro Jan-Ove Viberg till Leksand, Per-Arne Hübinette till Malmö, Börje Engblom till Rommehed och inte minst Yngve Hindrikes.
Trots tuffa tappen och storförlusten mot MoDo med 9-1 i första omgången gjorde Tunabro sin bästa säsongsinledning i högsta serien någonsin. Vinst med 6-5 hemma mot Djurgården i fjärde omgången, 2-2 borta mot Kiruna och 3-2 hemma mot samma norrbottningar stod Tunabro på fem poäng inför 10:e omgången. Då reste Tunabro till Gävle för match mot Brynäs. Det skulle visa sig att Brynäs skulle ha lekstuga med Borlänge-killarna och vann till slut med 15-0.
Det blev inga fler poäng för Tunabro i Division 1 norra och i stället spel i kvalserien.
Visserligen besegrades Västerås med hemma med 5-4 i första omgången. Kjell Finn, Kenneth Orrgårde, Christer Juresta, Roland Eriksson och Anders Kallur ”målade” för hemmalaget. Bäst i bortalaget var för övrigt en viss Curt Lundmark. Det följdes upp med en poäng mot MoDo och sedan vinst hemma med 7-2 och borta med 6-4. Totalt blev det sju poäng, men då säsongen summerades betydde det att Tunabro åkte ur högsta serien.
Efter säsongen valde Göran Högosta och Roland Eriksson att lämna för Leksand. Anders Kallur gick till MoDo, Håkan Norström till Morgårdshammar, Björn Resare slutade, Rune Eljas till Björbo och Christer Juresta Vita Hästen. Det blev ingen återkomst till högsta serien och efter hopslagningar med Rommehed, Kvarnsveden och diverse formaliteter via Borlänge HC och HC Dobel är idag Tunabro en del av Borlänge Hockey.
Några röster från tidigare spelare i Tunabro:
Roland Eriksson gjorde sitt första allsvenska mål i november 1971 mot Brynäs i Gavlerinken. Han gjorde då Tunabros 3-2-mål framspelad av Olle Henriksson. Brynäs vann matchen och den några år äldre Börje Salming satte dit den matchavgörande pucken.
– Var det mitt första mål i allsvenskan? Jaha, jag minns bara att vi spelade mot Brynäs i början av andra säsongen med Tunabro i allsvenskan och förlorade med 11-0. Brynäs var otroligt bra under dem här åren, men när de spelade mot oss hemma i Borlänge samma säsong pressade vi dem länge och jag tror den matchen bara slutade 3-4.
I en match mot Björklöven 1972 gjorde Roland Eriksson fyra av målen då Tunabro vann över Björklöven med 7-3 och nu började andra klubbarna i allsvenskan på allvar få upp ögonen för den målfarliga Borlängegrabben.
– Efter sista året, då vi trillade ur allsvenskan, skulle jag självklart i väg till en allsvensk klubb. Jag var runt till fem eller sex olika klubbar för att titta hur det fungerade där. Det var förutom Leksand även Brynäs, Timrå, Djurgården och Frölunda.
– Det blev ganska naturligt att jag valde Leksand eftersom det var dit upp jag hade åkte för att se hockey när jag var mindre. Det hade blivit min favoritklubb. Sedan betydde närheten mellan Borlänge och Leksand en del i valet även om jag flyttade upp till Leksand så snart övergången var klar.
Göran Högosta:
– Jag växte upp i Alderbäcken som ligger cirka 3 km från hockeyhallen i Borlänge eller rättare sagt den uterink som senare fick tält över sig och senare blev Gyllehallen. Men det var nog först i tio års ålder som jag började spela med IF Tunabro. Fast vi spolade upp en liten naturisplätt plätt hemma när jag var betydligt yngre där jag började åka skridskor. Min storebror Bengt-Olov drog senare med mig till IF Tunabro.
IF Tunabro gjorde några fantastisk fina år i gamla Allsvenskan (dagens Elitserie), vad låg bakom den här succén?
– Först och främst var det väldigt snabbt avancerat av en klubb som bara funnits i tio år när vi gick upp. Det handlade alltså om i snitt två år i varje division. I grunden handlade det även om bra ledare med ambition, kunnande och vilja. Tränar-biten var också mycket bra under åren. T e x så hade vi ”Sigge” Bröms från Leksand och en lokal förmåga som hette Olle Hedén. Olle var en bra kille på att svetsa samman gänget. Den tredje viktiga biten var att Tunabro hade en väldigt fin ungdomsverksamhet. Vi var sju killar från Tunabro som spelade TV-pucken 1970 och som sedan kom att vara med och kvala upp 1971.
I laget fanns bland annat blivande landslagsspelare som Roland Eriksson, Anders Kallur och Ivan Hansen. Hur väl kände ni varandra redan innan det blev tal om a-lagsspel i Tunabro?
– Anders Kallur kände vi väl inte innan som han kom från Falun. Men Roland, Ivan och även Jan-Ove viberg som senare spelade i Leksand hade växt upp tillsammans så vi kände varandra väldigt bra.
Var det du eller Juha Raninen som stod Tunabros första match i Allsvenskan? Jag tror ni förlorade den matchen med 10-2 i klassiska Scaniarinken mot Södertälje SK?
– Ha ha… Det var nog jag som stod. Det jag minns bäst från den matchen var att det gick ganska fort allting.
När och hur blev det aktuell för spel i Leksand?
– Vi åkte ur med Tunabro efter tre säsonger i Allsvenskan, 1974 och målvakten i Leksand, Christer Abris, skulle prova på proffsspel. Då frågade Leksand ifall jag ville komma upp och spela för dom.
– Det var även aktuellt redan då att jag skulle spela för Frölunda. ”Bittan” Johansson var upp till Borlänge och förhandla minns jag. Men jag var bara 21 år då och en flytt till Leksand kändes lättare.
Anders Kallur:
När blev det aktuellt med spel hos rivalerna från Borlänge, IF Tunabro?
– Det måste ha varit 1972, Tunabro gjorde tre säsonger i allsvenskan och jag kom dit det andra året. Det jag minns bäst från det var hur livat det blev och vilka motsättningar det var mellan de båda klubbarna. Tunabro var Faluns absolut största konkurrent och där skulle jag spela.
Roland Eriksson, Ivan Hansen, Göran Högosta, Jan-Ove Viberg med flera spelade i Tunabro, varför hamnade inte du i Leksand som de?
– Jag hade också en förfrågan från Leksand när Tunabro åkte ur allsvenskan, men de var för sena helt enkelt. Min granne och barndomskamrat från Falun, Lars Djuse, hade flyttat till MoDo när jag flyttade till Tunabro och redan då hade MoDo pratat lite med mig. Så när de hörde av sig så kände jag att det skulle vara kul att spela med Lars igen. Därför blev det två fina säsonger i MoDo för mig.
Ivan Hansen:
Säsongen 1972/73 är Tunabros andra år i det som då hette Allsvenskan. Efter jul hamnade laget i den så kallade Norra nedflyttningsserien och i första matchen gör Ivan Hansen A-lagsdebut i seriesammanhang.
– Jag var sjutton år då och vi mötte Skellefteå i det gamla barracudatältet man satt upp över rinken hemma i Borlänge. Det här var ju en dröm som gick i uppfyllelse och jag har för mig att det gick rätt bra redan från början, men det var förresten hemmadebuten och då hade jag redan spelat en seriematch innan.
Ivan Hansen svarade för ett mål och två assist i debuten som ägde rum uppe i Kempehallen mot MoDo och som vanns av Tunabro med 7-2. I andra omgången då Skellefteå, med Hardy Nilsson som härförare, reste ner till Borlänge för match vann Tunabro med 6-4. Hansen svarar för ytterligare ett mål. Tunabro slutade så småningom på en andra plats i nedflyttningsserien vilket innebar att dom blev kvar i högsta serien.
– Jag tror att jag spelade i en kedja med Olle Henriksson, som kom från Kvarnsveden, och Kjell Finn från Leksand. Den som många av oss Tunabroare har att tacka vår framgång för är backen Björn Resare. Han var tränare för oss men även en mycket bra back som lärde oss väldigt mycket.
– Jag minns en incident, Roland Eriksson var ju talang i allt vad han företog sig oavsett om det var fotboll, bandy eller hockey. Han var till och med stjärna i minigolf ute i Stora Tuna. När Roland skulle i väg på fotboll samtidigt som vi skulle ha hockeyträning ställde Björn ultimatumet att du får välja hockey eller fotboll. Han lade inga värderingar i om Roland var lagets bästa eller sämsta spelare. Alla skulle behandlas lika.
Tongångarna var inte lika positiva den 10 mars året därpå. Tunabro hade chans att på hemmaplan slå MoDo och med det hänga på Västerås och Örebro i jakten på en biljett till 1974/75 års allsvenska. Trots att Ivan Hansen reducerade till 5-7 i mitten av den sista perioden vann MoDo med 8-5 efter att backen Robert Frestadius satt spiken i kistan.
– Det är ju klart att det inte var speciellt uppåt just då. Visserligen hade vi ett ungt och lovande lag men framför allt hade vi ett lag som lyckades sprattla till i kvalserierna och med det lyckades vi hålla oss kvar. I det vanliga seriespelet var vi faktiskt inte speciellt bra. Alla visste att risken var överhängande att vi skulle kunna åka ur så det var ingen chock direkt då degraderingen var ett faktum.
851 åskådare mot Tingsryd, 590 mot MoDo och 819 mot Västerås. Hur var egentligen hockeyintresset i Borlänge vid den här tiden?
– Det har väl egentligen aldrig varit så jättestort i stan även om det kommit fram många bra spelare därifrån. Förutsättningarna för hockey har heller aldrig varit speciellt bra även om man satte upp barracuda tältet. Det var ju kallt och dragit ändå att stå och titta på matcherna.
Efter degraderingen blev det massvandring från Tunabro. Göran Högosta, Jan-Ove Wiberg och Roland Eriksson flyttade till Leksand samtidigt som Anders Kallur flyttade till MoDo, men Ivan Hansen blev Tunabro trogen under ytterligare en säsong.
– Jag hade lite kontakter med några klubbar, bland annat redan då Mora. Även Leksand var på tal, men man ville inte brandskatta Tunabro mer än vad man gjort genom att värva Rolle, Göran och Wiberg. Där tycker jag att Leksand agerade riktigt proffsigt mot Tunabro även om jag blev lite sur eftersom jag så gärna ville till Leksand.
– Året därpå visade Mora ett ännu större intresse och dom var ju en mer klassisk och anrik klubb än Tunabro så jag tackade ja då chansen kom.
Dag Olsson:
– Tunabro är den roligaste tiden som jag har varit med om som hockeyspelare. En lärare på Gylleskolan hade gjort ordning en rink där sedan många från skolan åkte. Några av dom bestämde att man skulle bilda en hockeyklubb som startade i division 5. Jag tror att det var Vilgot Larsson som var klubbens första tränare. Rune Mases var också där en kort tid som tränare.
– Man vann serie för serie även om det blev stopp i tvåan någon säsong. Sedan kvalade Tunabro upp till allsvenskan mot Kiruna, Tunadal och Nacka.
– Vi spelade i den här ”ballongen” som man kallade tältet för i Borlänge. Det ekade verkligen när man sköt i sargen. Det jag minns starkast är ändå den fantastiska sammanhållningen som vi hade i laget. Egentligen var nästan alla egna Tunabro killar och en säsong hade man inte mindre än nio spelare med i Tv-pucken.
– Jag var lärare då och hade Göran Högosta och Rolle Eriksson i skolan på dagarna. Sedan spelade vi hockey tillsammans på kvällarna.
– Tyvärr köpte sedan Leksand sönder det här laget eftersom dom var livrädda för att det skulle gå för bra för Tunabro.
Hur skulle du beskriva det här drivet som Göran Högosta. Roland Eriksson, Jan-Ove Viberg, Ivan Hansen, Stig Andersson, Mats Eriksson med flera stod för i Tunabro?
– Det handlade också om den här kamratandan där alla ställde upp för varandra. I och med att alla var så unga så fanns det ingen direkt hierarki. När vi gick upp hade vi Olle Hedén från Falun som tränare. Han var kanske inte taktiskt den bästa tränaren, men har var djävulskt duktig på att skapa en laganda.
Säsongen 1970/71 tog alltså Tunabro klivet upp i det som då hette allsvenskan efter att ha slagit IFK Kiruna med 4-1 hemma på Gyllerinken, eller ”Ballongen” om man så vill.
– Det var i det närmaste karnevalsstämning. Alla i Borlänge var engagerade och det stod sida upp och sida ner i tidningen om hockey och Tunabro.
– En ruskig grej jag kommer ihåg är när vi spelade mot Kiruna där uppe. Vi hade chartrat ett plan och fyllt upp resten av platserna med supporters. När vi är på väg hem till Borlänge igen och just skulle landa drog piloten på motorerna igen och lyfte. Samma sak hände igen. Alla undrade vad som var på gång. Lilla Mats Eriksson var livrädd och låg nästan under sätet.
– Det visade sig att vi inte kunde gå ner eftersom det var sådan tjock dimma. Reservflygplatsen var Karlstad, men den var stängd. Tredje gången chansade man att gå ner ändå fast man inte såg något. Man hade ändå fått slalombacken i Borlänge att tända sin belysning så man kunde lokalisera sig hyfsat samtidigt som man satt upp facklor längs landningsbanan. Det var verkligen knäpptyst när vi skulle gå ner för landningen, men det gick bra till slut.
Dag Olsson slutade spela då han är 28 år och inleder i stället en kort tränarkarriär.
– Jag hade fått ta över som tränare i Tunabro samtidigt som mitt knä hade fått sig en smäll. I dagens läge hade man fixat det, men då sa läkaren att om jag fått en smäll till på knäet så skulle jag bli invalid
– Först blev jag tränare i juniorlaget, men under säsong två i allsvenskan lyftes jag upp som tränare i A-laget tillsammans med ”Sigge” Bröms. Säsongen därpå blev jag ensam tränare.
– ”Sigge” var taktiskt otroligt bra och hade ett stort hockeykunnande, men han kunde inte föra fram budskapet till lirarna på rätt sätt så han skickade alltid fram mig för att snacka. Men det var hans taktik som gällde och taktiskt sätt fick han verkligen ut det bästa av varje spelare.
Christer Englund:
På 36 matcher i Boden svarade Christer Englund för 42 poäng och flera klubbar börjar nu på allvar ta upp kampen om att få honom i sitt lag. Ny klubbadress blev Borlänge-klubben, Tunabro. Fast dit kom han mera av en slump.
– Jag jobbade vid Skandinaviska banken vid den här tiden. I Borlänge var det så att tre tjejer var gravida, vilket innebar att Bodenkontoret fick i uppdrag att skicka ner personal till Borlänge. Eftersom vår säsong var slut tyckte jag att det kunde vara trevligt att åka ner dit i tre månader.
– Tanken var att jag skulle åka hem, men jag blev kontaktad av Nils Åberg i Tunabro, som även var chefredaktör på Borlänge Tidning, under tiden jag var där nere. Då bestämde jag mig helt enkelt för att flytta.
–Det fanns otroligt mycket talang i laget. Första året hade vi Olle Hedén från Falun som tränare. Andra året var det ”Sigge” Bröms som kom ner och tränade oss.
– Det var mycket talang men även mycket entusiasm. En blandning av många unga bra spelare, som Högosta, Rolle Eriksson, Matte Eriksson och en del äldre spelare som exempelvis ”Daggen” som då kom från Leksand.
Tunabro kvalade sig upp till allsvenskan genom att komma tvåa i sin kvalseriegrupp efter Nacka, men före Kiruna och Tunadal. Den stora kvalseriehjälten var inte Göran Högosta, utan Juha Raninen.
– Juha var väldigt duktig. Högosta var inte given första året och han var bara 16 år då.
– Matcherna jag minns bäst från det kvalet var dom vi hade hemma i ballongen. Det var en fantastisk upplevelse och en akustik där inne som jag tror man inte kan uppleva i någon annan arena.
Allsvenska spelet började katastrofalt säsongen 1971/72. Efter fyra omgångar har Tunabro 8-30 i målskillnad och noll poäng.
– Vi var medvetna om att vi skulle få det svårt och att vi skulle få kriga om varje poäng. Vår målsättning var att hålla oss kvar i serien.
I fjärde omgången vann Tunabro sin första match då man slog Nacka hemma i Borlänge med 4-3. Christer Englund svarar för ett mål. Dag Olsson, Jan Karlsson och Yngve Hindrikes gjorde lagets övriga tre mål medan Lars Andersson, Anders Hedlund och Claes-Ove Fjällby nätade för Nacka.
– Vi kvalade mot Nacka året innan och vi båda gick upp samtidigt. Då spelade jag tillsammans med Roland Eriksson och Börje Engblom. Jag minns sällan några detaljer från matcherna eftersom jag alltid varit så att när matcherna varit slut har jag släppt dom och i stället sett fram emot nästa match.
Hur hamnade du i AIK säsongen 1972/73?
– Jag fick helt enkelt ett erbjudande av AIK. Det sades att AIK hade haft ögonen på mig tidigare. När jag flyttade ner från Boden, 1970, tog AIK Janne Olsson därifrån, men jag var inte med vid det tillfället eftersom jag valt Tunabro då.
Samtliga som spelat för Tunabro i högsta serien
Målvakter:
Göran Högosta
Hans Isberg
Juha Raninen
Backar:
Bert Bäckman
Christer Collin
Jan Johansson
Håkan Norström
Dag Olsson
Björn Resare
Lars Thoréus
Per-Arne Hübinette
Jan-Ove Viberg
Tommy Hagström
Roger Lidgren
Hans-Ove Norberg
Forwards:
Stig Andersson
Stefan Elfving
Börje Engblom
Christer Englund
Bo Eriksson
Mats Eriksson
Roland Eriksson
Kjell Finn
Olle Henriksson
Yngve Hindrikes
Kjell Jansson
Ingemar Snis
Lars Söderkvist
Ivan Hansen
Anders Kallur
Agne Norberg
Kenneth Orrgårde
Rune Eljas
Christer Juresta
Inge Speles
Jan Karlsson
Första målskytt för Tunabro i högsta serien:
17: e oktober 1972, Kjell Finn, 3-1 mot Södertälje (Slut 10-2 till SSK).
Sista målskytt för Tunabro i högsta serien:
17:e mars 1974, Kjell Finn, 13-4 mot Västerås (Slut 15-4 till VIK).
Första utvisning för Tunabro i högsta serien:
21:a oktober 1972, Håkan Norström, två minuter mot Timrå.
Sista utvisning för Tunabro i högsta serien:
17: mars 1974, Lars Thoréus, 2+2 mot Västerås.
