Stockholmslagen hade dominerat svensk hockey sedan början av 1920-talet. Men redan 1957 kom en klubb från Gävle att vinna SM-guld. Gävleklubben var som bekant Godtemplarna, av Lasse Björn och Rolle Stoltz kallade ”Saftpiraterna”. Stjärnor i det laget var Hans ”Stöveln” Öberg (som skulle ha fyllt 100 år i november 2026), Gert Blomé, Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg, Valter Åhlén, ”Pära” Härdin, Hasse Isaksson med flera.
Nu byter vi klubb, men håller oss kvar i samma stad. Brynäs var uppe och vände i högsta serien säsongerna 1943/44, 1954/55 och 1956/57, men det blev uttåg ganska direkt. Säsongen 1959/60 lyckades man återigen ta steget upp. Redan då spelade viktiga spelare för Brynäs framtid i laget, bland andra Hasse Dahllöf, Lars ”Bylle” Bylund och Håkan Wickberg. Året därpå kom även Lars-Åke Sivertsson från Öster och Kjell ”Pipis” Larsson från Warpen.
Redan tidigare hade en annan viktig person klivit in i Brynäs: Thure Wickberg. Tillsammans med övriga ledare hade han målet att ta upp Brynäs till högsta serien och sedan vinna SM-guld. {{ PAYWALL LIMIT }}
Håkan Wickberg från en tidigare intervju med hockeysverige.se och serien OLD SCHOOL HOCKEY:
– Pappa betydde nästan allt under de år han jobbade i klubben. Det började med att han skulle jobba med ”Godis” (Gävle GIK) och IFK Gävle, men han tyckte att de var societetsklubbar och han ville som arbetargrabb jobba i det tysta. Då passade Brynäs honom väldigt bra.
– Pappa hade bott i Stockholm där han hade spelat både bandy och fotboll för några klubbar. Anledningen till att familjen sedan flyttade till Gävle var att pappa hade pluggat klart i Stockholm och då ville försöka starta en firma här i stan.
Pappa Thure Wickberg gick bort
Torsdagen den 17 januari 1974 spelade Brynäs match mot Timrå. Brynäs vann med 7–3. Efter matchen stod Thure Wickberg och pratade med dåvarande förbundskaptenen Kjell Svensson och journalisten Keb Eriksson en stund innan han skulle vidare till en tv-intervju med Mac Gänger.
Thure Wickberg hade haft problem med hjärtat tidigare och när han lämnade Svensson och Eriksson för att gå de sista metrarna fram till Gänger föll han ihop efter en hjärtattack. Han kördes till Gävle sjukhus där han senare under kvällen avled.
Det måste ha varit oerhört tufft när pappa gick bort.
– Visst var det så, men det är så många år sedan nu …
– Jag minns att klubben inte ville att jag skulle spela matchen efter mot Leksand. Jag själv ville inget hellre än att spela, men visst blev inte säsongen sig lik efter pappas bortgång och Leksand blev svenska mästare i stället det året. Om det hade med pappas bortgång att göra vet jag faktiskt inte.
Säsongen 1962/63 tog sig Brynäs till SM-serien, det vill säga slutspelet. Där slutade laget på sjätte plats. Djurgården vann som vanligt SM-guld.
Till säsongen 1963/64 värvade Thure Wickberg ner en viss Tord Lundström från Kiruna.
– Jag kom till Brynäs 1963. Först var det Brynäsledaren Breit Hellman som skötte övergången, men det var flera andra ledare inblandade. Jag hade spelat några år i norrtvåan när Brynäs hörde av sig. Jag har för mig att alla tre Gävleklubbarna (Brynäs, Gävle GIK och Strömsbro) jagade mig.
– Brynäs var den minsta av klubbarna i Gävle då och lite av en lillebror. Även Södertälje och Skellefteå hörde av sig.
Foto: [Arkiv & Ronnie Rönnkvist]
Så hamnade ikonen i Brynäs
Stämmer historien där det sägs att du inte skrev på något kontrakt när Brynäsledaren Breit Hellman besökte dig uppe vid Riksgränsen eftersom du hade gett ett löfte om att spela för Brynäs och att det fick räcka?
– Jo, nog stämmer det, skrattar Tord Lundström och fortsätter:
– Breit frågade om jag ville spela i Brynäs och det ville jag ju. Då var det inte mycket mer att tala om, tyckte jag i alla fall.
När Breit Hellman återvände hem till Gävle efter besöket vid Riksgränsen frågade Thure Wickberg om Tord Lundström hade skrivit på för Brynäs. Hellman svarade att Lundström själv inte tyckte att det behövdes utan att han skulle komma med tåget en dag i augusti. Wickberg blev i sin tur väldigt skeptisk eftersom många klubbar jagade den unga norrbottningen.
När tåget i augusti rullade in på stationen i Gävle och Tord Lundström som sista passagerare klev av tåget kunde både Hellman och Wickberg andas ut. Den i pressen så omtalade spelaren från Kiruna var nu Brynässpelare.
Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg kom samma säsong från Grums och skolades snabbt om till back. Dessutom anslöt Jan-Erik Lyck från Falun. Han var från Insjön och skulle visa sig vara en oslipad diamant som Leksand hade missat. Även en ung back från Sandviken, Kjell ”Kulan” Jonsson, plockades in.
Historien om Brynäs första SM-guld
Det var alltså inte mindre än tre lag från Gävle med i det som då hette allsvenskan: Brynäs, Gävle GIK och Strömsbro. Allsvenskan var då uppdelad i en norra och en södra serie med totalt 16 lag. Brynäs spelade i den södra serien och slutade tvåa efter Västra Frölunda, men före storlag som Djurgården och Södertälje. Alla pratade om Brynäs offensiv och laget var också, med sina 95 gjorda mål, bäst i hela allsvenskan.
SM-serien blev sedan en lång Eriksgata för Brynäs och man förlorade inte någon av slutspelets sju matcher. Målskillnaden var imponerande 40–15. Tvåa kom Leksand och trea Södertälje. Även Strömsbro tog sig till slutspelet och slutade där på sjunde plats.
Hasse Dahllöf om nyckeln till guldet:
– Framför allt var vi i Brynäs först med att spela med tre kedjor, vilket drog upp tempot i vårt spel.
– Visst hade vi en ganska egen spelstil, men det var mer ett fungerande klapp-klapp-spel än något speciellt fult spel. Jag har inget minne av att vi i Brynäs skulle vara mer utvisade än andra lag. Vi hade ett lag med små, pigga spelare som dessutom hade väldigt bra teknik.
– Det som var mest annorlunda med vårt spel var nog att vi försökte förlägga vårt försvarsspel till anfallszon så att vi kunde avstyra motståndarnas attacker tidigt på banan.
Håkan Wickberg vann poängligan med 17 mål och totalt 38 poäng på 21 matcher. Vid den här tiden räknades bara förstapass. Tord Lundström slutade fyra med 17 mål och totalt 30 poäng på 21 matcher. Lundström var även trea i SM-seriens utvisningsliga efter Des Moroney och Anders ”Acka” Andersson. Elva minuter fick han ihop. Totalt, inklusive grundserien, satt han av 19 minuter. Som ni ser i statistiken drog Tord Lundström på sig en femma. Det var i näst sista slutspelsomgången, i en betydelselös match i Skellefteå.
Allt började med att ”Acka” Andersson i slutet av matchen fällde Tord Lundström med en rak höger efter att ha blivit hårt (oschysst?) tacklad. ”Acka” fick matchstraff och blev senare avstängd, medan ”Tordan” fick fem minuter efter att ha gett igen på världsmästaren från 1957 och 1962.
"Gav Tordan en smäll på käften"
Lennart ”Tigern” Johansson:
– Jag minns att ”Acka” Andersson i Skellefteå fick matchstraff efter att ha gett ”Tordan” (Lundström) en smäll på käften. Under den utvisningen passade vi på att avgöra matchen.
– Vi skålade i mjölk på tåget hem och när vi kom till Gävle station var det ganska mycket folk på plats som mötte oss. Jag har sett på gamla bilder att vi till och med fick blommor när vi gick ut på perrongen.
Hasse Dahllöf:
– ”Acka” och Tord (Lundström) hamnade i ett bråk och om jag inte minns helt fel fick ”Acka” in en smäll på Tord så att han gick i backen. Det här skrevs det mycket om eftersom matchstraff inte var så vanliga då och framför allt eftersom det var ”Acka” som fick det. Han var inte direkt känd för att spela fult.
– Efter matchen åkte vi buss till Bastuträsk där vår tågvagn stod och väntade på att bli påkopplad på Nordpilen. När vi satt och väntade i tågvagnen kom en farbror från SJ cyklande och ropade att Thure Wickberg hade telefon. I stället för att cykla med och ta samtalet skickade Thure Bosse Hessel. Bosse jobbade själv inom SJ.
– När Bosse kom tillbaka ropade han att vi var svenska mästare eftersom Leksand hade tappat poäng hemma mot Modo. Björn Palmqvist hade visst kvitterat i slutminuterna. Vilken glädje det blev!
– Thure, Henry Jansson och Lennart Jansson var med på tåget från styrelsen. Breit Hellman och Bosse Hessel var lagledare. De fixade så att vi kunde fira guldet med kaffe och smörgåsar på tåget. Mer firande än så blev det inte på tågresan ner.
– Fast när vi kom till Gävle Central mötte våra fruar och ytterligare ganska mycket folk upp oss. Det blev blommor och hurrarop, ett väldigt trevligt minne.
Tord Lundström kom att vinna nio SM-guld med sitt Brynäs:
– Den största överraskningen var nog det första guldet, 1964. Det var nästintill ett under att vi kunde vinna eftersom Djurgården med Sven Tumba, Carl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg, Rolle Stoltz, Lasse Björn, Ove Malmberg med flera dominerade svensk hockey kraftigt vid den här tiden. Att slå dem var nästintill ouppnåeligt. Det trodde man i alla fall, men vi grejade det.
Kaptenen fick vinna sju SM-guld
Hans ”Virus” Lindberg:
– Vi hade väl inte direkt tanken inför säsongen att vi skulle vinna guldet. Däremot tänkte vi nog att kan Djurgården så kan vi. Det var här någonstans den omtalade Brynäsandan föddes.
Lars Hedenström hyllar den nu bortgångne lagkaptenen Lars Bylund, som var hans backkollega under många år.
– ”Bylle” var ju lugnet själv och väldigt viktig för vårt lag. Varken han eller jag var speciellt snabba på skridskorna, men vi stod där vid blålinjen och stoppade motståndarna och det räckte oftast.
– Han spelade även med ”Strimma” (Lennart Svedberg) under en säsong. Jag minns att vi var på läger i Leksand när det bestämdes att vi skulle skola om ”Strimma” från forward till back. Vi ville ju utnyttja hans fantastiska skridskoskicklighet och uppåkningar.
– Arne Strömberg, som då var förbundskapten, var ganska förgrymmad på Thure då. Men det skulle visa sig att ”Strimma” med tiden blev världens bästa back och då var inte Strömberg så arg längre.
Som lagkapten för Brynäs fick Lasse Bylund lyfta SM-bucklan inte mindre än sju gånger: 1964, 1966, 1967, 1968, 1970, 1971 och 1972.
Lars Bylund:
– Alla gulden var speciella, men visst betyder guldet 1964 extra mycket. Trots allt var det vårt första guld. Sedan är det givetvis svårt att säga att det ena guldet är roligare än det andra.
Det här kom alltså att bli Brynäs första SM-guld, men totalt har det blivit ytterligare tolv. Det senaste kom 2012.
Många av citaten kommer från tidigare intervjuer. Håkan Wickberg, Lars Bylund och Lennart ”Tigern” Johansson är alla borta i dag.
