Trots att ligan drog till sig stora namn så som Bobby Hull, Gerry Cheevers, Vaclav Nedomansky, Gordie Howe med flera så lyckades inte ligan etablera sig ”på riktigt”. Efter säsongen 1978/79 lades också ligan ner. Dessutom fick WHA ett ganska skamfilat rykte då många av dom mindre skickliga spelarna mest var intresserade av att få dom skickliga spelarna av isen genom i många fall ganska grova överfall. Något inte minst många svenska spelare fick erfara.
Minns ni alla svenskar som spelat i WHA?
Edmonton Oilers
Juha Widing säsongen 1977/78
Juha Widing.
Indianapolis Racers
Leif Holmqvist säsongen 1975/76
– Det var tack vare Thommie Bergman jag hamnade i WHA. Han hade en advokat i Detroit Red Wings som ringde och frågade om jag var intresserad av spel i Indianapolis. Jag var 33 år då så det var bara att slå till när chansen kom.
– Jag fick spela i samma lag som bland andra Pat Stapleton (sonen Mike Stapleton spelade för Leksand 02/03) som gjort 10 säsonger med Chicago Blackhawks.
– Det var mer eller mindre slagsmål varje match och vi målvakter kom inte undan vi heller. Jag och Christer Abris slogs mot varandra vi med. Han spelade i New England Whalers så vi åkte fram till varandra och låtsades slåss, men åkte mest omkring och snackade skit och höll varandra i tröjan. Vi var jättebra kompisar hemifrån Sverige så det blev mycket skratt under ”slagsmålen” mellan oss.
Leif "Honken" Holmqvist.
New England Whalers
Christer Abris 1974 till 1977
– Det var efter VM 1974 som Björn Wagnsson frågade om vi var intresserade av att spela där borta. Egentligen var det även denna gång Thommy som organisationen var intresserade av. Men jag gjorde väl en bra insats under VM så det blev intresserade av mig också.
– Vi fattade nog inte vad det innebar att spela i WHA och var nog mest nyfikna på att åka över och testa på att spela där.
– Ni måste komma ihåg att det var en helt annan målvaktskultur där borta med många väldigt bra målvakter. Fast min spelstil med bra rörlighet och bra skridskoåkning passade bra där borta där rinken var mindre och spelet snabbare. Ibland fick jag ju nästan agera halvback vilket var väldigt annorlunda mot hemma i Leksand men väldigt roligt.
– Jag minns när ”Honken” spelade i Indianapolis och jag i New England 1976, det blev ett jätteslagsmål. Jag räddade nog livet på honom då jag åkte fram och tog tag i hans tröja och höll fast i stället för att han skulle få stryk av någon buse hos oss. Han trodde att jag skulle slå honom minns jag men jag sa: Ta det lugnt ”Honken” det är ju bara jag, ”Abris” ha ha…
– Varje lag hade tre slagskämpar och jag minns att då vår coach Rick Ley höll tummen upp ovanför sargen så var det okej att gå ut och ta en fight. För då stod klubben för böterna. Våra slagskämpar satt bara där och väntade på tecknet och då det kom så brakade det loss ordentligt.
Räddade nog livet på Honken i ett jätteslagsmål
Thommy Abrahamsson 1974 till 1977
– Vi var i New England under tre år och det var riktiga kanonår. Vi trivdes väldigt bra där borta, men visst var det ganska tufft och varje lag hade en hel del slagskämpar i laget, riktiga råbusar.
– Jag råkade väl inte speciellt illa ut i något slagsmål direkt. I alla fall inte så att jag blev skadad. Även om det inte spelades den allra bästa hockeyn i WHA kom det över en hel del européer dit och lärde kanadensarna en hel del. Hos oss i New England var det bara jag och brorsan, men i Winnipeg spelade sju eller åtta svenskar och ett par finnar. I Toronto Toros fanns både Vaclav Nedomansky och Richard Farda, så det blev stor skillnad på hockeyn som spelades där under våra säsonger med New England
Winnipeg Jets
Lars-Erik Sjöberg1974 till 1979 (WHA:s bästa back 1978)
Magnus Sjöberg, son till Lars-Erik, berättar:
– Jag var sju år då vi flyttade från Göteborg till Winnipeg. Visst minns jag pappa som spelare från den tiden, men jag var så pass ung att jag inte direkt riktigt kan säga vilken spelartyp han var. Att pappa var en stor ledare råder det inga tvivel om eftersom han utsågs till lagkapten i nästan alla lag som han spelade för. Bland annat vet jag att Kent Nilsson sagt att han verkligen gillade att ha pappa som lagkapten.
– Winnipeg var en ganska stor stad. Jag spelade hockey där i något som kan liknas vid ett kvarterslag. När jag sedan kom till Sverige spelade jag i Leksands juniorlag men även flera säsonger i Almtuna som spelade gamla Division 1 (Motsvarar dagens Hockeyallsvenskan).
Lars-Erik Sjöberg.
I NHL är man antagligen förbannade på att WHA fanns överhuvudtaget
Ulf ”Lill-Pröjsarn” Nilsson 1974 till 1978 (Bästa spelare i slutspelet 1976)
– Första året hade vi även medspelarna emot oss. Dom såg det som att här kommer fyra svenskar och tar våra jobb. Dom undrade nog hur många fler spelare finns det av den här kalibern i Europa.
– Vi ville inte, som då var tradition, gå ut och käka lunch tillsammans och dricka sex, åtta eller rent av tio öl efter varje träning. Där hade vi också stöd av Bobby för han gick inte ut. I stället åkte han till sin farmor och jobbade med biffkorna.
– Det var i princip i varje match som alla var ute efter oss och slagsmål. När det blev slagsmål försökte jag bara hålla i så gott det gick. Man var ju blåsvart hela tiden och hade stygn överallt. Det var vilda västern.
– Jag tror inte att alla förstår vad vi har betytt för internationell ishockey. Vi var dom som blandade den här europeiska ishockeyn med den nordamerikanska. Jag vet att Bobby tycker att det är bedrövligt att jag och Anders inte är i Hockey Hall of Fame med tanke på vad vi gjorde med det här Winnipeg Jets. Men Hockey Hall of fame är fortfarande bara NHL och man är antagligen förbannade på att WHA fanns överhuvudtaget.
När sätter coacherna ihop er tre i samma kedja?
– Dom hade väl inte mycket att säga till om utan det var Bobby Hull som bestämde vilket han också hade i sitt kontrakt. När vi tränade lite innan träningslägret hade börjat och åkte runt lite med universitetslaget var det nästan som musik. Vi behövde inte prata så mycket om det. Det blev att vi pratade lite om positioner i egen zon, men när vi fick pucken blev allt bara naturligt.
– Bobby ville spela på det sättet med att byta plats och allt sådant, men tidigare hade han oftast krockat med sina lagkompisar eftersom dom inte förstod att fylla hans utrymme som han hade lämnat.
Ulf "Lill-Prösjarn" Nilsson, Bobby Hull och Anders Hedberg.
Anders Hedberg 1974 till 1978 (WHA:s gentleman 1979, Årets nykomling 1975)
– Vår kedja fick aldrig mäta oss med NHL-kedjorna i och med att vi spelade i WHA. Men vi spelade mot ryssarna som var representerade i Kanada i den gamla Izvestija-turneringen i Moskva. Vi klarade oss väldigt bra.
– Det som vi alla upplevde som unikt var att det klickade omedelbart mellan oss tre på isen. Uffe och jag tittade på varandra och sa: Undrar vad Bobby sa efter vår första match ihop och Bobby ringde en kompis och sa ”This is unbelievable”. Vi hade alltså samma känsla alla tre. Fast Bobby Hull kanske var den största ishockeyspelaren i världen vid den här tiden så blev han bara en kedjekompis och god kamrat, varken mer eller mindre.
Deras slagskämpe fick tag på mitt hår. Han drog och drog medan jag höll emot. Till slut gick trådarna av så han stod där med toupén i handen och skrek
Curt Larsson 1974 till 1977
– I början var det ingen respekt alls. ”Lill-Pröjsarn” och Hedberg slogs ihop med Bobby Hull direkt, men det vart slagsmål i varje rink som vi kom till. Alla skulle märka svenskarna. Bobby, Anders och ”Lill-Pröjsarn” spelade rätt bra ihop och gjorde mycket mål. Det här gjorde kanadensarna lite frustrerade.
– Dom var hela tiden på och hackade på Anders och ”Lill-Pröjsarn” medan Bobby försökte hålla motståndarna lugna och styra upp det. Det hjälpte inte utan det var slagsmål hela tiden.
– Jag var med på en bänkrensning i San Diego där jag var ute på isen och fightades. Hur det gick? Jag fick tag på deras värsta slagskämpe. Bobby Hull hade toupé och han hade tagit med mig till Toronto och skaffat en åt mig också. Man gjorde en fläta runt huvudet så man blev snygg och sedan sydde man på den där. Frugan och ungarna gillade inte det där och tycke nog att det där inte var pappa.
– I alla fall fick deras slagskämpe tag på mitt hår. Han drog och drog medan jag höll emot. Till slut gick trådarna av så han stod där med toupén i handen och skrek ”Jag har skalperat honom!” Då slutade hela slagsmålet, ha ha…
– Jag blev utsedd som matchens lirare och då ville man intervjua mig på isen. Ja sa bara snabbt ”I dont speak English”. Jag ville ju bara bort därifrån samtidigt som publiken skrek: ”Var har du håret?”
Curt Larsson och Willy Lindström.
Willy Lindström 1975 till 1979
– Winnipeg ringde och ville träffa Mats (Lindh) och mig i Stockholm. Vi flög upp och träffade Rudy Pilous och Gerry Wilson på Sheraton Hotel. Björn Wagnsson var med och vi bestämde oss där, Mats och jag, att vi skriver på.
– Jag sajnade för 60 000 dollar plus 20 000 i signing bonus för första säsongen. Andra säsongen hade jag 80 000 plus 25 000. När jag sedan kom över dit fick jag höra att det inte var någon av kanadensarna som tjänade över 40 000 så vi tjänade stora pengar jämfört med dom. Vi var skitnöjda.
– Innan ville Toronto Maple Leafs, Paul McNamara, att jag skulle komma över dit på träningsläger med Börje. Inge (Hammarström) och Börje fick kontrakt direkt, men jag skulle komma över på provspelning. Nej, nej, nej, då fick det vara. Året efter fick jag kontakt med Winnipeg. Och att jag inte åkte över till Toronto, där tänkte jag till bra.
Det kunde komma en crosschecking i nacken om man inte såg upp
När vi frågar Willy Lindström om den hockey som spelades i WHA skakar han på huvudet.
– Vi spelade en ”exhibition game” borta mot Denver. Vid nedsläpp släpper centern handskarna och klipper till ”Pröjsarn” så han bryter näsbenet. Mats och jag tittade på varandra ”va fan är det här”.
– Det var slagsmål hela tiden och jag tänkte att jag hade skrivit på för två år och att det kommer bli tufft. Det här kanske var anledningen till att Mats inte höll där borta.
Råkade du själv ut för några galenskaper?
– Ja, och jag gav tillbaka så gott jag kunde. Jag hamnade i slagsmål några gånger, men det var inte därför jag hade kommit dit över. Det kunde komma en crosschecking i nacken om man inte såg upp. Jag kommer ihåg då vi spelade mot Birmingham Bulls. Dom hade sex, sju sådana här idioter i laget. Dom kunde inte spela utan bara slogs. Ni skulle ha sett.
– Hedberg, ”Pröjsarn” och vi andra svenskar sa till varandra att vi aldrig skulle visa att vi skulle gå ner på isen. ”Oavsett om du blir rappad eller crosscheckad, försök att ta dig till båset och byt”. Det fick inte bli att kanadensarna tyckte att dom fått övertag på oss ”Chicken Swedes” som vi blev kallade hela tiden.
– Efter ett tag såg dom ”Svenskarna är tuffa, dom kan vi inte racka ner på”. Vi fick bita ihop och ibland var det nätt och jämnt att vi kunde ta oss till båset.
Thommie Bergman 1975 till 1978
– Det var ju till en vis del på grund av knäskadan och en lårmuskelskada som Detroits läkare hade felbehandlat som gjorde att jag skrev på för Winnipeg. Jag pratade med svenskarna där och allt ordnade sig på ett mycket smidigt sätt.
– Det spelades väl ungefär en liknande hockey i WHA men det var betydligt tuffare att spela i just Winnipeg än i något annat lag. Det berodde på att det var så många européer i laget som de andra lagen jagade. Speciellt då Hedberg och Ulf. Den behandlingen som de båda fick första året i WHA går knappt att beskriva. Jag själv hamnade redan i min första match med Winnipeg i slagsmål tre gånger vilket fick mig ”out of the game”.
– Kedjan med Hedberg, Ulf och Bobby Hull måste annars ha tillhört en av Amerikas två, tre bästa kedjor under de här åren. Då räknar jag in både NHL och WHA. Winnipeg förlorade inte en träningsmatch mot något NHL-lag ena säsongen jag spelade där. Det var väl egentligen bara Montreal Canadiens som kunde slå oss som hockeylag och även Boston Bruins och Philadelphia Flyers om de inte hade handskarna på.
Utan honom hade jag nog behövt blöjor första tiden
Mats Lindh 1975 till 1977
Dan Labraaten 1976 till 1978
Andra säsongen i Winnipeg tröjan blev Dan Labraaten Avco cup-mästare efter att ha besegrat New England Whalers med 4-0 i matcher i finalen.
– Vi borde kanske redan ha vunnit titeln året innan då vi förlorade mot Quebec Nordiques efter sju finalmatcher. Anledningen till att vi vann 1978 var helt enkelt den att vi hade ett riktigt bra lag då i Winnipeg. Vi hade slagit NHL-lag som St. Louis Blues och Montreal Canadiens på försäsongen. Laget var väldigt komplett och vi var åtta landslagsmän från Sverige, två finska landslagsmän (Heikki Riihiranta och Veli-Pekka Ketola) och dessutom då ”Bobby Hull och ”Teddy” Green. Trots att Green var tio år äldre än oss andra så hade han fysik som ”Bobby”.
Kenta Nilsson
Kent Nilsson 1977 till 1979 (Årets nykomling 1978)
– ”Pröjsarn” ringde: Nu är det dags grabben. Ta första bästa plan och kom. Han förklarade att WHA förmodligen skulle behålla sin gamla form och åtminstonde fortsätta ett par år till. För mig var det självklart, jag skulle spela för Winnipeg Jets.
– Hockeymässigt kunde jag inte få en bättre start. På de första resorna kamperade jag ihop med backen Lars-Erik Sjöberg, som förutom att han var en suverän hockeyspelare också var en fantastiskt uppriktig och bussig person. Sedan våra vägar skilts åt så höll vi kontakten med varandra och jag ringde ofta till Lars-Erik och frågade om råd.
– Jag spelade som i trans första tiden och hade otroligt roligt på isen tillsammans med Willy Lindström och Dan Labraaten. Bakom oss spelade Barry Long och Winnipegs polis Kim Clackson. Han hade ganska dåligt rykte, vilket var bra för oss andra. Vi blev inte indragna i bråk i första taget eftersom Clackson snabbt var framme och rensade. Utan honom hade jag nog behövt blöjor första tiden.
Roland Eriksson säsongen 1978/79
– Jag började säsongen i Vancouver väldigt bra och ledde poängligan i hela NHL efter sju eller åtta omgångar. Men det fanns en del veteraner i laget som krävde istid via sina agenter så jag hamnade vid sidan av laget.
– Istället såldes jag till WHA och Winnipeg Jets där jag blev Avco Cup-mästare tillsammans med Kenta Nilsson, Lars-Erik Sjöberg och Willy Lindström.
Givetvis gjorde Roland Eriksson ett av målen i den sista och avgörande finalen mot Wayne Gretzkys Edmonton Oilers.
