- Tioåring gjorde mål: "Vi förlorade med jättemycket, men så gjorde jag det här målet"
- “Skrevs om oss i tidningen nästan jämt - väldigt ballt”
- Legendaren: "Det skulle dröja länge innan det skulle bli någon hockeyboom på damsidan.
Så här i slutspelstider tänkte hockeysverige.se för våra plusläsare blicka tillbaka på första Riksmästerskapet. Alltså 1985/86. Redan säsongen dessförinnan anordnades en damhockeykonferens med syfte att vidareutveckla kunskapen om träning och tävling. 24 föreningar och nio distrikt var representerade. Bland annat informerade Lars G Karlsson, som då var utbildningskonsulent, om resultatet av en analys av hockeyns träning. Denna analys skulle sedan vara rekommendation för hur pojk och flicklagsträning skulle bedrivas.
Vidare beslutades att damishockeyverksamheten skulle inordnas i förbundets ordinarie verksamhet från och med säsongen 1984/85. Alltså en historisk milstolpe för svensk damhockey.
Så fungerade det
{{ PAYWALL LIMIT }}
Säsongen 1985/86 deltog 30 lag i olika serier. Om vi stannar vid högsta serien så var den uppdelad i fyra olika serier.
Norra: MoDo (Vinnare), Brunflo, Lycksele och IFK Kiruna. Det sistnämnda laget drog sig ur efter tre matcher då man inte hade ekonomi för en fortsättning.
Mellan: Nacka (Vinnare), Flemingsberg, Västerås HC, Danderyd, Tyresö, Södertälje, Haninge och Kista.
Södra A: Mölnlycke-Pixbo (Vinnare), Borås, Partille och Veddige
Södra B: Diö (Vinnare), Alvesta och Gislaved.
Vinnarna i varje grupp gick till slutspel, men där skulle det skalas ner till enbart tre lag. Det innebar att söderlagens vinnare, Mölnlycke-Pixbo och Diö, fick mötas i en avgörande match om den tredje platsen. Den matchen vann Diö med hela 6-0.
Finalspelet, som var ett gruppspel, spelades i Nacka Ishall 16-17 mars. Samtliga matcher spelades dessutom i endast två perioder.
Tioåring klev fram
I första matchen möttes MoDo och Diö. En match som ångermanländskorna vann med 8-1. Susanne Ceder och Eva Dahllöf gjorde tre mål var. Erika Broodh och Christina Nejdebro ett mål var. Diös mål gjordes av 10-åriga (!!!) Pernilla Hallengren. Just Hallengren var såklart yngst i laget, men även 12-åriga Lotta Almblad var med. Hon kom senare att vara med och spela hem det historiska OS-bronset 2002. Hon spelade för övrig även OS 1998 i Nagano, vilket var det första damhockeyturneringen i OS.
Match två spelades mellan Nacka och MoDo. Trots att Nacka vann matchen med klara 8-3 var det jämt, men Stockholmslaget, med spelare så som Kristina ”Krickan” Bergstrand, Susanne Mörne, Lisa Plahn med flera, var helt enkelt starkare i avsluten. Lisa Plahn och Kristina Bergstrand gjorde fyra mål var. Susanne Ceder gjorde två av MoDo:s mål och Eva Dahllöf det tredje.
Redan här var såklart Nacka mästare. Matchen mellan Nacka och Diö blev en defilering. Nacka vann med hela 11-0. Camilla Skymbäck svarade för tre av Nackas mål. Lisa Plahn, Kristina Bergstrand, Carina Sandberg och Eva-Lena Björk gjorde två mål var.
Kristina ”Krickan” Bergstrand blev skyttedrottning med sex mål och totalt nio poäng.
Till bästa målvakt utsågs Nackas Anette Carlsson som dessutom var en skicklig handbollsspelare i Älta.
.JPG)
Kristina ”Krickan” Bergstrand, Nacka:
– Jag började själv spela 1982 och innan Riksmästerskapet var vi bara i väg på dom här turneringarna som Gurka-cupen och sedan var det några enstaka matcher.
– Efter det blev kom RM. Jag har tre sådana titlar, men det var mest träningar ute i Nacka hela tiden. Damhockeyn i Nacka var jättebra från början. Vi fick inga mästartider att träna på utan det var halv tio till halv elva på kvällarna.
- Vi gjorde ändå resultat och var bäst i Sverige. Under väldigt många år hade vi det jättebra jämfört med andra damlag. Vi låg i framkant hela tiden.
“Stod om oss jämt - det var ballt”
Hur minns du första Riksmästerskapet?
– Det jag minns bäst därifrån var att jag tyckte allt var så jäkla roligt. Sedan var jag målgörare så det var extra kul att få göra många mål (skratt). Att få spela matcher där det gällde någonting var helt fantastiskt.
Var det stort att vinna dom här mästerskapen?
– Ja, så var det. I Nacka hade vi Nacka-Värmdö posten. Där jobbade en som hette (Perarne) Sanglert. Han älskade damhockey och skrev om oss. Det stod om oss i tidningen jämt och det var lite ballt faktiskt.
Åsa Elfving, Modo:
– Jag hade spelat i A-laget hela tiden. Eftersom det bara fanns ett A-lag i Modo kändes det inte så konstigt. Däremot var det jättestort att åka i väg och spela i Stockholm.
– Jag upplevde aldrig att det blev något speciellt uppmärksammat att det startade ett Riksmästerskap och det skulle dröja länge innan det skulle bli någon ”hockeyboom” på damsidan.
Under första åren Riksmästerskapet spelades var Modo, Nacka och Diö väldigt överlägsna.
– Vi spelade ju inte mot så många andra lag eftersom det nästan inte fanns några serier. Jag kommer ihåg att vi spelade mot några finska lag och så vidare, men vi spelade inte många matcher under en säsong.
.JPG)
“Alla blev superglada - nästan som om vi vunnit”
Pernilla Hallengren, Diö som var tio år då slutspelet spelades:
- På den tiden, när man höll på med hockey i en liten by som Diö, var alla engagerade. Vi var en hel buss från Diö som åkte med upp till Nacka, föräldrar och kompisar till andra i laget för det var en väldig åldersskillnad i laget.
Hur var det att spela mot ”tanterna” i andra lagen?
- Jag tänkte inte så mycket på att åldersskillnaden var så stor, berättar Hallengren som alltså gjorde mål i första matchen på Annica Carlsson i Nacka:
- (Skratt) Vi förlorade med jättemycket, men så gjorde jag det här målet. Det minnet jag har från det var att alla blev superglada. Nästan som vi hade vunnit matchen.
- Jag spelade sedan i Diö till jag gick i nian. Sedan hade vi för lite folk här, men då var vi en full bil som åkte till Alvesta och slog ihop oss med deras lag. Jag slutade då jag var 18 år eftersom det inte fanns några lag här nere.
- Vi försökte träna med grabbarna här och sedan spela med Veddige, jag och Lotta (Almblad), men det blev så bökigt eftersom det var nästan 20 mil till närmsta lag.
Christina Nejdebro (dotter till legendaren Carlabel ”Kabben” Berglund) MoDo:
– Under tiden fram till 1985, eller 1988 då första SM-slutspelet var, handlade det om tålamod att fortsätta träna och bara spela några matcher varje år. Det handlade om att försöka hålla glöden levande och jag vet att vi hade den där Gurkapucken att se fram emot.
– När vi skulle spela Gurkapucken ett år hade jag precis fått barn. När min pojk var tre månader åkte jag i väg dit en sväng och spelade. Det här måste ha varit 1979, men det var inga större besvär och det gick väl bra.
Du, Åsa Elfving, Eva Dahllöf, Marianne Häggström, Åsa Gidlund, Camilla Hörnqvist… Hur drev ni på varandra för att hålla glöden uppe?
– Jag tror att vi inte kände några krav och det kändes lite overkligt att det en dag skulle bli landslag. Framför allt också att vi skulle spela i serier mot andra damlag. Det var såklart en jättestor önskan, men det kändes lite omöjligt.
– Att vi ändå fortsatte driva på varandra berodde på att vi tyckte det var så roligt att spela och träna. Det här gänget träffades under damernas 50-års jubileum på en MoDo-match. Det här måste varit innan coronan. Tillexempel Marianne (Häggström), hon är lite äldre än oss andra, henne hade jag inte träffat på 25 år, men det var verkligen direkt ”hej” och alla pratade med varandra som vi setts igår.
– Det har blivit en speciell känsla med dom jag spelat med och haft samma intresse som under så många år.
Hur var träningsmöjligheterna för er inledningsvis?
– Dom var inte något bra. Vi fick träna antingen lördag eller söndag klockan nio på morgonen, vilket inte var det bästa.
– Jag tror att vi från början bara tränade en gång i veckan. Sedan kunde det bli två gånger. Däremot var jag inte med då det började bli kvällsträningar. Då hade jag nog redan flyttat hit till Umeå och sedan slutade jag spela 1989.
Hur minns du idag första Riksmästerskapet 1985?
– När Nacka började var dom outstanding. Just 1985 gick jag på polisskolan i Stockholm så jag och Lena Jonsson, som också gick på samma skola, stannade kvar för att spela den helgen.
Nackas guldlag 1985
Målvakter:
Anette Carlsson
Maria Olsson
Utespelare:
Annika Persson
Tina Björk
Carina Sandberg
Marita Bäckvik
Eva-Lena Björk
Lisa Plahn
Susanne Mörner
Minna Vistinjoki
Kristina Lindström
Kristina Bergstrand
Camilla Skymbäck
