OS i Nagano 1998: Ulf Samuelssons tårar

Publicerad 14 januari 2026 09:35 | Senast redigerad 21 januari 2026 14:12

Efter tolv långa år utan NHL-spelare i OS får vi äntligen se de bästa delta i årets vinterspel i Milano. Det firar hockeysverige.se med en nostalgisk återblick på de fem olympiader där NHL medverkat. I första delen tar Ronnie Rönnkvist er med till Japan och 1998 års olympiad i Nagano – den första med NHL-spelare.

"Århundradets turnering"
Folk sov på läktaren: "Schackparti"
Ilskan: "Vi hade för stor respekt för finnarna"
Den tjeckiska guden
Ulf Samuelsson-debaclet: "Jag känner mig som en svikare"
Svensk-japanens ljuva OS-minne

Tre Kronor – som då enbart gick under namnet Sverige – deltog för första gången i OS-sammanhang 1920 i Antwerpen. Då hade ännu inget officiellt seriespel tagit fart i landet. Sverige skickade dit ett gäng bandyspelare och var nära att faktiskt ta medalj. Tyvärr förlorade man den sista matchen mot Tjeckoslovakien och slutade fyra. Matcherna spelades i Ispalatset och var 2 x 20 minuter långa. De stora stjärnorna var Nisse Molander från Berliner SC och Götas Erik ”Burret” Birman.
”Tyvärr blev jag sjuk under OS 1920 och fick tillbringa större delen av turneringen mellan lakanen”, har Nils Molander tidigare berättat. Kanske var det också anledningen till att Sverige inte fick med sig någon medalj.

Den första OS-medaljen i ishockey plockade Sverige hem åtta år senare. Spelen avgjordes i S:t Moritz och Tre Kronor tog silver. Kanada vann guldet. Gustaf ”Lulle” Johansson gjorde flest mål i det svenska laget – fem stycken.

Under åren som följde fanns det ständigt, och framför allt vart fjärde år, en flitigt återkommande debatt om NHL-proffsens vara eller icke vara i OS. Det skulle dröja till 1998 innan den första turneringen där alla de bästa spelarna deltog. Därefter har fem OS-turneringar spelats där världens bästa varit samlade.

I en serie som startar i dag ska hockeysverige.se minnas tillbaka på dessa turneringar, men också på när Damkronorna (ja, de hette så då) tog sina båda medaljer 2002 och 2006.

Mycket nöje!{{ PAYWALL LIMIT }}

Tre Kronors lagbild från OS i Nagano 1998. Foto: Arkivbild

Del 1 – OS i Nagano 1998

När Stig-Göran ”Singel” Ericson sammanfattade OS i Nagano i Årets ishockey kallade han den för ”Århundradets turnering”, en turnering som överskuggade allt annat under vinterspelen i Japan.

Förväntningarna på de svenska NHL-spelarna var enorma: Peter Forsberg, Nicklas Lidström, Mats Sundin, Tommy Salo, Tommy Söderström, Uffe Samuelsson, Calle Johansson, Tomas Sandström, Mikael Renberg, Ulf Dahlén, Michael Nylander, Daniel Alfredsson och så vidare.

Alla de bästa var på plats och Sverige sågs som en av favoriterna att möta Wayne Gretzkys Kanada i final.

Kent Forsberg var förbundskapten, med Tommy Tomth som assisterande. Dessutom hade Svenska Ishockeyförbundet valt att låna in kanadensaren Barry Smith som hjälptränare.

Men någon svensk succé blev det sannerligen inte...

Sverige placerades i slutspelsgrupp A och inledde mot USA. Amerikanerna tog ledningen i mitten av första perioden genom Chris Chelios, men Tre Kronor vände och vann med 4–2 efter mål av Daniel Alfredsson (två), Patric Kjellberg och Mats Sundin. En match där Tre Kronor inte imponerade och dessutom förlorade skotten med 20–31.

Ulf Samuelsson ger sig på en amerikan under Tre Kronors segermatch mot USA i Nagano.Foto: Bildbyrån

Svenskt fiasko mot Finland

I den andra matchen väntade Kanada. Sverige tog ledningen med 1–0 genom Nicklas Lidström innan Kanada gick ifrån till 3–1. I första perioden hade Mattias Norström en mindre fysisk duell med Adam Foote. I den andra rök Tommy Albelin och Theo Fleury ihop, men i övrigt var det en match utan större bråk. Tre Kronor reducerade till 3–2 genom Mats Sundin i tredje perioden, men närmare än så kom man inte.

Alla lag i slutspelsgrupperna var redan klara för kvartsfinal, men det var ändå viktigt för Sverige att vinna den tredje och sista gruppspelsmatchen mot Belarus. Och Tre Kronor vann komfortabelt med 5–2. Mikael Andersson, Ulf Dahlén, Niklas Sundström, Mats Sundin och Mikael Renberg gjorde målen. Trots segrarna mot USA och Belarus hade Sverige inte övertygat.

I kvartsfinalen väntade Finland. Trots Tommy Salos storspel i målet kunde Finland gå ifrån till 2–0 i tredje perioden. Båda målen gjordes av Teemu Selänne. Med drygt en minut kvar tog Kent Forsberg ut Salo och spelade med sex utespelare. Peter Forsberg reducerade till 1–2 med tolv sekunder kvar, men Sverige hann givetvis inte närmare. Eftersom jag själv var på plats kan jag vittna om att folk faktiskt satt och sov på läktarna under den andra perioden. Det var två lag som spelade ett defensivt schackparti mot varandra.

– Eftersom det inte var något folk på matcherna fick jag inte den här känslan. Alla i laget var vana att spela inför 17 000 åskådare, men nu var det bara 5 000. Det här tror jag alla i laget kände av för man vill ha den här speciella atmosfären när man spelar en hockeymatch. Nu var såklart förutsättningarna lika för båda lagen, säger Tommy Salo.
– Vi kom aldrig in i matchen, men jag vet inte riktigt varför. Det kanske hade varit bättre om jag släppt in en puck i början. Då kanske det blivit en omställning eller uppvaknande. Nu väntade vi bara på att någonting skulle hända. I tredje perioden gjorde Finland till slut första målet. Då först började vi spela. Sedan gjorde Finland 2-0. Eftersom det inte var så mycket kvar av matchen då blev det en riktig uppförsbacke. Då var vi tvungna att gå framåt. Visserligen gjorde ”Foppa” mål precis i slutet av matchen, men vi förlorade med 2-1. Samtidigt ska vi komma ihåg att Finland hade ett väldigt bra lag och i den här turneringen var dom bättre än oss.

Peter Forsberg och lagkamraterna misströstar efter kvartsfinalförlusten mot Finland.Foto: BILDBYRÅN

Om man ska summera turneringen hade Kent Forsberg och hans medhjälpare Barry Smith för stora förhoppningar om att NHL-spelarna själva skulle lösa uppgiften. I stället upplevdes både laget och ledningen som handlingsförlamade.

– Vi hade för stor respekt för finnarna, anser Calle Johansson som var lagkapten för Tre Kronor i turneringen.
– Finland hade Koivu, Selänne, Jere Lehtinen, Ville Peltonen och så vidare. Då skulle vi av någon anledning, vilket jag än idag inte fattar, spela efter deras piano. ”Nu ska vi göra så för att dom gör så”. Skit i det! Vi hade bättre lag än vad Finland hade, ett otroligt bra lag på pappret. ”Lidas”, ”Foppa” och ”Sudden” var nästan i deras ”prime”.
– Vi spelade helt fel som lag. Om jag fått spela om den matchen hade jag bara gasat och inte försökt styra ut deras jävla spelare. Vi skulle tagit tag i taktpinnen och kört över dom.

Det fanns kritik mot laguttagningen efteråt, men vem skulle egentligen ha spelat i stället för Sundin, Lidström och ”Foppa”? Nej, däri låg inte problemet.

– Det var inget fel på ledarna, men det var annorlunda jämfört med Lillehammer (1994), menar Salo.
– Jag upplevde att det var Barry Smith som styrde även om Kent var huvudcoach. Barry tog mer plats eftersom det bara var NHL-spelare med. Vi spelare hade inga invändningar mot det.

Dominik Hasek var förgrundsfiguren när Tjeckien vann OS-guld.Foto: Bildbyrån

OS 1998 – The Dominik Hašek Show

Turneringen blev också Dominik Hašeks stora genombrott på den olympiska scenen. I kvartsfinalen mot USA vann Tjeckien med 4–1. Efter att ha släppt in 0–1 tidigt genom Mike Modano stängde Hašek igen fullständigt. I semifinalen mot Kanada släppte han in en 1–1-puck av Trevor Linden sent i tredje perioden. I straffavgörandet var han omutlig, och Robert Reichel blev matchhjälte genom att vara ensam om att sätta sin straff – mot Patrick Roy.

Finalen mellan Tjeckien och Ryssland blev ingen sprakande tillställning. Hašek fortsatte att stå för räddning efter räddning, och i tredje perioden gjorde backen Petr Svoboda matchens enda mål. Tjeckien blev olympiska mästare.

Dominik Hašek berättar för hockeysverige.se:
– Vi var underdogs. Det var vår hemlighet. Men vi hade många bra spelare som gjorde sin bästa turnering under OS. Vi var också väldigt starka defensivt, samtidigt som vi hade offensiva spelare som Jaromír Jágr, Martin Ručinský, Robert Reichel, Martin Straka och andra.
– De här killarna gjorde mål, och jag spelade kanske min bästa hockey i hela min karriär under den här turneringen.

Firandet på gatorna i Prag var enormt. På skyltar som folk höll upp kunde man läsa: ”Hašek je bůh” (Hašek är gud).

Ulf Samuelsson fick ett bittert slut på sin OS-upplevelse.Foto: BILDBYRÅN

Ulf Samuelsson-debaclet – stoppades från vidare spel

Och så har vi historien om Ulf Samuelsson. Han hade visat upp sitt svenska pass, men det visade sig att han även var amerikansk medborgare. Detta uppdagades dagen före kvartsfinalen mot Finland. Vid presskonferensen om debaclet samlades hela laget. Kent Forsberg fick ägna nästan ett dygn åt allt annat än att förbereda laget inför matchen. Han kunde inte ens delta på sista träningen – delvis på grund av en förkylning.

”Tuffe Uffe” var en av sju backar i Tre Kronor. När det stod klart att han inte längre var svensk medborgare diskvalificerades han omedelbart. Förtvivlad, med gråten i halsen och tröstad av lagkamraterna, tvingades han lämna OS och resa hem till USA.

– Där blev det lite för mycket fokus på Uffe (Samuelsson). Att han inte fick spela vidare efter passtrul. Det påverkade laget såklart, men jag har alltid svårt att sätta fingret på vad det är som händer. Även i turneringar som gått bra, säger Mattias Norström.
– Tittar man på manskapet vi hade i Nagano… Tjeckien vann finalen med 1-0 mot Ryssland och sedan tittar vi på Kanadas lag där… Det var fullproppade turneringar med duktiga hockeyspelare där det tråkiga svaret är att det är dagsformen som avgör.
– Jag har varit med många matcher mot Finland ”mot finnarna löser det sig alltid”. Det har lyckats fler gånger än misslyckats i matcherna jag spelat. För oss var Finland lillebror. Det där kanske vi får ändra idag. Spelar du mot lillebror kommer dom en dag nypa oss även om vi vinner fyra av fem matcher.
– Det var en tät match och inget hockeygodis direkt. Dessutom var det här under en era där hockeyn var tillknäppt.

Hur upptäcktes Samuelsson-debaclet? I den andra periodpausen mot Belarus fick Svenska ishockeyförbundets ordförande Richard Fagerlund frågan av en journalist om varför Sverige hade en amerikan i laget. När man konsulterade svenska utrikesdepartementet hittade man lagen som slog fast att svenskt medborgarskap förloras vid ansökan om annat medborgarskap.

Samuelssons misstag var att han tre år tidigare valt att bli amerikansk medborgare för att underlätta vardagen för familjen i Nordamerika. Han visste inte att han samtidigt förlorade sitt svenska medborgarskap. Tjeckien, med Ivan Hlinka i spetsen, ville att Sverige skulle fråntas poäng, men IIHF – med stöd från bland annat Finland – lät Sverige behålla dem, samtidigt som Samuelsson uteslöts.

Väl tillbaka i USA mottog Samuelsson mordhot från några dårar i Sverige.

”Jag känner mig som en svikare… men jag visste inte. Förlåt”, var hans sista ord innan hemresan från Japan.

Svensk-japanens ljuva OS-minne

Vi hade för övrigt ytterligare en svensk spelare med i OS. Eller japansk om man så vill. Shin Larsson Yahata från Tällberg. Han var tvungen att säga upp sitt svenska medborgarskap eftersom man inte får ha dubbelt i Japan. Men idag är han ånyo svensk.

– Alltihop kändes som en bubbla. Det kändes som vi hade levt i den där bubblan ett helt år innan. När OS väl började var det en enorm upplevelse. Dels öppningsceremonin, men jag tycker även OS-byn var mäktig med alla atleter som bodde där. Man sprang på Gretzky, Yzerman och alla de här världsstjärnorna. Det var otroligt stort, säger Shin Larsson.
– Jag hann inte med att se några andra idrotter, men jag stannade kvar i OS-byn under tre, fyra dygn efter det att vi spelat färdigt. Där såg jag naturligtvis mycket sport på TV och hängde med lite andra atleter. Det hände att vi var ute och tog någon öl några kvällar där i byn. Det var magiskt.

Träffade du och umgicks även med svenska idrottare då du var kvar?
– Ja, Johan Hedberg var med som tredjekeeper i Sverige så vi hängde en del i OS-byn.

Shin Larsson, som haft en ledande roll i San Jose Sharks scoutingverksamhet under närmare 20 år, gjorde en mycket fin OS-turnering. Med två mål och totalt fem poäng på fyra matcher blev Japans bästa poängplockare.

– Det kändes någonstans som jag spelade min bästa hockey under åren runt OS. Det är också något jag är stolt över, att jag kunde prestera mitt bästa under en så stor turnering.
– Jag tror att det handlade om den här uppbyggnaden. Under ett års tid hade jag fått spela mot väldigt bra motstånd. Just turneringen, där och då, var det också mycket adrenalin och jag var verkligen laddad för att gå ut och visa.

Och hur gick det för våra damer vid OS? Jo, det här var första gången damhockeyn fanns på OS-programmet. Bengt ”Fisken” Ohlson var förbundskapten för ett landslag som endast vann mot Japan i sista matchen, men det är, som man säger, en helt annan historia.

I del två ser vi tillbaka på turneringarna 2002 och inte minst då Damkronornas brons.