- Jättehyllningen: "Ingen i världen var i närheten av henne då"
- Brandtalet inför semifinalen: "För helvete, vi kan ju vinna!"
- 16-åringen blev hjälte i straffläggningen
- "Var lite som en once in a lifetime-match"
OS 2026:Spelschema | TV-tider | Grupper & tabell | Resultat | Allt om Damkronorna |
Tre Kronor – som då enbart gick under namnet Sverige – deltog för första gången i OS-sammanhang 1920 i Antwerpen. Då hade ännu inget officiellt seriespel tagit fart i landet. Sverige skickade dit ett gäng bandyspelare och var nära att faktiskt ta medalj. Tyvärr förlorade man den sista matchen mot Tjeckoslovakien och slutade fyra. Matcherna spelades i Ispalatset och var 2 x 20 minuter långa. De stora stjärnorna var Nisse Molander från Berliner SC och Götas Erik ”Burret” Birman.
”Tyvärr blev jag sjuk under OS 1920 och fick tillbringa större delen av turneringen mellan lakanen”, har Nils Molander tidigare berättat. Kanske var det också anledningen till att Sverige inte fick med sig någon medalj.
Den första OS-medaljen i ishockey plockade Sverige hem åtta år senare. Spelen avgjordes i S:t Moritz och Tre Kronor tog silver. Kanada vann guldet. Gustaf ”Lulle” Johansson gjorde flest mål i det svenska laget – fem stycken.
Under åren som följde fanns det ständigt, och framför allt vart fjärde år, en flitigt återkommande debatt om NHL-proffsens vara eller icke vara i OS. Det skulle dröja till 1998 innan den första turneringen där alla de bästa spelarna deltog. Därefter har fem OS-turneringar spelats där världens bästa varit samlade.
I en serie kommer hockeysverige.se minnas tillbaka på dessa turneringar, men också på när Damkronorna (ja, de hette så då) tog sina båda medaljer 2002 och 2006.
Mycket nöje!
Tidigare texter:
Del 1: OS i Nagano 1998 – Ulf Samuelssons tårar
Del 2:OS i Salt Lake City 2002 – Mardrömmen mot Belarus
Del 3:OS i Salt Lake City 2002 – Damkronornas första medalj
Del 4: OS i Turin 2006 – "Gyllene generationen" frälser Tre Kronor
Foto: [Akrivbild]
Del 5 – Damkronornas historiska OS-final i Turin
{{ PAYWALL LIMIT }}
Efter framgångarna vid OS i Salt Lake City fanns förhoppningar inför turneringen i Turin att Damkronorna kanske kunde plocka hem en ny bronsmedalj. Flera av spelarna från 2002 var dessutom kvar i landslaget. Bland andra Kim Martin Hasson, Gunilla Andersson Stampes, Ann-Louis Edstrand, Ylva Martinsen, Therese Sjölander, Erika Holst, Maria Rooth, Danijela Rundqvist, Nanna Jansson och Anna Vikman. Till det hade bland andra ungdomarna Emma Eliasson och Pernilla Winberg kommit.
Peter Elander var dessutom tillbaka i svenska båset efter att ha varit avstängd vid OS 2002.
Ylva Martinsen:
– Peter Elander var tillbaka och han hade fått oss alla att tro på något sätt genom att ha en tydlig plan. Han fick alla att träna hårdare och satte upp krav med hjälp av SOK. Vi hade även gjort fys-profiler ute på Bosön.
– Vi gick ifrån att vara helt okej idrottare till att vara elitidrottare. Det var höjning på allt, men just det här med att tro på någonting varje dag, ha ett mål och veta vad man strävar efter tror jag var den stora grejen. Plus att det var många bra hockeyspelare såklart. Dessutom hittade Peter ett spel som passade oss. Vi spelade 1–3–1 på den tiden. Nu gick det bra och det spelet var modellen för det här laget. Vi hade rollspelarna som passade in i det spelet men även spetsspelarna som exempelvis Maria Rooth som var en framträdande målskytt, Erika Holst och framför allt Kim Martin.
– Vi hade väldigt kul ihop och hade också tillbringat mycket dagar tillsammans. Det var på den tiden som Peter körde oss i Landskrona under många somrar.
Foto: [Marcus Ericsson/Bildbyrån]
Vägen till semifinalen mot USA
Sverige kom att spela i Grupp A och ställdes i första matchen mot Ryssland. Nu vann Sverige med 3-1, men segern satt långt inne. Sverige gick ifrån till 2-0 genom Nanna Jansson och Katarina Timglas. Ryskorna gjorde 2-1 efter självmål av Joa Elfsberg. Eller rättare sagt styrde Kim Martin Hasson ett ganska löst skott på Elfsberg och som sedan studsade in i mål. Maria Rooth gjorde sedan 3-1 i tredje perioden.
Ryss-matchen blev såklart avgörande eftersom ettan och tvåan i gruppen skulle gå till semifinal samtidigt som Sverige hade Italien i nästa match. Ett Italien som förlorat till Kanada med 16-0 i sin första match. Redan efter en period ledde Sverige med 3-0 och när tjeckiska domaren, Katerina Ivicikova, till slut fick åka hem till OS-byn stod det 11-0 på resultattavlan. Sverige vann skotten med 52-4. Då hade ändå Italien åtta powerplay. MoDo:s Therese Sjölander var målbäst i Damkronorna med sina tre mål.
Redan dagen efter möttes Sverige och Kanada. Två lag som båda var klara för semifinal. ”Givetvis” vann Kanada. Siffrorna skrevs till 8-1. Sveriges mål, 5-1, gjordes av Ylva Martinsen som då fortfarande hette Lindberg. I Kanada dominerade långa stunder Gillian Apps och en av världens bästa spelare genom alla tider, Hayley Wickenheiser.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Brandtalet: "För helvete, vi kan ju vinna!"
Från Grupp B gick USA och Finland vidare, vilket innebar att Sverige skulle ställas mot USA i semifinal. På pappret såg det ut att bli en match liknande den mot Kanada. Ylva Martinsen kunde inte komma till spel.
Ylva Martinsen:
– Jag stod i båset den matchen. I gruppspelsmatchen mot Kanada hände det något och jag tappade känseln i ett ben. Vi fick åka in till sjukhuset i Turin för att röntga. Då visade det sig att jag hade ett diskbråck i ländryggen så fick jag spelförbud av SOK:s truppläkare. Det kanske var då jag hamnade på coachkarriären. Jag fick stå i båset, vilket jag var jätteglad för, och stötta backbesättningen.
– Jag kände en glädje men även en extrem frustration. Det som jag hade tränat så hårt för och som skulle bli en punkt på karriären… Jag var 30 år då och kände att jag hade nått mitt max-tak och var bättre än någonsin, då händer det här. Sedan spelade jag ändå finalen mot Kanada. Jag visste att jag inte skulle få chansen att spela en OS-final igen så jag tog en risk där.
Erika Holst:
– Vi hade ett lagmöte kvällen innan vi skulle möta USA i semifinalen. Där pratade vi om att vi måste tro på det och att vi kan slå USA. Man kunde nästan ta på stämningen inne i det här rummet. Rooth håller ett jättebra ”brandtal”. När vi sedan går en promenad frågar Rooth Pernilla Winberg om vi kan vinna. ”Ja, ja”, svarade Winberg med sin skånska. Då frågar Rooth igen ”På riktigt, tror du att vi kan det”? Sedan ser hon att ”Pillan” går iväg för sig själv och sedan kommer hon tillbaka en stund senare och säger ”För helvete Rooth, vi kan ju vinna”! Det kändes som att polletten trillade ner och alla verkligen trodde vi kunde vinna.
Foto: [Ronnie Rönnkvist & Arkiv]
Maria Rooth tvåmålsskytt i semifinalen
11.55 in i första perioden, 1-0 till USA Kristin King. 1.04 i andra 2-0 Kelly Stephens. Fem minuter senare reducerade Maria Rooth och nu började USA:s försvarsspel darra ordentligt. Ett försvarsspel som även i gruppspelet mot Finland svajat betänkligt. Dock vann USA den matchen med 7-3.
Minuterna efter 2-1 får USA powerplay. Erika Holst vinner pucken. Får fram den till Maria Rooth och Sverige var i kapp, 2-2. Trots spel fem mot tre i tredje perioden fick inte USA in puckarna bakom storspelande Kim Martin Hasson. Den då 19-åriga målvakten med Hammarby som moderklubb visade upp ett målvaktsspel som vi nog aldrig sett en svensk målvakt göra vare sig förr eller senare i stora sammanhang på damsidan. Hon visade varför hon efter turneringen valdes till OS:s bästa målvakt.
Foto: [Arkivbild]
Kim Martin stor hjälte: "Ingen i världen var i närheten av henne då"
Matchen fick avgöras på straffar. Kim Martin var omutlig samtidigt som både Maria Rooth och 16-åriga Pernilla Winberg satte sina straffar. Sverige var i OS-final. Precis som herrarna skulle vara några dagar senare.
Kim Martin Hasson:
– Vårt mål var att göra en väldigt bra match. Jag minns att (Maria) Rooth och dom andra tjejerna sa att vi faktiskt kunde vinna. Det här fick vi inpräntat. Jag minns att bland annat Pernilla Winberg sa ”shit, vi kan faktiskt vinna”.
– Det tog ett tag innan polletten trillade ner, men kvällen innan fick vi den här känslan att vi faktiskt kunde vinna.
Foto: [Ronnie Rönnkvist & Arkiv]
Gunilla Andersson Stampes:
– Jag, Erika Holst och Kim satte oss och tittade på matchen i efterhand tillsammans. Det var ett otroligt bombardemang mot Kim. Samtidigt var det delar i matchen där vi spelade riktigt okej och där vi vågade hålla i pucken.
– Jag ska inte säga att det var ”once in a lifetime-match”, men lite så var det ändå. Vi hade ganska många studsar med oss. Har man en så bra målvakt, som Kim var där, samtidigt som vi krigade så kan det gå vägen. Jag tycker inte det var någon målvakt i världen som var i närheten av henne då.
Erika Holst:
– I slutet av tredje perioden, eller om det är i sudden, spelar vi tre mot fem. Det var jag ”Gunsan” (Gunilla Andersson Stampes) och Joa (Elfsberg) på isen. Vi åker ut för att teka och jag åker och skrattar. ”Gunsan” frågade argt vad jag log åt: ”Dom kan ju inte göra mål, känner du inte det?” svarade jag.
– Kim (Martin Hasson) hade spikat igen och det var vår match. Att gå ut och spela tre mot fem mot USA, ha tekning i egen zon och ändå känna att det är vår match, den känslan är ganska häftig.
Foto: [Akrivbild]
Storförlust i OS-finalen mot Kanada: "Ingen 8-0-match"
Nej, här räckte inte Sverige till även om laget stod för en stark defensiv prestation. När Kanada gick ifrån till 4-0 i andra perioden samtidigt som svenskorna knappt fick i väg några avslut mot kanadensiskornas mål var det ridå. Gunilla Andersson Stampes gjorde visserligen 4-1 i tredje perioden, men närmare än så kom man aldrig.
Erika Holst, kände ni er chanslösa mot Kanada i finalen?
– Nej, faktiskt inte. Nu hade vi gärna velat vinna, men samtidigt kändes det bra att det inte blev någon 8-0-match. Vi behövde vara över vårt max för att spela jämnt mot dom här lagen. Det räckte att vi var nere på 90 procent så blev det 8-0.
– Sedan kommer jag ju givetvis ihåg det här powerplay-målet när jag och Rooth passar varandra fram och tillbaka elva gånger. Samtidigt hör man kanadensiska backarna skälla på varandra om vem som skulle gå på vem och så vidare. Efter matchen var det: ”jaha…” Klart att jag var superglad för att vi hade vunnit ett OS-silver. Samtidigt var man besviken på finalmatchen. Det blev på något vis neutraliserat fram till det vi fick medaljen, vilket var häftigt.
– Det var ändå en skön match att gå ut och spela eftersom vi redan hade säkerställt att turneringen var en succé.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Kim Martin och Maria Rooth uttagna i All Star-laget
Kim Martin Hasson och Maria Rooth kom båda med i OS All Star team.
Maria Rooth:
– Det var absolut ett vidarebygge på laget från 2002. Dessutom var en ännu högre ribba lagd. All den träningen vi lade ner och vi alla gick ihop som en grupp igen. Man kan göra så mycket det mentala, men framförallt hade vi en hög ambition och tränade som tokar.
– En dag låg Frida Nevalainen i fosterställning i omklädningsrummet. Hon ville hem och trodde inte att hon skulle klara något mer. Samma sak var det med Erika och en dag låg jag själv där. Jag fattade inte vad det var som hände med oss. Vi var så nedtränade, men det här gjorde också att andra kunde komma till undsättning ”sätt dig här på bänken, du kommer klara det här”.
– Vi var sjukt bra tränade och trodde på det. Just det här med tro – dagen innan OS-semin satt vi och tittade på Ryssland mot Sverige, herrarna. När vi gick hem därifrån gick jag med Pernilla Winberg. Jag frågade Pernilla ”Hur ska vi lyckas vinna imorgon?”. Då började Pernilla, som den Limhamns-malmötjej som hon är, ”Vi ska skjuta mer, åka mer skridskor…”
– Hon var exalterad, men jag stoppade henne i den tanken. ”Vänta Pernilla, vi säger alltid dom här grejerna. tror du inte vi har en bättre chans om vi på riktigt ser oss själva vinna. Om du sluter ögonen, tänker dig sista sekunderna i matchen och ser att vi verkligen vinner, du kan se dina föräldrar jubla på läktaren, få in popcornsmaken och se vad som händer i det ögonblicket vi vinner”
– Pernilla blev helt knäpptyst. Vi fortsatte gå mot OS-byn. Precis innan vi kommer fram hör jag steg bakom mig. Hon sprang i fatt mig. Ryckte mig i armen, tittade på mig och säger på sin skånska ”Rooth, vi kan ju vinna”.
– Håret reste sig på mig. Kunde vår yngsta deltagare tro på det så… Du kan inte vinna om du inte riktigt tro på det. Vi hade sedan ett möte på kvällen om hur viktigt att tänka igenom och se att möjligheten finns. Annars skulle vi komma därifrån med en hedersam 2-1 förlust.
– Vi hade något brandtal i någon av periodpauserna. Det var den här matchen vi tränat för under alla veckorna i Landskrona som folk tyckte var så jobbiga och tuffa. ”Ska vi verkligen ge upp allt vi tränat för?”
– Sedan fick vi 2-1 och alla kände att vi var tillbaka. Dessutom var Kim helt magisk. När vi gjorde 2-2 visste jag att vi skulle ta det. Några av oss spelade nästan non-stop, men alla på bänken var med hela tiden och var så otroligt viktiga. Det var också hela grejen med vårt lag, att vi hade tydliga roller. Den som spelade minst gick och peppade alla andra. Hon gick säkert en mil i båset den matchen och peppade.
– Jag stod med Erika i båset under övertiden då USA hade chans på chans. Kim slängde sig, dom sköt utanför, träffade stolpen och vi bara stod och log ”Det här tar vi”. Dessutom hade ”Katta” Timglas ett bra läge att avgöra i fem mot tre.
– När det gick till straffar gick Pernilla av alla människor in, jag är övertygad om att hon inte fattade bättre, men jag tror också att hon hade sett och trott på det, att vi faktiskt kunde vinna. Det kommer jag aldrig glömma.
Foto: [Marcus Ericsson/Bildbyrån]
Både 2-1 och 2-2 gjordes alltså av en viss Maria Rooth.
– Jag hade egentligen den rollen genom hela min landslagskarriär, att göra mål. Jag uppskattade också alltid den rollen. Vissa blir tyngda av pressen när dom gjort något bra, men jag älskade den eftersom det betydde att jag just gjorde något bra.
– Det var min naturliga sfär att vara i. Jag var ju ganska offensiv. Defensiven fick någon annan sköta, skrattar Maria Rooth.
