OS i Salt Lake City 2002: Mardrömmen mot Belarus

Publicerad 21 januari 2026 11:59 | Senast redigerad 04 februari 2026 13:33

Det som började så bra slutade i århundradets största svenska hockeyfiasko. I nedräkningen inför OS-hockeyn i Milano ser Ronnie Rönnkvist tillbaka på vinterspelen i Salt Lake City 2002, en hockeyturnering som för alltid kommer att förknippas med den sensationella förlusten mot Belarus i kvartsfinalen.

"Foppa" tvingades kasta in handduken
"Pulveriserade" Kanadas stjärnor i premiären
"Zätas" genombrott: "Kände bara 'shit'"
Förmiddagsmatch som störde rutinerna
Tommy Salos svarta minne: "Det var slumpen"
Tvingades lämna dopingtet efter fiaskot: "Kanske hade behövt vara dopad"
Salo hånades – av sin egen general manager
Kanada vinner första OS-guldet på 50 år

Tre Kronor – som då enbart gick under namnet Sverige – deltog för första gången i OS-sammanhang 1920 i Antwerpen. Då hade ännu inget officiellt seriespel tagit fart i landet. Sverige skickade dit ett gäng bandyspelare och var nära att faktiskt ta medalj. Tyvärr förlorade man den sista matchen mot Tjeckoslovakien och slutade fyra. Matcherna spelades i Ispalatset och var 2 x 20 minuter långa. De stora stjärnorna var Nisse Molander från Berliner SC och Götas Erik ”Burret” Birman.
”Tyvärr blev jag sjuk under OS 1920 och fick tillbringa större delen av turneringen mellan lakanen”, har Nils Molander tidigare berättat. Kanske var det också anledningen till att Sverige inte fick med sig någon medalj.

Den första OS-medaljen i ishockey plockade Sverige hem åtta år senare. Spelen avgjordes i S:t Moritz och Tre Kronor tog silver. Kanada vann guldet. Gustaf ”Lulle” Johansson gjorde flest mål i det svenska laget – fem stycken.

Under åren som följde fanns det ständigt, och framför allt vart fjärde år, en flitigt återkommande debatt om NHL-proffsens vara eller icke vara i OS. Det skulle dröja till 1998 innan den första turneringen där alla de bästa spelarna deltog. Därefter har fem OS-turneringar spelats där världens bästa varit samlade.

I en serie som startar i dag ska hockeysverige.se minnas tillbaka på dessa turneringar, men också på när Damkronorna (ja, de hette så då) tog sina båda medaljer 2002 och 2006.

Mycket nöje!

Tidigare texter:

Del 1: OS i Nagano 1998 – Ulf Samuelssons tårar {{ PAYWALL LIMIT }}

Mats Sundin sätter pucken bakom sin lagkamrat från Toronto Maple Leafs, Kanadas målvakt Curtis Joseph i OS-premiären som Tre Kronor vann med 5–2. Foto: AP Photo/Kevork Djansezian

Del 2 – OS i Salt Lake City 2002

Hardy Nilsson och Mats Waltin var ledarduo i Tre Kronor. I Nilssons fall hade han haft rollen sedan 1999. Överledare var en av svensk hockeys riktigt stora spelare genom alla tider: Anders Hedberg.

Då spelen 1998 inte hade uppfyllt förhoppningarna skulle OS i Salt Lake City bli den stora revanschen för den gyllene generationen med bland andra Mats Sundin, Nicklas Lidström och Peter Forsberg. Den sistnämnde hade skadeproblem, men man hoppades in i det sista att han skulle vara tillgänglig för spel. Två veckor innan turneringen, vid en presskonferens i Denver, meddelade dock ”Foppa”, på kryckor, att det inte skulle bli något OS-spel för hans del. Michael Nylander kallades in som ersättare.

Att hockeyn var det stora dragplåstret i OS visade sig inte minst under invigningen, då USA:s OS-guldlag från 1980 var de som tände den olympiska elden.

Turneringen skulle bli en av målvakten Tommy Salos värsta mardrömmar. Fram till kvartsfinalen var han turneringens klart bästa målvakt. Mot både Kanada och Tjeckien visade han upp ett målvaktsspel av yppersta klass. Dock skulle ett misstag förändra allt. Vi återkommer till det...

OS stora glädjeämne var i stället Damkronorna, som tog brons med bragdstämpel. Kim Martin kom att bli turneringens stora spelare – endast 15 år gammal. Mer om det i en separat text senare i veckan.

Utklassade stjärnspäckat Kanada i OS-premiären

Tre Kronor inledde turneringen på ett mycket imponerande sätt med seger mot Kanada med 5–2. Rob Blake gav visserligen Kanada ledningen tidigt i matchen, men därefter var det långa stunder bara ett lag på isen.
1–1 Mats Sundin, 2–1 Niklas Sundström, 3–1 Mats Sundin, 4–1 Mats Sundin och 5–1 Ulf Dahlén. Eric Brewer reducerade till 5–2, men Kanada var aldrig nära att komma närmare än så. Matchen klassades som den bästa ett svenskt landslag någonsin spelat.

– Jag, Jörgen (Jönsson) och Mathias Johansson, det var vi tre som spelade i Sverige och som åkte över till Salt Lake City med staben. Sedan kom alla andra där bortifrån. Jag spelade i en kedja med Jönsson och Micke Renberg. Det var en otrolig upplevelse att få vara med i ett OS och det var där jag för första gången mötte dom bästa, minns Henrik Zetterberg som stod på randen till sitt stora genombrott när han begick OS-debut.
– Första matchen, när vi mötte Kanada och alla deras stjärnor gled ut på andra sidan kände jag bara ”shit”. Efter Kanadamatchen stod jag i mixade zonen. Många Detroitspelare gick förbi bakom mig. Bland annat (Kris) Draper.
– Jag fick ett hårt hugg i vaden. När jag tittade upp såg jag honom blinka till mig. Då visste han såklart att jag var Detroits spelare och att vi säsongen efter skulle spela tillsammans där. Det blev en känsla för mig att jag då var en av dem.

I den andra matchen väntade Tjeckien. Liksom i premiären mot Kanada storspelade OS-hjälten från 1994, Tommy Salo. Han vann matchen i matchen mot Dominik Hašek i det tjeckiska målet. Niklas Sundström gav Sverige ledningen med 1–0 och Sveriges stora fältherre på isen, Mats Sundin, gjorde 2–0. Strax efter ”Suddens” mål reducerade Jiří Dopita till 2–1, vilket också blev slutresultatet. Sverige imponerade.

– Jag har spelat tre OS-turneringar och den bästa som jag och Tre Kronor har spelat var den i Salt Lake City. Där pulveriserade vi Kanadas superstarlag med 5-2 i grundserien. Vi slog även försvarande mästarna Tjeckien med (Dominik) Hasek och alla stora stjärnor, säger Mats Sundin om inledningen av turneringen.

Dominik Hasek ochTommy Salo skakar hand efter Sveriges 2–1-seger mot Tjeckien i gruppspelet.Foto: Bildbyrån

"Drömmotståndet" blev en mardröm i kvartsfinalen

Den avslutande gruppspelsmatchen mot Tyskland skulle bli en transportsträcka och vid seger ge "drömmotstånd" i kvartsfinalen. Tre Kronor körde över tyskarna och vann med hela 7–1. Markus Näslund svarade för två av målen. Mats Sundin, Daniel Alfredsson, Mathias Johansson, Mikael Renberg och Tomas Holmström stod för ett mål vardera. Stefan Ustorf gjorde Tysklands mål på Johan Hedberg, som för dagen vikarierade för Tommy Salo.

Så kom kvartsfinalen mot Vitryssland (ja, man sa så då). Tidig väckning, morgonpromenad och tidig matchstart. Tre Kronor hade tre spelare med som inte spelade i NHL: Jörgen Jönsson och Mathias Johansson från Färjestad samt Timrås Henrik Zetterberg. Övriga spelade i NHL. Vitryssland hade endast en NHL-spelare, Anaheims Ruslan Salej. Övriga höll till i Europa, bland annat Igor Matusjkin i Skellefteå.

"Matchen mot Vitryssland började på förmiddagen. Jag tror att det var kring klockan elva lokal tid. Just det här med tiden blev fel. Ingen av oss var direkt van vid att spela en hockeymatch den tiden. Så blev det för att Kanada skulle få bästa matchtiden, vilket var lite konstigt eftersom vi vann gruppen. Att vi då skulle få sämsta tiden kändes fel", skriver Tommy Salo i sin självbiografi Mitt liv bakom masken utgiven av Idrottsförlaget och skriven tillsammans med Ronnie Rönnkvist.

"Dagen innan hade vi en ganska sen träning och sedan skulle vi upp och gå en promenad tidigt, runt sex, matchdagen. Att gå och lägga sig redan klockan nio på kvällen fungerade inte riktigt utan det tar en tid att somna in. Speciellt om det dessutom är en viktig match dagen efter. Sömnen, maten och tiden var inte alls upplagt för match. Det här visade sig för hela den matchen var inte som det brukade vara. Laget var inte hundra, vilket jag inte heller var. Givetvis skulle vi alla dagar i veckan gjort mer än tre mål mot Vitryssland även om vi hade haft tufft mot deras landslag tidigare. Vid OS-turneringen 1998 i Nagano vann vi bara med 5–2 efter ganska stora besvär."

"Ju längre matchen gick, desto mer oroliga blev vi"

Inledningsvis såg det också mycket stabilt ut efter att Nicklas Lidström tidigt gjort 1–0. Men därefter blev resten av matchen en jakt på effektiva vitryssar och på att slå sig igenom deras betongmur framför mål.
1–1 Oleg Romanov.
1–2 Dmitrij Dudik.
2–2 Micke Nylander.
2–3 Andrej Kovaljov.
3–3 Mats Sundin.

"Vi kom ingen vart och ju längre matchen gick, desto mer oroliga blev vi", skriver Tommy Salo vidare. "Jag kände att vi inte kom i gång och att det inte hände något. När Vitryssland fick leda med ett mål blev det tufft och vi kände att det inte var något bra. Det blev ingen bra feeling i kroppen och tankarna kom upp att vi faktiskt kunde förlora matchen. Sista tio minuterna var vi riktigt oroliga eftersom vi inte fick in pucken även om vi hade bra chanser. Sedan fick Vitryssland det här slumpmålet..."

Ja, med två och en halv minut kvar flippar backen Vladimir Kopat iväg en puck från mittzonen som Tommy Salo missbedömer. Pucken studsar in via målvakten och 3–4 är ett faktum. Trots massiv press under de sista minuterna lyckas Tre Kronor inte kvittera.

Fiaskot är ett faktum.

"Målet som alla påminner mig om i tid och otid. Jag gick ut en bit för att få pucken på kroppen så den inte skulle kunna smita in, men då tar den på axeln, masken och sedan in i mål. Pucken steg hela tiden och började dala ganska sent, men den stannade till på axeln och droppade ner. Jag var inte ofokuserad utan det var slumpen. Hade det varit under en match med Västerås hade ingen brytt sig, men nu var det under en kvartsfinal i OS", skriver Tommy Salo om det jobbigaste ögonblicket i hans hockeykarriär.

Tommy Salo och Kenny Jönsson deppar efter Vitrysslands 4–3-mål i OS-kvartsfinalen 2002.Foto: Bildbyrån

Fick lämna dopingtest – direkt efter fiaskot

Direkt efter matchen fick han kliva ut för att lämna ett dopingtest.

"Jag minns att jag tänkte 'Hur kan ni ta ett dopingtest efter den här matchen, ni såg väl själva hur det såg ut. Ingen i det här laget såg väl direkt dopad ut?'. Dessutom jag av alla. Kanske att jag hade behövt varit dopad i den matchen för att spela bättre. Skämt åsido så fanns det inga glada miner någonstans i omklädningsrummet. Jag fick ta media efter matchen och förklara hur det gick till och var. Direkt då jag hade släppt in det där målet kände jag att det skulle bli jobbigt, och så blev det. Inget snack om saken att jag skulle ta pucken, men jag kände mest just då mest en enorm besvikelse över att vi förlorade och inte skulle gå vidare. Vi skulle ha gått längre än till kvartsfinal. Det var största besvikelsen där och då."

Med rejäl distans till matchen konstaterar Mats Sundin att det som hände i Salt Lake City är en del av charmen med sporten.

– Det hände som kan hända i sport, att en underdog vinner. När det bara är en match så kan det ske. Det kan ha varit en kombination av lite underskattning, att vi spelade elva på förmiddagen och hade tränat hårt kvällen innan. Dessutom såg man kanske lite förbi den här matchen eftersom det hade gått så otroligt bra innan i turneringen, menar han.
– Men vi hade också otur med det här långskottet och allt som händer runt det. Då kan det gå så här, det är sport helt enkelt och matchen måste spelas.

Backen Fredrik Olausson vill samtidigt inte ta något från Belarus för deras insats.

– Jag vill ge motståndarna lite ”credit” för dom gjorde det väldigt bra och stängde ner oss. Helt klart var det en besvikelse att åka ut i slutspelet. Det är en sådan match man vinner nio av tio gånger, säger Olausson som inte vill prata om underskattning.
– Jag kan bara tala för mig själv och jag underskattade inte. Sedan kan jag inte svara för alla andra. Jag både tror och hoppas att det inte var underskattning.
– Som min gamla lagkamrat, Ruslan Salej, sa när vi tackade varandra efter matchen. "Det här händer bara i hockey.” Han var överlycklig och grät nästan. De gjorde det jättebra, men vi gjorde det inte tillräckligt bra.

Sågades i media: "De svek sitt land"

Efter gruppspelet hyllade media Tre Kronor som det bästa svenska landslaget någonsin. Men rubrikerna efter uttåget ur OS 2002 var skoningslösa och i viss mån osmakliga:
”Tidernas fiasko” (Dagens Nyheter),
”Skyldiga – de svek sitt land” (Expressen),
”Skammens dag” (Aftonbladet) och
”Svensk idrottshistorias största fiasko” (Svenska Dagbladet).

– Förlusten var såklart väldigt jobbig, men jag kom undan på ett annat sätt eftersom jag spelade i elitserien, menar Henrik Zetterberg.
– Jag tror killarna som spelade i NHL fick ta den stora kritiken. Där fick jag ändå en nyans av hur media kan vara. Hur hyllad du först kan vara för att sedan bli kapad. På så sätt var det lärorikt för mig att veta att så här funkar media. Media är en del av sporten och du måste leva med det, men du kanske inte ska ge dom allt.

Tommy Salo och Kenny Jönsson efter 3–4-målet i OS-kvartsfinalen mot Vitryssland. Foto: Bildbyrån

Tommy Salo blev en spottkopp för alla som ville få utlopp för sin frustration över lagets insats. Ett misstag från en av Sveriges bästa målvakter genom alla tider som kom att förändra hans liv.

"Jag åkte hem till Edmonton efter turneringen. Kanada vann sitt första OS-guld på 50 år. (General manager) Kevin Lowe och (backen) Eric Brewer var med i det laget så det där fick jag leva med", skriver han i sin självbiografi där han även berättar att Lowe hånade honom inför öppen ridå:

"Kanada är hockeyns Mecka så det där målet fick jag se hur många gånger som helst. Kevin Lowe sa 'Det ska vara lätt att vinna den där matchen'. På så vis blev det tufft även i Edmontons omklädningsrum. Det kom också konstiga samtal på min telefon och meddelanden. Det var många hån, vilket man också gjorde i tidningarna och media hemma i Sverige. Överallt var det bilder på mig då jag böjer mig ner då pucken träffade min axel. Att vi förlorade matchen berodde på att vi som lag gjorde en för dålig prestation och mitt misstag kom av en svag insats från min sida."

Lagkamraterna tar Tommy Salo i försvar

– Det är jättetråkigt, säger Niklas Sundström om det som Salo fick utstå efter förlusten.
– Vi alla var med och att han har fått så mycket strunt efter är tragiskt. Jag lider verkligen med Tommy. Han ska inte alls belastas för den förlusten utan det är vi som skulle gjort målen och en massa andra saker. Vi alla står bakom Tommy.

Mattias Norström är inne på samma spår:

– Tyvärr är det bestående minnet för mig från Vitryssland, det som ska vara glädjefylld idrott på högsta nivå, hur det påverkat en persons liv. Hur en person fått ”pynta” i det offentligt och numera även personligt. Jag tänker då såklart på Tommy (Salo).
– Det är vad jag tar med mig och känner ”Det är fan bara en sport”. Eftersom jag varit inne i det vet jag att den här sporten är på liv och död, vilket är en inställning man måste ha då man är på elitnivå. Men där blev jag besviken på sporten, på mig själv och allt.
– Just att från det bästa Tre Kronor jag fått representera till att det ett par dagar senare får uppleva det mörkaste ögonblicket. Framför allt resultatet och konsekvenserna från en sådan match. Det gör mig besviken än idag.

Det blev alltså ingen medalj för Tre Kronor 2002 heller. I stället spelade USA och Kanada spelade den 24 februari 2002 – nio dagar efter Tre Kronor besegrat Kanada i premiären. Där snuvade Kanada hemmanationen USA på guldet. Martin Brodeur storspelade i det kanadensiska målet och segern skrevs till 5–2 – alltså samma siffror som Tre Kronor slagit Kanada med i gruppspelet.

Colorados storstjärna Joe Sakic blev stor hjälte för Kanada med två mål och två assist, däribland det matchvinnande 3–2-målet. Det var Kanadas första OS-guld i ishockey på 50 år.