Första gången Sverige deltog i OS var redan 1920 i Antwerpen. Lagets stora stjärnor var då Nisse Molander, som till vardags spelade i tyska Berlin, och Erik ”Burret” Burman från Göta. Annars var det ett hopplock av hockey och bandyspelare som åkte i väg till Belgien för att till slut spela hem en fjärdeplats.
Året efter spelades det ett EM i Stockholm som Sverige faktiskt vann. Det efter att ha vunnit mot Tjeckoslovakien med 7-4 i finalen. Nu ska vi vara ärliga också och tillägga att det inte var några andra nationer med.
Men vad hände egentligen för 100 år sedan? {{ PAYWALL LIMIT }}
Stanley Cup var fortfarande ett pris som tilldelades det lag som vann slutspelet mellan ligorna. Montréal Maroons från NHL vann mot WHL-laget Victoria Cougars. Säsongen efter var det enbart lag från NHL som fick tävla om Lord Stanley Cup.
Sverige valde att inte ställa upp i EM 1926 som vanns av Schweiz före Tjeckoslovakien och Österrike. Sverige spelade faktiskt bara en landskamp den här säsongen då man i mitten av februari mötte Polen i Stockholm. Vinst med 6-1 inför ungefär 800 åskådare. Ernst ”Knalis” Karlberg från Djurgården och John ”Jompa” Nilsson från Södertälje gjorde två mål var medan Wilhelm ”Mulle” Petersén AIK och Torsten Lundborg från Nacka stod för en kasse var. Helmer Dahlberg från Västerås SK och IFK Stockholms Curt ”Suggan” Sucksdorf vaktade målet halva matchen var.
Nils Molander var inte ensam om att spela i Tyskland den här säsongen. Även Gustaf ”Lulle” Johansson och Birger ”Bigge” Holmqvist gjorde några matcher för Berliner SC.
Västerås SK blev säsongens sensation
Curt Gidén har i Årets Ishockey skrivit en del om varje säsong från det att första spelet i Sverige spelades. Det vill säga 1922. Han berättar bland annat att säsongen 1925/26 skänkte filmbolaget Le Mat-Metro-Goldwyn en pokal till vinnande lag i SM. Pokalen kom att kallas ”Svenska Ishockeypokalen”. November, närmare bestämt den 17:e, 1922 bildades dessutom Svenska Ishockeyförbundet. Klubbslaget på fotbollens kansli Skeppsbron 16 skedde klockan 21.00 och Isaac Westergren från Gävle utsågs till förbundets första Ordförande.
Högsta serien gick under namnet Klass 1. Det var dock inte samma sak som Svenska Mästerskapet. Klass 1 vanns av Södertälje SK på samma poäng som Göta och Hammarby. Stockholm, Linnéa, Traneberg, Nacka och Djurgården var övriga lag att deltaga i serien. Vi kan väl nämna redan här att Djurgården slutade sist i serien.
Bästa målskytt var ”Jompa” Nilsson från Södertälje som gjorde elva mål på sju matcher. Kurre Emwall från Stockholm gjorde åtta mål och Einar ”Stor-Klas” Svensson från Göta sju mål. Aldor ”Lodo” Johansson Södertälje släppte endast in sex mål på sju matcher. ”Lodo” var för övrigt ny för säsongen på så vis att han var värvad från klubbens bandylag.
När det sedan dog ihop sig till Svenska Mästerskapet hoppade även AIK och Västerås SK med i leken. Just Västerås SK skulle bli säsongens sensation som via vinst i semifinalen mot Nacka med 3-1 tog sig till final. På andra sidan väntade jumbon från seriespelet, Djurgården, som slagit Södertälje med 4-3 i sin semifinal.
Djurgårdens första SM-guld: "Ett bandylag"
Finalen kom att spelas på Stockholm Stadion inför 2000 åskådare. Djurgården skulle här köra över Västerås fullkomligt och vinna med hela 7-1. Folke Andersson-Ahrsjö gjorde fem mål medan Erik Lindgren och ”Valle” Söderman svarade för ett mål var. Georg ”Lollo” Jonsson nätade för VSK. Han kom också att bli lagets bästa målskytt i SM-slutspelet med sina två mål. Nils ”Björnungen” Johansson i Djurgårdens mål hade en lugn afton, men gjorde det han skulle på ett föredömligt sätt.
Djurgården ställde faktiskt upp med mer eller mindre ett bandylag, men hade med tre spelare som deltog vid OS 1924, Wille Arwe, Ruben Allinger och Ernst Karlberg, vilka sagts vara avgörande för att SM-guldet för första gången bli Djurgårdens.
Säsongen 1926/27 kom för första gången ett kanadensiskt lag gästa Sverige, vilket sägs vara det stora genombrottet för svensk hockey, men det är en helt annan historia och det var bara för 99 år sedan.
Foto: Arkiv.
