"De åker över för tidigt. De skulle må bra av att stanna kvar ett år till i Sverige".
Så brukar det låta från expertisen när talanger åker över till Nordamerika i ung ålder, för att slå sig in i NHL. Eller ja, de allra flesta gör det för att försöka slå sig in i NHL i alla fall. Ett fåtal åker över för att spela sin juniorhockey i Kanada/USA innan de gör ett helhjärtat försök att spela NHL-hockey.
Men finns det någon sanning i det? Åker de upphaussade talangerna över för tidigt, och tvingas vända hem med svansen mellan benen? Det finns såklart inget enkelt och givet svar på den frågan. Men låt oss först gå igenom hur de 62 svenskarna som valts i förstarundan under 2000-talet har gjort.{{ PAYWALL LIMIT }}
18 spelare åkte över redan kommande för att försöka slå sig in i NHL. Några av dem, som Mika Zibanejad, Isac Lundeström och William Eklund, vände sen hem under säsongen. Ett par andra, som William Nylander och Lias Andersson, inledde kommande säsong i Sverige men åkte över till Nordamerika under säsongen.
18 spelare (21 om vi räknar med Jesper Wallstedt, Isak Rosén och Simon Edvinsson som ska åka över nu) åkte över efter att ha stannat ett år i Sverige.
Elva spelare åkte över efter två säsonger.
Fyra spelare åkte över efter att ha stannat i Sverige tre säsonger efter draften.
En spelare har åkt över mer än tre säsonger efter draften.
Fyra spelare åkte över redan innan de draftats, för att spela juniorhockey i Nordamerika.
Tre spelare som valts i förstarundan har inte åkt över och gjort ett allvarligt försök med klubben de draftades av. Två av dessa har inte skrivit NHL-kontrakt. Den tredje, Anton Gustafsson, skrev på för Washington men gjorde bara en AHL-match för klubben.
Det vi kan konstatera här är alltså att det vanligaste alternativet är att man åker över redan till kommande säsong - men en klar majoritet gör det inte.
De som åkte direkt - när kom NHL-debuten för dem?
Här finns det lite olika parametrar att ta hänsyn till. Fredrik Sjöström, Jonas Johansson, André Burakovsky, Timothy Liljegren, (hamnade i AHL) Adam Boqvist, Fabian Lysell och Oskar Olausson åkte visserligen över direkt - men för spel i de olika juniorligorna. Men de får ändå "räknas med" i den här kategorin.
Sammanlagt åkte alltså 17 spelare över direkt efter draften - och här får ni en genomgång av dem och hur många säsonger det tog för dem att få göra sin NHL-debut.
Fredrik Sjöström - två år
Jonas Johansson - tre år
Niclas Bergfors - två år
Victor Hedman - direkt
Adam Larsson - direkt
Mika Zibanejad - direkt
Hampus Lindholm - ett år
Elias Lindholm - direkt
André Burakovsky - ett år
William Nylander - ett år
Lias Andersson - direkt
Timothy Liljegren - två år
Rasmus Dahlin - direkt
Adam Boqvist - ett år
Isac Lundeström - direkt
Tobias Björnfot - direkt
Simon Holmström - ej debut ännu
William Eklund - direkt
Vad ser vi här? Ptja, att nio svenska spelare som åkte över direkt efter draften också fick NHL-debutera per omgående. Men det är en sanning med viss modifikation. Mika Zibanejad och William Eklund fick göra nio matcher, men åkte sen hem. Lias Andersson kom under säsongen och fick spela för Rangers, men gjorde merparten av matcherna i AHL. Isac Lundeström gjorde 15 matcher för Anaheim, men vände sen hem till Luleå under säsongen. Och Tobias Björnfot fick bara göra tre matcher innan han skickades ned till AHL.
Kvar finns då bara Victor Hedman, Adam Larsson, Elias Lindholm och Rasmus Dahlin. Där har ni de enda fyra svenskar som valts i förstarundan, åkt över direkt, och omedelbart blivit ordinarie. Hedman och Dahlin har aldrig ens gjort några AHL-matcher. Adam Larsson blev ordinarie direkt men inledde kommande säsong i AHL på grund av lockouten - men han gjorde faktiskt en del matcher i farmarligan även säsongen 13/14. Han blev alltså ordinarie direkt, men tappade sen sin givna plats i New Jersey och blev inte helt given igen förrän säsongen 2014/2015. Elias Lindholm gjorde sex matcher i farmarlaget men hans plats i Carolina Hurricanes var aldrig hotad på riktigt.
Det är alltså bara två svenskar som åkt över direkt efter matchen och aldrig behövt göra AHL-matcher. Och tre svenskar som kan säga att de alltid varit ordinarie i NHL. Det säger en del om hur svårt det faktiskt är att slå sig in i ligan per omgående. Av forwards är Elias Lindholm den enda som lyckats. I hans och Victor Hedmans fall ska vi dock också väga in att de är födda i december, vilket gjorde att de draftades ett år senare än han hade gjort om de varit födda tre månader tidigare. De båda var alltså nästan 19 år vid NHL-debuten.
Rasmus Dahlin är dock född i april och är faktiskt den yngsta svenska målskytten någonsin i NHL. Tvåa på den listan är Elias Lindholm. Victor Hedman är fyra och Adam Larsson femma.
Gabriel Landeskog Bildbyrån
De som åkte över innan draften
Trea på listan är Gabriel Landeskog och det leder oss osökt in på de spelare som åkt över redan innan de draftats. Förutom Landeskog finns där också Rickard Rakell, Rasmus Sandin och Alexander Nylander. De försökte ta vägen till NHL via spel i juniorligan OHL.
Landeskog är i en närmast egen kategori här. Han valdes redan som tvåa i draften och slog sig in som ordinarie i NHL direkt. Han utsågs till årets rookie och blev kapten redan efter en säsong. För de övriga tre har det gått en aning trögare.
Rakell åkte över 2010, draftades 2011 (som siste man i förstarundan) och slog sig in i NHL på allvar 2014. Då hade han dock gjort några strömatcher tidigare. Han fick sedan en lysande NHL-karriär.
Nylander åkte över 2015 och draftades som åtta 2016. Han har haft en tuff tid i NHL, och blev aldrig ordinarie i det Buffalo som draftade honom. Däremot fick han ett rejält lyft efter trejden till Chicago och blev där given i laget säsongen 19/20. Missade tyvärr hela säsongen därpå med en skada. Den senaste säsongen blev det bara spel i AHL.
Sandin åkte över 2017 och draftades 2018 som spelare 29. NHL-debuten kom säsongen 19/20, men det var först förra säsongen han blev något som kan kallas för ordinarie.
Även om ingen av spelarna som åkt över för att spela juniorhockey redan innan draften har floppat så kan vi konstatera att vägen till NHL-spel tycks vara lite, lite längre än för de som spelat mycket seniorhockey innan de åkt över. På kort sikt tycks det inte vara någon fördel - men på lång sikt behöver det knappast vara en nackdel.
Rasmus Sandin. Foto: Nick Turchiaro-USA TODAY Sports
De som stannade kvar
Det snackas alltid om att spelarna ska stanna kvar i Sverige och bli stjärnor på SHL-nivå innan de åker över. Det finns flera bra exempel på spelare som valt att göra just så, och verkligen fått en ordentlig utveckling.
Nicklas Bäckström är ett exempel. Trots att han gick så högt som fyra i draften och redan hade vunnit VM-guld spelade han ett år extra i Brynäs. Han snittade då närmare en poäng per match, fick spela ännu ett VM, och slog sig sedan direkt in i Washington Capitals. Resten är historia, som man säger.
Men frågan är om inte det bästa exemplet på en spelare som stannat kvar ett år extra ändå är Elias Pettersson. Han briljerade i Timrå, draftades som femma, och skrev sedan på för Växjö för att få ett år i SHL. Där dominerade han totalt. Han vann poängligan i både grundserie och slutspel, slog alla tiders juniorrekord, utsågs till årets forward, årets rookie och årets MVP i både serien och slutspelet. Han åkte därefter över Atlanten till säsongen därpå, gjorde tio mål på sina tio första matcher, och utsågs förstås till årets rookie.
Sammanlagt har alltså 16 spelare, 19 med Edvinsson, Rosén och Wallstedt, över efter att ha spelat ett år extra i Sverige. Hur lång tid har det tagit för dem att sen få göra sin NHL-debut?
Nicklas Bäckström - direkt
Erik Karlsson - direkt.
Oliver Ekman Larsson - direkt.
Magnus Pääjärvi - direkt.
Jacob Josefson - direkt.
Marcus Johansson - direkt.
Jonas Brodin - direkt.
Filip Forsberg - direkt (men inte ordinarie första året)
Alexander Wennberg - direkt.
Adrian Kempe - efter ett år i AHL. Ordinarie efter två år där borta.
Joel Eriksson Ek - NHL-debut direkt - men lånades ut till FBK en säsong till.
Elias Pettersson - direkt.
Erik Brännström - direkt (ännu inte helt ordinarie)
Victor Söderström - direkt (men ännu inte ordinarie)
Lucas Raymond - direkt
Alexander Holtz - direkt (men inte ordinarie)
Victor Söderström Foto: Ronnie Skrivsmedjan
Det vi kan se här är att det i många fall går snabbt för spelarna att få testa på NHL-spel. Det år man "förlorar" på att stanna hemma kan man snabbt ta ikapp tack vare att man i de flesta fall spelat kontinuerligt och fått stora minuter på seniornivå. Många har uppenbarligen mått bra av att ta ett extra år i Sverige - åtminstone om vi ser till parametern att NHL-debuten ska komma så snabbt som möjligt. Det finns däremot inget underlag som bevisar att spelaren i frågan nödvändigtvis blir bättre på sikt beroende på när den åker över.
Erik Brännström har exempelvis inte riktigt fått den utveckling många hade förväntat sig. Hade det varit annorlunda om han åkt över direkt? Eller för den delen spelat kvar i Sverige ett år till? Det vet ingen.
Magnus Pääjärvi stretade sig visserligen kvar i NHL under många år och gjorde en bra bit över 400 matcher - men blev kanske inte så bra som man hade trott.
Erik Karlsson hade bara gjort några strömatcher i Elitserien när han draftades. Han tog dock ett år till i Sverige, blev ordinarie i Frölunda, och åkte sen över Atlanten. Bara ett fåtal år senare var han världens bästa back och en av världens allra bästa spelare och största stjärnor. Hur hade hans karriär gått om han åkt över direkt?
Det är uppenbart att det sällan är dåligt att stanna kvar ett år till. De allra flesta av spelarna på listan ovan har haft väldigt bra NHL-karriärer och gott och väl spelat in de matcher de "förlorade" på att spela i Sverige.
Magnus Pääjärvi.
De som stannade i två år
Oväntat många stannar faktiskt kvar två år efter draften. Här är det också allt tydligare att det ibland är spelarens val, och att det ibland helt enkelt är klubben som menar att spelaren inte är redo.
Bland de som stannade två år hittar vi Martin Samuelsson, som valdes som 27:a av Boston 2002. Han gjorde 14 matcher i NHL.
Här finns Robert Nilsson, som gjorde 252 NHL-matcher innan han lämnade Nordamerika efter fem år.
Patrik Berglund åkte över 2008, två år efter sin draft, och gjorde över 700 NHL-matcher innan han självmant lämnade ligan. Berglunds Västeråspolare Mikael Backlund gjorde samma sak - och har gjort över 800 matcher.
Mattias Tedenby gjorde ungefär 120 NHL-matcher på fyra år innan han åkte hem. David Rundblad gjorde 113 NHL-matcher mellan 2011 och 2016. Tim Erixon gjorde 93 NHL-matcher mellan 2011 och 2014, men stannade kvar i Nordamerika ända tills 2019 då han åkte hem. Oscar Klefbom fick inledningsvis mest spela i AHL, men blev ganska snabbt en nyckelpjäs i Edmonton. Han är alltjämt kvar i ligan, men kan tvingas sluta på grund av en axelskada.
Jacob Larsson och Gabriel Carlsson draftades i slutet av förstarundan 2015 och åkte över på riktigt 2017. Larsson blev i det närmaste ordinarie år 2018 och har gjort 165 NHL-matcher, men är nu tillbaka som en AHL-back i första hand. Carlsson är ännu inte helt ordinarie. Han har gjort 146 matcher i AHL och 75 i NHL. 38 av dem kom den senaste säsongen.
Philip Broberg draftades i förstarundan 2019 och åkte över efter två starka år i Skellefteå. Han gjorde 23 matcher i NHL under debutåret.
Wayne Gretzky och Philip Broberg. Bildbyrån
De som stannade ännu längre
Lars Jonsson brukar anses vara en av få verkliga svenska "busts". Han hade en utmärkt karriär i Sverige, men blev inte den världsback Boston hoppades på när de tingade honom redan som åtta år 2000. Larsson spelade aldrig för Bruins, utan åkte över till Nordamerika först år 2006 för spel med Philadelphia. Där gjorde han åtta NHL-matcher. Jonsson är den som väntat längst med att åka över.
Fyra spelare har valt att åka över tre säsonger efter draften:
Niklas Kronwall valdes år 2000, precis som Jonsson, och åkte över 2003. Han gjorde sen närmare 1000 matcher och rankas som en av våra bästa NHL-backar någonsin.
Alexander Steen valdes som spelare 24 år 2002. Han åkte över 2005 (detta eftersom säsongen 04/05 ställdes in) och efter ett par trevande år blev han en av Sveriges bästa forwards i NHL. Han gjorde sen över 1000 matcher innan han nyligen meddelade att han tvingas sluta.
Dennis Persson valdes i förstarundan 2006, åkte över 2009, och åkte hem igen 2012. Han fick vara med på en matchvärmning men fick aldrig göra NHL-debut.
Och till sist: Nils Lundkvist. Han valdes i slutet av förstarundan 2018, men åkte över för att slå sig in i NHL först inför den senaste säsongen. Att vi får se en sådan talang som Lundkvist i svensk hockey under så lång tid är alltså extremt ovanligt. Den enda som stannat kvar längre är alltså Lars Jonsson - som ju Lundkvist redan nu får anses ha blivit bättre än. Lundkvist skrev inte på sitt NHL-kontrakt förrän förra sommaren. Han är ett intressant fall eftersom han valdes sent i förstarundan, men framför allt tror jag det är hans storlek (eller bristen på den) som gjorde att han stanndet kvar så länge. Med tanke på vilka enorma steg han tagit i Luleå, och med tanke på att han den här säsongen vann Salming Trophy, får vi säga att det i hans fall nog var klokt att stanna i Sverige så länge.
Lundkvists närmast unikt långa karriär i Sverige får i alla fall mig att stanna upp. Det är inte direkt så att vi fått se honom sådär våldsamt mycket i SHL - och ändå är han en av de som stannat kvar allra längst på den här sidan Atlanten.
Nils Lundkvist gjorde 25 matcher i NHL och 34 matcher i AHL den senaste säsongen.
Nils Lundkvist under draften.
HAN SOM ALDRIG ÅKTE ÖVER
Lyssna på det här: TEn av 62 svenskar som valts i förstarundan under 2000-talet har inte skrivit NHL-kontrakt i karriären. EN! Det är Jens Karlsson, som tingades som 18:e spelare av Los Angeles år 2001. Han blev en Elitserie- och HockeyAllsvenskan-spelare.
Här får vi dock lägga in en brasklapp kring Filip Johansson, som valdes av Minnesota som spelare 29 för tre år sedan. Frölundabacken fick inget NHL-kontrakt av Minnesota, och han blev free agent tidigare under sommaren då Wilds rättigheter försvann. Johansson var då medlem i “Jens Karlsson”-klubben. Men bara för en kort stund. Bara dagar efter att Minnesota bestämt sig för att nobba Johansson skrev han i stället på som free agent för Vancouver. Han är den enda svenska spelaren som valts i förstarundan, inte sajnats av klubben som tingade honom, men som ändå fått NHL-kontrakt.
Till sist ska också Anton Gustafsson återigen nämnas. Gustafsson, idag i Sundsvall i HockeyEttan, valdes som spelare 21 år 2008. Han skrev alltså kontrakt med Washington, men åkte aldrig över på riktigt. Det blev en AHL-match i Nordamerika. Annars har Gustafsson tillbringat hela karriären i Sverige och Schweiz.
Filip Johansson. Foto: hockeysverige.se
SUMMERING
Så. vad kan vi dra för slutsats? Det finns såklart inte en slutsats att dra, utan flera.
1) Det är tacksamt att drafta svenskar. NHL-klubbarna riskerar sällan något om de plockar svenska spelare. De får spelare som är villiga att snabbt skriva NHL-kontrakt och åka över - och de får spelare som sällan blir riktiga floppar. Du får nästan garanterat en NHL-mässig spelare om du draftar en svensk i förstarundan.
2) Det är sällan en nackdel att stanna kvar i Sverige. Påstående att spelare "åker över för tidigt" är det nästan lite väl lättvindigt att slänga sig med numera. Men det vi kan konstatera är att det i alla fall sällan är en nackdel att stanna kvar i Sverige. Å andra sidan har vi ingen aning om hur lång Tim Erixons, David Rundblads eller Magnus Pääjärvis NHL-karriärer blivit om de åkt över tidigare eller senare heller.
3) Förstarundan - en fördel. Ja, svenska spelare har för det mesta gjort det bra. Samtidigt vet vi också att NHL-klubbar ofta har en förkärlek för att ge sina förstaval extra många chanser och extra mycket tid. För det mesta är det en fördel, även om det i fallet med exempelvis Lias Andersson inte blev så.
Å andra sidan är det för enkelt att bara skylla på NHL-klubbarna också. Det är ingen som tvingar spelarna att skriva NHL-kontrakt direkt, bara för att ett sådant erbjuds, också. Spelar du bra nog kommer du få chansen igen. I synnerhet om du är en spelare som klubben lagt ett förstarundeval på.
Åkte Lias Andersson över för tidigt? Foto: Joel Marklund/Bildbyrån
4) Det finns ingen enkel sanning. Många grymtade när Elias Lindholm åkte över efter att inte ens ha varit ordinarie i Elitserien en säsong. När det dessutom gick lite sisådär under hans inledande säsonger i NHL var det många som sa "Vad var det jag sa?". Samtidigt vet vi idag att han är en av Sveriges bästa forwards. I hans fall behövdes ett klubbyte för att verkligen få fart på karriären.
Han kände att det var bäst att åka över. För någon annan i samma läge hade det kanske varit bäst att stanna i Sverige ett, två eller tre år extra. Det vet ingen, utom möjligen spelaren själv.
5) Det är galet svårt att som 18-åring etablera sig i NHL. Gemensamt för fyra av de fem svenskar som gjort det (Victor Hedman, Adam Larsson, Elias Lindholm och Rasmus Dahlin) är att de alla gjort relativt många matcher i SHL innan de åkte över. Gabriel Landeskog hade dock bara gjort tre seniormatcher. Han valdes å andra sidan som tvåa i draften - och väljs du så högt slår du dig generellt in i NHL direkt.
6) Det är aldrig kört! Kolla på Lars Jonsson, som åkte över sex år efter att ha draftats. Han fick aldrig någon karriär där borta - men gjorde i alla fall NHL-debut. Och titta på Alexander Steen och Niklas Kronwall, som stannade i Sverige i tre år efter att ha draftats men ändå gjorde knappt 1000 respektive drygt 1000 matcher i NHL. Det säger en del om hur mycket man hinner spela i Nordamerika även om man inte åker över som tonåring - förutsatt att spelaren i fråga är bra nog förstås.
7) I slutändan är det hur bra spelare du är som avgör. Relativt få svenskar har haft en bekymmersfri resa i NHL. Victor Hedman fick mycket kritik i början, Gabriel Landeskog hade några tyngre säsonger innan han fick upp produktionen igen, Adam Larsson skickades ned till AHL även under sitt tredje år i NHL, Filip Forsberg och William Nylander fick stå på tillväxt i AHL innan de fick chansen i NHL, Erik Karlsson fick spela i AHL innan han fick sitt enorma genombrott i NHL, Elias Lindholm behövde som sagt en trejd för att få genombrottet. Och så vidare.
Oavsett om du åker över tidigt eller sent, tar vägen via juniorhockeyn eller sitter på bänken i SHL, är det inget som man kan slå fast här och nu är "rätt väg" eller "fel väg". En NHL-karriär definieras inte vid 18 års ålder, även om besluten du fattar då kan påverka dig även framöver. Det handlar mycket om tur, att hamna på rätt klubb i rätt läge, få chansen vid rätt tillfälle - och sen prestera på max när chansen ges.
Men något facit på vad som är rätt eller fel finns inte. Att ha rikligt med seniorhockey i erfarenhetsbanken är dock sällan en nackdel.
Erik Karlsson tog ett år extra i Sverige. Här med sin andra Norris Trophy 2015. Foto: Imago Sportfoto
