Trejdaktiviteten tenderar att bli maxad i samband med NHL:s trade deadline och samma visa väntas nästa vecka när deadline infaller.
Mängder av spelare skickas likt handelsvaror kors och tvärs över ligan, men trots mängden bytesaffärer hör det inte riktigt till vanligheterna att regelrätta superstjärnor byter klubbar. Det finns en viss möjlighet att det skulle kunna hända i år med en sådan spelare som Mikko Rantanen, som jag ändå betraktar som en superstjärna, men annars är det oftast spelare på hyllan under som är de stora fiskarna vid deadline.
Det är ingen ny företeelse att superstjärnor inte trejdas vid deadline. Kammar man igenom arkivet får man anstränga sig för att hitta regelrätta superstjärnor som bytt klubb i samband med trade deadline, men nog finns det exempel. Nedan riktar jag strålkastarljuset mot fem av dessa stjärnspelare som i samband med trade deadline, eller i upptakten till deadlinen, byttes bort i stora affärer.
Vi börjar med att backa bandet till 1991 och jobbar oss fram till 2014. {{ PAYWALL LIMIT }}
Ron Francis (1991)
Från: Hartford Whalers
Till:Pittsburgh Penguins
Den 4 mars 1991 genomfördes en affär som chockade många när Hartford Whalers skickade sin lagkapten och ikon Ron Francis tillsammans med Ulf Samuelsson och Grant Jennings till Pittsburgh Penguins. I utbyte fick Hartford John Cullen, Zarley Zalapski och Jeff Parker. Efter tio säsonger i klubben var han Whalers hjärta och själ, men han hade hamnat i onåd hos lagledningen och blivit av med "C":et på bröstet.
I Pittsburgh blev Francis en avgörande pusselbit i ett redan talangfullt lag med Mario Lemieux och Jaromír Jágr. Hans smarta tvåvägsspel och ledarskap hjälpte Penguins att vinna Stanley Cup både 1991 och 1992, vilket cementerade hans status som en av tidernas bästa centrar. Han stannade i Pittsburgh fram till 1998, innan han återvände till Carolina (tidigare Hartford) och senare avslutade karriären i Toronto.
Francis avslutade karriären med 1 798 poäng på 1 731 NHL-matcher och är den femte poängbästa spelaren i NHL:s historia bakom Wayne Gretzky, Jaromír Jágr, Mark Messier och Gordie Howe. 2007 valdes han in i Hall of Fame och sedan 2019 är han general manager i Seattle Kraken, efter att dessförinnan haft samma roll i Carolina under fem säsonger.
Ray Bourque (2000)
Från:Boston Bruins
Till:Colorado Avalanche
Den 6 mars 2000 genomfördes en av NHL:s kanske mest minnesvärda trejder någonsin när Boston Bruins skickade veteranbacken Ray Bourque tillsammans Dave Andreychuk till Colorado Avalanche i utbyte mot Brian Rolston, Martin Grenier, Samuel Påhlsson och ett förstaval i draften.
Bourque jagade en efterlängtad Stanley Cup-titel efter att ha gått titellös under 21 säsonger med Boston. Legendaren fick sin önskan uppfylld när han vid deadline 2000 skickades till Colorado, som då var en av de hetaste kandidaterna till att vinna titeln. Våren 2000 slutade emellertid i hjärtekross för Bourque och Avalanche, då man förlorade konferensfinalen mot Dallas Stars i den sjunde och helt avgörande matchen. Det hade kunnat bli slutet på karriären för backlegendaren, men vid 39 års ålder valde han att skriva på ett sista NHL-kontrakt då han förlängde avtalet med Denver-klubben med ytterligare en säsong.
Det var ett beslut han inte skulle ångra. Avalanche byggde vidare på den starka säsongen dessförinnan och med ytterligare förstärkningar på backsidan, mer om det lite längre ned i texten, så tog sig Colorado hela vägen till final. Där ställdes man mot regerande mästaren New Jersey Devils och tvingade fram en sjunde och avgörande Stanley Cup-final efter att ha bortabesegrat Devils med 4–0 i match sex. Väl hemma i Denver lyckades Avalanche palla för trycket, välta den regerande mästaren och ge Ray Bourque sin efterlängtade Stanley Cup-titel.
Minnesvärda scener utspelade sig efter slutsignalen, när lagkaptenen Joe Sakic fick ta emot pokalen av ligans kommissionär Gary Bettman, varpå han direkt räckte över Lord Stanley till Bourque som tårögd fick lyfta pokalen mot skyn. Detta ögonblick har senare kommit att kallats för "The Handoff" och det går att argumentera för att det är ett av de mest ikoniska Stanley Cup-ögonblicken i ligans historia.
17 dagar efter Stanley Cup-segern med Avalanche valde Bourque att avsluta karriären som en Stanley Cup-vinnare.
Rob Blake (2001)
Från:Los Angeles Kings
Till: Colorado Avalanche
Det går inte säga annat än att Colorado Avalanche gick för det i början av 2000-talet.
Året efter att man trejdat till sig Ray Bourque från Boston lyckades den dåvarande general managern Pierre Lacroix landa ännu en superstjärna vid deadline. Det var förvisso några veckor innan deadline, men den kvalificerar ändå inom marginalen. Den 21 februari 2001 trejdade Los Angeles Kings sin stjärnback Rob Blake och centern Steve Reinprecht till Colorado Avalanche i utbyte mot Adam Deadmarsh, Aaron Miller, Jared Aulin och två draftval. Blake, en offensivt skicklig back och tidigare Norris Trophy-vinnare, blev direkt en nyckelspelare för Avalanche.
Blake var en stor del i att Colorado lyckades gå hela vägen och vinna Stanley Cup 2001, där han bildade en dominant backbesättning tillsammans med både Bourque och Adam Foote.
Storstjärnan stannade i Colorado fram till 2006, innan han återvände till Los Angeles Kings som free agent. Där spelade han i två säsonger innan han avslutade karriären med att göra två säsonger i San Jose Sharks.
Sedan 2013 är Blake tillbaka i Los Angeles Kings organisation och sedan 2017 är han klubbens general manager.
Jarome Iginla (2013)
Från: Calgary Flames
Till:Pittsburgh Penguins
Den 27 mars 2013 avslutades en era i Calgary Flames historia när lagets ikon och lagkapten Jarome Iginla trejdades till Pittsburgh Penguins i utbyte mot Kenny Agostino, Ben Hanowski och ett förstaval i 2013 års draft. Iginla, som hade spelat över 15 säsonger i Calgary och blivit lagets främsta målskytt genom tiderna, jagade en Stanley Cup och såg Pittsburgh som en chans att nå sin dröm.
Hos Penguins anslöt han till en stjärnspäckad trupp med Sidney Crosby och Jevgenij Malkin i laget. Han gjorde omedelbart avtryck och producerade bra under grundserien, innan det i slutspelet tog stopp för Pittsburgh i konferensfinalen mot Boston Bruins, där man blev svepta. Bruins var ett lag som Iginla tidigare ryktats vara på väg till och efter säsongen lämnade han Penguins som free agent för att skriva på för just Bruins.
Det blev emellertid inget sagoslut á la Ray Bourque. Stanley Cup-lyckan uteblev även i Boston och efter att ha studsat runt i både Colorado och Los Angeles avslutade han sin karriär 2017 utan att ha vunnit Stanley Cup.
Roberto Luongo (2014)
Från:Vancouver Canucks
Till:Florida Panthers
Den 4 mars 2014 återvände Roberto Luongo till Florida Panthers efter åtta händelserika säsonger i Vancouver Canucks. Vancouver skickade Luongo och Steven Anthony till Florida i utbyte mot Jacob Markström och forwarden Shawn Matthias.
– Jag blev chockad. Jag förväntade mig inte detta. Jag är glad för min skull och min familj, men det känns lite ledsamt att lämna Vancouver. Det kom från ingenstans. Jag trodde att mitt kontrakt var oflyttbart och jag hade aldrig kunnat tro att jag skulle trejdas innan deadline, berättade Luongo för TSN kort efter trejden.
Tillbaka i Florida blev Luongo snabbt lagets stabila veteran och mentor för unga spelare. Trots att Panthers inte var en toppklubb vid hans återkomst fortsatte han att prestera på hög nivå och hjälpte laget till slutspel 2016. Han spelade i Florida fram till sin pensionering 2019 och avslutade sin karriär som en av de bästa målvakterna i NHL:s historia, med över 1 000 spelade matcher och en plats i Hockey Hall of Fame 2022.
I dag jobbar Luongo som assistent till general managern Bill Zito i Florida Panthers och fick förra säsongen vinna sin första Stanley Cup-titel, om än som ledare.
