Det är fruktansvärt svårt att göra en ranking av det här slaget. De allra flesta som valts som nummer ett har motsvarat förväntningarna. Många av dem har MVP-titlar, Stanley Cup-segrar och andra fina utmärkelser på meritlistan. Några av världens absolut bästa spelare kommer komma en bit ned på den här listan.
Vilka kriterier har jag gått efter när jag gjort listan? En sak är förstås hur bra spelaren är och har varit, en annan är hur mycket han betytt för klubben, om den vunnit några individuella eller lagtroféer och sen måste jag ju också ta i beräkningar vad jag tror om framtiden i och med att vissa spelare bara gjort någon eller ett fåtal säsonger i NHL och inte nått sin peak ännu.{{ PAYWALL LIMIT }}
23. Nail Jakupov, 2012, Edmonton
Ryske Nail Jakupov valdes som etta i en konstig draft där Ryan Murray, Alex Galchenyuk,Griffin Reinhart, Derrick Pouliot och Slater Koekkoek också gick bland de tio främsta. Det var inte direkt mördande konkurrens bland supertalangerna det året, om man säger så. Av dem som valdes först i draften 2012 är det faktiskt draftelvan Filip Forsberg som gjort flest poäng i NHL.
Men tillbaka till Jakupov. Han var en total dunderflopp och spelar ju idag i KHL. Rookiesäsongen var lovande och det blev 31 poäng på 48 matcher under den lockout-förkortade säsongen. Sen gick det utför. Inför säsongen 16/17 lämnade han Edmonton för St. Louis, men floppade även där. Han tog sedan en sväng till Colorado men fick det inte att fungera för fem öre där heller.
Efter 136 poäng på 350 matcher lämnade Jakupov NHL härom året för spel i KHL. Han hade då ett poängsnitt på 0,39 per match.
22. Rick DiPietro, 2000, New York Islanders,
Rick DiPietro har inte spelat en match sedan säsongen 13/14 då han gjorde fem framträdanden i AHL. Säsongen dessförinnan gjorde han tre matcher för New York Islanders. Islanders som år 2006 gav målvakten ett alldeles tokigt 15-årskontrakt. Sju år senare köptes han ut från avtalet efter en skadefylld och till stora delar hemsk NHL-karriär.
Under fyra år var han Islanders givna förstamålvakt men utan att lyckas leva upp till hajpen. Sen kom skadorna och förstörde den sista lilla gnuttan av möjlig utvecklingspotential. Han var rökt. Borta.
Det som gör fiaskot ännu roligare i sammanhanget är att han, på grund av utköpsreglerna, får 1,5 miljoner dollar årligen av klubben. Till 2029. Japp. 2029.
En ökänd draftetta som det kommer talas om i all evighet.
21. Juraj Slafkovský, 2022, Montréal
Egentligen ända fram till de sista veckorna inför draften var det här ju Shane Wrights draft. Han var etta på i stort sett varenda ranking, i flera års tid. Sen slutade det med att Wright valdes som fyra.
I stället gjorde en raketresa på rankingarna, fram till draften. Inte minst tack vare ett grymt OS, där han med sju mål på sju matcher utsågs till MVP och ledde Slovakien till ett brons. Han var sedan enormt bra även i VM, med nio poäng på åtta matcher som följd.
Men 2022 års draftkull sågs i allmänhet som ganska svag, och därför står sig Slafkovsky relativt slätt jämfört med andra draftettor. Det, i kombination med att han bara gjort 39 matcher i NHL, gör att han hamnar först på 21:a plats här. Men det är naturligtvis omöjligt att sätta honom på en plats som gör honom rättvisa, efter att han inte ens gjort en halv säsong i NHL. Om några år kan han vara betydligt högre på listan.
Slafkovsky blev tidernas första slovakiska draftetta. Och av bara farten valdes landsmannen Simon Nemec som tvåa.
20. Alexis Lafrenière, 2020, New York Rangers
Det hör inte till vanligheterna att en ytterforward hajpas så mycket som junior som gjorde. 21-åringen sågs redan flera år innan draften som en blivande franchisespelare i NHL, och New York Rangers hade tur som vann draftlotteriet just det året. Så kändes det i alla fall.
Debutsäsongen i NHL blev dock tuff för supertalangen, som hade problem att färga i ligan. Det blev bara 12+9 på de 56 matcherna. Å andra sidan var det en märklig pandemisäsong, så det känns som att det inte är helt rättvist att döma honom allt för hårt. Vi ska också komma ihåg att Lafrenière var junior.
Tyvärr har han inte riktigt lyft efter det, heller. Det blev förra säsongen bara 39 poäng på 81 matcher, och Lafrenière har bara gjort 91 poäng på 216 matcher. Det ger ett poängsnitt på 0,42 - alltså bara marginellt högre än det Nail Jakupov hade i NHL. Det troliga är förstås att Rangerstalangen kommer bättra på sitt snitt lite framöver, men hittills har han inte levt upp till hajpen.
De enda förstaval de senaste 30 åren som haft ett sämre poängsnitt än Lafrenière efter tre säsonger är , Marc-Andre Fleury, Rick Dipietro, Chris Phillips, Ed Jovanovski, Patrik Stefan och Nail Jakupov Det är alltså två målvakter, två backar och sen två av de sämsta förstavalen genom tiderna.
19. Erik Johnson, 2006, St. Louis
Erik Johnson är än idag en helt okej NHL-back, så det känns hårt att ha honom så här långt ned på listan. Men det finns några orsaker till det. Till att börja med spelade han inte för St. Louis ens i fyra säsonger. För det andra fanns det spelare precis bakom honom i draften som hade varit rätt mycket bättre val för Blues, med facit i hand. Som tvåa gick Jordan Staal, men sen kom stjärnparaden. Jonathan Toews gick trea. Nicklas Bäckström fyra. Phil Kessel femma.
Erik Johnson har hunnit bli 35 år och har gjortöver 920 matcher. Han har just nu ett utgående avtal med Colorado (som han vann Stanley Cup med ifjol) men han får säkert ett billigt ettårsavtal någonstans och kan nå de där 1000 matcher.
Men han var fortfarande ett ganska dåligt förstaval i draften. Det går inte att komma ifrån. Han har haft en lång, lång karriär - men inte riktigt haft en karriär värdig ett förstaval.
18. Owen Power, 2022, Buffalo
Här blir det ju en ren gissning från min sida. Men ja, jag väljer att ha Owen Power framför Erik Johnson trots att den sistnämnde gjort över 900 matcher i NHL medan Power bara gjort 87 matcher.
Jag tycker dock att backen redan nu visat så pass mycket att han känns som ett bra förstaval. Det går att argumentera för att Matty Beniers skulle gått etta i draften, men det går också att argumentera till Powers fördel.
Han kommer från en bra rookiesäsong där han tog en stor roll på Buffalos blålinje per omgående, och gjorde 35 poäng. Sett till att backar generellt brukar behöva ha en längre startsträcka i NHL får man säga att Power verkligen fått en fin start på proffskarriären.
17. Ryan Nugent-Hopkins, 2011, Edmonton
Ryan Nugent-Hopkins har hunnit bli 30 år - men det är faktiskt först nu som han verkligen slagit igenom offensivt. Edmontonspelaren kommer från en sanslöst bra säsong, med 104 gjorda poäng. Med det slutade han nia i NHL:s poängliga. De enda kanadensarna som gjorde fler poäng var Connor McDavid och Nathan MacKinnon.
Men det går också att argumentera för att både tvåan och trean i den här draften hade varit bättre val för Edmonton. Tvåa gick Gabriel Landeskog och trea gick Jonathan Huberdeau. Dessa tre har liknande poängsnitt poängsnitt under sina NHL-karriärer. De ligger på 0,79 (RNH) 0,75 (Landeskog) och 0,89 (Huberdeau). Samtidigt missade Landeskog hela förra säsongen, och Huberdeau kommer från en bedrövlig säsong efter att ha vräkt in poäng två år i rad.
Nugent-Hopkins är dock en skicklig tvåvägscenter så jag kan inte anklaga Edmonton för att ha valt fel heller. Han var en nyttig pjäs även innan han fick det offensiva “genombrottet”
16. Aaron Ekblad, 2014, Florida
Aaron Ekblad var den största backtalangen på väldigt länge när han kom fram som tonåring och fick som underårig spela i den kanadensiska juniorligan OHL. John Tavares, Connor McDavid och Sean Day är de övriga tre som fått ”exceptional status” som fenomenet kallas. Ekblad var tokgiven etta och såg mycket fin ut också som rookie. Men sen…sen hände det inte så mycket mer.
Aaron Ekblad kunde länge inte steget till att bli en världsback, vare sig offensivt eller defensivt. Det brukar kunna ta längre tid för backar (kolla bara på Victor Hedman!) men Ekblad hade några år där han verkligen stod stilla. Säsongen 21/22 kom ett offensivt genombrott, med 57 poäng på 61 matcher. Den summan var han inte nära den senaste säsongen. Då lyckades han dock hjälpa Panthers till en Stanley Cup-final - trots att han spelade med en bruten fot stora delar av slutspelet.
Ekblad var fullvuxen redan när han kom in i ligan, mer eller mindre, och kunde därför ta sig in i NHL på ett smidigt sätt. Kanske var det den stora anledningen till att han verkligen var så given etta. Det här är en riktigt duktig back och det var absolut inget felval av Florida då – men många andra draftettor har visat sig vara bättre.
Och med facit i hand skulle förstås Leon Draisaitl gått etta 2014.
15. Nico Hischier, 2017, New Jersey
Nico Hischier känns redan som en veterean, men han har bara gjort fem år i NHL. Han såg inledningsvis spännande ut med Taylor Hall vid sin sida, som rookie. Han gjorde då fullt respektabla 52 poäng och gav oss och Devils en lovande start på karriären. Det blev 47 poäng på 69 matcher 2018/2019 och säsongen blev därpå det bara 36 poäng på 58 matcher. Därefter följde ett skadefyllt år med bara elva poäng på 21 matcher - innan han verkligen slog igenom med en 60-poängssäsong och en 80-poängsässong.
Hischier är trots allt bara 24 år men har redan varit lagkapten i tre år. Och även om han kanske aldrig blir en 100-poängsspelare är han fruktansvärt nyttig för Devils med sitt skickliga tvåvägsspel. Dessutom behöver han inte vara förstecenter, den rollen har Jack Hughes. Hischier kan dock bli en av ligans bästa andracentrar.
Men det är för mig ändå tydligt att såväl drafttrean Miro Heiskanen, draftfyran Cale Makar och draftfemman Elias Pettersson borde ha gått före Hischier 2017. Det säger jag utan att mena att Hischier var ett dåligt förstaval.
14. Rick Nash, 2002, Columbus
Columbus första superstjärna vann NHL:s skytteliga redan under sitt andra år i NHL och är faktiskt den från 2002 års draft som gjort överlägset flest poäng i NHL. Han är 200 poäng före tvåan som faktiskt är Alexander Steen.
Rick Nash var under sina bästa år en världsspelare som närmast på egen hand bar ett annars svagt Columbus. Han hamnade sedan i New York Rangers där han kanske inte riktigt motsvarade förväntningarna. Förutom säsongen 15/16 då han bombade in 42 mål.
Skador förstörde forwardens karriär mot slutet och för några år sedan lade han av med ishockeyn efter ett kort gästspel i Boston Bruins. Det blev 805 poäng på 1060 NHL-matcher.
13. Rasmus Dahlin, 2018, Buffalo
Efter ett par år där man inte riktigt vetat om Rasmus Dahlin skulle bli den där världsbacken har han nu verkligen tystat de eventuella tvivlarna som fanns. De senaste två åren har han varit fenomenal. Inte minst den senaste säsongerna, då han gjorde 73 poäng på 78 matcher och verkligen bevisade att han är en världsback. Det känns stenhårt att inte ens ha honom på övre halvan på den här rankingen. Faktum är att det går att argumentera för att Dahlin ska vara ännu högre på listan – men samtidigt kan jag inte heller se mig själv i ögonen om jag sätter honom före fler världsstjärnor än jag redan gjort.
Rasmus blev som rookie tidernas näst bästa 18-åriga back i NHL. Bara hans dåvarande coach, Phil Housley, har gjort fler poäng än 2018 års draftetta. Att som back komma in och göra det Dahlin gjorde, i ett svagt Buffalo, är häpnadsväckande starkt. Precis allting tyder på att Dahlin kommer bli en världsback på sikt. Att han kommer vara backen Buffalo kommer bygga kring de kommande 10, 15 åren (möjligen tillsammans med Owen Power, då).
Förhoppningsvis kan Buffalo få ordning på saker och ting på allvar, också. Det är den stora nyckeln.
12. Marc-André Fleury, 2003, Pittsburgh
Marc-André Fleury är svår. Å ena sidan har han tre Stanley Cup-titlar och två finaler utöver det. Han är en av ligans mest meriterade målvakter någonsin ur det hänseendet. Å andra sidan var han backup vid två av titlarna och har vid flera tillfällen varit direkt svag i slutspelet. Fram till för ett par år hade Marc-André Fleury heller aldrig varit en av världens bästa målvakter. Vezina Trophy-nomineringarna hade lyst med sin frånvaro. Men hux flux, när det snarare kändes som att han var på väg ur ligan, slog han till med karriärens bästa säsong och knep Vezina Trophy. Det är svårt att förstå vilken enorm prestation det är. Han håller fortfarande en hög nivå, nu i Minnesota, även om han kanske till och med överglänstes av Filip Gustavsson förra säsongen.
Det går inte heller att underskatta vad han gjorde för Pittsburghs organisation. Han gjorde 22 matcher i NHL redan säsongen efter han draftats. Sen kom lockouten. Sen var Marc-André Fleury klubbens solklara förstemålvakt i ett decennium. Att kunna drafta till sig en franchise-målvakt är en lyx som få klubbar haft i historien. Därför håller jag ”Flower” så pass högt upp på listan ändå.
Dessutom är han ju en #skön #profil för ligan, om sådant också ska vägas in. Han var otroligt älskad i Pittsburgh och blev per omgående lika populär i Vegas Golden Knights där han fick legendarstatus.
11. Taylor Hall, 2010, Edmonton
Å ena sidan Hart Trophy-vinnare. Å andra sidan:
- Han draftades av Edmonton – och där är han inte kvar. Utöver en 80-poängssäsong hade Taylor Hall svårt att få ur all den potential han hade i sig. Han var bra, riktigt bra under stundom, men det var något som saknades.
- Edmonton fick inte mer än Adam Larsson för honom i utbyte. Nu är inte det Taylor Halls problem – men en aspekt jag väger in är som sagt hur mycket spelaren gjorde för klubben han draftades av. Där har Hall inte så mycket att hämta. Och med tanke på hur lite Oilers fick i utbyte för honom så gjorde han inte så mycket för dem ur den aspekten heller.
Ser vi till att Taylor Hall på egen hand bar New Jersey till slutspel en säsong och utsågs till ligans mest värdefulla spelare så ska han förstås vara högre på listan. Men han faller ned av att ha gjort det i ”fel” klubb. Hade han gjort det i Edmonton hade han varit högre. För det är som sagt en klubbs draftval som rankas – inte bara vem som är den bästa spelaren. Men det är klart att det känns lite konstigt att inte ha en Hart Trophy-vinnare högre än tia.
Men han är å andra sidan före en sådan som Rick Nash, som vann skytteligan i det lag han draftades för. Några sådana meriter hade inte Taylor Hall i Edmonton…
Nu är han en spelare i mängden i Boston - långt från rubrikerna och långt från den stjärnstatus han hade under tiden i New Jersey.
10. Jack Hughes, 2019, New Jersey
Slog alla möjliga och omöjliga rekord som junior. Hade total lekstuga i U18-VM 2019 då han gjorde 9+11 på bara sju matcher. Ett närmast overkligt facit.
På NHL-nivå har Hughes inte haft det helt problemfritt. Den taniga kroppsbyggnad han har, som ofta använts som argument för att han kanske inte kommer lyckas bli den där superstjärnan i NHL, var till en början en verklig utmaning. Hughes vägde en aning lätt.
Under hans två första säsonger, 117 matcher, i NHL gjorde amerikanen bara 52 poäng. På de 127 han spelat sedan dess har han gjort 69.
Mål - alltså.
Hur många poäng, då? 155.
Det ger ett snitt på 1,22 poäng de två senaste säsongerna. Med det är 0,01 poäng ifrån att vara vara topp-tio i ligan under den tidsperioden. Man kan lugnt säga att Jack Hughes vuxit in i NHL-kostymen på allvar.
9. John Tavares, 2009, New York Islanders
John Tavares är lite lurig. Å ena sidan lyckades han bli en superstar i ligan trots att han spelade i ett av de mer anonyma lagen. Å andra sidan har han ett poängsnitt som är sämre än många av de andra världsstjärnorna. Det beror förmodligen på att han har haft en sämre omgivning runt sig, är min analys av det hela.
En anledning till att Tavares inte kommer högre upp på listan är att han inte lyckades uträtta speciellt mycket med Islanders. Det var inte hans fel – men det är en faktor som ändå spelar in i en bedömning. Dessutom så valde ju John Tavares att lämna Islanders sommaren 2018, utan att klubben fick någonting för honom.
Valde Islanders rätt som plockade Tavares som nummer ett, då? Ja, det går inte att klaga på valet. Det går förstås att argumentera för att Victor Hedman hade varit ett ännu bättre val för Islanders – men av de offensiva spelarna i draften 2009 har Tavares varit helt överlägsen i NHL. Har varit Hart Trophy-nominerad men aldrig vunnit någon individuell utmärkelse.
8. Ilja Kovaltjuk, 2000, Atlanta
Jag tror det är många som glömt bort hur fruktansvärt bra Ilja Kovaltjuk var i ett fruktansvärt dåligt Atlanta. Visst, klubben uträttade ungefär lika lite som Islanders under Tavares, men det som gör att jag håller ryssen före är faktumet att han nog helt enkelt var snäppet bättre.
”Kovy” valdes etta, före Jason Spezza, i en konstig draft där Alexander Svitov, Stephen Weiss, Stanislav Tjistov,Mikko Koivu,Mike Komisarek, Pascal Leclaire, Tuomo Ruutu,Dan Blackburn och Fredrik Sjöström också gick topp-elva. Kovaltjuk har sannerligen varit den bäste spelaren i NHL av dessa, även om Spezza också haft en lysande NHL-karriär.
Ilja Kovaltjuk vann en skytteligatitel i Atlanta och sköt mer än 50 mål vid två andra tillfällen. Under sina sju år i det usla Atlanta gjorde han 38 mål eller mer vid sex tillfällen. De 29 mål han gjorde som rookie var den sämsta noteringen. Säsongen 09/10, då han trejdades till New Jersey, sköt snajpern 31 mål på blott 49 matcher i Atlantatröjan. Han höll en sån fruktansvärt hög nivå under sina bästa år och hade kunnat komma högre på listan om han hade stannat längre i Atlanta och om han hade gett dem några framgångar.
7. Steven Stamkos, 2008, Tampa Bay
1056 poäng på 1003 NHL-matcher. Två skytteligatitlar. En 60-målssäsong. En 50-målssäsong. Ytterligare fyra 40-målssäsonger.Tvåfaldig Stanley Cup-mästare, även om han bara gjorde några ströbyten vid en av titlarna. Gjorde så sent som säsongen 21/22 sin första (!) 100-poängsässong i NHL. Kommer nu från en säsong med 84 poäng på 81 matcher.
Steven Stamkos NHL-karriär har varit helt sanslös.
Han hade ett par tyngre år med ett par jobbiga skador och en målfabrikation som gick ned något. Men trots det har han hållit en konstant hög nivå. Minns bara hur han gick in och gjorde mål i 2021 års final mot Dallas Stars efter över 200 dagar utan att ha spelat match.
Tänk att den här killen gjorde 51 mål redan under sin andra NHL-säsong. Tänk att han nog hade haft ett par till 40- eller 50-målssäsonger i ryggsäcken om det inte vore för skador och en lockout.
Men med facit i hand, skulle han ha gått som nummer ett? Drew Doughty gick tvåa och Erik Karlsson valdes först som nummer 15. Hade draften gjorts om i dag är det möjligt att Karlsson valts som etta, men eftersom han gick så långt ned som han gjorde så kan man inte anklaga Tampa för att ha valt fel. Diskussionen står således mellan Stamkos och Doughty – och av dem hade nog jag valt Stamkos trots allt.
6. Auston Matthews, 2016, Toronto
Ni märker vilken konkurrens det är, va? Auston Matthews är sexa på listan men hade nog lika gärna kunnat vara fyra…Eller nia.
Han sköt 40 mål redan som rookie och gjorde säsongen 20/21 otroliga 41 mål på 52 matcher. Han vann skytteligan med åtta (!) måls marginal ned till Connor McDavid som också hade en galen målsäsong. Sen följde Matthews upp det med att göra 60 mål på 73 matcher, och utses till både ligans bäste spelare och den mest värdefulla spelaren under förra säsongen. Totalt har 23-åringen gjort 299 mål på 481 matcher i NHL.
Skapliga papper.
Ställer vi Matthews mot Steven Stamkos påminner de en del om varandra i att de blev offensiva superstjärnor direkt och de är centrar men också enorma målskyttar. Jag tror dock Matthews kommer ha ansetts ha en högre topp när han lägger skridskorna på hyllan - även om Stamkos ju har lagmeriterna att skryta om.
5. Nathan MacKinnon, 2013, Colorado
Även om jag ”älskar” drafttvåan Aleksander Barkovgår det inte att komma ifrån att MacKinnon utkristalliserat sig som den bäste spelaren från den kullens supertalanger.
För några år sedan var läget annorlunda. Då kändes det som att Nathan MacKinnon aldrig skulle leva upp till de där enorma förväntningarna han hade på sig. Ser vi till hans fyra första år i NHL var rookiesäsongens notering på 63 poäng faktiskt hans bästa. Men de sex senaste åren har något hänt. Nathan MacKinnon har tagit klivet till att bli en av ligans bästa spelare. Förutom Connor McDavid, vem har varit bättre de senaste åren? Leon Draisaitl och Nikita Kutjerov? Möjligen. Men personligen håller jag MacKinnon som världens näst bästa spelare de senaste åren. Sedan 2017 har han gjort 553 poäng på 409 matcher. Han har ett poängsnitt som är 0,01 sämre än Leon Draisaitl under den perioden. McDavid är däremot långt före, förstås.
Jag kan förstå om ni tycker jag har MacKinnon för högt upp på listan. Men samtidigt är han fortfarande “bara” 27 år, kommer från säsonger där han varit fruktansvärt bra, och dominerat match efter match efter match. Det han gjorde säsongen 17/18, när han drog hela Colorado på sina axlar, kommer jag inte glömma på länge. Han gjorde, lite i skymundan, också karriärens poängbästa säsong 2022/2023. Då blev det 111 poäng och en femteplats i poängligan. Ser vi till poängsnitt var han tredje bäst.
Jag utgår ifrån att MacKinnon kommer vara på den här nivån, eller bättre, i många år. Han är som sagt fortfarande ung, även om det känns som att han varit med i hundra år, och jag blir inte förvånad om han plockar hem någon Hart Trophy eller liknande de kommande åren. Kanske borde han ha haft en redan...
4. Patrick Kane, 2007, Chicago
Han vann förstås Calder Trophy. Sen har Patrick Kane vunnit tre Stanley Cup-titlar och avgjort en av finalerna. Han har utsetts till ligans MVP, till slutspelets MVP, till ligans bästa spelare och har en poängligatitel. Han har inte gjort en enda dålig säsong. Ser vi till poäng per match är de 66 poäng han gjorde på 82 matcher säsongen 11/12 sämst. Det säger en del om vilken nivå Patrick Kane hållit sedan han tog sig in i NHL.
Från draftkullen 2007 har han gjort 390 poäng fler än den som gjort näst flest poäng – och det är ändå den tidigare poängligavinnaren Jamie Benn. Han toppar även mål- och assistkolumnen i överlägsen stil. Det är egentligen först nu som Kane visat några tendenser till att gå ned sig, och det kan till stor del nog tillskrivas den höftskada han lider av.
Patrick Kane har ofta glömts bort när världens bästa spelare diskuteras. Han har nog haft lite otur som spelat i samma era som Sidney Crosby och Aleksandr Ovetjkin genom hela karriären. Utan dem hade nog Kane fått ett ännu större erkännande för sin makalösa karriär. När Patrick Kane lägger skridskorna på hyllan kommer han ses som en av USA:s bästa spelare genom alla tider.
Om inte den allra största.
3. Alex Ovetjkin, 2004, Washington
Hur märks det att det är hård konkurrens på en lista? Jo, en av tidernas bästa spelare är bara trea. Tyvärr har ju “Ovie” satt sig i en sits där hans eftermäle kommer bli kraftigt nedsvärtat av hans politiska ställningstaganden, vilket gör det svårt att förhålla sig till honom. Men om vi ska försöka att bara kolla på det hockeymässiga ser hans karriär ut som följer:
Han har vunnit skytteligan nio gånger. Han har gjort 50 mål nio gånger och 49 mål en gång samt 48 mål en förkortad säsong då han hade nått 50 om det inte vore för Coronoapandemin. Han har till och med gjort 60 mål. 65 för att vara exakt! Han har utsetts till ligans MVP och ligans bäste spelare tre gånger. Han har en Stanley Cup-titel och utsågs även då till den mest värdefulle spelaren. Få spelare har kommit in i ligan och satt samma avtryck så snabbt som ryssen. Säsongen 2005/2006 var Sidney Crosby rookie och gjorde sanslösa 102 poäng. Trots det fick han bara fyra av de 129 förstaplatserna i Calder Trophy-omröstningen. Ovetjkin lade beslag på 124 av de 125 övriga. Den sista? Den fick en viss Henrik Lundqvist.
Alex Ovetjkin hade några sämre år och så sent som säsongen 16/17 gjorde han ”bara” 33 mål och 69 poäng. Då trodde nog många att han trots allt var på väg ned. Men icke. Han har sedan dess vunnit skytteligan tre gånger till.
Förra säsongen nådde han över 40 mål för 13:e gången. Att göra det han gör som 37-åring är sjukt. Det ska nästan vara omöjligt. Men det är också beviset för att Alex Ovetjkin är en draftetta vi inte ser speciellt ofta.
Faktum är ju att “Ovie” kan bli tidernas främsta målskytt i NHL. Han är bara 73 mål ifrån att passera Wayne Gretzkys “omöjliga” rekord på 894 kassar. Med tanke på att ryssen har tre år kvar på sitt kontrakt lär han ta över förstaplatsen innan karriären är över. Just nu har han 822 mål och 1485 poäng på 1347 matcher. Det är ju helt galet
Men det kommer inte kännas rätt i magen den dagen han slår rekordet. Det som annars hade varit ett av hockeyhistoriens största ögonblick kommer nu bli något som ger en bitter smak.
2. Connor McDavid, 2015, Edmonton
Världens bästa spelare. Världens överlägset bästa spelare. Gör jag om listan om fem år är det möjligt att han är etta.
Som rookie gjorde Connor McDavid 48 poäng på 45 matcher innan en skada förstörde säsongen. Sen har han gjort 100, 108, 116, 97, 105, 123 och 153 poäng. Och då har ändå de två av de senaste säsongerna varit förkortade.
Han gjorde 20/21 105 poäng på 56 matcher och vann poängligan med närmast overkliga 21 poängs marginal. Bästa Icke-Edmonton-spelare var Brad Marchand - som slutade 36 poäng bakom McDavid. Och förra säsongen gjorde han alltså över 150 poäng och vann poängligan med 25 poängs marginal. Bästa Icke-Edmonton-spelare var David Pastrnak - som slutade 40 poäng bakom McDavid.
För mig finns det en statistik som visar hur enorm McDavid är: Poängsnitt per match. Kollar vi i NHL-historien, bland de som gjort minst 100 matcher i NHL, är bara tre bättre än Connor McDavid:
Mike Bossy, Mario Lemieux och Wayne Gretzky.
Bossy är han 0,01 poäng bakom. Det är alltså mycket troligt att McDavid kommer passera honom och vara trea genom alla tider.
Under de år jag följt ishockeyn har jag aldrig sett en spelare som konstant är så underhållande att titta på. Han gör så många bra saker att man inte ens höjer på ögonbrynen längre. Det är lite som med Lionel Messi i fotbollen. Det som är ett normalt mål för honom är ett drömmål för andra. Man tar dem inte på allvar. De är som robotar. Omänskliga.
Så, varför är Connor McDavid bara tvåa? Dels har han ju dessvärre inte hunnit nå någon lagframgång ännu och dels är han bara åtta år in i sin NHL-karriär. . Men jag medger som sagt att han lika gärna kan vara etta om några för.
För låt oss erkänna en sak: Det här är en av tidernas allra bästa hockeyspelare.
1. Sidney Crosby, 2005, Pittsburgh
Den mest oflashiga draften genom tiderna sett till lokalen. Lockouten gjorde att Sidney Crosby valdes som etta i en obskyr lokal mitt i ingenstans (Ottawa). Det är i alla fall känslan man får. Ändå var draften 2005 den mest uppsnackade någonsin. Då skulle den störste talangen sedan Wayne Gretzkys dagar väljas först.
Som så ofta förr kunde Pittsburgh lägga beslag på superstjärnan. Ett Pittsburgh i total kris som var på väg bort från NHL innan Mario Lemieux köpte upp klubben och räddade dem i NHL. Men vi vet ju alla vad som hände när Sidney Crosby kom till klubben. De gick till final 2008, vann Stanley Cup 2009 och två gånger till 2016 och 2017. Med Sidney Crosby som lagkapten vid samtliga tillfällen.
Han har två skytteligatitlar, två poängligatitlar, två MVP-vinster, har tre gånger utsetts till NHL:s bästa spelare och har en Conn Smythe Trophy som slutspelets mest värdefulla spelare. Han har varit 2000-talets klart bäste spelare i NHL och ärligt talat: Hur många spelare i historien kan säga att de varit bättre än Sidney Crosby? Han är världsklass i alla tre zoner. Han är bland de bästa i världen på allting. Både med och utan puck.
Ingen besitter samma register som han.
34-åringen har på 1190 matcher gjort 1502 poäng. Det ger 1,26 poäng per match. Connor McDavid har faktiskt 1,49 – men på betydligt färre matcher som ni förstår. Som allra bäst var Sidney Crosby nog säsongen 10/11 då han gjorde bisarra 32 mål och 34 assistpoäng på bara 41 matcher, innan säsongen tog slut på grund av en skada. Det är inte omöjligt att han hade kunnat nå upp i 60 mål annars.
Säsongen 2018/19 nådde han 100 poäng för sjätte gången i karriären, och för första gången sedan säsongen 13/14. Trots skadeproblem fortsätter han åldras väldigt bra. Den gångna säsongen gjorde Crosby 93 poäng. Och glädjande nog kunde 35-åringen spela alla 82 grundseriematcher, för blott andra gången.
Därför är Sidney Crosby en given etta på listan – trots den enorma konkurrensen bakom honom.
