- Leder NHL:s bästa offensiv.
- Poängsumman han trendar mot.
- Bäst sedan Mats Sundin.
- Stjärnorna han kan matchas med i OS.
- Är en frälsare - av två anledningar.
- Vad får han i sitt nya kontrakt? {{ PAYWALL LIMIT }}
Anaheim Ducks har varit höstens lag i hockeyvärlden. Det unga laget, som missat slutspel sju år i rad och var 16 poäng ifrån att gå till slutspel förra säsongen, toppar nu mot alla odds Pacific Division. Alla fattade ju att Ducks skulle vara bättre i år, med sin unga kärna och sin nye tränare Joel Quenneville. Men ingen trodde nog att de skulle toppa en division bestående av exempelvis Vegas och Edmonton, en månad in på säsongen.
Man har NHL:s kanske mest spännande topp-sexa just nu. Förstakedjan centras av Leo Carlsson, med Chris Kreider och Troy Terry på kanterna. I andrakedjan finns NHL:s skytteligaledare Cutter Gauthier, jättelöftet Mason McTavish och succéjunioren Becket Sennecke. Det är en toppsexa som gör mål. Faktum är att Anaheim gjort flest mål av alla lag, 13 omgångar in på säsongen. Tvåa är Anaheims totala motsats, Pittsburgh Penguins, där det är superveteranerna Sidney Crosby och Jevgenij Malkin som leder vägen.
Men Leo Carlsson är alltså förstacenter i NHL:s mest potenta lag, offensivt. Han gör poäng i fem mot fem, han gör poäng i powerplay - och de senaste åtta matcherna har han dessutom gjort tre poäng i boxplay. Han gör precis allting. Grabben, som ännu inte fyllt 21 år.
Slog igenom redan i våras
Jag tror de flesta hade på känn att Leo Carlsson skulle få sitt stora genombrott den här säsongen. Han visade redan efter 4-Nations i våras att något riktigt stort var på gång. På de 28 matcherna han spelade i NHL efter 4-Nations gjorde han 26 poäng, och med det var han en av Sveriges bästa spelare. Han var dessutom bra även i VM. För mig var det uppenbart att något hade hänt. För mig var det uppenbart att vi skulle gå in i den här säsongen med förhoppningar om att Carlsson åtminstone skulle gå från de 45 poäng han gjorde i NHL ifjol till runt 70 poäng den här säsongen. Där någonstans lade jag min tröskel.
Nu trendar han mot 126 poäng.
Jag fattar att han inte kommer hålla just det poängtempot hela säsongen, men det kan inte pratas nog om att han alltså är en enda poäng ifrån att leda NHL:s poängliga. En poängliga som just nu toppas av Jack Eichel, Connor McDavid och den sensationellt vassa Macklin Celebrini. Tidigt på säsongen, javisst, men eftersom vi såg redan i våras vartåt Carlssons utveckling var på väg tycker jag ändå man kan dra slutsatser. Väger vi in de 28 matcherna han avslutade förra säsongen med har han på 41 matcher - vilket motsvarar en halv säsong - gjort 46 poäng. Det skulle ge honom 92 poäng över en hel säsong. Där någonstans tycker jag plötsligt det är rimligt att ha förväntningarna gällande värmlänningen.
Ifjol räckte 92 poäng för en topp tio-placering i NHL:s poängliga. Det säger en del om svenskens nivå.
Kan bli bäst sedan Mats Sundin
Och vet ni? Det skulle göra det till den näst bästa säsongen någonsin av en svensk U22-spelare. Ja, Carlsson räknas som U22-spelare även fast han fortfarande bara är 20, eftersom han är född sent 2004. Hade han varit född en vecka senare hade han varit U21-spelare och då hade han krossat alla tiders poängrekord. Då har Mats Sundin rekordet på 76 poäng. När det gäller U22-spelare har "Sudden" också rekordet, på sanslösa 114 poäng. Näst bäst? Nicklas Bäckström, på 88. Det är alltså den nivån Leo Carlsson, alltjämt 20 år ung, ligger på. Elias Pettersson, som hade en helt annan stjärnstatus och fick en helt annan uppmärksamhet vid motsvarande ålder, gjorde exempelvis 66 poäng på 68 matcher som U22-spelare. Alltså precis under en poäng per match.
Carlsson ligger över.
Foto: [Bildbyrån]
Välkommet genombrott - av två anledningar
Leo Carlssons utveckling, genombrott och potential är välkommet ur framför allt två aspekter.
- Den svenska återväxten i NHL just nu är allt annat än kul. Jag vet att vi har superlöften som Anton Frondell och Ivar Stenberg som är NHL-spelare inom ett par år, men ser vi till dagens NHL är det bara sju svenska U22-spelare som fått spela i NHL den här säsongen. Bara tre är ordinarie. Förutom Carlsson är det Elias Pettersson (backen, alltså) och Axel Sandin-Pellikka. I övrigt har också Tom Willander, Noah Östlund, Liam Öhgren och Jonathan Lekkerimäki fått speltid.
- Centersidan i OS. Det har redan nu - med all rätt - snackats om hur svag Tre Kronors centersida kommer vara i OS. Vi har fina namn, en fin bredd, men spelare som Mika Zibanejad, Joel Eriksson Ek, Elias Pettersson, Elias Lindholm, Mikael Backlund och William Karlsson har inte samma höga status i NHL som de hade för bara ett par år sedan. Även om flera av dem gjort relativt starka säsongsupptakter är det ingen av dem som kan räknas som världsklass. Det är spelare som inte hade platsat i USA:s eller Kanadas lag. Vill man vara elak kan man säga att Sverige har ett helt gäng spelare som snarare är andra- och tredjecentrar, snarare än världsklasscentrar.
Senast Sverige fick ta ut ett "dream team" till OS, alltså 2014, fanns Henrik Sedin, Henrik Zetterberg och Nicklas Bäckström att tillgå som centrar. Tre av Sveriges bästa spelare någonsin - och tre spelare som var superstjärnor i NHL. Sen ska det ju sägas att Sedin försvann med en skada innan turneringen, lagkaptenen Zetterberg försvann efter en match på grund av skadaoch Bäckström åkte dit i ett dopningstest inför finalen. Så i slutändan var det Jimmie Ericsson som tog förstatekningen mot Sidney Crosby i finalen. Men jag tror ni fattar poängen - Sverige hade helt andra centerstjärnor då än man har idag.
Han ska vara Sveriges förstacenter
Men så har vi då Leo Carlsson. Vi har ju vår frälsare mitt framför våra egna ögon. Här har vi ju vår världscenter! Och - jag tjatar om det - han är 20 år. Det är ju han som är Sveriges givna förstacenter. Det är han Sam Hallam och de övriga ska skriva ner först, och sen kan man fatta beslut om de övriga centrarna därefter. Precis som jag hoppas de gör på backsidan med Rasmus Dahlin, som förtjänat en status som förstaback och inte som någon sorts "se och lära back"- man matchade honom som i 4-Nations.
För mig är det tydligt att Carlsson ska leda Sveriges offensiv. Hans ålder gör att han kanske behöver lite rutinerade spelare runt om, som kan stjäla lite rampljus och ta lite ansvar. Typ Filip Forsberg. Typ William Nylander. Men det är Carlsson som offensiven ska byggas kring. Han har en swagger som ingen annan svensk center ens är nära.
Och med hans genombrott kan nu Zibanejad, Eriksson Ek, Pettersson, Lindholm eller vilka det nu är som gör upp om de övriga centerplatserna faktiskt få roller som passar deras förmåga här och nu betydligt bättre. Oavsett vad det står i deras lönecheck, kontra vad det står i Carlssons.
Foto: [Bildbyrån]
Vad får han i sitt nya kontrakt?
Och apropå kontrakt. Hujedamig. Vilket kontrakt kommer Frälsaren få av Anaheim Ducks? Hans rookieavtal löper ut nu, och sett till hur sugna general managers av idag är på att ge unga spelare både långa och dyra kontrakt vågar jag knappt tänka på vad Carlsson är på väg att spela till sig för avtal.
Men det jag vet är att han redan nu spelat till sig en position som Sveriges bästacenter. Sveriges förstacenter. Och en roll som den stora frälsaren. Just när han behövdes som mest.
