Sju långa år utan en tillstymmelse till slutspelshockey.
Det är vad Rasmus Dahlin har fått utstå sedan han draftades som nummer ett av Buffalo Sabres 2018.
När Sabres vann draftlotteriet det året konstaterade jag i en krönika att det var en seger för Sabres att få in Dahlin – men en kortsiktig förlust för Dahlin själv.
Men så kortsiktig har den alltså inte blivit.
Buffalo var ett vrak till lag vid den tidpunkten och har fortsatt att vara det under större delen av tiden han har tillbringat i klubben. Klubbens slutspelstorka har pågått sedan 2011 – den längsta aktiva sviten av sin sort i nordamerikansk proffsidrott – och än finns ingen ände i sikte.{{ PAYWALL LIMIT }}
Den gångna sommarens agerande från lagledningen skapade inget hopp om att laget skulle bli slagkraftigare. General managern Kevyn Adams tvingades trejda missnöjde forwarden J.J. Peterka till Utah Mammoth mot ett utbyte som inte direkt imponerade. Kanske gnällde han lite på bristen av låga skatter och palmträd i New York State, men mest satt han med armarna i kors.
Därför kommer det inte som någon överraskning att Dahlins åttonde säsong med Sabres har inletts med tre raka förluster, bara två ynka mål framåt – och en buande hemmapublik i måndagskvällens 1–3-förlust mot Colorado Avalanche.
Foto: [Rob Gray-Imagn Images]
Oundvikliga sparkningar i Buffalo Sabres?
Visst, det återstår 79 matcher av grundserien, men vi kan redan nu se den återkommande uppgivenheten och frustrationen stiga hos de luttrade fansen. Frågan alla ställer sig nu är hur länge coachen Lindy Ruff får sitta kvar, och hur länge det sedan dröjer innan general manager Adams tvingas ta sitt pick och pack och lämna KeyBank Center. Förr snarare än senare, är känslan.
Mitt i kaoset står kapten Rasmus Dahlin med ytterligare sex sorgsna kontraktsår kvar efter den här säsongen. Jag säger inte att det är synd om honom – han tog självmant beslutet att skriva under ett nytt, extremt välbetalt åttaårskontrakt med klubben för två år sedan – men en spelare av hans talang förtjänar bättre. Det är min fulla övertygelse att Dahlin hade varit ett mer gångbart namn i diskussioner om vem som är ligans bästa back om han hade spelat i ett annat NHL-lag. Ja, kanske vilket annat NHL-lag som helst. Nu är det som att hans prestationer alltid hamnar i skuggan av den deprimerande misär som Buffalo Sabres nästan konstant har varit sedan han kom till klubben.
Därför kan jag inte låta bli att undra hur länge han står ut med detta ständiga förlorande. Att döma av hans spel så här kort in på säsongen tycks det finnas en frustrationen i hans spel som lett till både felbeslut och onödiga utvisningar. Klassiskt för en spelare som vill för mycket och forcerar spelet.
Enda vägen till slutspel för Rasmus Dahlin – en flytt
Förra säsongen rapporterade Paul Bissonette i podcasten Spittin' Chicklets att Rasmus Dahlin ska ha ställt ultimatum till GM Adams att han ville lämna klubben om man inte började vinna. Dahlin var snabbt ute och röt ifrån mot ryktesspridningen som gjorde honom "förbannad". Men det vore konstigt om han inte hade tänkt tanken. Inte minst med tanke på hur det gått för en hel del av spelarna som lämnat Buffalo sedan han själv draftades av klubben 2018.
För vad har Ryan O'Reilly, Zach Bogosian, Jack Eichel, Sam Reinhart, Kyle Okposo, Evan Rodrigues, och Brandon Montour gemensamt? Jo, de har alla vunnit Stanley Cup efter att ha kommit bort från eländet i Buffalo.
Som det ser ut nu för Rasmus Dahlin krävs det ett klubbyte för att ens nå slutspel under en överskådlig framtid. Det måste vara en sanning som svider i hjärtat på svensk hockeys just nu kanske bästa spelare.
