TAMPA (HOCKEYSVERIGE.SE)
Detroits downtown hade i decennier sämst rykte i hela USA. Där nere hängde man inte kvar längre än nödvändigt om kvällarna, varken som besökare eller boende i staden. Inte bara var det ocharmigt, det var mer eller mindre direkt livsfarligt och det här blev allmän sanning redan på 70-talet, långt innan det slutliga raset för den amerikanska bilindustrin var ett fullbordat faktum.
1970 hade motorstaden 1,8 miljoner invånare, men när den formellt förklarade sig själv i konkurs 2013 och ställde in alla betalningar till leverantörer och fordringsägare var siffran runt 700 000. Den skattebetalande medelklassen hade flyttat, kvar fanns alla bekymmer och att sälja ett hus i stadens avfolkade förorter hade sedan länge varit så gott omöjligt. Det var så illa att de fick ringa Clintan. Ännu idag står hela villaområden helt tomma på människor, med hus som bokstavligen växer igen.
Men det har ljusnat även i Detroit.
Desktop ad in article Mobile ad in article
DEPPIGA INDUSTRIKOMPLEX
Ägarfamiljen Ilitchs ståtliga Little Caesars Arena är bara ett av många större fastighetsprojekt på senare år och brottsligheten har åtminstone flyttat på sig. Övergivna gator och utdömda byggnader jämnas med marken och i dess ställe ploppar det upp hippa boutiquehotell, veganska restauranger och medvetna mikrobryggerier. Där Ford och GM en gång krängde halvhjärtat ihopskruvade bilar i deppiga industrikomplex sitter nu färgglada hipsters med kravodlat kaffe och bygger digitala tjänster i naturmaterial. Knarklangning och skottlossning har flyttat på sig till förmån för urban växtodling och lågaffektiv konfliktlösning på elskoter.
Eländet är ingalunda över.
Detroit var 2017 näst värst i landet efter St. Louis med 2057 våldsbrott per 100 000 invånare, men saker och ting blir bättre. 1987 hade polisen i Detroit 686 mord att lösa. Förra året var den siffran nere på 261.
Nåväl. Denna socioekonomiska utläggning kan ni med fördel fördjupa er i annorstädes, ty om detta står mycket att läsa. Vill ni se det på film med en humoristisk men vördnadsfull twist rekommenderar jag att ni kikar in första avsnittet av den tredje säsongen av Amazon-serien ”Grand Tour”.
Rubrikerna har handlat om annat elände kopplat till Detroit den senaste veckan. Men faktiskt inte om Red Wings tio raka förluster.
Desktop ad in article Mobile ad in article
EN VINNANDE KULTUR
Vi som följt med ett tag är väl inte helt chockade av att det framkommer fler och fler uppgifter om att Mike Babcock inte tycks ha skaffat sig särskilt många kompisar under sin tränarkarriär. Johan Franzéns uttalanden är starka, trots att de egentligen inte går in i detalj på vad Babcock faktiskt sa och gjorde. Men berättelsen är inte minst hårresande sett i ljuset av det vi nu vet; att Franzén under de sista åren av karriären tvingades plåga sig själv ur sängen varje dag med svåra problem kopplade till hjärnskakningar och depressioner. Och även om många av lagkamraterna kanske till en början eller rentav länge var ovetande om Franzéns tillstånd, så kan det inte gärna ha varit en hemlighet för lagläkare och därmed klubbledningen där både Ken Holland och Mike Babcock ingick.
Men vid tiden sipprade inte sånt här ut ur omklädningsrummen i Joe Louis Arena, och fick i så fall inget fotfäste. Det finns en ganska enkel förklaring till det: Detroit var alltjämt ett vinnande lag, vilket har varit deras identitet genom en hel generation.
Nicklas Lidström, Tomas Holmström och Anders Eriksson firar Detroit Red Wings Stanley Cup-vinst 1998.Foto: Bildbyrån
Final 1995. Tidernas bästa grundserie 1996. Titlar 1997, 1998, 2002 och 2008. Final igen 2009. Alltid, alltid ett hot som aldrig kunde räknas bort. En i modern tid oöverträffad kombination av skicklighet, fart och ren jävla elakhet på isen. De hade de värsta busarna och de läckraste lirarna i en välsmord kombination och kunde lika ledigt vinna med 7-6 som 1-0. Visst, efter finalförlusten mot Pittsburgh tog de sig aldrig förbi andra rundan av slutspelet och vi var många som redan då tyckte att Holland höll liv i sån åldrande stomme för länge. Men den över två decennier långa slutspelssviten överlevde till och med Mike Babcocks tynande regim. När Red Wings missade slutspelet våren 2017 var det första gången på 27 år.
Frågan alla fans i Detroit just nu ställer sig är när de kan vara tillbaka. Men när man ser dagens upplaga undrar man om de ens är på rätt väg?
Desktop ad in article Mobile ad in article
VILKA RESULTAT KAN MAN KRÄVA?
Att bygga om kan ta tid och kräva många försök. Fråga Edmonton Oilers och Toronto Maple Leafs. Men det kan också gå fort, som för rivalen Chicago Blackhawks som gick från fem missade slutspel till Stanley Cup på två år. Detroit Red Wings är nu inne på fjärde säsongen av sin ombyggnad och hittills går det… Ja, tyvärr sådär.
Tio raka förluster. På 90-talet och 00-talet hade det varit en katastrof av episka snitt i Motown, men nu är det ingen som direkt rasar. Visst finns det röster som menar att tränaren Jeff Blashill skyndsamt borde ersättas och trots allt som hänt på sistone tror jag nog det sitter fans i Detroit som skulle välkomna självaste Mike Babcock tillbaka med öppna armar.
Historien är dock alltid passé, särskilt så i Detroit. Mike Ilitch har gått ur tiden. Ken Holland är borta. Detroit Red Wings är Steve Yzermans lag nu.
Jag vet egentligen för lite om Jeff Blashill för att kunna utvärdera hans tid som tränare i Red Wings utifrån hans egenskaper som spelarutvecklare. Det borde rimligen vara därför han är där, för frågan är hur mycket resultat som går att utkräva givet vad han har att jobba med. Eftersom stadens polischef ser ut att äntligen ha fått lite lugn och ro så är det nog bara Red Wings målvakter som har ett svårare jobb i Detroit än Jeff Blashill just nu. Bernier och Howard har, oavsett omgivningens kvalitet, inte varit särskilt bra. Summan av kardemumman är tio raka förluster och totalt 17 poäng, sist i NHL.
Vilket ju är det bästa som kan hända.
Desktop ad in article Mobile ad in article
INGA KANE ELLER TOEWS
Detroits största problem är ju faktiskt att de hittills inte varit tillräckligt dåliga. Rivningsarbetet är ännu inte så fulländat att den nya grunden till fullo kan börja gjutas. Michael Rasmussen, Joe Veleno och Filip Zadina i all ära, men några Toews eller Kane är de inte.
Att få chansen att lägga vantarna på en draftetta som Alexis Lafrenière eller Quinton Byfield är en potentiell gamebreaker och något Yzerman borde dregla över. Det som möjligen ändå oroar honom är hur dålig dagens upplaga är, trots att delar av den tilltänkta stommen i framtidens lagbygge trots allt redan är med i laguppställningen. Men givet hur konsekvent han byggde Tampa och att den processen också krävde en del justeringar och spårbyten och en smula flyt längs vägen så tror jag han fortsatt har ett behagligt lugn inombords.
Moritz Seider.Foto: Anne-Marie Sorvin-USA TODAY Sports
Om vi börjar bakifrån: Moritz Seider ser otroligt spännande ut. Han verkar vara den typ av back som snabbt hanterar vilken roll han än kastas in i och har löst omställningen från Europa till AHL på ett bra sätt. Tjecken Filip Hronek är riktigt bra, ett fynd av klassiskt Håkan Andersson-snitt och i de två spelarna kan jag absolut se ett embryo till framtidens Rafalski/Kronwall-Lidström. Inga liknelser med Lidström i övrigt p g a det vore en hädelse men låt oss minnas att han draftades i tredje rundan.
När Henrik Zetterberg tvingades avsluta karriären blev Dylan Larkin den självskrivna offensiva ledaren, och även om han inlett den här säsongen svagt så tycker jag hans 73 poäng ifjol säger en del om potentialen. Han är en utmärkt byggsten och en kapabel förstacenter i rätt omgivning. Och den omgivningen utgår från Tyler Bertuzzii och inte minst Anthony Mantha, som äntligen har blommat ut och är en ytterforward med minst lika hög produktionskapacitet som en Kozlov eller en Franzén, beroende på vilken epok man väljer att jämföra med. Det är klart att Yzerman gärna skulle vilja lägga vantarna på en ny Rantanen eller Marner i draften, men Detroit har egentligen aldrig varit ett ställe där förstakedjans ytterforwards slåss i toppen av poängligan. Desktop ad in article Mobile ad in article
EN SKÄNK FRÅN OVAN
Därtill tycks Yzerman ha fått en skänk från ovan i Robby Fabbri. Det var såna här små affärer han tycktes lyckas med hela tiden i Tampa. Fabbri ser ut att trivas som fisken i vattnet och att han har en högre kapacitet som toppsexforward än Jacob de la Rose är utan tvekan.
Elmer Söderblom kan bli ett fynd. Jonatan Berggren är fortfarande junior men ser redan mycket bra ut i Skellefteå och kan bli ett utropstecken i JVM. Hur hanterar Yzerman det i ljuset av hur Ken Holland hanterade en spelare som Axel Holmström, som stannade hemma på tillväxt i två säsonger men ändå aldrig riktigt fick det att funka i Grand Rapids?
Två andra frågeställningar: kan det bli en spelare av Jevgenij Svetjnikov eller inte? Och med tanke på hur stökigt det blev sist: kommer Andreas Athanasiou få ett nytt kontrakt utan dramatik eller kan han kanske ge bättre utdelning om han förvandlas till en tillgång vid trading deadline eller inför draften? Det vore något oortodoxt, men Red Wings har inte många spelare som kommer att vara särskilt attraktiva i slutet av februari. Valtteri Filppula, liksom? Han är en hyvens kille men just därför är han mer värd på isen och i omklädningsrummet till en billig peng än han är på trejdmarknaden. Desktop ad in article Mobile ad in article
Årets draft är rejält talangspäckad och att byta till sig även ett senare val i förstarundan skulle innebära att Red Wings kan plocka hela sex spelare bland de 93 första. Lek med tanken att de landar Alexis Lafreniere och en back med uppsida typ Emil Andrae och talangbanken ser helt plötsligt riktigt bra ut. Vågar Yzerman inteckna lite av nästa års nyvunna lönetaksutrymme och ta sig an ett kontrakt á la Loui Eriksson för att knipa ett draftval från en klubb som vill maxa i sommar?
Men som helhet: vad som händer på isen just nu borde vara Yzermans minsta bekymmer. Vad som händer vid sidan av den är hela nyckeln.
Detroit byggdes trots allt inte på en dag.
