LAKEWOOD RANCH, FL (HOCKEYSVERIGE)
Fyra månader utan NHL-hockey. Visst har det känts som en evighet? Och ändå är det egentligen inte ett längre uppehåll än vad vi genomlever varje sommar. Vi borde ju vara luttrade, rentav ha utvecklat någon slags flockimmunitet mot sån här tristess.
Men detta har ju inte varit en vanlig sommar. Vi har gått fyra månader utan Stanley Cup-mästare, fyra månader utan snack om draft och awards, fyra månader utan monsterkontrakt och heta trejder. Det har varit fyra månader utan någonting, ingen fotboll och ingen baseball och det är bara de senaste veckorna vi ens har kunnat trösta oss med lite golf och motorsport. Detta dessutom under en period då människor åtminstone här borta i USA mestadels suttit hemma och kurat ihop sig. I vissa delstater rådde länge regelrätta utegångsförbud och inga barn eller ungdomar har satt sin fot i en skola sedan början av mars. Många är fortfarande vettskrämda och sitter hemma och trycker.
Desktop ad in article Mobile ad in article
I fyra månader har vi mest pratat och läst och skrivit om hur NHL skulle bära sig åt för att komma runt det där förbannade viruset. Jag tillhörde de positiva rösterna som trodde att det här skulle gå vägen, att NHL med sin kommersiella och strukturella kraft skulle hitta en lösning. Många andra var uppgivna redan från början och tycker nog fortfarande att det är fel att spela hockey mitt i en pandemi. Oavsett åsikt var vi nog överens om en sak: NHL:s kamp mot ett virus var deppigare än till och med den segaste av lockouter.
Men allt det där är historia nu. Trots att jag dagligen kör bil på Floridas motorvägar – där inte ens de vildaste av scenarion är otänkbara – är jag av den bestämda uppfattningen att det sällan händer något spännande i backspegeln. Nu blickar vi framåt.
Klockan 18.00 svensk tid släpps den första pucken i Toronto och bara den här helgen väntar tio stekheta matcher. Det känns fantastiskt.
Åter till rubriken. Den är måhända lite överdriven, men det ligger i rubrikers natur. Men nedan listar jag fem skäl till varför jag tror att det här slutspelet trots alla frågetecken kan bli alldeles, alldeles lysande.
1. Vi har längtat som aldrig förr
NHL-slutspelet är alltid själva klimax på säsongen och underhållningsvärdet på matcherna stiger i regel rejält. Men när man andats och ätit hockey i sju raka månader har man trots allt hunnit bli lite halvt mätt och matt. Det är lite som med julbord.
Inför säsongsstarten finns ju så mycket att prata om, så mycket nytt och spännande, så mycket törst att släcka. Men kvaliteten och intensiteten i spelet när en grundserie smyger igång brukar tydligt reflektera det som länge varit en etablerad sanning i NHL: ”Du vinner ingen Stanley Cup i oktober”
Men nu är det ju precis det du gör!
Spelarna går direkt från semester till slutspel och det har vi aldrig förr sett. Det finns en oro för att det ska innebära att tempot och kvaliteten på spelet sjunker och så kan det nog vara i någon vecka eller två – men å andra sidan får vi för första gången ett NHL-slutspel där alla spelare är utvilade och friska och har haft gott om tid på sig att slicka såren. Inga superstjärnor saknas, inga spelare går på sprutor eller ispåsar.
Rent kvalitativt kan det innebära att vi får se det snabbaste, skickligaste och mest tekniskt optimala slutspelet någonsin.
Stjärnor som Leon Draisaitl och Connor McDavid är utvilade till slutspelet.Foto: Cody Glenn/Icon Sportswire
2. Engångsformatet
Jag tycker absolut inte att NHL ska införa något playin-system på stadig basis. Men nu är tiderna som de är, så varför inte njuta av möjligheterna med denna engångsföreteelse?
Det är något unikt vi får uppleva för första och kanske enda gången i NHL:s moderna historia.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Det går att debattera i all evighet huruvida NHL:s lösning med 24 lag och play-in var rättvis eller inte. Något bättre alternativ fanns helt enkelt inte. Visst, jag förstår att Pittsburgh och Edmonton kan tycka att det är halvkul att behöva spela sig in i ett slutspel de såg ut att komfortabelt nå ändå – men en formsvacka och ett gäng tunga torskar i omgång 75 till 80 hade faktiskt kunnat ge exakt samma resultat som att snubbla i detta skede. De här båda får dessutom möta lag som skeppade iväg flera ledande spelare bara två veckor innan säsongen tog slut, serier de helt enkelt bör vinna.
Flera serier är istället på förhand precis lika jämna som slutspurten dem emellan hade blivit om grundserien spelats färdigt. Det är i mina ögon en mer kittlande tanke att Toronto och Columbus, som båda stod på samma poäng i tabellen, nu får göra upp om slutspelsplatsen sinsemellan istället för att lägga sina öden i händerna på inspirationen hos något bottenlag i omgång 81 och 82.
Dessutom gillar jag att även topplagen får ett gäng matcher i benen och spelar om seedningen. Många menar att det här blir lite träningsmatchkaraktär, men det tror jag inte det minsta på. Inte när spelarna gått och vilat i fyra månader och till varje pris vill få lite luktsalt i snoken.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hur det hela slutar? Jag tror att vi får följande åtta lag vidare till åttondelen:
Edmonton – hemmaplan utan publik är nog bättre än hemmaplan MED publik i just deras fall i denna unika situation. De ställer också ligans kanske två bästa offensiva spelare mot ett dokumenterat skakigt försvar. Hur som helst blir det en ruskigt kul serie att titta på.
NY Islanders – eftersom Panthers är sjukt kul att titta på, men därmed också alldeles för ihåliga och de 40 minuter jag såg av träningsmatchen mot Tampa gav knappast upphov till optimism om att problemet är löst.
Pittsburgh – de har de bästa spelarna på alla positioner utom i kassen, och även där är det mer meriter än dagsform och just här tror jag inte ens att en toppad Carey Price räcker för en skräll. Visst är han bra nog för att knycka en serie på egen hand, men kan han göra det mot Sidney Crosby? Nja.
Sidney Crosby och Patric Hörnqvists Pittsburgh tar sig förbi Montreal.Foto: Jeff Curry-USA TODAY Sports
Nashville – för att de äntligen har Viktor Arvidsson och Ryan Ellis helt friska och att John Hynes hittat rätt bland rollerna, valt att spela ihop JOFA-linan igen och fått upp självförtroendet hos spelare som Mikael Granlund.
Calgary – det är faktiskt ett rent lotteri här i vad som lär bli en vild serie, men jag måste ju välja något av lagen?
Toronto – veckan innan allt brakade samman såg jag dem slå Tampa här I Amalie Arena på ett mycket imponerande sätt. I sina bästa stunder är de ett av ligans allra bästa lag och nu har de också en helt frisk backuppsättning.
Vancouver – även här jämnt som tusan och man ska inte underskatta Minnesotas plötsliga och oväntade renässans, men Jacob Markström har stundtals och lite i skymundan varit NHL:s bästa målvakt den här säsongen. Canucks har en imponerande förmåga att vinna matcher på olika sätt.
Desktop ad in article Mobile ad in article
3. Bubblan
Nästan alla NHL-spelare har spelat landslagshockey eller har annan erfarenhet av turneringsformat där alla deltagande lag samlas i en eller två städer och tränar och äter och spelar skiten ur varandra på samma isar och i samma korridorer, dag ut och dag in.
Men i regel ackompanjeras detta av massiva pressuppbåd och horder av öldrickande fans på stan och i hallen och på hotellen. En VM-turnering pågår i två veckor och Stanley Cup är något helt annorlunda. Inga privatjets hem efter bortamatcher, inga lediga dagar i trädgården med fruar och barn, inga ventiler alls. Nu lever spelarna, tränarna och ett litet antal funktionärer tillsammans i en och samma bubbla, där nästan ingen annan får komma in.
NHL har gjort sitt yttersta för att hålla lagen åtskilda på olika våningar och att de inte har tillgång till samma aktiviteter och restauranger på samma tider – men givetvis kommer spelare att springa på varandra i korridorerna i olika sammanhang. Att döma av träningsmatcherna har fyra månaders vila knappast kylt ner de känslor som stått i brand under hela säsongen. Corey Perry och Ryan Ellis brakade ihop flera gånger i första perioden i torsdags. Det var fight mellan Islanders och Rangers och Matthew Tkachuk är det fortfarande ingen i hela Edmonton som tycker om.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Det här är dock mest en pikant detalj.
Den avgörande faktorn blir hur bubblan påverkar stämningen inom det egna laget när alla måste leva med varandra 24/7. De lag som har bäst ledarskap i truppen och bäst mix av kamratskap, sammanhållning och intern kravställning kommer att kunna använda detta till sin fördel. Lag med mångårigt intakta kärnor av rutinerade stjärnor – Pittsburgh, Tampa, Washington, Boston – känns spontant som starkare kandidater för att fixa detta på bästa sätt än kanske Toronto och Carolina – men även för dem blir detta något helt nytt och där vi hittar mest rutin hittar vi också flest småbarnsföräldrar...
4. Made for TV
NHL har gjort ett fantastiskt jobb med att dekorera arenorna med ljus och ljus så att vi inte ska tänka för mycket på den kanske allra mest deprimerande följdeffekten av pandemins begränsningar: att folk inte kan träffas och ha kul tillsammans. Med det sagt, givetvis tappar även TV-sändningarna en jätteviktig dimension när arenorna står tomma.
Men om man vänder på det: hela det här slutspelet kommer till fullo optimeras för att vara så bra som möjligt för den enda publik det är avsett för: oss som sitter i TV-soffan.
Det gynnar oss TV-tittare vad gäller allt från spelscheman till nya, coola kameravinklar och själva studioproduktionen. Under hela kvalrundan får vi en uppsjö av matcher på perfekt TV-tid för er där hemma i Sverige och massiva maratondagar för oss här borta i Nordamerika där man kan zappa mellan matcher lite som vore det ett OS. Även när vi kommer fram till första riktiga slutspelsrundan kommer många av matcherna att behöva förläggas till eftermiddagen.
Det blev inget SM-slutspel, inget fotbolls-EM, inget OS. Men det blir hockeyfest till kräftorna i år. Bara en sån sak!
Desktop ad in article Mobile ad in article
Slutspelet optimeras för tv-tittarna.Foto: Dave Sandford/NHLI via USA TODAY Sports
5. En återgång till det normala
Vi ska väl inte ropa hej innan vi kommit över ån, för det kan fortfarande bli utbrott av coronavirus inom bubblan som sätter käppar i hjulen. I första hand får vi då hoppas att ett eventuellt utbrott i något av lagen stannar vid lite störningar i spelschemat och några missade matcher här och där.
Riskerna för allvarliga komplikationer från COVID-19 inom själva spelarkåren är minimal – av de som testats positivt här under förberedelserna har jag inte hört om en enda som fått värre problem än en vanlig förkylning. Tittar man på dagsaktuell statistik för en amerikansk delstat som Florida, där vi den senaste månaden kommit in i peaken av virusutbrottet, så löper friska personer mellan 15-45 år generellt mindre än en procents risk att ens behöva läkarvård.
Det betyder inte att risken är obefintlig. Inom bubblan lever också funktionärer, personal och tränare som vad gäller ålder och hälsa tillhör värre riskgrupper. Men så minutiöst som NHL planerat rutinerna omkring detta lär tillvaron inuti bubblan vara säkrare än utanför densamma.
Desktop ad in article Mobile ad in article
Hockey må vara en petitess i förhållande till de varierande grader av medicinska, ekonomiska och mentala lidanden som drabbat flera miljarder människor över hela världen de senaste fem månaderna.
Men i det stora bor det lilla.
Att NHL envist bestämt sig för att genomföra det här, att de fått spelarna ombord på tåget och nu lyckats frakta denna massiva logistiska armada till Toronto och Edmonton utan hinder på vägen är ett styrkebesked.
Under alla omständigheter: detta är en dag för oss att fira.
Hockeyns återkomst är ett bevis för att människans inneboende drivkraft efter ett bättre och roligare liv kan få oss igenom de allra jävligaste av svårigheter.
