Beskedet var knappast oväntat, men nu är ovissheten över för fansen i Smashville. Lagkaptenen och klassbacken Roman Josi väljer bort den öppna marknaden till förmån för det Predators där han spenderat hela sin NHL-karriär. När åttaårskontraktet börjar gälla nästa sommar har Josi redan fyllt 30 år och är alltså 38 år när det löper ut. Predators GM David Poile frångick dessutom klubbens policy och gav lagkaptenen en klausul som gör att han inte kan trejdas, så vi får väl anta att Josi den här vägen blir Nashville trogen resten av karriären.
Priset för kalaset? 9,059 miljoner dollar per år.
Ja, den udda siffran beror naturligtvis på att det blivit en grej på sistone att inkludera spelarens tröjnummer i kontraktets årliga värde. Detta gillar såklart inte min vän Niclas Viberg på Svenska Fans. Han är mycket fientligt inställd till alla former av subtila skämt och minsta glättighet får honom att se rött. Han är för övrigt fientligt inställd till nästan alla kontrakt då han är av åsikten att 99 av 100 spelare i NHL är överbetalda.
Men är det rätt pris?
För Nashville är det mycket pengar för en back som kanske kommer att vara förbi sin prime halvvägs in i kontraktet. Man behöver inte gå längre än till divisionsrivalen Chicago för att få ett färskt exempel på att den här typen av förlängningar med trotjänare och stöttepelare ser rätt trista ut den dagen spelaren i fråga hamnar på pressläktaren.
Men å andra sidan: hur många bättre backar än Roman Josi hade de kunnat få för pengarna om han valt att testa marknaden och sedan skrivit på någon annanstans? Möjligen hade Predators kunnat trösta sig med att snärja Alex Pietrangelo nästa sommar, men i mina ögon är Josi en bättre back och med sina tio år i klubben en av symbolerna för Nashvilles otroliga uppryckning som hockeystad. Han har tjänat Preds till ett riktigt reapris de senaste sju säsongerna, och det finns givetvis alltid en komponent av kompensation i den här typen av kontrakt.
Gjorde Josi rätt? Helt klart. Jag tror aldrig han tänkte tanken att lämna.
Visst, han hade säkert kunnat få ytterligare någon miljon per år på den öppna marknaden till sommaren, men hade då fått nöja sig med sju år. Det är inte särskilt många färdiga lagbyggen som har lönetaksutrymme att buda loss på en sådan spelare den 1 juli, så han hade mest troligt tvingats till ett lag i ombyggnadsfas. Det hade förvisso kunnat innebära prestigetunga storklubbar som Detroit eller New York Rangers, men kommer någon av dem vara bättre än Nashville Predators under de närmaste åtta åren? Ja, kanske, men kommer de vara det inom tre-fyra år? Jag har nog svårt att se det.
Därtill har Nashville fördelen av att delstaten Tennessee inte har någon statlig löneskatt, vilket innebär ungefär 700 000 dollar i faktiska pengar mer i plånboken varje år jämfört med att spela i New York, Kalifornien eller Kanada. Det motsvarar i sin tur 1,3 miljoner i bruttolön. 10,4 mille i Rangers eller Toronto och 9,1 i Nashville innebär alltså ungefär samma summa på sista raden.
Dessutom: det finns i mina ögon inget ställe där det är roligare, trevligare och mer inspirerande att bo och spela hockey än i Nashville. Roman Josi är rimligen en mycket nöjd man idag.
Men den här krönikan ska egentligen inte handla om Roman Josis privatekonomi, utan om hockeyspelaren Roman Josi. Han har alltid varit väldigt bra på hockey, men just nu är han nog bättre än någonsin.
Är han så bra att han kan vinna Norris Trophy i år? Jag tror det.
Vi vet att journalisterna som röstar om Norris Trophy genom åren varit benägna att premiera spelare för lång och trogen tjänst. Medvetet eller inte, men så har lotterna ibland fallit. Spelare som Drew Doughty, Zdeno Chára och Chris Pronger har alla vunnit priset under säsonger där det i ärlighetens namn funnits bättre argument för andra spelare. Mark Giordano fjol är ett annat exempel. Jag säger inte att han inte borde ha vunnit, för han förtjänade det verkligen och jag hade själv röstat likadant, men jag säger bara att han inte hade vunnit priset om han varit en 20-årig rookie.
I den bemärkelsen borde 29-årige Josi ligga bra till. Han har varit en klassback strax under det absoluta toppskiktet i flera säsonger, men stod länge bakom Shea Weber i den interna hierarkin och har under de senaste tre säsongerna delat tid i power play med spelare som Subban, Ellis och även Ekholm. Det påverkar naturligtvis utdelningen i poängkolumnen, även om hans personbästa 61 poäng är en nivå som historiskt sett räcker för att vara Norris-kocher.
I år tror jag den noteringen ryker. Predators har ett powerplay som ser betydligt skarpare ut och Josi är en mer nyttig och effektiv spelare än Subban i spelformen.
Roman Josi är inte bara lagkapten, han är också den självskrivna förstabacken i alla tänkbara spelformer sedan P.K. Subban lämnade. I skrivande stund snittar han strax kort om 25 minuters istid per match och det är en bit under spelare som Erik Karlsson, Brent Burns och Drew Doughty. Men ingen spelare i Nashville är viktigare än Roman Josi, oavsett om laget leder eller ligger under.
I lördags såg jag ett skadedrabbat Predators som för dagen var utan Filip Forsberg och Matt Duchene på besök här i Tampa. De sköt 40 skott på mål och åkte hem med två poäng i bagaget. Planens gigant? Roman Josi. Han låg bakom Calle Järnkroks 1-0. Han kvitterade själv matchen med ett tungt slagskott i den tredje perioden. Och han serverade sedan Ryan Ellis till segermålet i förlängningen. Medan övriga i Predators skyndsamt rafsade ihop sin utrustning och kastade sig mot flygplatsen och en väntande lördagskväll på Broadway stod Josi kvar sist av alla i ett svettigt underställ och pratade med schweizisk media. Alltid med ett leende på läpparna, osande av respekt och karaktär och integritet. Norris Trophy avgörs främst på isen, men det skadar inte att vara som Roman Josi utanför den.
Som spelare är Josi en modern back med gudabenådad skridskoåkning och en med åren allt bättre pålitlighet i egen zon. Han är en ledare i omklädningsrummet, utan att för den sakens skull sätta sig själv i centrum. Han kan styra ett powerplay med precisa passningar och fantastisk rörlighet, samtidigt som han har ett lurigt skott och dessutom inte tvekar på att trampa runt och göra en gubbe om det krävs för att bryta mönster. Han besitter en fenomenal fysik, men har inte en tung kroppshydda eller en alltför slitsam spelstil och har därmed varit förskonad från skador genom karriären. Så sett påminner han mycket om Nicklas Lidström, och det finns alltså en del som talar för att han kommer att kunna åldras betydligt bättre än spelare som Brent Seabrook Shea Weber eller… Ja, P.K. Subban.
John Carlson har öst in poäng från blålinjen i Capitals i år, men lär inte hålla detta furiösa tempo uppe och hittills i år har jag inte sett en enda back i ligan som är bättre än Roman Josi. Och när nu spelare som Giordano och Doughty fått sina priser undrar jag om det inte är hans tur i år. Det kan vara sista chansen, med sådana som Rasmus Dahlin, Cale Makar och Miro Heiskanen väntande i faggorna.
Ett sådant erkännande skulle naturligtvis betyda mycket. Men vad som nog viktigare är: om Roman Josi kliver fram som ligans bästa back har Predators alla möjligheter att vinna Stanley Cup.
