Så inledde Lias Andersson sin pausintervju med C More i helgen och fortsatte:
– Jag känner att vissa matcher kan jag sitta efter två perioder och undra vad fan jag håller på med. Jag kan vara ute och sväva någonstans och tänka på saker som inte alls hör hemma i sporten ishockey. Det är något jag verkligen måste jobba med.
Det var inte en vanlig intervju med en kille som är missnöjd med vad han presterar på ishockeyrinken. Snacket med Lias Andersson i periodpaus vittnade om en person som snarare är frustrerad, fundersam och både osäker och orolig över sin framtid som hockeyspelare - men framför allt som människa.
Lias Andersson har egentligen hela sin karriär fått höra att han gör fel, att han inte är som man ska, att han inte håller måttet. När han valde bort Frölunda för HV som junior var det konstigt. När han sedan lämnade HV för Frölunda var det konstigt. Sen kastade han upp medaljen på läktaren efter JVM-finalen och blev avstängd av internationella ishockeyförbundet. Sen valdes han sjua av New York Rangers, och fick på något sätt själv skulden sen när han (om vi ska vara krassa) inte var bra nog för att gå sjua i draften. Han mådde dåligt i AHL, strejkade, fick komma hem till HV, valde att stanna där - och nu ser han ut att mer eller mindre tvingas över till Nordamerika av det Los Angeles Kings som trejdat till sig honom.
Det man kan begära av en spelare är väl möjligen att den ska fullfölja sitt kontrakt. Att Lias gjorde som han gjorde när han var nere i Hartford, där han drog hem och vägrade återvända till klubben, kan man väl därför ifrågasätta. Men då pratar vi bara om spelaren Lias Andersson.
Vi pratar inte om människan.
Även om jag är övertygad om att ishockeyn, eller idrotten i stort för den delen, tagit stora steg när det gäller att ta hänsyn till elitidrottares välmående har sportvärlden fortfarande spel att ta. När IFK Norrköpings Simon Thern gick ut och berättade om sin depression under förra årets allsvenska var det en sensation. Jag tänker inte lägga ord i Lias Anderssons mun och påstå att han brottas med psykisk ohälsa, men det jag däremot kan slå fast är att han inte är som man "ska" i idrottsvärlden. Där är han en spelare, som tjänar enorma pengar och får jobba med det han älskar. Då finns det liksom inte riktigt tid eller plats för att ta hänsyn till att han också är en människa. En ung kille som, inför en fullsatt Scandinavium och inför en jäkla massa TV-tittare, vågar stå och storgråta när pappa Niklas tröja hissas upp i taket på Frölundas hemmaarena.
Att Lias har nära till känslorna är uppenbart. Nu har det också blivit uppenbart att han, på gott och ont, är en person som grubblar en hel del.
Efter SM-guldet med HV71 2017 flyttade Andersson till Frölunda. Där gjorde han succé - men plockades efter JVM över till New York Rangers. Säsongen därpå gjorde han sin hittills enda hela säsong i Nordamerika, innan kaossäsongen 19/20 följde. Den här säsongen skulle han ju få trygghet, han skulle få utvecklas i "lugn och ro", han skulle få en stjärnroll i HV71, spela i Tre Kronor och kanske utmana om en plats i VM-truppen. I stället står vi här i slutet av november med vetskapen om att det inte kommer bli en lugn säsong för Lias den här gången heller. Los Angeles Kings vill plocka över honom till Nordamerika.
Jag behöver inte sticka ut hakan speciellt långt för att påstå att han inte verkar vara vrålsugen på det. Det var ju inte så här det skulle bli.
Lias Andersson fick nyligen vara lagkapten för Tre Kronor i Karjala Cup.Foto: Tomi Hänninen/Newspix24
Hockeysöner får ofta höra att de är bortskämda, att de har fått en gräddfil till eliten och in i de olika pojklandslagen. Att de lever på farsans namn. Det stämmer säkert till viss del. Samtidigt är det kanske William Nylander, Jonathan Dahlén och Lias Andersson som de senaste åren fått mest kritik för sina ageranden - trots att de betett sig totalt olika. Nylander fick skit för att han var en bortskämd pojkspoling som krävde en massa pengar av Toronto (nu är han snarare underbetalt, sett till hur bra han är). Jonathan Dahlén får skit för att han väljer tryggheten hemma i Timrå i stället för att spela högre upp. Och Lias Andersson...ja, han får skit lite vad han än gör. Tre hockeysöner som agerar precis olika, men som kanske snarare bedöms hårdare än vad en "normal" spelare hade gjort i samma läge.
Lias Andersson har kontrakt med Los Angeles. Killen med initialerna LA kommer spela i staden med samma förkortning vad det lider. Men jag är övertygad om att varken Lias eller Kings kommer tjäna på att han tvingas över här och nu - även om klubben såklart har rätten att kalla över honom. Det är spelaren de vill ha över.
Människan skiter de i.
Jag tror att Lias Andersson, en 22-åring med SM-guld, VM-guld, JVM-silver, 66 NHL-matcher, 113 SHL-matcher och en turnering som lagkapten för Tre Kronor, håller på att bli en av svensk ishockeys viktigaste personer. Bortom statistiken, bortom kontrakten, bortom det glamorösa livet som hockeyspelare finns en 22-åring som kämpar för att göra rätt, för att leva upp till krav och förväntningar, på något sätt känns det som att han kämpar för att göra alla andra nöjda. Det är det viktigaste som elitidrottsman. Hur man själv känner eller mår....nja, det tillåts det inte att ta speciellt stor hänsyn till.
Generationen från de senaste 90-talisterna och framåt beskrivs som bortskämda, eftersom de inte är som man var på Leif Boorks tid. Men det ska bli vara jävligt glada för. Att kräva att man ska få må bra på jobbet är inte speciellt mycket begärt. Men i elitidrottsbranschen känns det ibland som att det anses vara för mycket begärt.
Håll käft, gör ditt jobb, gör dina poäng och gör din arbetsgivare, alla supportrar och såklart media glada och nöjda. Du är hockeyspelare. Du är ditt tröjnummer och efternamn. Du är klubbmärket på bröstet.
Den du är när hjälmen och matchtröjan är av? Det är tydligen inte speciellt viktigt.
14 lag - 14 tankar
Brynäs: Peter Andersson har coachat Oscar Alsenfelt under fyra års tid. Fyra år då Alsenfelt varit ligans bästa målvakt, sammantaget. Han har också sett Samuel Ersson göra några otroliga pangmatcher under inledningen av den här säsognen.
Anderssons enorma hyllning av Mantas Armalis efter tisdagens match mot Djurgården säger därför en hel del.
– Grymt målvaktsspel! Det bästa jag sett på år och dar.
Ja, det är väl ett sätt att skydda sitt eget lag (och i längden sig själv) när man hyllar en motståndarmålvakt så. Men jag måste hålla med Andersson. Förstaperioden var den bästa jag sett av en målvakt i alla fall den här säsongen.
Djurgården:William Eklunds succé tar liksom aldrig slut. Han fortsätter vara en av ligans bästa spelare just nu. Jag får lite Emil Bemström vibbar av Eklund. Inte för att de påminner om varandra speciellt mycket, Eklund är ju betydligt mer spektakulär, men genombrotten i Djurgården påminner en hel del om varandra.
Bemström kom också från ingenstans när han vann hela SHL:s skytteliga som junior. Han gick från att inte vara ett speciellt välkänt namn för den breda massan till att bli en av Juniorkronornas stora stjärnor i JVM. Det är där jag ser parallellerna till William Eklund. Jag tror inte han var tänkt i någon sorts stjärnroll i JVM, inför säsongen. Nu ska han leda laget.
Emil Bemström klarade av att leva upp till kraven. Det är bara att hoppas att William Eklund också gör det.
William Eklund har hittat storformen.Bildbyrån
Frölunda: Förra lördagens match mot Brynäs var ingen 1-7-match om vi ser det över 60 minuter. Men sättet de agerade på i tredjeperioden var frapperande uselt. De föll ur ramen helt och hållet.
I helgen mötte de Djurgården, och även om det inte direkt var någon home-run för stockholmarna var de ändå bättre än ett mycket blekt Frölunda. Jag får lite, lite vibbar av vårens Frölunda när jag ser dem just nu. Veckan som kommer nu, med matcher mot formstarka Växjö och toppkonkurrenten Rögle, blir extremt viktiga för Frölunda. Hittar de inte tillbaka till den struktur de ska spela med...då går det inte att göra annat än konstatera att man är inne i en formsvacka likt den man hade i våras.
Färjestad: Olle Lycksell stod utanför laget förra söndagen, mot Luleå. Gereon Dahlgren sa till Värmlands Folkblad att det berodde på hans dåliga produktion. Peter Popovic skruvade sedan ned de hårda orden något när han efter matchen mot Brynäs i lördags sade till Marie Hallman på TT att det "också berodde på att man spelade match två dagar i rad".
Hur som helst var Lycksell tillbaka i laget mot Brynäs och gjorde mål (hans första poäng på en dryg månad) och sin bästa match i Färjestadströjan. Men hur har Lycksells säsongsstart i Färjestad varit då? Nja, den har varit sisådär.
Corsisiffrorna ligger på -3,5 i relativ corsi. Han tar mindre skott per spelad minut jämfört med vad fallet var under hans tre A-lagsår i LHC. Hans poäng per spelade 60 minuter har gått ned från 1,57 förra säsongen till 1,37 i år - men framför allt har Lycksells speltid gått ned ordentligt. Bara Albin Eriksson och Adam Ginning har spelat mindre, om vi ser till de som gör anspråk på att vara ordinarie, och det är såklart oroande för en kille som ju bytte LHC mot FBK just för att få mer speltid.
Jag är ett fan av Lycksell och tror det kommer lossna, tids nog, men frågan är hur mycket tålamod han har om det fortsätter se ut så här? Det är bara att hoppas att hans fina match mot Brynäs var början på något stort.
IK Oskarshamn/Rögle/Örebro: Den 14 november spelade Rögle mot Örebro. Två dagar senare stängde Rögle ner sin verksamhet helt och håller, då de drabbats av corona i truppen.
Förra veckan stängde Örebro ner sin verksamhet. Örebro som mött Oskarshamn och Luleå mellan Röglematchen och det att de själva stängde ned. Som ett brev på posten stängde sen också Oskarshamn ned sin verksamhet. Det går liksom att följa coronasmittans väg genom SHL så vansinnigt enkelt. Men någon poäng att stänga ned säsongen nu, nej, det ser i alla fall inte jag. Det hade behövt göras veckan innan landslagsuppehållet, som senast, för att man skulle ha kunnat få någon ordning på smittoläget. Nu är det nog för sent.
Att Brynäs återigen drabbades i form av en uppskjuten match, den mot Oskarshamn, är ju egentligen helt sjukt. Men något som är ännu sjukare är att de lyckats undvika att möta smittolagen. Motståndarna med corona har alltid lyckats stänga ned i precis rätt tid utifrån ett smittperspektiv. Därför har Brynäs lyckats undvika en utbredd coronasmitta i truppen. De har bara haft enstaka fall.
HV71: Att HV71 fick med sig fyra poäng från den här veckan...det övergår mitt förstånd. Matchen mot LHC såg jag, och även om man inte var utspelade så var LHC överlägsna. HV71 var sjukt håglöst och ska vara extremt nöjda med den poäng man tid.
Matchen mot Skellefteå kunde jag bara se små glimtar av, men det ska ju enligt de som följt HV nära ha varit bland det sämsta man sett av laget på senare år. Linus Fröberg sa det väl egentligen allra bäst, i sin intervju med C More, där han konstaterade att Hugo Alnefelt räddade dem från att förlora med 10-2.
Alnefelt försvinner snart iväg på JVM-spel och det kommer bli ett kännbart tapp. Men Johan Hult har redan nu hittat hans ersättare i Markus Svensson Även om Svensson inte är den toppmålvakt han en gång var, så var han marknadens förmodligen bästa namn. Bra agerat av Hult, tycker jag. Det känns som att veteranen kommer kunna hjälpa ett närmast krisande HV under den tiden.
Men ärligt talat, hur länge sitter Nicklas Rahm säkert? Jag menar inte att han ska sparkas, men jag undrar hur länge det dröjer innan styrelsen börjar knacka på Johan Hults dörr och kräva förändring? Så här kan det i alla fall inte fortsätta.
Linköping: Vi håller oss kvar vid matchen mellan HV och Linköping. Jag imponerades av LHC:s sätt att konsekvent, framför allt under matchens sista tio minuter, strypa HV:s uppspel redan i mittzonen. De lyckades på ett magnifikt sätt stoppa HV71-forceringen...förutom den lilla detaljen att HV gjorde ett slumpartat mål.
Men det som framför att stack ut i den matchen var ju att LHC inte dödade den redan innan Oskar Olaussons kvittering. Peppe Lundh har ska bara lägga in pucken i tom kasse, men fipplar bort läget på ett obegripligt sätt. Sen skjuter Andrew Gordon utanför det tomma målet några sekunder spelare. Det är misstag Linköping inte har råd med, och som förde tankarna till förra säsongen. Då misslyckades de ju gång på gång med att döda matcherna och tappade till och med flera tremålsledningar.
Det håller helt enkelt inte.
Luleå: I veckan blev det till sist klart att Fabian Lysell lämnar Frölunda för Luleå. Direkt började folk dra paralleller till Noel Gunler som ju lämnade Luleå för Brynäs. Men bara för att Luleå inte passade Noel Gunler finns det ingenting som säger att det inte passar Fabian Lysell.
Lysell är en av Sveriges största talanger 2003, men i ett Frölunda som sitter på Sveriges just nu kanske bästa juniorverksamhet lär det dröja innan han får nosa på A-lagsspel på allvar. Steget dit kanske är kortare för Lysell i Luleå?
Och OM Fabian Lysell nu skulle lyckas i Luleå är det inte heller ett bevis för att Noel Gunler gjorde fel som lämnade. Det är två olika personer, två olika spelare i olika skeden av karriären, och som just nu behöver olika saker.
Jag blir förvånad om Fabian Lysell får spela i A-laget den här säsongen. Men nästa säsong lär han definitivt göra anspråk på en plats.
Leksand: Det här var juniorernas vecka i SHL. Hugo Alnefelt, William Eklund, Alexander Holtz, Oskar Olausson, Zion Nybeck och AArvid Costmar var några talanger som utmärkte sig. Men jag vill också lyfta fram Emil Heineman.
Heineman är en spelare som lär komma med i Tomas Monténs bruttotrupp till JVM men som kanske behöver visa mer för att komma med i slutlaget. Lagom tills dess att Montén ska ta ut truppen stod leksingen för säsongens bästa match och producerade 1+1 mot Malmöi helgen. Välbehövligt för den nyblivne 19-åringen som annars haft en ganska kämpig höst och kanske inte varit så bra som många hade trott efter hans fina gästspel i A-laget förra säsongen.
Det börjar onekligen bli trångt om forwardsplatserna i Monténs JVM-trupp.
Malmö: Malmö har, som alla vet, haft en kämpig höst. Och även om det inte läckt ut att det är "turbulent" i ledarstaben så...får man ju ändå den känslan. Jesper Mattsson skickades häromveckan upp på läktaren och där blir han kvar, eftersom Redhawks nu tagit in Tomas Kollar som assisterande tränare i stället.
Jag kan tycka att den här typen av förändringar mitt i en säsong andas desperation. Malmö vet att de inte kan sparka Joakim Fagervall och Andreas Lilja, så de försöker ta till andra medel för att förändra läget. Den här förändringen verkar dessutom vara på Fagervalls initiativ, vilket gör det hela mer intressant. Nu är hela Malmös tidigare succétränarstab borta från båset.
Ut med det gamla, in med det nya, som man säger så här i jul- och nyårstider.
Men. Var det så att Fagervall och Mattsson inte fungerade ihop under matcher fanns det såklart inte mycket annat att göra.
Tomas Kollar är klar som assisterande.Foto: Ludvig Thunman / Bildbyrån
Växjö: Robert Rosén blev i veckan den 71:a spelaren i ligans historia att nå 300 poäng. Bara fyra andra (fem om vi räknar Martin Thörnberg) aktiva spelare i ligan har nått poängsumman: Joel Lundqvist, Joakim Lindström, Per Åslund och Simon Hjalmarsson.
Vid 33 års ålder är Rosén fortfarande en toppcenter i ligan. När vi på redaktionen inför säsongen röstade fram SHL:s bästa spelare på alla positioner hade jag honom som tredje bästa center. Så högt håller jag fortfarande spelgeniet som återigen kommer kunna göra 40 poäng - vilket kommer räcka till en plats högt upp i poängligan. Med tanke på den spelstil Rosén har är jag övertygad om att han kommer fortsätta leverera poäng fram tills dess när hans kontrakt går ut, våren 2023, då han är på gränsen till att fylla 36 år. Och ja, fortsätter han med den produktionstakt han har nu kommer Alvestasonen då också ha nått 400 poäng i ligan. Det har bara 25 andra spelare gjort - och av de som spelar idag är Lundqvist och Lindström de enda som nått dit.
Det säger en del om hur bra han är och har varit i den moderna Elitserie-/SHL-eran.
Skellefteå: Vi håller oss kvar vid Jocke Lindström. Efter en trevande start har han varit ligans bästa spelare den senaste månaden, om vi ser till gjorda poäng.
Om vi räknar från 30 oktober till 30 november, då texten skrivs, kunde ingen spelare överträffa de nio poäng Lindström gjorde på sina åtta matcher (Ponthus Westerholm gjorde också nio). Om vi går bakåt till 27 oktober, och räknar de tio senaste matcherna, har poängfenomenet bara gått poänglös en gång. Det kan jämföras med de åtta (!) gånger han gick poänglös från sina tio första matcher den här säsongen.
Jocke Lindström är tillbaka. Han kommer säkert göra sina 40 poäng den här säsongen också.
