- Den oväntade poänggöraren.
- Leksandsspelaren kan skriva historia.
- Kontraktsförlängningen som kan definiera Oskarshamn.
- MoDos superlag.
- Veckans lag.{{ PAYWALL LIMIT }}
Ni minns förstås förra säsongens kaos kring Brynäs. Det fanns från spelarnas håll tidigt ett missnöje med tränaren, det fanns från kansliets håll ett missnöje med klubbdirektören och där i kulisserna fanns en ordförande som inte heller hade något som helst förtroende från…ja, någon. Dessutom fanns en pandemi som ledde till att det ekade tomt i Monitor ERP Arena - och på det spelade laget en usel ishockey. Det panikvärvades spelare, tränaren fick till sist sparken - och sen kulminerade allting när en spelare som utreddes för grova brott fick spela i kvalmatchen mot HV71. Vad man förstått i efterhand förankrades det beslutet inte hos spelargruppen, utan det beslutet att spela honom kom från högre ort.
Nu är det Djurgården allting handlar om i stället. På många sätt är det som händer hos mesta mästarna en spegelbild av vad som hände i Brynäs förra säsongen, med skillnaden att det är tränaren, sportchefen och “lagkaptenen” som står i fokus i stället för tränaren och klubbdirektören. Det som borde oroa är att Djurgårdens IF är betydligt mer illa däran än vad Brynäs var i samma situation för ett år sedan. Då var det “bara" pandemin och ett uselt spel på isen som störde. I Djurgården fall finns en viss pandemiproblematik förstås kvar, men dessutom har en tränare redan hunnit avgå - och missnöjet mot sportchefen är redan nu extremt stort. Dessutom ligger man ännu sämre till rent sportsligt än Brynäs gjorde - och framför allt finns någon form av spricka i spelargruppen.
När det förra veckan kom fram till Linus Videll anmält sin klubb för kränkande behandling gick mina tankar direkt till det som pågick i Brynäs förra säsongen. Även om detaljerna skiljer sig åt är mönstret detsamma: Varje gång man tror att saker och ting inte kan bli värre dyker något nytt upp. Oavsett om det rör sig om skador på nyckelspelare, avstängningar, att en tränare avgår, ett stormigt årsmöte eller den här typen av grejer som kom fram förra veckan har vi de senaste två säsongerna sett två storklubbar som inte kunnat stoppa snöbollen när den börjat rulla.
Ingen utanför Djurgården har den fulla bilden av vad som egentligen hänt. Vad det var som gjorde att Robert Ohlsson inte skrev på en kontraktsförlängning med klubben i sitt hjärta, vad var det som gjorde att Barry Smith fick jobbet och sen lämnade efter 13 matcher, vad var det som gjorde att Linus Videll mådde så dåligt att han kände sig tvungen att anmäla sin egen klubb (!!!) för hur de behandlat honom? Ingen har alla detaljer - men jag törs slå fast att det alltid börjar med dåligt ledarskap.
Skiten rinner nedåt.
Mycket av lampan har förstås riktats mot Joakim Eriksson, och det med all rätt. Dels har han byggt ett dåligt lag och dels framkommer det andra uppgifter som inte direkt sätter honom i ett bättre ljus. Men han är förstås inte den enda som har skuld i det här. Det går inte att komma ifrån att också Barry Smith ska ha en stor släng av sleven. Han fick mycket beröm för hur “classy” han var när han avgick och hela den biten, men samtidigt är han inte utan skuld för hur det blivit nu. Varken hockeymässigt eller ledarskapsmässigt hanterade han de svårigheter som uppstod i Djurgården på ett felfritt sätt, för att uttrycka det så.
Mycket av Linus Vidells anmälan har kretsat kring lagkaptensfrågan, och även om den säkert var den utlösande faktorn finns det uppgifter som ganska tydligt pekar på att det inte var det enda som låg bakom allting. Och jag säger det igen: Faktumet att han anmäler Jocke Eriksson och Barry Smith ger ytterligare ett bevis på att allting handlar om ledarskap. Det är ledarna som sätter standarden och kulturen - och där har det uppenbarligen brustit rejält.
Förhoppningsvis slipper vi våldtäktsanklagelser och de allra grövsta skriverierna som vi fick kring Brynäs ifjol. Förhoppningsvis slipper Djurgården hamna i ett läge där man står utan tränare, sportchef, klubbdirektör och ordförande samtidigt (!). Men jag är orolig att Djurgården som förening är minst lika illa ute som Brynäs är/var. Jag ser ingen ljusning, vare sig sportsligt eller kring allting runtom. Jag tror snarare att det här bara är början. Att vi bara doppat tårna i krisvattnet. Att vi bara ser toppen av isberget.
Att Djurgårdens IF kommer sjunka än längre ned, om vi ska fortsätta på det marina temat.
För var det något jag lärde mig av att på nära håll bevaka Brynäs förra säsongen var det att just när man trodde att saker inte kunde bli värre - då blev dem det.
Det som till sist räddade Brynäs ifjol var att man fick in två ledare i Josef Boumedienne och Nils Ekman som lyckades ena spelartruppen och fick dem att praktiskt taget prestera sin bästa ishockey när matcherna egentligen bara var ångestframkallande.
Och när det stormar som mest behövs det starka ledare som kliver fram. De ledarna har inte Djurgården just nu.
Där känns det ärligt talat precis tvärtom.
14 lag - 14 tankar
Brynäs: Märker ni hur lugnt det är i Brynäs? Normalt sett skulle det, med den poängmässigt svaga start man haft och den svaga tabellplacering man har, storma rejält. Jag tror att förra säsongens katastrof satte saker och ting i ett nytt perspektiv för Brynäs, och känslan är att man tagit sig ut starkare. Men framför allt tror jag det handlar om en person:
Mikko Manner.
Manner har kommit in med just det lugnet, och även om han ser närmast förstörd ut efter matcherna står han ändå konstant för sakliga analyser och uttrycker sig på ett sätt som gör det svårt att kritisera honom. Ta bara presskonferensen mot Frölunda som exempel.
Manner kan betyda mer för Brynäs än vad vi förstår här och nu.
Djurgården: En sak jag inte berörde så mycket i krönikan ovan var Niklas Svedbergs skada. Djurgården ska satsa på Carl Lindbom som backup till Mantas Armalis tills vidare, men det tror jag inte håller. Armalis har en högstanivå som få andra målvakter i SHL men jag tror man gör honom en björntjänst om han ska spela nio av tio matcher, som han kommer behöva göra som läget är nu. Jag tror inte det är så man maximerar lagets chanser.
Djurgården behöver värva. Kan de kika på Viktor Andrén, och hoppas på att han kan få en nytändning? Nej, det känns som att Andrén behöver gå ner i HockeyAllsvenskan. Är det läge att kika på Carl Lindboms storebror Olof, som just nu är i Kristianstad?
Något behöver nog göras, helt enkelt.
Frölunda: Den här säsongen har Simon Edvinsson fått massvis med speltid och han har också gjort det bra. Men är det något man kunnat kritisera Roger Rönnberg för de senaste åren är det just matchningen av hans yngre spelare. Det syns inte minst nu, när vi ser hur två av spelarna som inte fått så mycket speltid i Frölunda imponerar i NHL.
Jacob Peterson lämnade ju Frölunda för Färjestad, slog igenom stort där, och har nu imponerat i såväl AHL som NHL. Och Lucas Raymond är en av Sveriges allra hetaste spelare, med sina 21 poäng på 22 matcher. Han har redan nu gjort klart fler poäng i NHL än han gjorde i SHL förra säsongen.
På klart färre matcher.
För att parafrasera Frank Anderssons klassiska citat känns det som att Roger Rönnberg lever efter mottot: “Nicklas Lasu och Mats Rosseli Olsen ska ha sitt”.
Och då pratar jag istid, och inget annat.
Färjestad: Via sin straffexpertis har Färjestad radat upp segrar på slutet. Men det är inte straffspecialisterna Victor Ejdsell och Daniel Viksten jag vill fokusera på här, utan en annan spelare som i mitt tycke får symbolisera Färjestads lyft:
Rydahl närmar sig den nivå han hade för ett par år sedan då han stod på gränsen till NHL. Jag tycker han har hittat tillbaka till sig själv nu, och då har också poängen börjat komma. Det har blivit 2+2 på de senaste fem matcherna.
Leksand: Max Véronneau. Fem mål på hans fem senaste matcher. 16 på hans senaste 17. Hattrick mot Linköping.Totalt 16 mål på 21 matcher. Håller han det målsnittet en hel säsong gör han 39, 40 kassar. Senast en spelare ens gjorde 30 mål i SHL var 2013/2014 då Chad Kolarik lyckades med det.
39, 40 mål är det bara tre spelare i historien som gjort: Håkan Loob (42), Tom Bissett (40), Mats Åhlberg (39). Det säger en del om Veronneaus form.
Kan han klara det då? Det blir förstås tufft. Veronneau har totalt gjort 46 matcher i SHL (alltså nästan en hel säsong) och på dessa gjort 28 mål. Således kanske det är rimligare att tro att han kan hamna på runt 30 kassar i slutändan. Men även det är ju ruskigt starkt.
Linköping: En spelare som i skymundan fått ett offensivt lyft är Christoffer Ehn. Ehn hade en mardrömslik säsong i Frölunda men har verkligen fått en mer framträdande roll i LHC. Han har gjort elva poäng på 22 matcher, vilket kan jämföras med nio poäng på 34 matcher förra säsongen. För att sätta det hela i en än mer intressant kontext har Ehn gjort åtta poäng på sina åtta senaste matcher.
Nu är han inte direkt en poängspelare i första hand, men formen på honom och exempelvis Henrik Törnqvist har verkligen haft en stor del i LHC:s lyft.
Luleå: Jag måste säga att jag blev ruggigt förvånad över att Brendan Shinnimins slewfoot/tripping inte ens kom upp på bordet hos Disciplinnämnden.
När jag förra veckan utsåg Shinnimin till SHL:s tredje största profil på spelarsidan efterfrågade jag fler rubriker kring honom den här säsongen och där var han inte sen att motsvara förväntningarna. Hans slewfoot var ful, onödig och hade absolut kunnat rendera en avstängning.
Efter matchen blev Shinnimin totalsågad av Malmös Carl-Johan Lerby, som utsattes för regelvidrigheten:
– Det är ju Shinnimin. Han är största mesen i ligan tycker jag. Han är en äcklig spelare. Han håller på med mycket skit. Så har det varit de senaste säsongerna. Det är sådan han är. Han vågar inte stå upp för det heller. Det får han stå för. Det är hans spelstil.
Malmö: Vi håller oss kvar vid Malmö - för det som händer där börjar likna svensk hockeys största fiasko den här säsongen. Jaja, jag vet att man bara är ett par poäng från slutspel, och jag vet att man ligger bättre till nu än vid motsvarande läge för ett år sedan. Men samtidigt har man närmare till kval än till en niondeplats.
Det är bedrövligt.
De underliggande siffrorna visar att man absolut har kapacitet att klättra, men samtidigt är nivån på SHL så bra i år att det inte är något som kommer lösa sig av sig självt heller.
Den där kontraktsförlängningen med Joakim Fagervall, som förvisso var ganska väntad, känns lite sisådär som läget är nu.
Oskarshamn: En annan kontraktsförlängning, eller en eventuell sådan, kommer på ett väldigt tydligt sätt visa var IK Oskarshamn befinner sig i näringskedjan.
Att IKO tappar spelare till NHL, Schweiz eller KHL, som alla andra, är en sak. Men deras problem har varit att man ju tappat sina succéspelare till direkta konkurrenter. Max Veronneau gick till Leksand och Lance Bouma till Malmö, för att nämna två exempel. Därför vore det otroligt viktigt att lyckas sajna upp Fredrik Olofsson.
Olofsson är en av lagets viktigaste spelare, och skulle även han stanna kvar i SHL men välja en annan klubb vore det en rejäl käftsmäll för klubben. Och skulle man övertyga honom om att stanna - då visar det vilken attraktiv klubb Oskarshamn blivit.
Rögle: I dagarna blir det comeback för Éric Gélinas i Rögle. Jag och kollega Uffe Bodin samtalade i veckan om vad stjärnbackens comeback kan betyda. Jag målar till och med ut dem som guldfavorit efter den här förstärkningen.
Skellefteå: Jonathan Johnson är klar för en fortsättning. Succéspelaren, vi får kalla honom så, har skrivit kontrakt till 2024.
Det är faktiskt helt sanslöst vilket utfall det blivit på MoDos superlag från säsongen 19/20, och det är inget annat än tragiskt att de inte ens gavs chansen att spela sig upp i SHL på grund av den pandemi som slog till med full kraft mitt i finalserien mot Björklöven.
Björn Hellkvist har gjort dundersuccé med Leksand. Patrik Bartosak har hamnat i KHL. Tom Hedberg har fått ett litet genombrott i Brynäs. Victor Berglund gjorde det bra i Luleå. Mattias Norlinder har fått chansen i NHL. Fredrik Olofsson är landslagsman. Kim Rosdahl har utvecklats till en klasspelare i SHL. Patrik Karlkvist är en av SHL:s allra hetaste spelare. Adam Tambellini är en av SHL:s allra bästa offensiva spelare. Och så har vi då Jonathan Johnson, som närmast vräker in poäng i Skellefteå.
Det är inget annat än fullständigt galet vilket allsvenskt lag man hade då.
Timrå: Timrå är formstarkast i SHL över de fem senaste matcherna - men trots det är man fem poäng från säker mark. Det säger en del om hur svårt det faktiskt är att hämta hem poängen när man fått en dålig start. Inte ens nu, när man är hetast i SHL, är man speciellt nära att komma ifatt vare sig Malmö eller Brynäs.
Men vad har tagit dem till den här formen då? De har släppt in minst mål (nio) under den perioden. Det beror inte minst på ett boxplay som ligger på 89 procent under de matcherna. Men framför allt har man blivit tätare runt det egna målet. Slår vi ut det över hela säsongen har Timrå släppt till flest skott av alla i egen skottsektor - men de senaste fem matcherna är man ett mittenlag. Man har helt enkelt gett målvakten Jacob Johansson bättre verktyg för att stoppa puckarna.
Johansson har inte varit sen att bjuda tillbaka - med en räddningsprocent på över 94 under den perioden. Han har stoppat 127 av 135 skott och är just nu ligans hetaste målvakt. Men det kan han också, delvis, tacka sina utespelare för.
Växjö: Robert Roséns betydelse för Växjö kan verkligen inte underskattas. Han har missat de senaste fyra SHL-matcherna och det har inneburit fyra förluster och en enda inspelad poäng. Dessutom har man ju ramlat ur CHL sedan Rosén gick sönder.
Sportchefen Henrik Evertsson sade för ett par veckor sedan att det inte var aktuellt att värva ersättare för Rosén och Julius Nättinen med motiveringen att det inte finns någon marknad. Men är det någon sportchef som brukar lyckas värva ändå är det ju Evertsson. Jag blir inte förvånad om han trillar fram något ess ur rockärmen den närmaste tiden, ändå.
Örebro: Örebros insats mot Frölunda den gångna veckan visade verkligen högstanivån som finns i det där laget. Jag säger redan nu att jag inte vill vara laget som möter dem i ett slutspel.
Jag är faktiskt riktigt spänd inför att få se Örebro live i morgon, tisdag, då de kommer till Gävle. Örebro gjorde 8-1 på sina två matcher förra veckan och känslan är att de bara kommer bli bättre och bättre.
VECKANS LAG
Joel Lassinantti, Luleå
Oscar Engsund, Luleå (2) - Jens Olsson, Frölunda
Max Véronneau, Leksand (2) - Jonathan Johnson, Skellefteå - Gustav Rydahl, Färjestad
