Men så har vi jokrarna. Lag som under hösten seglat upp som allvarliga kandidater till att blanda sig i storfavoriternas gäng och utmana om platsen i Hockeyallsvenskan på allvar.
Är de på riktigt eller sprattlade de en grundserie?
Jag tänker så här om fyra kandidater...
Vimmerby
Serietvåa i Hockeyettan södra
Sex plusmål skiljde i slutändan Vimmerby från seriesegrande Kalmar i toppen av den södra Hockeyettan. Eller om man hellre vill se det så, en bojkottmatch. Hade Vimmerby bara valt att åka och spela bortamatchen mot Karlskrona istället för att skänka bort de tre poängen på skrivbordet efter tävlingsnämndens beslut om walkover hade saken förmodligen varit en helt annan. Men det är historia nu.
Vimmerby har gjort en riktigt stark höst. Om föreningen betraktades som ett topplag från början har de tagit klivet till att vara en riktig utmanare under hösten och det har flera anledningar. Vimmerby har varit bra i många år, men under säsongerna med Phil Horsky vid rodret var det uteslutande defensiven som tog laget till fina resultat. Efter rutinerade Staffan Lunds inträde som huvudtränare har man vidgat den paletten. Under hösten har Vimmerby varit ett gäng som kunnat vinna på flera olika sätt. Målkalas och bländande offensiv ena dagen, tillknäppt försvarsspel och starkt målvaktsspel nästa. Att hitta olika vägar till seger och kunna anpassa sig utifrån matchbild brukar vara goda signaler från lag som går långt.
Sportchefen Morgan Persson brukar stolt prata om att defensiven är hans lags dna och så är det naturligtvis. Lägg till det att både Robin Christoffersson och Gustav Bågenvik spelat tillräckligt bra mellan stolparna för att kunna betraktas som värdiga arvtagare till Tingsryds-flyktade Tomas Rydén och man behöver inte oroa sig det minsta på den fronten. Men det är offensiven som byggts ovanpå det defensiva som gör att Vimmerby ser så spännande ut.
Staffan Lundh har gett lite friare tyglar offensivt än sin föregångare och spelartruppen har svarat upp på det. Vimmerby har en imponerande kreativitet och det är många spelare som klivit fram och levererat. Lucas Jidenius har varit den målskytt man hoppades, Todd Winder har fortsatt på inslagen bana och från backplats har man fått en imponerande leverans från Christian Lindberg (som lånats ut till Vita Hästen och spelar med skylten ”allsvenskan nästa” kring halsen).
Vimmerby har gjort det till en grej att gå långt på våren oavsett hur det har sett ut dessförinnan. Fyra gånger de fem senaste säsongerna har laget varit framme i playoff 3. Det är dags att ta sig förbi det där sista steget nu och skaffa sig chansen att spela i en kvalserie. Vimmerby har presterat bra nog för att se ut som en rimlig utmanare.
Kalmar
Seriesegrare i Hockeyettan södra
Med undantag för Kalix och möjligtvis Hudiksvall i sina bästa stunder är det inget lag som spelat så frejdigt underhållande hockey som Kalmar den här hösten. Det fanns farhågor kring huruvida sex raka bortamatcher i serieupptakten (på grund av att nya hemmaarenan Hatstore Arena inte riktigt var färdigställd) och en total ombyggnad med nytt folk på i stort sett alla viktiga positioner skulle göra att det tog tid för Kalmar att få ihop det. Men så blev det inte alls. Nye sportchefen Daniel Stolt byggde ett smart lag och nye tränaren Viktor Tuurala fick pusselbitarna att falla på plats tämligen omgående.
Framför allt har Kalmar spelat en explosiv anfallshockey. I sina bästa stunder har man kunnat nita fast motståndarna i defensiv zon och spelat med en intensitet som varit imponerande. Topp tre i den interna poängligan från fjolåret har inte funnits på isen (Kim Runermark och Johan Järlefelt har lämnat och Linus Dahlstedt är långtidsskadad), ändå har Kalmar haft en bred offensiv med många som bidragit. Då finns ändå sparkapital i de två finländarna Matias Varttinen och Niko Ahoniemi som har varit bra bitvis, men ändå har en bit kvar till förväntad nivå.
Defensivt har Anton Brandhammar och framförallt amerikanen Eric Israel varit riktigt bra värvningar och så väl Jonathan Stålberg (som höll fyra raka nollor när Kalmar flög fram i serien) som Hugo Engsund har spelat stort mellan stolparna. Kalmar vann den södra serien (om än på målskillnad) och är det riktigt stora utropstecknet i södern den här hösten.
Nu väntar en stentuff Allettan och med tanke på hösten går nybygget in med höga förväntningar. Fansen har sett samma sak som alla oss andra och kanske rent av börjat drömma om Hockeyallsvenskan. Men här finns fog att dra lite i handbromsen. Att excellera i en kort söderserie är en sak, att göra samma sak över 27 Allettan-omgångar mot det bästa motstånd Hockeyettan kan uppbåda är något helt annat. Den kommande serien kommer pröva uthålligheten hos Kalmar HC.
Man ska komma ihåg att klubben helt och hållet saknar rutin från att spela i en Alletta och att motståndet kommer höja sig en nivå. Redan i grundserien visade Kalmar att lägstanivån inte är jätteimponerande när laget väl dippar. Det är sannolikt att Kalmar blir ganska ojämna i Allettan, att bländande insatser kommer blandas med djupdykningar. Det är naturligt för den typen av lag Kalmar är. Att det blir slutspel råder det inga tveksamheter kring, men fansen ska nog ställa in sig på att Kalmar blir ett mittenlag och att börja drömma om Hockeyallsvenskan är nog i alla fall någon säsong för tidigt.
Kalix
Serietrea i Hockeyettan norra
Från att ha varit ett grått kollektiv där alla jobbar för varandra och på så sätt når framgång till att vara laget som spelar den offensivt intrikata hockeyn och överglänser sina motståndare i skills. Förvandlingen i Kalix har varit påtaglig den gångna hösten.
Okej, det är en sanning med modifikation. Kalix är fortfarande ett lag som jobbar hårt och där det är laget som ska göra det i långa loppet, men det är den spets som adderats till mixen inför säsongen 21/22 som verkligen gjort skillnad. Kalix behöver inte kriga sig till poängen, de kan själva ta tag i taktpinnen och driva matcherna. Vara laget som kan lita på att offensiven kommer fungera och puckarna ramla i nät. Ifjol gjorde Kalix 59 mål på 20 grundseriematcher och följde upp med 51 kassar på 18 fighter i Allettan. I höst blev det 64 mål framåt på 18 grundseriematcher. Det säger en hel del.
Framförallt kan man förstås tacka sin fenomenala förstakedja som verkligen gått i bräschen. Emil Lindblom och Samuel Eriksson värvades från Sundsvall och parades ihop med amerikanen Ace Cowans. Man kan minst sagt säga att kemi uppstod och trion har varit Hockeyettans häftigaste kedja under hösten. Lägg till det att backveteranen Johan Pettersson alltid är Johan Pettersson (en av ligans allra spetsigaste spelare) och att en doldis som Marcus Leijonhufvud visat framfötterna och det ser riktigt bra ut.
Frågetecknet är nog ändå defensiven. Anton Hjalmarsson och Marcus Johansson är ett starkt målvaktspar, men ingen av ynglingarna har nåt sin högstanivå ännu och bakåt har det läckt en del. I sin vilja att gå framåt har Kalix öppnat sig bakåt och är det av de fem lag som tar sig till Allettan från Hockeyettan norra som har släppt in flest mål (53). Där finns att gnugga på.
Dessutom visade Kalix en tydlig tendens att tackla av när allt var klart och laget blev nollat i två raka matcher mot Kiruna-lag (0-2 i båda) som avslutning på grundserien. Den typen av plumpar ser man sällan hos lag som tar sig hela vägen. De tar sig på något sätt till segrar även när skallarna inte är påkopplade. Kalix tillhörde lagen som spelade den mest underhållande hockeyn under hösten och är på frammarsch, men frågetecknen är ändå för många för att en allsvensk attack ska kännas rimlig.
Borlänge
Serietrea i Hockeyettan västra
Det började inget vidare alls. Borlänge startade serien med tre raka förluster och uppträdde splittrat. Men sen vände allt. I den fjärde omgången hamnade laget i 0-2-underläge hemma mot Lindlöven efter en period och det såg riktigt illa ut. Då fick lagets stjärna Martin Janolhs svarta ögon och lyfte upp sitt lag på axlarna. Borlänge vände den matchen till seger och radade sedan upp åtta raka trepoängare innan det blev lite skakigare på slutet av serien igen.
Just de höga topparna och djupa dalarna talar förstås för att det inte ska bli något allsvenskt avancemang för Borlänge, man är för ojämna helt enkelt. Men i sina bästa stunder har masarna verkligen varit imponerande. Offensivt fanns det ingen hejd under den långa segersviten. Borlänge dundrade in mål och vann stort. Förstakedjan med nämnde Janolhs, talangen Marcus Karlberg och Arvid Degerstedt firade stora triumfer. Kanske var det dock så att det svalnade lite efter att den sistnämnde utnyttjat en klausul i kontraktet och dragit vidare till Troja/Ljungby i Hockeyallsvenskan (där succén så här långt har uteblivit).
Borlänge har den offensiva kraften och en högstanivå som gör att man kan slå alla lag. Träffar man en ordentlig formtopp kan allt hända, men högst troligt blir det faktum att man saknar ordentlig bredd en avgörande faktor. Under hösten har situationen lösts med juniorlån från de närbelägna elitklubbarna, men det är så klart inte en strategi som räcker hela vägen till Hockeyallsvenskan.
