{{ PAYWALL LIMIT }}
Säsongen 22/23 är lagd till handlingarna och klubbarna har börjat bygga sina trupper inför 23/24. Men vilka utmaningar står de inför och på vilket sätt bör de egentligen bygga sina trupper? Vissa har svagheter att rätta till, andra kan ta kliv framåt och några bör bara fortsätta på inslagen väg.
I fyra artiklar går Mikael Mjörnberg igenom samtliga 40 Hockeyettan-lag och funderar kring hur de egentligen bör resonera i sina lagbyggen inför den säsong som väntar.
Lagen delas upp i fyra olika kategorier, ”Favoriterna”, ”Utmanarna”, ”Mellanskiktet” och ”Bottenlagen”, utifrån vilka förväntningar man egentligen kan ha på dem inför stundande säsong.
Idag är det dags för del 2 - ”Bottenlagen”.
Läs också: Så bör de bygga inför 23/24 – Del 1: Mellanskiktet
Örnsköldsvik
Örnsköldsvik tillhör klubbarna som alltid är snabbt ute på banan och signar upp många spelare inför kommande säsong och den här våren har det inte varit någon skillnad. Sportchefen Patrick Edlund sitter redan med en snudd på full trupp inför att sommarträningen drar igång.
I vanlig ordning är det dock en trupp som saknar stora namn. Ö-vik skrapar ihop spelare som gjort någon säsong i ligan utan att göra något större avtryck och många kommer direkt från spel i allehanda juniorserier. En och annan MoDo-junior slinker förstås också in i truppen. Det är så en klubb utan några ekonomiska medel att tala om måste jobba, men det är också anledningen till att laget måste slåss i botten varje säsong.
Ska Örnsköldsvik kunna bli slagkraftiga i Hockeyettan krävs mer än att (det väldigt spännande) tränarparet Per-Åge Skrøder och Oscar Steén gör ett bra jobb med sina unga adepter. Vid sidan av alla de unga talangfulla spelarna som kommit in i truppen måste sportchef Edlund ge sig ut på jakt efter i alla fall några pjäser som kan bidra med rutin och vara stöttepelare. De unga kommer inte att utvecklas utan att ha äldre att ta rygg på och i ärlighetens namn har väl Ö-vik inte haft någon riktig ”gå i bräschen”-spelare sedan Nicklas Nordenberg lade av efter säsongen 20/21.
Det kanske är en utopi att lilla Ö-vik skulle kunna få in den typen av rutin i truppen igen, men gör man inte det är det nog tyvärr bara att räkna in ännu en säsong i botten.
Clemensnäs
Ska Clemensnäs bli långvariga i Hockeyettan måste de göra något som en annan liten Skellefteå-klubb, SK Lejon, inte gjorde när de var uppe i ligan. Nämligen lyckas knyta tätare band med ortens storhet – Skellefteå AIK. Lejon behandlades, trots att de huserade i samma arena, snarast som något som katten släpat in och SHL-klubben verkade synnerligen ointresserad av att bygga upp något som skulle kunna gagna båda parterna.
Clemensnäs som efter år och åter år av bra resultat i division 2 tillslut bestämt sig för att ta klivet upp på allvar verkar dock ha krattat lite bättre. Den gamle Skellefteå-ikonen Fredrik Lindgren har agerat sportchef i klubben och bara där är kontakterna naturligtvis ovärderliga. Det kan vara långsökt att tänka sig att Skellefteå från start vill sätta sina mest lovande juniorer i Clemensnäs, men på sikt är det något som båda klubbarna borde sträva efter. Kan nykomlingen bli en kraft att räkna med i Hockeyettan erbjuder det seniorhockey på hög nivå och nära håll för Skellefteå AIK-talanger att härdas i. Det låter trist med farmarlagssamarbete, men ett sådant likt det Teg den gångna säsongen hade med Björklöven skulle kunna vara gynnsamt.
Men innan vi är där måste klubben förstås visa att de har i Hockeyettan att göra och det kommer man behöva åstadkomma med en budgetsatsning. Läget ser dock ganska gynnsamt ut då det finns ett flertal spännande spelare att ta med upp från avancemangstruppen. Pontus Burström som varit en poängkung i tvåan gjorde det bra när han testade division ett med Lejon under några matcher för några år sedan, Simon Holmqvist har en bakgrund som kapten i Lejons Hockeyettan-lag och backen Nils Gustafsson har gedigen erfarenhet från både Lejon och Piteå. Det finns många bra hockeyspelare på orten och det bör Clemensnäs dra nytta av.
Forshaga
Som det ser ut hamnar den lilla värmländska klubben i den tuffaste av de fem Hockeyettan-serierna som enligt planen ska tas i bruk till hösten. Den preliminära serieindelningen innebär att Forshaga kommer få tampas med sju klubbar som samtliga har som uttalat mål att nå Allettan (fyra platser kommer finnas på spel). Här är det viktigt att inte ryckas med. Det är förstås inte direkt upplyftande att gå in i säsongen med föreställningen att man kommer ligga i botten, men klubben har inte ekonomin att värva färdiga Hockeyettan-stjärnor och ryckas med i något kapprustningsrace. Då är det vettigare att bygga ungt, låta spelarna utvecklas under hösten och sen komma väl förberedda och spela för att undvika botten i vårserien efter jul.
Men först och främst måste den enträgna alltiallon Christer Larsson sätta en huvudtränare. Klubben sparkade sent under säsongen Tim Rivest och ersatte honom med Per-Erik Johnsson som sin vana trogen kom in och räddade ett lag. Men veteranen kommer med största sannolikhet inte stå i båset kommande säsong och en ersättare måste in. Enligt rykten har man haft samtal med rutinerade Andreas Appelgren, men om det mynnar ut i något konkret är högst oklart. Senast klubben skulle hitta en ny head coach (efter att Dennis Hall lämnat för Hudiksvall) blev det en lång och utdragen process med många nej tack.
På spelarfronten kommer vi med största sannolikhet få se en ung och ganska oprövad trupp med värmländsk prägel. Det är så klubben fått bygga på senare år och det är den rätta vägen att gå.
Mörrum
Blekingeklubben kan vara glad att de över huvud taget kan ställa ett lag på isen till kommande säsong. Ekonomin havererade totalt den gångna säsongen och ett konkurshot hängde illavarslande över föreningen. Men efter att Mörrum släppt iväg ett flertal spelare och hårt idogt arbete från några eldsjälar lyckades man ändå röja undan hotet och klara klubben kvar i Hockeyettan på sportslig väg dessutom.
Men nu är verkligheten en annan för Mörrum. Det finns inga pengar att pumpa in i ett fashionabelt lagbygge och man kommer att behöva lita på det lokala. Några pjäser från den gångna säsongens lag, varav den minst sagt rutinerade lagkaptenen Marcus Paulsson förstås är den allra viktigaste, har bestämt sig för att stanna kvar, men runt dessa kommer det bli ungt, hungrigt och utvecklingsbart. Laxarna kommer inte kunna värva ”färdiga” spelare utan får förlita sig på spelare från den egna verksamheten och omkringliggande klubbar. Flera spelare som spenderade fjolårssäsongen i division 2-gänget Sölvesborg har redan satt pennan till papperet.
På tränarbänken fortsätter klubben med Richard Melkersson som den gångna säsongen tog klivet in från juniorverksamheten och klarade Mörrum kvar i ettan. Något av en budgetlösning det också, men det är så klubben får jobba. Så fort Goiset börjar plocka in spelare med meriter på cvet kommer varningsklockorna att börja skrälla, det är en väg föreningen inte har råd att gå.
Falu IF
Nykomlingen har förlängt med ett koppel av spelare från sin avancemangstrupp där de poängsprutande bröderna Gustav Haglund och Oscar Haglund står ut. Därtill har man värvat in en spännande målvakt i kanadensaren Tyson Brouwer från tidigare division 2-kollegan Söderhamn/Ljusne. Men nu måste man vara krassa och se verkligheten. Det kommer inte räcka att ta sig an Hockeyettan med en massa division 2-spelare.
Patrik Elfsberg som vänder hem till moderklubben efter en Hockeyettan-karriär som ledande spelare i Borlänge och Hudiksvall är en med Falu IF-mått mätt superhäftig värvning, men han får inte bli den enda. Det kanske kommer kosta en slant, men ska klubben kunna bli slagkraftig i ligan behöver man ha in fler spelare med dokumenterad Hockeyettan-erfarenhet. Det är en väldigt stor skillnad på division 2 och Hockeyettan, framförallt när det gäller tempot. Det brukar spelare som tar klivet ligorna emellan bli varse ganska snabbt och att då kliva in i ligan med alldeles för få spelare med färsk erfarenhet kan bli förödande. Sportansvarige Tomas Jonsson berättade nyligen för Hockeysverige att klubben vill ha in tre, fyra spetsspelare. Rent krasst kan det faktiskt vara så att det behövs betydligt fler än så.
Ur den aspekten kan det nog vara på sin plats för Falu IF att ta det lite lugnt med förlängningarna (man har redan gjort tillräckligt många) från befintlig trupp och sitta lite lugnt i båten. Man får helt enkelt snällt vänta ut läget medan de lite större klubbarna värvar sitt och sedan se vad som finns kvar på Hockeyettan-marknaden. Försöka hitta fynden som blir kvar. Att bygga med de sista pusselbitarna i slutet av sommaren behöver inte vara fel för en klubb som befinner sig i den position nykomlingen faktiskt gör.
Segeltorp
Segeltorp har inga ambitioner om att röra sig uppåt i seriesystemet eller ens vara med och utmana om platserna i Allettan. Man ser sig som en station dit unga spelare ska komma för att få speltid, göra några säsonger, utvecklas och sen fortsätta uppåt i hierarkin. Gärna till Hockeyallsvenskan.
Problemet är bara att klubben befinner sig lite för långt ner i hierarkin för att det där klivet till andraligan ska bli rimligt. Det är så att säga inte förstahandssorteringen av talanger som väljer spel ute i Kungens kurva. Spelarna som utvecklas hos ”Torpet” brukar snarare fortsätta till andra Hockeyettan-klubbar och ger då inte särskilt mycket betalning till klubben. Det blir lite av ett moment 22. Men Segeltorp bör förstås inte slå in på någon annan väg. Det är nyttigt att veta sin plats i näringskedjan och agera utifrån den.
Med andra ord kommer vi med största sannolikhet få se en trupp fylld med unga spelare som kanske inte riktigt fått utrymme någon annanstans. Företrädesvis Stockholmskillar som kanske kommer direkt från J20 eller försöker få fason på seniorkarriären som inte fått en flygande start. För den typen av spelare är Segeltorp ett perfekt ställe att spela sin hockey på. Viktigt i lagbygget är dock att klubben lyckas plocka in några rutinerade pjäser också. De unga spelarna måste ha några äldre killar att ta rygg på och luta sig mot. Därför är det viktigt att i kommande lagbygge också få in några spelare som har i alla fall några års erfarenhet av spel i ligan och kan ta ledande roller. Segeltorp har löst det förr med spelare som inte riktigt fått plats i andra klubbars storsatsningar. Exempelvis hos grannklubben Huddinge. Det kan finnas guldkorn att snappa upp.
Alvesta
Den småländska nykomlingen markerade ganska omgående att de har förstått vad det handlar om att ta ett kliv uppåt i seriesystemet genom att snabbt tacka av ett stort gäng från sin avancemangstrupp. I Hockeyettan är spelet mycket tuffare, snabbare och skickligare och det innebär att man inte kan vara sentimentala med hjältarna som gjort det så bra i division 2.
Rent krasst kan Alvesta räkna med att spendera mycket tid i egen zon den kommande säsongen och utifrån den spådomen kan det vara vettigt att lägga de små slantar man har på backsidan. Diskussioner med rutinerade Måns Hermansson som spelat i klubben de två senaste säsongerna sägs pågå och det känns som en viktig pjäs att övertyga till en fortsättning. En herre som vet vad som krävs på högre nivå och som skulle kunna anta rollen som backgeneral. En elak jävel som står innanför egen blå och ser till att pucken kommer väck från de farliga områdena samtidigt som motståndarna hamnar i planket.
Utöver det behöver klubben ha in åtminstone två, kanske tre backar med några års erfarenhet från ligan för att solidifiera försvaret. På önskelistan bör en erfaren målvakt också stå. Det kan vara skillnaden mellan bottenstrid och succé att lyckas få in en målvakt som tar lite mer än det som förväntas. Målvaktsfloran i Hockeyettan är ganska gedigen och här borde Alvesta kunna gå i hamn med något ganska bra namn som lockas av utmaningen att få spela i söderserien.
Forwardsmässigt hade laget några ganska speediga killar redan i fjolårstruppen och på den vägen bör man fortsätta. Att få stjärnan Hampus Andréen att fortsätta är förstås en prioritet och överlag är profilen förmodligen sådan att spelare med rapp skridskoåkning och stor rörlighet står högt på prioritetslistan. Det kommer bli mycket kontringsspel för Alvesta i vinter.
Teg
Det har vilat en monumental tystnad över Teg allt sedan säsongen tog slut. Det enda som kommunicerats är när andra klubbar gjort klart med och presenterat aktörer från fjolårstruppen, som exempelvis poängspelaren Oskar Håkansson som väljer spel i Borås och tränaren Victor Wallson som flyttar till Norge och Nidaros.
Den typen av tystnad har förstås sina orsaker och oftast stavas de orsakerna ekonomi. Umeå-klubben sliter för att få ihop det och att ställa någon guldkantad trupp på isen till kommande säsong lär inte finnas i planen. Vi såg redan under den gångna säsongen hur flera av de mer etablerade spelarna lämnade för andra klubbar när tillfälle uppstod och även om Teg hade en väldigt ung trupp säsongen som gick kan vi nog förvänta oss ytterligare en föryngring under sommaren.
Säsongen som gick hade klubben ett tätt samarbete med Björklöven som främst mynnade ut i att ett flertal ynglingar från den allsvenska klubbens juniorverksamhet luftades i Hockeyettan. Hur osexigt det än kan framstå att bli snudd på en fullt utvecklad farmarklubb är det på den vägen klubben bör fortsätta om de ska kunna hävda sig i tredjeligan.
Man kan möjligtvis få någon eller några av de lite mer rutinerade trotjänarna att stanna kvar för att skapa stabilitet. Eventuellt kan det faktum att Vännäs degraderats till division 2 också göra att klubben kan plocka in några fler kuggar som vill bo i Umeå och spela hockey på skaplig nivå, men i det stora hela är en jätteung satsning att vänta. Teg var ju inte bara bra på att lufta Lövens juniorer förra säsongen, man släppte också fram ett flertal av spelarna fostrade i den egna verksamheten.
Enköping
Ingen kan komma och säga att de styrande i Enköping inte har försökt. De sportsligt ansvariga har förvisso bytts ut i lite för rask takt för att det ska vara hälsosamt för en klubb, men vi har sett unga satsningar, vi har sett rutinerade satsningar och vi har sett värvningar från närområdet lika väl som från andra sidan riket. Utfallet har dock varit detsamma. Enköping har i flera säsonger haft förskräckligt svårt att göra mål och det har gjort att resultaten uteblivit.
Egentligen handlar det om två saker. Om effektivitet och om kravbild. Intrycket utifrån kan vara att det är lite för bekvämt att spela sin hockey i Enköping. Det är ingen som förväntar sig att de ska göra några bländande resultat, knappt ens de själva, och då är det lättare att hemfalla åt bekvämlighet. Viljan att jobba hårt finns naturligtvis där, men frågan är om man har haft spelarna som kunnat stämma i bäcken och vara en blåslampa i röven på medspelarna. Intrycket är att så inte varit fallet och därför bör det vara prio ett för klubben att få in några riktiga kravställare. Spelare som kommer in med ett driv och som leder genom exempel. Mentaliteten måste upp. Någon måste spruta in självförtroende i en ganska stukad klubb.
När det kommer till effektiviteten är det ganska enkelt på papperet, men betydligt svårare i praktiken. Enköping måste in med spets. De måste in med självklara snajpers som kan visa vägen. Ifjol hittade man en sån spelare, amerikanen Bailey Conger som drog hem efter fyra skjutna mål och nio spelade matcher. I truppen finns några spelare som är goda för fem, sex, sju mål på en säsong, men det räcker inte. Det är inte gott nog. Sportchef Christian Nordenberg står inte först i kön till de där spelarna som med självklarhet kan slaska dit 15+ puckar per säsong, men måste på något sätt hitta spelare som kan blomma ut och nå de nivåerna. Det är helt enkelt där det felar för klubben.
Tyringe
För Tyringe gäller det att hitta en jämnare nivå till kommande säsong och den viktigaste pusselbiten är redan i hamn. Tränaren Pelle Svensson har förlängt för en ny säsong och det borgar för att skåningarna ska kunna ta ett kliv framåt. Den 53-årige tränaren är känd för att jobba metodiskt och bygga upp välfungerande lag över tid och när han klev in ifjol fick han starta om helt och hållet från noll med en ny trupp och en klubb som just avancerat tillbaka upp ifrån division 2.
Men för att erfarenheterna från den gångna säsongen och tränarens jobb med att sätta grunder ska falla som bäst ut behövs förstås kontinuitet. Tyringe hade många unga och utvecklingsbara spelare ifjol varav flera växte under säsongens gång och det vore önskvärt att få jobba vidare med ett flertal av dem. Det blir lätt så för klubbar i Tyringes position i näringskedjan att alldeles för många byts ut mellan säsongerna och att det således blir ofrivilliga kliv bakåt.
Så här långt har klubben meddelat att fem spelare lämnar efter fjolårssäsongen och den listan lär utökas, men man har också lyckats med spännande förlängningar som den tjeckiske forwarden Milan Davídek och den unga forwarden Axel Björnkvist samt backen Max Kroon. Offensivt ska Tyringe nog trots allt kunna få ihop ett ganska spännande material. När det kommer till att värva nytt bör tyngdpunkten ligga på defensiven. Pelle Svensson kan sätta en solid defensiv, men då måste han ha materialet till det. Ifjol var lagets bästa backar sådana som sporadiskt kikade in på lån från Kristianstad och det är uppenbart att det är just backsidan som måste uppgraderas om Tyringe ska ta sina kliv framåt.
