Vart är Damkronorna på väg?
Den här krönikan är inte ett avsnitt ur På Spåret. Utan mer ett funderande kring när det är dags att ta nästa steg. När det är dags för Damkronorna att slåss om medaljerna i stora mästerskap igen?
Första gången jag såg Damkronorna live var vid OS i Nagano 1998. Nu minns jag inte riktigt om det var en eller två matcher jag såg, i alla fall såg jag Sverige förlora mot Kina. Så här i efterhand vet jag att det blev 3-1 och att backen, Therese Sjölander, gjorde Damkronornas mål. Jag imponerades nog inte speciellt mycket, vilket jag ska vara ärlig och säga. Det här var dessutom första gången hockeyn för damer stod på OS-programmet.
Har hunnit rinna mer än en vattenpuss under broarna
Spelare från den turneringen har vittnat om att förbundskaptenen, Bengt ”Fisken” Ohlson sa fel namn på tjejerna och hans assisterande, Christian ”Lillen” Yngve fick gå in och rätta honom. Inget ont om den gode ”Fisken”, men allt var så nytt för honom och det stod inte direkt spaltmetrar om Damkronorna i våra stora drakar. Det var ju där man letade information vid den här tiden.
Sverige siktade på bronsmatch, men slutade femma. Bläddrar vi i Brunnhages hockeyböcker sammanfattas turneringen med tre sidor långt bak i boken. Närmare bestämt sidorna 378 till 380. Distrikten och ungdomshockeyn hade då en mer framträdande roll.
Foto: [Arkiv]
Sedan minns vi alla, eller hört talas om i alla fall, Peter Elander och Lars G Karlssons intåg i damhockeyn. Med spelare så som Maria Rooth, Kim Martin Hasson, Erika Holst, Gunilla Andersson-Stampes, Ylva Martinsen, Pernilla Winberg med flera började Damkronorna jobba hem medaljer i stora turneringar. Ett OS silver 2006 och ett brons 2002 gjorde att folk hemma i sofforna började imponeras av vårt svenska landslag. Pernilla Winbergs silver mål mot USA fick till och med plats på Brunnhages omslag, men såklart bara på baksidan.
Det har runnit mer än en vattenpuss under broarna i Stockholm sedan dess. Samma sak i alla andra svenska städer där det finns vatten som porlar sig fram.
Det var inte bättre förr
Nu skriver vi 2025.
Och, jag vill redan här och nu tillägga, det var inte bättre förr. Framför allt fanns inte den bredd vi har idag.
Senast Sverige vann medalj i ett VM eller OS var 2007. Peter Elander och Lars G Karlsson var coacher då med. Sedan har Niclas Högberg försökt. Leif Boork har kämpat på liksom Ylva Martinsen. Bra ledare, men inga medaljer. Ett tag var vi till och med ur A-VM, men Vladimir Putins helt galna invasion av Ukraina räddade kvar laget. Under Leif Boorks tid fick vi i media läsa mer om konflikter än prestationer. Detta trots att han fick Damkronorna att ta nästa steg mentalt genom att visa vad som krävdes för att ta nästa steg. Nu fick inte det resultatet som man hoppades på och det var i sanningens namn inte heller alldeles uppskattat hos alla i landslaget.
2020 fick Ylva Martinsen, som tagit det historiska silvret med U18-landslaget, lämna över stafettpinnen till Ulf Lundberg. Han hade innan jobbat med juniorlandslag på herrsidan och även tillbringat nästan tre hela säsonger i Scaniarinken där han coachat Södertäljes herrar i Hockeyallsvenskan. ” Men jag ska också säga att jag är ingen expert på damhockey ännu, men nog har jag alltid följt den.”, berättade han i en intervju bara dagarna efter att Tommy Boustedt gett honom förtroendet.
Vad har hänt sedan dess med våra Damkronor?
Foto: [Arkiv]
Spelarna har börjat tro på förbundskaptenen
Det ska nu förtydligas att det inte är Ulf Lundberg som coachar och utvecklar våra spelare i klubbarna runt om i landet.
Det som framför allt skiljer sig från tidigare år är att det kommit upp en ny generation spelare som slipper höra ”Det var bättre förr…”. Som sagt var, 2007 kom den senaste medaljen och vi har varit ur A-VM en kort period även om vi en ”free ticket” tillbaka. Nu började det också hända saker resultatmässigt. Damkronorna började ta sig till kvartsfinaler i stora mästerskap igen och göra riktigt bra prestationer mot lag som Kanada. Utanför stora mästerskap började vi vinna mot syrrorna från Finland. Där för övrigt halva deras lag spelade i Luleå… Förlåt, SDHL. Ett stort steg i rätt riktning och spelarna började verkligen tro på förbundskaptenen och hans stab. Och gör så fortfarande är värt att tillägga.
Inför VM 2025 var också bågen spänd högt. Bra, men när det gällde som mest, alltså i kvartsfinalen mot Finland, blev det som vanligt. Uttåg. Jag ska villigt erkänna att jag trodde det här svenska laget skulle ha möjligheten att ta sig hela vägen till final, men icke.
När jag var yngre fanns ett program som hette ”10 000 kronors-frågan”. I det här sammanhanget skulle den frågan kunnat vara ”Vad fattas?”.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Tuffare konkurrens än någonsin
Vi har aldrig tidigare haft den bredd som vi har idag på damsidan. Samtidigt gäller samma sak i exempelvis Tjeckien och Tyskland. Konkurrensen från andra nationer är tuffare än någonsin, vilket är bra. Men när ska vi ta nästa steg? Ja, jag vet att vi gjort bra prestationer med Damkronorna, men i stora mästerskap ska vi alltid vara med och kämpa om medaljerna. Det är i alla fall Svenska Ishockeyförbundets devis. Där är vi ännu inte. Handlar det om förbundskaptenen? Förberedelserna? Ledarna ute i klubbarna? Spelarna själva? För lite utbyte med USA och Kanada?
Vi kan nog vara överens om att vi aldrig haft ett så spännande lag som idag. Återväxten är nog bäst i Europa. Silvret i U18-VM 2023 i Östersund visar inte minst på det. Spelarna där hade modet att stånga sig blodiga mot USA och Kanada, även om just finalen är något alla i laget och vi i den fullsatta ishallen helst vill glömma. Jag skriver inte ens ut resultatet här.
Kompetensen och inställningen hos spelarna är det inget större fel på även om det såklart är dom som ska prestera på isen och man har en bit kvar till att bredden ska hålla yppersta världsklass. Där har ändå generationsväxlingen lyckats helt okej.
Foto: [Ronnie Rönnkvist]
Det är inte där dojan klämmer
Klubbarna har sitt ansvar, men nog måste vi ändå låta oss imponeras över många klubbars satsning på att ta rekrytera unga spelare och till det ta in bra ledare. Även om det också finns skräckexempel som undantag. Sedan har vi det här med alla importer som tar viktiga minuter från svenska spelare, men också står för en bra konkurrens. Inte minst i träningsmiljön. Att vi har bra importer i SDHL kan jag nog bara se som något positivt. Givetvis går det att ifrågasätta antalet, men jag tror inte vi ska fastna med blicken där då det gäller att utveckla unga svenska spelare. Inte heller skylla på det då Damkronorna inte är med och slåss om medaljerna. Det känns fegt, som kanske Sam Hallam skulle uttryckt sig.
Utbytet med Kanada och USA. Här börjar vi bli mycket bättre, vilket är väldigt viktigt. Vi ska självklart utbilda efter en svensk modell, men också lära oss av andra nationer. ”Hur gör ni?” Vara nyfikna helt enkelt. Då pratar vi inte enbart om förbundskaptenen som idag redan har ett nyfiket öga över Atlanten utan hela hockeysverige.
Då stannar vi till vid just Ulf Lundberg. Svensk förbundskapten sedan 2020. En hockeymänniska ut i fingerspetsarna. Är han rätt person att leda Damkronorna? Ja, jag tror inte att det är där dojan klämmer. Andreas Karlsson och Dennis Bozic liksom Ola Kahem väldigt bra komplement, men något fattas. Något skaver. I alla fall i mina ögon. Kan det rent av vara läge att komplettera staben med någon av mest framgångsrika coacherna i USA eller Kanada? Få in lite av deras kunskap i landslags-gruppen?
Tror att det banne mig kan bli OS-final
Jag vet att det var tufft för Jordan Colliton då hon kom in som coach för Leksand. Samma sak med flera andra nordamerikanska coacher som tagit sig an lag i SDHL. Spelarna har inte alltid varit redo för det mer raka och tuffa ledarskapet. Nu ska vi inte tro att styra med hela handen ”Gör som jag säger eller försvinn” är den rätta. Jag vill ändå tro att vi behöver en liten del av det både på klubbnivå, men framför allt kring Damkronorna. Varför inte testa att ställa Kori Cheverie eller Caroline Ouellette (bara två exempel) bredvid övriga ledarstaben? Det för att vi inte ska stå och stampa i kvartfinalerna längre utan utveckla oss vidare mot medaljmatcherna och där då utmana just Kanada och USA. Vi ska inte heller glömma bort att Pernilla Winberg är en uppskattad assisterande coach i PWHL för Boston Fleet.
Idag har vi dessutom Olympisk offensiv-programmet och fler camper än för bara några år sedan. Även bredare ledarstaber. Förutsättningarna finns verkligen för en bra och spännande utveckling bland våra tjejer.
Det kommer ett OS 2026 och där vill i alla fall jag se ett Damkronorna i medaljmatcher igen. Trots allt var det 20 år sedan Sverige tog silvre i Turin. Och, utvecklar vi vidare det jobb svensk damhockey gjort så här långt, ser möjligheterna att bygga Damkronorna framåt med nyfikenhet och nya intryck, tror jag banne mig att det kan bli final i OS 2026.
