Det gjorde de.
Trots skador genom hela säsongen höll de sig i toppen, och nog fasen hade det här laget kunnat slåss om guld om slutspelet hade genomförts. Men jag sitter ändå här och blir lite deppig. Mer om det senare.
Nu minns vi tillbaka på Rögles bästa säsong genom tiderna.
MÅLVAKTERNA
Det kändes som att målvakterna Roman Will och Christoffer Rifalk växeldrog litegrann. Rifalk var lite hetare i början av säsongen, men sen känns det som att Will tog över och var något vassare mot slutet. Men det är bara att konstatera att Chris Abbott hittade helt rätt på målvaktssidan den här säsongen.
Varken Roman Will eller Christoffer Rifalk hade spelat i SHL. Will hade visserligen en NHL-match att luta sig tillbaka mot, långt bak i tiden, men de senaste åren hade han spelat i den tjeckiska högstaligan. Och även om det inte är någon korp-liga är det inte samma sak som SHL, så enkelt är det. Han hamnade dessutom lite i skuggan av Örebros värvning av Dominik Furch, som ju var den tyngsta övergången som involverade en tjeckisk målvakt inför säsongen.
Rifalk hade ju knappt stått i HockeyAllsvenskan inför förra säsongen, och de signaler jag fått från Oskarshamn var att de inte grät jättefloder över att han lämnade. Helt enkelt för att de var osäkra på om han verkligen var "på riktigt". Det var han, kan vi lugnt konstatera. 23-åringen är inte speciellt långt ifrån att få ett NHL-kontrakt, vill jag påstå.
Rögles oprövade och osäkra målvaktspar gick från ett litet frågetecken till ett gigantiskt utropstecken.
Roman Will.Foto: Petter Arvidson/Bildbyrån
UTROPSTECKNET
Rögle hade som sagt två stora utropstecken på målvaktssidan, men eftersom jag redan berört dem fokuserar jag här på en annan kille i stället: Simon Ryfors.
Ryfors hade redan etablerat sig som en okej SHL-spelare, men den här säsongen tog han ett kliv till och blev en bra sådan. Han dubblade sin målskörd från tre till sex, slog poängrekord på 18 pinnar och ökade sin istid från drygt 13 minuter per match till närmare 16. Dessutom bildade han en riktigt bra kedja med JVM-kungarna Nils Höglander och Dominik Bokk.
22-åringen, som redan gjort 199 matcher i SHL, har kontrakt i två år till och nog fasen är han en perfekt spelare att ha i ett lag utifrån att han kan fylla många hål i laguppställningen - och att han den här säsongen visade att han kan producera också.
BESVIKELSEN
Det mesta var positivt med Rögle. De gjorde som sagt sin bästa säsong någonsin, och då ska vi komma ihåg att de slets med skador på nyckelspelare hela året. Skadorna är en besvikelse. Faktumet att de inte fick spela slutspelet är den stora besvikelsen. Men det finns faktiskt ett par besvikelser i övrigt också.
Minns ni exempelvis att klubben inför den här säsongen presenterade Jakob Ragnarsson, en av Sveriges mer lovande backar som spelat i Juniorkronorna och var nära en plats i JVM förra året, från Almtuna? Han skrev på ett tvåårskontrakt. Men fyra (!) matcher in på säsongen lämnade han Rögle och skrev på för Timrå. På dessa fyra matcher fick han totalt tre minuters istid. Vad hände egentligen där? Hur kan en spelare som skrev på för två år, försvinna efter tre minuter?
Visst, kanske skulle Jakob Ragnarsson ha bitit i och fortsatt slåss om en plats. Men å andra sidan kan jag tycka att Rögle gjort ett generalfel utifrån att de inte verkade veta vad de hade värvat. Någonstans blev det helt enkelt jäkligt fel - och det får faktiskt Rögle ta på sig.
Jakob Ragnarsson har faktiskt spelat i Rögle.Foto: Mathias Bergeld/Bildbyrån
GENOMBROTTET
Inför den här säsongen hade jag ingen aning om vem Samuel Johannesson var. Han fick inleda säsongen i J20-laget och fick några ströminuter i SHL här och där, men från december och framåt visade junioren att det är i SHL han hör hemma - inte i juniorhockeyn.
Trots att Rögles backsida var bred, när alla var skadefria, gjorde Johannesson det tydligt för Cam Abbott att han skulle spela i en topp sex-roll på backsidan - för det var det han oftast fick. Han fick spela powerplay och imponerade verkligen med sitt lugn, sin spelskicklighet och sitt självförtroende.
Bara superhajpade Nils Lundkvist och Victor Söderström gjorde fler poäng av SHL:s backjuniorer, än den odraftade och relativt okände Samuel Johannesson.
COACHERNA
Sitter någon coach lika säkert på sin post som Cam Abbott? Han levererar resultat den här klubben aldrig sett maken till tidigare - och har sin tvillingbror som chef. Snacka om att han har en helt okej position i Rögle BK.
Förutom en liten svacka, som väl alla lag går igenom, spelade Rögle som ett topplag genom hela 19/20. Den stabilitet som Cam Abbotts manskap visat, oavsett vilka som varit borta, oavsett hur mycket de behöver kasta om i kedjor och backar, är det som egentligen imponerat mest på mig. Dessutom känns det som att Rögle gjort ett fynd i hans assisterande coach Cory Murphy, som nu gjort två säsonger som tränare och verkligen ser ut att passa in i den rollen. Med den ohyggligt kloke Janne Larsson som tredjelänk har Rögle en av SHL:s mest intressanta tränarstaber. Larsson fick sparken från Brynäs förra säsongen men jobbar nu för ett av ligans bästa lag.
Cam Abbott ska ha mycket beröm för sitt arbete och är helt klart svensk ishockeys mest intressanta coach. Härom dagen förlängde han med Rögle till säsongen 2023 - och när det kontraktet löper ut blir jag inte förvånad om han, likt Jeremy Colliton, får chansen att göra karriär även i Nordamerika.
Cam Abbott har anledning att le.Foto: Bildbyrån/Niclas Jönsson
POÄNGKUNGEN OCH MVP
Vänta, va? Har jag gått så här långt in i texten och inte ens nämnt Kodie Curran? Är det rent utav rekord?
Marcus Nilsson, Gustaf Lindvall och de övriga får säga vad de vill: Kodie Curran var SHL:s kung den här säsongen. Jaja, jag vet att lagkompisen Ted Brithén hade ligans bästa poängsnitt men han får ursäkta. Kodie Curran är så mycket MVP i det här laget. Han är hela ligans mest värdefulla spelare, säsongen 2019/2020. Det slår jag fast här.
Jag har aldrig sett en back som honom i den här ligan. Jag säger inte att han är SHL:s bästa back någonsin, för det är han inte, men jag har aldrig tidigare sett en back som så totalt kan dominera sina byten på samma sätt som han. Hur han kan skydda pucken, forsa fram på isen som en pansarvagn, och helt och hållet styra tempot på matchen när han är på isen. Han kan göra så mycket på egen hand.
Han var nära att bli den första backen i ligans historia att vinna poängligan, men fick "nöja sig" med en andraplats. Med 49 poäng på 48 matcher hade backen dock ligans tredje bästa poängsnitt, efter tidigare nämnda "Lilliz" Nilsson och Ted Brithén. Ser vi till hela SHL:s historia var det här den sjunde bästa säsongen någonsin av en back (sett till poängsnitt) och om vi håller oss kvar vid poängsnitt är Curran med sina 0,887 på två säsonger näst bäst någonsin bakom Frölundas Mike Ford som hade 0,889 på 54 matcher under slutet av 70-talet.
Det är liksom den nivån Kodie Curran är på. När kommer vi att få se en back som honom i SHL igen? När kommer Rögle ha en spelare på hans nivå nästa gång? Kommer det någonsin att hända?
SUMMERING OCH SLUTBETYG
Det är svårt att tro att Rögle BK är samma förening som de var för bara några år sedan. Så sent som 2017 kvala de sig kvar i SHL. 2018 slutade de elva (och då tyckte man det var ovanligt bra för att vara Rögle, eftersom de då hade klarat sig kvar i högstaligan hela tre år i rad!) och nu skriver vi 2020 i kalendern och det känns helt rimligt att de slutar trea i SHL.
Det jobb hela klubben gjort, och inte minst bröderna Abbott, är häpnadsväckande och fruktansvärt imponerande. Men frågan är: har bandyklubben uppnått sin peak nu? Kommer det verkligen bli så mycket roligare än så här?
Som jag skrev i mitt intro blir jag lite deppig när jag tänker på Rögle. För visst fasen var det här den bästa chansen de kommer få att vinna guld? Jag säger inte att de aldrig kommer ha chansen igen, men det här var den största de kommer få. De hade till stora delar ett perfekt lag. Två bra målvakter, seriens bästa spelare på backplats och en fin omgivning runt honom, en fruktansvärt bred forwardssida där alla som fick spela höll SHL-klass och mer än så. Forwardsspetsen med Ted Brithén, Daniel Zaar, Leon Bristedt och Dennis Everberg överträffades av få andra lag i serien. Det fanns unga spelare som tagit jättekliv under säsongen, som Nils Höglander och Dominik Bokk det fanns "egna" killar i klubben som brann för just Rögle, och det fanns en harmoni i hela organisationen som nästan saknade motstycke i SHL.
Nu försvinner stjärnorna Kodie Curran, Ted Brithén och Roman Will. Förmodligen också Leon Bristedt. Dessutom kommer Dominik Bokk spela i Nordamerika. Daniel Bertov drar till HV71. Ytterligare någon bärande spelare kan säkert få kontrakt i någon större liga, när Coronapandemin börjat dra sig tillbaka något. Jag är fullt på det klara att Rögle blivit ett mer attraktivt lag för spelare att komma till, det ryktas exempelvis om att Adam Tambellini är på ingång, men det kommer vara omöjligt att ersätta de flyktande stjärnorna rakt av. Rögles hopp ligger i att de spelare de får behålla tar ytterligare kliv.
Kodie Curran är oersättlig.Foto: Bildbyrån/Maxim Thore
Det har snackats mycket om vilka som är 'vinnare' respektive förlorare på att säsongen ställdes in och ja, visst går det att hävda på att Rögle kanske var den största förloraren av alla stora förlorare? För första gången någonsin skulle de gå in i ett slutspel och faktiskt kunna hävda sig. De hade absolut kunnat gå till final, därom råder det inga tvivel. De hade faktiskt till och med kunnat vinna SM-guld. Men bara att vinna ett par, tre kvartsfinalmatcher, kanske gå till semifinal, hade betytt fruktansvärt mycket för den här föreningen som i så många år kämpat för att ens etablera sig i SHL.
Jag hoppas jag har fel, jag hoppas att den grönvita klubben biter sig fast i toppen och fortsätter utmana de största elefanterna. För jag måste säga att svensk hockey blivit roligare sedan den här friska fläkten faktiskt blev något att räkna med. Det är bara Färjestad som spelar en hockey som är lika kul att se. Bara de har lika många underhållande stjärnspelare som Rögle. Och nu splittras gänget. Ett gäng som bestod av några av hela ligans bästa spelare.
Kommer Rögle BK någonsin få en bättre guldchans?
MÅNS KARLSSONS SHL-ANALYSER
– Växjö Lakers – Spetsspelarna som svek
– Örebro – En U-sväng jag inte såg komma
– Frölunda – Jag får inte ihop det - hur blev det så här?
– Malmö Redhawks – Slutade på topp - och på botten
– Leksand – Den här gången gör de nästan allt rätt
– Oskarshamn– De gav aldrig sig själva chansen
– Skellefteå – En nysatsning som ger framtidshopp
