De spelade nutidens och framtidens ishockey

Rögle visade med eftertryck att förra årets tredjeplats inte var en engångsföreteelse. Bandyklubben från Ängelholm är i svensk ishockeys toppskikt för att stanna.

För första gången vann man en slutspelsmatch, en slutspelsserie och tog sig till final. Allting var positivt för Rögle den här säsongen. Spelare kom hem, spelare tog jättekliv och en klubb som redan blivit en eftertraktad station för spelare blev inte direkt mindre eftertraktad den här säsongen.

Vad låg bakom den stora succén? Det försöker jag ta reda på, med hjälp av åtta olika kategorier.{{ PAYWALL LIMIT }}

MÅLVAKTERNA 

Christoffer Rifalk var kvar, men vid sidan av honom fanns inte längre den tjeckiske klasskeepern Roman Will utan i stället den tidigare mästarmålvakten Johan Gustafsson  "JG" anno 2020 är en klar försvagning gentemot Roman Will, men Rögle fick ändå ett bra målvaktsspel. De gick bakåt från 91,4 till 90,4 i räddningsprocent av att byta Will mot Gustafsson, men hade när säsongen summerades ändå det sjätte bästa målvaktsparet i SHL rent statistiskt. Rögle släppte också in tredje minst mål.

Skillnaden i år var som sagt att Christoffer Rifalk fick ta ett större ansvar. När han kom till Rögle inför förra säsongen fanns det vissa frågetecken kring den då ganska oprövade målvakten, men efter hans fina rookieår hade i alla fall jag blivit av med de frågetecknen. Och ja, han motsvarade förväntningarna. Han var en målvakt strax bakom de allra bästa i serien.

Ser vi till GAA var Rifalk tvåa. Sett till räddningsprocent femma. I skottsektorn var han medel. Det som däremot sticker ut är räddningsprocenten i lika styrka, som kanske är en bättre indikator än den vanliga räddningsprocenten. Där var Johan Gustafsson bättre - 92,39 vs 91,85. "JG" var faktiskt en målvakt för den absoluta toppen där.

Men det som är grejen med Gustafsson är som bekant hans förmåga att alltid vara bäst när det gäller som mest. Därför var det kanske ingen överraskning att han fick stå i den femte SM-finalen, vid underläge 1-3 i matcher, efter att inte ha spelat alls sedan omgång 49 i SHL den elfte mars. Cam Abbotts ord förklarar dock precis varför "JG" ändå har den statusen han har.

"It's his time now".

Det hjälpte dock inte.

Nu väntar spel i HockeyAllsvenskan för Gustafsson, och Rögle lyfter upp jättetalangen Calle Clang. De står bra rustade på målvaktssidan.

UTROPSTECKNET

Rögles stora styrka den här säsongen var att det inte fanns ett eller två utropstecken. Det fanns en handfull spelare som tog riktigt stora kliv och presterade över förväntan.

Jag skulle kunna rabbla upp spelare som Anton Bengtsson och Adam Edström, som tog jättekliv. Eller till och med Daniel Zaar, som in i det sista slogs om poängligasegern. Eller såklart Simon Ryfors. Mer om honom senare.

Ett annat utropstecken jag vill lyfta fram heter Erlend Lesund. Den norske tacklingsmaskin har gått från att vara en ganska valpig back som inte riktigt fyllt upp sin stora kroppshydda och vetat hur han ska hantera sin storlek på bästa sätt. Nu är läget annorlunda. Nu är han en mobil back, som förvisso fortfarande har sitt fysiska spel som sin storlek, men som också tagit oerhörda steg åt rätt håll i sitt spel med pucken.

Han driver spelet väldigt mycket bättre nu än tidigare, samtidigt som han bibehållit sitt fina defensiva spel och blivit en ännu bättre tacklare. Han har blivit en back av ganska högt internationellt snitt och lär väl (tyvärr för vår del) ha NHL-ögon på sig ganska snart. Om han inte redan har det, till och med.

BESVIKELSEN

I ett Rögle där de flesta presterade som förväntat, eller till och med bättre än så, var Leon Bristedt såklart den stora besvikelsen om vi ser till hela säsongen. Jag (och många med mig) hade honom som en potentiell poängligavinnare inför säsongen, men det hela mynnade ut i att han i stället hade sin sämsta säsong sedan återkomsten till Sverige.

Men det hade, som ni alla vet, sina förklaringar. Bristedt drabbades av COVID-19 och hade stora problem att återhämta sig. Han tog en paus från spel från slutet av december till början av februari, men hittade aldrig riktigt rytmen utan förde en ganska anonym tillvaro med snålt med speltid. Efter att ha nosat på en poäng per match förra säsongen gjorde han den här säsongen precis över en halv poäng per match.

Lagom till slutspelet hittade den profilstarke stjärnan till sist formen och var en av Rögles ledande spelare. Från semifinal två mot Skellefteå och framåt gjorde han nio poäng på nio matcher (hej, Magnus Haglund!) och visade att han fortfarande är en ruskigt bra hockeyspelare.

Men i ett Rögle där nästan allting var bra var han förstås besvikelsen. Även om det inte var hans eget fel.

GENOMBROTTET

Wow, säger jag bara.

Wow.

Wow.

Wow.

Inför den här säsongen hade Simon Ryfors gjort 16+32 på 199 matcher i SHL. Han hade förvisso successivt blivit bättre, och fått en allt större roll i laget. Hans snitt-istid hade inför säsongen ökat med ungefär två minuters speltid per match. Så blev det också den här säsongen. 

Men att Simon Ryfors skulle bli en av hela SHL:s bästa spelare? Det tror jag inte en enda människa såg framför sig. Han sköt 25 mål och delade skytteligavinsten med Daniel Viksten. Han adderade dessutom 20 assist till det och slutade sexa i poängligan. I powerplay gjorde han flest mål (tio) och fjärde flest poäng (20) av alla spelare i SHL. Det blev, såklart, landslagsdebut och när säsongen tog slut skrev succéspelaren också på ett NHL-kontrakt med Stanley Cup-mästaren Tampa Bay Lightning.

Var det någon som sa genombrott?

Vi har ju sett några exempel på genombrott av den här stilen de senaste åren. Vill man gå tillbaka några år i tiden finns Alexander Johansson, som helt plötsligt blev en offensiv poängproducent. Jesper Jensen blev en toppcenter. Det tydligaste exemplet är väl Gustav Rydahl  som gick från fjärdekedjegnuggare till målspruta och lagkapten i Färjestad. Emil Bemström gick från att vara en anonym allsvensk spelare till att vinna SHL:s skytteliga. Och så vidare.

Men det kanske mäktigaste genombrottet vi sett de senaste åren, om vi bortser från någon ung lirare likt Emil Bemström, såg vi nog från Simon Ryfors den här säsongen. Jag säger inte att han är gammal, men han är trots allt 23 år och hade inte visat upp någonting som tydde på att han skulle bli en målspruta av det här snittet. Att ett genombrott låg på lut, det tror jag de flesta såg, inte minst efter den successiva utveckling han hade under förra säsongen. Men det här?

Trodde han ens själv på det?

COACHERNA

Cory Murphy och Janne Larsson i all ära. Det är i mångt och mycket Cam Abbotts lag, det här. Bara det faktum att tvillingbrorsan är sportchef säger väl hur mycket det här är Cam Abbotts lag. 

Den metamorfos Rögle BK gått igenom sedan bröderna anslöt är så väldokumenterad att den knappast behöver återupprepas av mig. Men det går heller inte att understryka nog hur mycket Abbotts betytt.

Den känslostyrde Cam Abbott är gissningsvis extremt krävande att spela för. Samtidigt talar hans track record för sig själv. Kolla bara hur många spelare som utvecklats under honom, och hans assisterande tränare. Hade Simon Ryfors, Erlend Lesund, Moritz Seider och gänget tagit sådana steg som de gjort någon annanstans? Jag är inte helt säker på det.

Abbott har lyckats sätta ett extremt starkt grundspel, men en fruktansvärt tempostark ishockey. Samtidigt undrar jag om hans största styrka dock inte ligger någon annanstans. Jag tror att Abbotts passion och engagemang är minst lika viktigt som det speltekniska. "Varför ska Rögle ens vara i SHL om man inte har en ambition om att vinna?", typ.

Jag gillar också hur tydligt han sätter rollerna i Rögle. Även om alla spelare kan kliva fram och göra viktiga mål och poäng (som Adam Edström i slutspelet) är det väldigt tydligt vilka som ska göra det. Men ändå lyckas Abbott få alla spelare att känna sig precis lika delaktiga. Det var inte direkt en slump att han match ut och match in startade med fjärdekedjan (Edström, Taylor Matson och Erik Andersson) i slutspelet, exempelvis.

Nu lämnar Cory Murphy och ersätts av David Printz. De var inte direkt samma backtyp som spelare så det ska bli intressant att se hur det påverkar. Samtidigt är jag övertygad om att Rögle kommer fortsätta vara en bra och utvecklingsbar förening så länge Cam Abbott är kvar. Frågan är dock bara hur länge han blir det? Jag tror det är en tidsfråga innan en NHL-förening knyter upp de båda bröderna, som gissningsvis kommer kunna få jobb i AHL och därefter jobba sig upp till NHL likt Jeremy Colliton gjorde.

Jag menar, när Cam Abbott presenterades som ny Rögletränare i november 2017 gjorde han det med följande text på klubbens hemsida:

"Cam tar över ett Rögle som är inne i en tung förlusttrend och ligger sist i SHL:

– Jag är medveten om att vi står inför en stor utmaning. Jag kommer att ta mig an den här utmaningen på samma sätt som jag gjorde som spelare: med stor passion och intensitet, säger Cam."

Tre och ett halvt år senare spelade man SM-final.

POÄNGKUNGEN

Efter två säsonger med 35 respektive 37 poäng som resultat, tog Daniel Zaar den här säsongen steget från en riktigt bra SHL-spelare till att bli en av de allra bästa. Han var en av blott två spelare som gjorde 50 poäng (lite i skymundan dessutom), och var bara en enda poäng bakom Marek Hrivík som tog hem poängligan.

Daniel Zaar var inte minst framträdande i powerplay, där han gjorde 22 poäng och bara hade Linus Klasen framför sig bland ligans forwards. Men i en statistisk kolumn utmärkte han sig även i spel med lika många på isen:

Jag snackar om "primary points". Alltså mål+första-assist. Där gjorde Zaar 10+12 och hade bara Victor Ejdsell och Robin Kovács före sig. Han var alltså så mycket mer än en PP-specialist.

Få forwards driver spelet lika och skapar lika mycket framåt som Daniel Zaar, så egentligen var det bara en tidsfråga innan han skulle ta klivet till att bli en spelare för den absoluta toppen av poängligan. Det känns som att det fanns potential att ta det steget redan förra säsongen.

En klasspelare rakt igenom, som förtjänar mer uppmärksamhet än han får.

MVP

I den stenhårda konkurrensen landar jag till sist ändå in i Moritz Seider.  Jag har tjatat så mycket om det tyska fenomenet att min sambo inte längre tillåter att jag nämner hans namn. (OBS! Det är faktiskt sant). Jag förälskade mig i Seider redan när jag på nära håll följde honom i JVM i Tjeckien 2019/2020, och blev inte direkt mindre betuttad i honom under den här säsongen i Rögle.

Trots att det var Seider som var junior såg det stundtals ut som att han var den där föräldern som hoppade in och lirade med sina barn på träningen. Han var större, starkare, mer vältajmad och mer mogen än sina motspelare. Även om han då och då var lite övermodig lyckades han inte sällan vinna tillbaka pucken ändå - till synes utan större ansträngning eller problem.

Moritz Seider var förmodligen ligans bästa back den här säsongen. Han prisades i alla fall som det på SHL Awards. Han vann också Eliteprospects Award i överlägsen stil. Jag tror baske mig att tysken till och med hade kunnat gå in i Detroit Red Wings laguppställning redan den här säsongen.

Med Seider på isen gjorde Rögle 63 procent av målen. De hade en corsi på över 60 procent. Tillsammans med Éric Gélinas utgjorde han SHL:s överlägset bästa backpar i mitt tycke.

Det ska bli sjukt spännande att se hur bra han kommer bli i NHL. Men även om han skulle floppa där och falla i glömska i Nordamerika törs jag lova att jag aldrig kommer glömma säsongen då Moritz Seider förgyllde våra arenor i Sverige. Det är bara synd att så få fick uppleva honom på plats.

SUMMERING OCH SLUTBETYG

Under Abbott-eran har Rögle gjort enorma framsteg. Den sista säsongen med "Masken" Carlsson och Anders Eldebrink slutade Rögle på trettonde plats med 47 poäng. Sen kom bröderna in och tog Rögle till elfte, och 61 poäng. Därefter slutade de nia med 75 poäng och trea med 92 poäng. Nu tog Rögle 98 poäng och slutade tvåa. Man har alltså mer än fördubblat sina poäng sedan säsongen 16/17. Dessutom har man nu gått till SM-final och även om det blev 1-4 i matcher där utmanade man verkligen Växjö.

När jag gjorde min analys av SHL-lagen inför säsongen ställde jag frågan om inte Rögle gick minste om sin stora guldchans förra säsongen. Leon Bristedt, Daniel Zaar och Ted Brithén spelade sitt livs hockey, Kodie Curran hade lekstuga, båda målvakterna storspelade och så vidare. Det visade sig i stället att förra säsongens succé bara var en föraning om vad som komma skulle. Cam Abbott gjorde små, små justeringar i spelet, fick en hel del spelare att utvecklas, Moritz Seider kom in och ersatte Kodie Curran (även om spelstilen är vitt skild), Simon Ryfors blev en toppspelare, Daniel Zaar utmanade om poängligatiteln, Ted Brithén kom hem, Adam Tambellini blev en fullträff som höll även på SHL-nivå. Ja, alla de där sakerna gjorde att det inte ens spelade någon roll att Leon Bristedt inte nådde sin förväntade nivå. Rögle lyckades bli ännu bättre än förra säsongen. De fick till sist visa att de klarade av att prestera även i ett slutspel. Det de aldrig fick chansen att visa för ett år sedan, då slutspelet ställdes in.

Så nej, Rögle gick inte miste om sin stora chans förra året. De såg till att skaffa sig en ännu bättre chans i år.

Nyckeln ligger i det jag varit inne på flera gånger: Förmågan att utbilda och utveckla spelare. Toppspelarna gör vad de ska, men det som varit så häftigt att se i Rögle är hur många spelare det är som gått från att föra en ganska anonym tillvaro till att bli absoluta nyckelspelare och hålla toppklass i SHL. Den faktorn gör också att det knappast lär bli färre agenter som vill placera sina unga spelare, som står på randen till ett genombrott, i Rögle. Jag menar, vem vill inte ha en utveckling likt Simon Ryfors, Erlend Lesund eller för den delen Christoffer Rifalk? Till kommande säsong har de lockat till sig William Wallinder och William Strömgren, för att nämna två unga stortalanger.

Rent speltekniskt gillar jag framför allt det enorma tempo Rögle spelar i. Det påminner lite om när Vegas Golden Knights kom in i NHL säsongen 17/18. De hade inte de skickligaste spelarna, långt därifrån, men spelade i ett tempo som egentligen inget annat lag kunde matcha. Riktigt så extremt är fallet inte i Rögle, men de spelar med en intensitet som inget annat lag gör. Det var verkligen två olika filosofier som möttes i SM-finalen, och den här gången var Växjö starkast. Att de vann med 4-1 i matcher säger allt. Men det var inte speciellt långt ifrån att det tippade över till Rögles fördel, om vi ska vara ärliga.

Ser vi till grundserien gjorde RBK flest mål av alla: 164. De släppte in tredje minst: 124. De var fjärde bäst i powerplay, på drygt 26 procent, och slår vi ihop PP-procenten med BP-procenten var de femma på 105,4 procent. De hade femte flest skott i den offensiva skottsektorn, och släppte till näst minst skott i den egna. Rögle var ett topp fem-lag vilken kategori vi än tittar på. Det fanns egentligen inga svagheter i det här laget. Den stora anledningen till det är också det jag var inne på tidigare: Den extremt tydliga rollfördelning som fanns genom hela laguppställningen. Få lag i SHL hade en lika tydlig sådan.

Betyget då? Det blir en femma. Även om det inte räckte hela vägen var det här en historisk säsong för det tidigare lindansargänget. De inte bara vann sin första slutspelsmatch, de gick till SM-final efter att ha slutat tvåa i serien, fullständigt blåst Frölunda av banan och sen vunnit en rysarserie mot Skellefteå. Just serien mot Frölunda blev ett så otroligt tydligt bevis för att Frölunda, som i mångt och mycket utvecklat den moderna hockeyn, nu var förbisprungna och kändes gamla och mossiga. 

Det var Rögle som spelade nutidens och framtidens ishockey.

Nu då? Ja, tittar vi på lagbygget här och nu är det såklart sämre. Visst, flera tunga kärnspelare finns kvar - men utan Seider, Niklas Hansson  Simon Ryfors och Daniel Zaar blir Rögle såklart sämre. Det som talar för dem är såklart att de säkert komma kunna locka till sig andra riktigt, riktigt bra spelare i stället. Kanske ingen Moritz Seider - men varför skulle NHL-klubbarna inte vilja placera sina unga spelare i Rögle för att låta dem stå på tillväxt där någon säsong? Och vad är det som säger att inte Ludvig Larsson, Oskar Stål Lyrenäs eller Adam Edström kan bli nästa års Simon Ryfors? Varför skulle inte Adam Tambellini kunna bli en poäng per match-spelare även i SHL?

Rögle är i toppen för att stanna. Punkt slut.