- De kan inte lastas för degraderingen.
- “Han är redo för större uppdrag nästa säsong”
- “Det blev orimligt att ha det så”
- Tränarbytet ifrågasätts: “Spelade ingen roll”
- “Låg för mycket ansvar på hans axlar”
- “Att sälja stjärnorna kom att kosta mer än det smakade”
- Smarta lösningen inför nästa säsong.
- Vilka är realistiska tränarkandidater?
- Drömnamnet: “En perfekt spelare att bygga laget kring” Desktop ad in article Mobile ad in article
Den hockeyallsvenska säsongen börjar lida mot sitt slut och för ett antal lag har redan säsongen tagit slut. Därför tittar Robin Olausson nu tillbaka på de 14 lagens säsong och analyserar detaljerna bakom säsongen och hur laget behöver göra i framtiden.
I dag blir det fokus på jumbon Västervik som sålde av sina bästa spelare och fick betala det dyraste priset genom att åka ner till Hockeyettan. Vad var det som gick fel egentligen?
Läs analysen av Östersunds säsong här.
Läs analysen av Kristianstads säsong här.
Läs analysen av Vita Hästens säsong här.
Läs analysen av Almtunas säsong här. {{ PAYWALL LIMIT }}
MÅLVAKTERNA
Om man skulle räkna upp fem, tio eller till och med 20 anledningar till att Västervik åkte ut ur HockeyAllsvenskan så skulle målvaktsspelet nog inte vara med på den listan. Överlag får man faktiskt säga att Västervik har haft ett ganska bra målvaktsspel även om deras statistik blivit lidande på grund av lagets svaga insats.
Emil Kruse och Edvin Olofsson delade i princip lika på ansvaret under grundserien då Kruse endast spelade 14 minuter (!) mer än Olofsson över 52 omgångar. Sedan valde Västervik att gå stenhårt på Emil Kruse under kvalet och troligtvis handlade det mer om rutin och erfarenhet än något annat för faktumet är att Olofsson var den bättre målvakten under grundserien.
Lite drygt halvvägs in på säsongen hade Edvin Olofsson faktiskt statistik som gjorde att han låg topp fem i målvaktsligan men under slutet av säsongen hade han det tufft i flera matcher vilket drog ner hans statistik en hel del. Han landade i slutändan in på 90,72 i räddningsprocent vilket var tionde bäst av ligans målvakter. Olofsson räddade också 86,00 procent av skotten i skottsektorn vilket åttonde bäst i ligan. I jämförelse hade Kruse 89,95 i räddningsprocent och en räddningsprocent på 83,74 i skottsektorn. Det är tydligt att Olofsson var den målvakt som presterade bäst i grundserien – men Kruse var också riktigt bra i kvalet och stal faktiskt en match och hade säkert stulit någon mer om lagets offensiv varit vettig.
Rent statistikmässigt ser det kanske inte ut som att målvakterna var så stabila men det ska också tas i beaktning att Västervik var seriens sämsta defensiva lag. De släppte till flest skott mot det egna målet och släppte även in näst flest mål i HockeyAllsvenskan. Nästan vilken målvakt som helst hade haft lidande statistik med det laget framför sig. Sett till arbetsbördan får man därför säga att både Kruse och Olofsson gjorde bra jobb.
Det är två målvakter som är bra på allsvensk nivå och säkerligen inte kommer ha svårigheter att hitta nya jobb efter degraderingen.
POÄNGKUNGEN
Vem är Västerviks poängkung över 52 omgångar?
Japp, backen som gjorde 31 matcher för klubben innan han såldes är också den spelare som gjorde flest poäng för klubben. Han gjorde 28 poäng och ingen lyckades överträffa det efter att han lämnade vilket faktiskt är väldigt talande för hur svag lagets offensiv var.
Om man bortser från Brickley, eftersom han inte spelade hela säsongen i Västervik, så var det föga förvånande Victor Öhman som var lagets bästa offensiva spelare. Han landade in på 17 mål och 26 poäng på 46 matcher och var både bäste målskytt och bäste poänggörare i laget. Under stora delen av vintern bar faktiskt Öhman upp Västervik på sina axlar och låg bakom att laget tog poäng vilket blir ännu tydligare när man ser att Öhman sköt sex matchavgörande mål, överlägset bäst i laget. Mellan 15 december och 1 februari sköt Öhman elva mål på 13 matcher och var tredje bäste målskytt i ligan under den perioden.
Det var extra tydligt hos Västervik när Öhman inte spelade då lagets offensiv blev väldigt trubbig utan honom i laget. Eller ja mer trubbig än den redan var, Västervik hade redan färst skott på mål i ligan samt färst skott i skottsektorn. För Västerviks del var det väldigt tråkigt att Öhman blev skadad i kvalet för där grusades i princip alla lagets chanser att kunna vinna serien.
UTROPSTECKNET
William Wiå är inte den spelaren som får mest rubriker och i höstas hade jag med honom på min lista över HockeyAllsvenskans mest underskattade spelare och känslan är att han har klättrat upp några platser sedan jag gjorde den listan.
Den 23-årige stockholmaren har tagit fina kliv under sina två säsonger i Västervik och även ifall han inte är den bästa offensiva spelaren så bidrar han med så mycket annat i spelet. Wiå gjorde 16 poäng (5+11), vilket faktiskt gav en delad femteplats i interna poängligan. Samtidigt har forwarden en viktig roll i defensiven då han är en stark tvåvägsspelare. Han snittade 17:14 minuters istid per match vilket var bland toppen av lagets forwards och han fick då också spela väldigt mycket i boxplay. Hans -4 i plus/minus var också bland de bättre spelarna i laget.
Wiå kom att betyda mycket för Västervik och han blev även en uppskattad spelare vilket syntes då han utsågs till ”Årets lirare” av supportrarna. Västervik verkar även ha kommit att betyda mycket för honom då han var nästintill otröstlig efter att laget åkt ut ur HockeyAllsvenskan.
Han är en spelare som alltid ger sitt yttersta i varje byte och sliter mer än de flesta andra. Har även en bra skridskoåkning vilket gör honom till en väldigt nyttig spelare i kombination med hans grovjobb. Är redo för större uppdrag nästa säsong och ryktas då även vara klar för Södertälje där han säkert kan bli en publikfavorit.
Desktop ad in article Mobile ad in article
BESVIKELSEN
Här är det egentligen svårt att bara peka ut en enda besvikelse med tanke på att Västervik kom sist i tabellen, hade sämst offensiv och sämst defensiv i ligan och förtjänade att åka ut ur HockeyAllsvenskan baserat på hur spelet såg ut den här säsongen.
Om man ska peka ut någonting som dock var en stor besvikelse är den stora omsättningen på spelare som gjorde att laget inte hade någon kontinuitet alls. Åtta spelare som inledde säsongen i Västervik lämnade under vintern och laget värvade sedan in åtta nya spelare. Det är helt enkelt ett underbetyg deluxe att ha så många spelare som lämnar mitt under säsong och i flera fall var det på grund av att spelarna helt enkelt inte föll väl ut. Även flera av nyförvärven som hämtades in under säsongen lyckades inte heller som förväntat.
Att värva på det sättet håller inte helt enkelt och det kom även att straffa sig för Västervik. Känslan var bara att det var rörigt och förvirrande att hålla koll på alla förändringar i laget och det kan inte ha varit lätt för spelarna och ledarna heller. De fick ju i princip bygga ett helt nytt lag under säsongens gång. Det kändes inte riktigt som att det fanns någon plan eller struktur kring flera av värvningar, de tog namnen som var tillgängliga helt enkelt.
Det blev orimligt att ha det så och om Västervik ska ta steget upp igen måste de sätta en tydligare struktur för nyförvärv.
COACHERNA
Västervik hade flera olika tränare under säsongen men de inledde med Martin Gudmundsson som huvudtränare och Morgan Persson som assisterande. Det var tydligt att det inte fungerade som det skulle under deras ledning och duon fick föga förvånande sparken, speciellt efter den 0-7-förlusten mot Djurgården där det kändes som att spelarna gett upp och tappat förtroende för tränarna. De körde fast och en förändring behövdes – sedan blev det ju de facto inte bättre av tränarbytet.
Det finns lite av en känsla att Martin Gudmundsson och Morgan Persson kastades under bussen. Klubben hade sålt de två bästa spelarna Marcus Vela och Daniel Brickley för att få in pengar och det är spelare som är omöjliga att ersätta mitt under säsongen. Visst, Gudmundsson var sportchef och säkerligen delaktig i beslutet att sälja Vela och Brickley men i slutändan var det ändå ett beslut högre upp för att få in pengar. Gudmundsson hade garanterat velat behålla duon för att ha ett mer slagkraftigt lag.
Efter att Vela och Brickley såldes så fanns det egentligen inget annan sätt det kunde gå än utför. Det var tydligt att laget blev sämre och det fanns inte mycket som talade för att det då skulle gå att vända på den negativa trenden. Strax efteråt fick Gudmundsson och Persson sparken vilket på ett sätt känns lite som att de fick ta skiten efter något som inte riktigt var innanför deras kontroll. Sedan har de självklart ett stort ansvar för att Västervik hamnade i den situationen. Gudmundsson var både huvudtränare och sportchef så han både satte ihop laget och var ansvarig för de hur spelade under matcherna. Då är det inte konstigt att han fick bära hundhuvudet för att laget var i situationen som de var i.
Efter att Martin Gudmundsson fick lämna var det i stället Nichlas Falk som klev in och tog över huvudansvaret och helt ärligt så blev det ingen förändring.
- Poängsnitt under Martin Gudmundsson: 0,92.
- Poängsnitt under Nichlas Falk: 0,91.
Falk lyckades inte få in någon ny energi i laget och han lyckades inte heller sätta något spel som fick laget att börja trenda åt rätt riktning. Det kändes lite som en desperat paniklösning att plocka in Falk som har ett mindre smickrande track record de senaste åren där han var en av tränarna i Djurgården när klubben åkte ut ur SHL – även om det inte nödvändigtvis går att skylla på honom.
Falk kom in till klubben i februari men när man såg Västervik spela märktes det knappt någon förändring. Trots att laget hade en lång tid att förbereda sig på kvalet, eftersom de redan var klar jumbo, så kändes de inte förberedda eller redo för det om man till exempel jämför med hur Malmö hanterade det i SHL-kvalet. Speciellt offensiven var ett stort bekymmer för Västervik som bara gjorde fem mål på de sex kvalmatcher. Det är bedrövligt dåligt.
Västervik spelar i Hockeyettan nästa säsong och helt ärligt känns det inte som att det spelade någon roll om Gudmundsson eller Falk stått i båset utan det hade nog blivit samma slutsats ändå.
SPORTCHEFEN
Här är det också Martin Gudmundssons fingeravtryck som sitter överallt – även om Gabriel Remelin tog över som tillförordnad sportchef efter att Gudmundsson fick sparken. Men helt ärligt så gjorde inte Remelin mycket sett till truppen utan endast Cole Ully plockades in till Västervik efter att Gudmundsson fick sparken. Därför går det inte riktigt att klandra Remelin för något där.
Sett till värvningarna som Martin Gudmundsson gjorde så får man säga att han både träffade rätt och missade totalt. Det var verkligen himmel eller helvete. Kollar man på värvningarna inför säsongen så var Daniel Brickley och Marcus Vela två nyförvärv som överträffade alla förväntningar och blev supersuccéer innan de såldes. Ian Edmondson var också riktigt bra men lämnade på grund av personliga skäl. Sedan får även Ludwig Stenlund och Emil Kruse ses som bra värvningar och Noah Hasa var ett lyckat lån då han var en av lagets bästa spelare i kvalet. Där bakom var det en hel del spelare som bara varit medelmåttiga och sedan också några floppar.
- Troy Loggins bidrog visserligen med 9+5 på 27 matcher vilket är okej men han kändes lite väl individualistisk och passade inte in i laget.
- Alexis D'Aoust floppade totalt med bara 1+1 på 16 matcher.
- Grayson Pawlenchuk hade aldrig spelat professionellt på seniornivå innan han kom till Västervik och var inte heller tillräckligt bra med bleka 4+8 på 44 matcher.
Även värvningarna som kom under säsongen lyckades inte göra den skillnad som hade behövts. Christoffer Törngren kändes som en värdefull förstärkning men lyckades inte motsvara förväntningarna. Matteo Gennaro, Josh Winquist och Cole Ully kom in för att spetsa lagets offensiv men de kunde inte lyfta anfallsspelet och bidrog inte tillräckligt, speciellt inte under kvalet. Simon Suoranta var väldigt osynlig. Macoy Erkamps var den bästa förstärkningen under säsongen men nådde inte heller upp till nivån som krävdes.
Martin Gudmundsson får ta på sig flera av de här värvningarna men samtidigt känns det som att ansvaret blev för stort för honom. Han hämtades först in för att ersätta succétränaren Mattias Karlin vilket han klarade galant men sedan skulle han också ersätta skicklige sportchefen Emil Georgsson. Det blev helt enkelt för stora skor. Gudmundsson skulle nästan på egen hand driva allt det sportsliga i Västervik och det funkade helt enkelt inte. Klubben hade behövt ett bättre system och en bättre organisation för nu låg väldigt mycket på Gudmundssons axlar. Det var inte fel att sparka honom med tanke på de bristande resultaten men han borde ha fått bättre uppbackning från början.
Desktop ad in article Mobile ad in article
SNACKISEN
Precis som tidigare år valde Västervik att sälja sina bästa spelare för att få in pengar i truppen och ge en skjuts till klubbens ekonomi. Det fanns dock två avgörande skillnader när Vela och Brickley såldes kontra hur det har sett ut tidigare år.
- Försäljningen gjordes tidigare in på säsongen.
- Västervik låg inte i ett tabelläge där de hade sparkapitalet att sälja sina bästa spelare utan att det skulle kosta sportsligt.
Både Marcus Vela och Daniel Brickley såldes ungefär halvvägs in på säsongen snarare än närmare transferdeadline och tidigare år har Västervik legat på slutspelsplats när försäljningarna gjorts. Den här gången såldes de två bästa spelarna trots att laget låg hopplöst sist. Det är matematik som inte går ihop hur man än tänker efter och räknar. Det var omöjligt att hitta vettiga ersättare till duon och laget blev tydligt lidande av att plocka ut de två bästa spelarna.
Visst, Västervik fick in pengar som de var i behov av men nu har de trillat ut ur HockeyAllsvenskan. Var det då verkligen värt att sälja Vela och Brickley? Nej, med facit i hand så blir det ju inte det. Västervik fick in cirka 1,5 miljoner kronor på försäljningarna men en del av de pengarna gick sedan till att försöka värva (billigare) ersättare och nu sitter Västervik här som en Division 1-klubb. Den ekonomiska förlusten av att inte längre spela i HockeyAllsvenskan blir ju större än pengarna de fick in för att sälja stjärnduon.
Jag säger inte att klubben klarat sig med Vela och Brickley i laget, de hade säkerligen hamnat i kvalet ändå. Men i en kort serie som kvalet är tror jag Vela och Brickley hade kunnat göra stor skillnad och kanske bli tungan på vägen för att säkra ett nytt kontrakt. Att sälja duon och få in de pengarna kom alltså att kosta mer än det smakade.
BLICKA FRAMÅT
Västervik är numera inte längre en klubb i HockeyAllsvenskan. På många sätt är det ett väntat fall. Västervik fick alltid kämpa emot oddsen. Trots att klubben hade dålig ekonomi och små medel så lyckades de utmana och ta sig längre än vad någon trodde genom smarta värvningar och fingertoppskänsla hos både tränare och sportchef. Speciellt Emil Georgsson lyckades nästan alltid pricka rätt vilket höll laget flytande och fick de att alltid överträffa förväntningarna. Att Västervik gick till semifinal 2021 och faktiskt utmanade Timrå är en av de största bedriften i HockeyAllsvenskan de senaste åren. Den här gången lyckades dock inte värvningarna och då föll laget platt.
Vad ska de nu göra för att ta steget tillbaka upp till HockeyAllsvenskan?
Det första som klubben måste göra rätt är att få ihop en stabil och säker struktur i organisationen men bättre uppdelning av ansvaret. Den senaste säsongen föll ett väldigt stort ansvar på Martin Gudmundsson men i Hockeyettan måste klubben dela upp ansvaret på ett bättre sätt göra ett omtag i den sportsliga ledningen.
Hittills ser det ut som att Västervik faktiskt gör en hel del rätt i just den bemärkelsen. Bara två dagar efter att den sista kvalmatchen spelades och klubben degraderades så gick Västervik ut med att Victor Öhman blir ny sportchef och Gabriel Remelin blir COO (Chief Operating Officer) med fokus på ekonomi och sportsliga frågor kring A-laget. Just nu känns det som en smart lösning med en bra uppdelning. Öhman kommer här ha ansvar för truppen medan Remelin får ett mer övergripande ansvar och jobbar mellan Öhman och styrelsen. Att rekrytera Victor Öhman som sportchef känns också som ett bra val, vi vet ju hur det gick senast en populär spelare (Emil Georgsson) tog klivet till att bli sportchef i Västervik. Öhman sitter säkerligen på ett bra kontaktnät från sina år som spelare och kommer nog kunna lösa en del fina värvningar tack vare det. Här finns det alltså ett uns av optimism. Nu återstår det bara att se hur truppen och tränarteamet ska sättas ihop.
Tittar man tränarfrågan så finns det ingen självklar kandidat som skulle kunna vara intressant att kliva in direkt i klubbens satsning att gå upp till HockeyAllsvenskan. Det finns dock framför allt två namn utifrån som skulle kunna vara intressanta enligt mig. En av dem är Pelle Hånberg som varit i Danmark den här säsongen, frågan är bara om han skulle vara suga på att ta över ett lag i Hockeyettan. Men annars tror jag han kunde varit en lysande lösning. En tränare på marknaden är Peter ”Piva” Johansson som lämnar Kristianstad efter ett par år som assisterande tränare i klubben. Om han vore sugen på att ta ett uppdrag som huvudtränare igen ser jag Västervik som ett alternativ.
Västervik skulle även kunna blicka efter lösningar inuti klubben. Där finns bland annat Ragnar Karlsson som har ett stort hjärta för föreningen och varit assisterande tränare under många år. Även klubbens J20-tränare Kasper Josefsson känns intressant. Han förde upp J20-laget från Division 1 till J20 Region förra året och lyckades även hålla kvar laget i ligan den här säsongen. Josefsson är bara 26 år gammal och det är tveksamt om han vore redo att kliva in som huvudtränare redan nu utan kanske skulle börja som assisterande först.
Om man ser över spelarsidan så är det bara junioren Carl-Henrik Edwardsson som har kontrakt om jag förstått det rätt och det kommer att vänta ett rejält nybygge eftersom ett stort antal spelare lämnat efter nedflyttningen. Av spelare som kan tänkas stanna skulle jag kunna se veteranerna Erik Gustafsson och Joakim Hagelin välja att följa med ner vilket hade varit viktiga besked då de är bland lagets största ledare. Andra som skulle kunna vara intressanta att stanna kvar vore backarna Hugo Gabrielson och Anton Schagerberg samt forwards Mattias Wigley och Edward Lindelöw. Det är spelare som inte riktigt var tillräckligt bra i HockeyAllsvenskan men säkert skulle kunna göra det bra i Hockeyettan. Här beror nog mycket på vad spelarna själva tänker och om de själva vill stanna.
Värvningar utifrån är det svårt att sia om utan det beror nog en hel del på vad Victor Öhman kan vaska fram och hur han kan utnyttja sitt kontaktnät. Framför allt bör Västervik leta i övriga Hockeyettan-klubbar och se vad de kan hitta där. Ett drömnamn för klubben i jakten på att gå tillbaka upp vore Oskar Drugge. 30-åringen har gjort fem säsonger i Västervik tidigare men frågan är om han vill vända tillbaka. Den här säsongen gjorde han 39 poäng på 46 matcher för Aalborg Pirates i Danmark och vann därmed backarnas poängliga i danska ligan. Han skulle därmed säkerligen få bättre erbjudanden från annat håll och möjligtvis vara svårlöst för Västervik. Det råder dock inga tvivel om att Drugge hade varit en toppspelare i Hockeyettan och en perfekt spelare att bygga laget kring. Desktop ad in article Mobile ad in article
